反省

imorgon kommer jag att vakna tidigt för att förbereda mig. Att putsa mig själv från
topp till tå, låta hårinpackningen stanna kvar tills halvtimmen redan passerat.
Min klänning i svart spets som väntat på mig i två veckor, till klackarna ifrån Hope.
Mitt i allting har ett långt år i sig nästintill kommit till sitt slut.

skall man sammanställa året 2013 i sig... är det året som varit främst i det mesta.
Det mest utmanande, det mest bittra, mest ärrande... men samtidigt det mest
givande året av dem alla. Faktiskt. Det finns ganska så många människor som sagt
till mig att "det bästa skulle ha varit ifall du inte alls åkte till Japan", samtidigt
som jag inte håller med. Hur udda det än må låta enligt vissa, så ångrar jag mig inte.
Inte i det minsta. Eftersom att utan det här årets gång, skulle jag inte ha varit den
människa som jag är idag. Under året har jag växt mer som människa än vad jag
gjort under vilket trippelår som helst. Man kan inte allt. Man vet inte allt heller för
den delen. Utan man känner sig fram med fingertopparna, möter hinder likaså dörrar.

jag blev kär, milalängder längre än att bli blott förälskad. En människa fick mig att
le mitt fullkomligt genuina leende utan virvlande tankar, fyllde på mina kunskaper
angående Kina kanske 150 gånger mer än vad de rymde i fjol. Jag lärde mig konsten
att lita på min magkänsla och dessutom följa den, någonting som alltid varit ett enda
mission impossible förr. Blev kapabel till att vara trotsig på riktigt och ryta emot då
jag tyckte att någon trampade på min tröskel. Genomgick vissa erfarenheter vilka både
var för tidiga och tärande för själen, men vilka jag ändå kommer hålla om i min famn
livet ut. Det känns som om det här året är det under vilket jag lärde känna exakt
vem jag själv är. Och tycka om mitt jag.

att inte kunna sova väl, att drömma mardrömmar. Att känna ångest kring maten
och mitt i allting vara ängslig igen. Det är endast detaljer, enskilda komponenter
och inte allt. Tänker inte låta dem besegra mig, hur mycket de än kan tyckas lamslå
mig. Allting tar sin tid och det handlar om att unna sig den. Det är man värd.

「いまを生きる」

'now on this class you can either call me Mr Keating,
or if you're slightly more daring, "o Captain my Captain"'

en film mitt hjärta slår sig varmt för.

振り

trodde att symptomen av min PTSD dämpats ned en aning sedan essäerna lämnats in.
Var fullt övertygad om det. Men nej, det handlar endast om att det kommit sådana av
andra slags varianter vilka inte visat sig förr. De flyter upp till ytan. Kommer och går.

att vara omringad av tyska framtida släktingar underströk den biten. Jag kunde känna av
hur pass stressnivån steg inombords då en del av dem inte kunde engelska, och vardera
tyskt ord som jag uttryckte i nittio procent av fallen följdes av någon japansk fortsättning.
"Wasserでいい", till 「えっとう．．．」 då jag skulle betala för mina chokladtäckta mandlar
i en chokladaffär nere i Hamburg. I slutändan blev det att jag så mycket som jag endast
kunde undvek att sitta eller stå bredvid styvfadern till min brors tyska fästmö. Jag greps
av panik inombords. Ville inte göra något fel, inte ett enda misstag under några som helst
omständigheter. Satt och log mitt bredaste leende och deltog i alla engelska
konversationer som tog plats över bordet. Då klockan närmat sig niotiden under
kvällen blickade min mamma mot mitt håll.

"... Victoria, håller du på att somna ihop där borta?",

följt av att jag skakade nätt på mitt huvud och svarade att det inte var någon som
helst fara. Lite omställningar bara, och ingenting mer.

det var först efter att jag kommit hem till Norden igen som en sak tändes upp och
stod klart tydligt inuti mitt huvud. Det var ännu ett symptom, ännu en reaktion som min
kropp stött ifrån sig, likt vad det stod på vårdguidens hemsida om "att man försöker
undvika allt som på något sätt påminner om traumat. Det kan leda till att man isolerar
sig ifrån familj, vänner och arbetskamrater". Visste exakt vad detta hela dilemma
påminde mig om. Kunde se tillbaka och betrakta på mitt dåtida jag som alltid satt där
på helspänn och tänkte igenom, djupt och noggrant, för att inte göra någonting fel, eller
yttra någonting som antingen kunde verka udda, ifrågasättande, oklart eller låta
det minsta misstänksamt i hans öron Ögonen i min nacke. Det ständigt aktiva läget
inombords likt en med knapp påsatt lampa. Snart kommer det att komma. Ett slag.
Ett timlångt förhör utan några som helst grunder, vilket jag aldrig kan ta mig ur
fastän det faktiskt inte legat någon som helst baktanke bakom ordet. Någonting
som helst vilket får mig att uppleva en djup kluvenhet. Detta att falla ned i. Vill inte.

tingen blossar upp inombords vare sig jag vill det eller inte. Men det är endast att bara
ta och tugga i det bittra äpplet tills dess bitterhet inte längre tycks vara så laddat längre.
Nu är det lov. Nu finns det tid till att göra exakt vad jag vill, och så skall det bli.
Sex böcker ligger på kö. Den vackra engelska kokboken på 345 sidor skall gås igenom.
Den där hittills ogenomförbara flätfrisyren skall inom kort tämjas.

om någonting, så finns det knappt något som jag finner mer fullfyllande än ledigheten
innan ännu en resa, eftersom att allting då tycks bära på en särskild innebörd. Man
vässar sig själv. Finar till alla kanter. Inför mina studier borta i Tokyo handlade det om
att äta bär och det grovaste av allt grovt tills min mage fick nog och att leta omönstrade
plagg. Nu kommer det att handla om att trycka in nederländska fraser, vilket om man
följder det bokstavliga, förmodligen kommer kräva lite mer disciplin. I andra ord,
utmaningar då de är som allra bäst. Det är väl därför som jag uppskattar en sådan
ledighet så mycket; den ger en utrymmet till de ting som det inte funnits utrymme
till både före och efter. Ett luftrum.

det enda som återstår är en vokabulärtenta. Sedan drar det ned åt gamla Amsterdam.
Boendet är bokat sedan ett par kvällar. Flygresan i slutet av januari står på tur.
Sedan väntar det en ihopsatt att-göra-lista, samt tjugotals kaffebarer att notera ned.
Skall börja skriva igen, utforska obekanta recept som det bara går. Skall finna tillbaka.

歪み

åter igen dessa avvikanden. Ofta vill jag verkligen skriva, samtidigt som det alltid tycks
komma någonting som helst i vägen. En rädsla för att vara det minsta negativ.
Utmattning då jag min sömn alltid tycks lyckas med att hålla sig undan ifrån den
djupa nivån. En brist på kraft vilken får min hand att vika på sig efter femton
nedskrivna ord. Rader utav texter som helt enkelt inte vill fastna i huvudets förråd.

ändå syns det inte alltför mycket på min utsida då det endast handlar om att vara
medveten om att le. Samtala som alltid tillsammans med de i min universitetsklass
då vi skrattar i samma takt. Hålla pli på hållningen. Jag kan det. Erfarenheten som
en lite alltför smal flicka under mina yngre år har gjort mig till en expert i
kamouflage. Ingen kan se, ingen kan lägga märke till det. Ingen kan lägga
märke till sprickorna så länge som man spacklar över dem ordentligt.

efter ett samtal som handlat om en del av det under min tid i Japan, slutade jag upp
med att ligga hopkurad i min säng under hela kvällen med endast julstjärnan i fönstret
lysandes. Mitt huvud höll på att spricka, och det högg som om knivaggar i min magmun.
Vred jag det minsta på mig, var jag övertygad om att jag skulle spy. Min kropp tycktes
skrika och i allting hade jag haft mitt introduktionssamtal med vad man kallar för migrän.
Tingen kommer, ett efter ett annat som om på led. Och.

det spelar ingen roll att jag inte kan sova, ingen som helst roll att min kropp upplevs
som sliten... de finns fortsatt där, och med en och samma styrka. Hur lång tid det
än passerat mig förbi. Känslorna. Alla dessa emotionella punkter på insidan av mig.
Vill se honom. Vill att han skall se på mig. Saknar hans berörelse, lukten av hans
kropp som alltid fanns där då jag lutade mitt huvud emot den andra axeln. Den som jag
inte kunde få nog av. Känslan då jag satte mina fingrar emellan hans två skulderblad.
Det är som om mina sinnen driver med mig, lurar in mig i hörnor. En efter en till.
Ibland ser jag det framför mig då jag sluter mina ögon. Att han mitt i allting, en dag
skulle stå där ute på gatan. Att han skulle stå utanför porten då jag passerat den.

籠鳥 del 5

"vad vill du dricka?

"kaffe... jag tar en svart kaffe tack"

"okej, då vet jag. Du kan gå och ta en plats åt oss så länge"

jag nickade till svars och vandrade in i lokalen. Utanför föll regnet i ett Harajuku
som ännu inte vaknat till liv under den tidiga förmiddagen. De enda människorna som
satt inne hos det lilla Doutorkaféet var ensamma salarymen som åt sin sena frukost.
Innan hade vi inte talats vid alltför mycket, men nu skulle jag sitta och dricka kaffe
tillsammans med rektorn. Det hade inte passerat ett dygn sedan det att jag inte kommit
tillbaka till Ryuus och min lägenhet och rektorn hade ringt upp mig för att ses.
Väl sittandes ned kunde inte mina fötter stå stilla. Blicken vandrade rummet omkring.
Mannen kom gåendes med en bricka i sina händer som han varsamt ställde ned på bordet.

"hur har det gått hittills då? Har du kunnat sova väl?"

"inte alltför väl, men det är ingen fara. Jag klarar mig"

blicken fäste sig vid den vita koppen med svart inuti. Stannade där.

「どうぞ」

"varsågod",

visade han med en tillåtande handgest.

「．．．あっ、頂きます」

"ahh, itadakimasu"

drog mig en sipp. Vanligt, helt vanligt svart kaffe men ändå så lugnande. Kunde inte
sätta mitt finger på hur lång tid det passerat sedan sist. Varmt kaffe, som inte var av
den instanta varianten i glasburk. Det kändes som om jag smått tinade upp inombords.

"för att nu komma till saken. Din pojkvän har hört av sig till skolan"

"... har han? V-vad sade han då?"

"han frågade först och främst om vart du hade försvunnit, ifall vi visste någonting.

Självfallet hade vi sagt åt alla lärare att "inte veta" ifall ditt namn kom på tal.

Och så bad han om telefonnumret till dina föräldrar med"

"... han har ringt mina föräldrar, ja. Och eftersom att han har mitt automatiskt

inloggade skypekonto, har han numret till min egen mobil med..."

"... han mår inte bra, din pojkvän. Han är emotionellt instabil"

min blick riktade sig uppåt och mötte rektorns.

"vet du... vet du ifall han är med i lektionen idag?

Du kom hit så pass tidigt, att du kanske inte vet, men..."

"han är inte i skolan, nej. Han använder verkligen sitt huvud, den där unge mannen.

Tydligen så har han frågat flera elever på skolan ifall de vet var du kan vara.

Det verkar som om de håller koll på ifall någonting händer där, medan han stannar

hemma och vaktar boet. Han är inte en enkel motståndare att tampas med"

kaffekoppen jag höll i mina två händer höll på att tappas ned på fatet. Det fick inte
vara sant... det fick det inte lov att vara. Alla kort jag haft i mina fickor hade inom
det momentet kommit till att blossa upp i rök.

"s-så du säger i andra ord att han inte kommer lämna lägenheten... alls...?"

"jag skulle inte tro det, nej. Han har ju allting han behöver där,

medan han har sina spanare inom skolans område"

fick inte något ljud ut ur mig.

"har du fått reda på när din äldre bror kommer hit?"

"ja, imorgon... faktiskt. Jag har tänkt mycket angående hur man skall göra och det

jag hittills tänkt mig är att han och jag skulle ta oss till lägenheten med hans

medtagna resväskor medan Ryuu är i skolan... planet landar tidigt, så"

"du kan inte ta dig till lägenheten"

"... varför? Ifall ni skulle kunna få honom att komma till skolan skulle det gå snabbt

att göra, eller hur? Alla mina ägodelar är där, för att inte säga mitt pass"

"det är för farligt, för riskfyllt. Du borde ge upp dina ting. Det viktigaste

av allting är det att du själv är i säkert behåll, eller hur?"

"inte direkt... jag vill lämna ett brev till honom med, någonting åtminstone..."

ifall jag inte skulle få se honom något mer, ville jag i alla fall lämna någonting till
honom, någonting ifrån mig. Det fanns inte i min värld, kunde inte tänka mig att
endast försvinna utan något minsta tecken som helst. Han skulle tro att jag tagit
livet av mig, eller gud vet vad. Jag ville inte bara försvinna ut i luften. Inte alls.
Mannen betraktade mitt bleka ansikte och lutade sitt huvud i den vänstra handflatan.

"men om du tänker på detta vis: han kommer hem ifrån lektionen och finner dina

ting borta. Det enda som finns kvar är ett brev. Han skulle bli fullkomligt förstörd"

"..."
faktiskt...

"du och din bror hade bokat flyg hem till ditt land när?"

"sjuttonde... sjuttonde juni"

"i andra ord borde ni hinna med att tillverka ett nytt pass. Normalt brukar det ta en del

tid, men ifall det är en nödsituation som denna så borde det inte vara några problem"

 

"men är det inte så att man kan komma till lägenheten i sällskap av en konstapel

för att vara på den säkra sidan? Det borde ju fungera, eller hur?"

 

"det fungerar inte på det viset"

 

"... varför?"

 

"eftersom att ni är i en relation",

 

följt av att han tog en sipp av sitt eget kaffe.

 

 

den dagen lärde jag mig att det var en oväntat stor skillnad mellan svensk och japansk
polis. Här i Norden är det mer laddat desto närmare offret och förövarens relation är.
I Japan är det den raka motsatsen. Visst, våld i hemmet är någonting hemskt. Fast enligt
rektorn brydde sig inte polisen direkt om sådana ting. Det faktumställandet kunde inte mitt
sinne ta in och bearbeta hur mycket man än vred och vände på det. Det var endast ifall det
fortfarande pågick som de skulle komma till undsättning för kvinnan, vilket i mina öron
endast lät... bisarrt. Vem i hela friden skulle ens kunna lyfta på luren medan den blev
sparkad. Eller slagen i sitt ansikte. Hela min kropp rös bara jag tänkte på hur orealistiskt
det hela lät. Men då jag sedan frågade människorna på ambassaden angående samma sak,
skakade de båda mjukt på sina huvuden. De var fullkomligt säkra på den saken, inklusive
den blonda svenska kvinnan. Det enda som de alla yttrade var att jag skulle ge upp mina
ting och handla nya väl hemma i Norden.

"hör av er till oss då ni vet mer. Ifall det verkligen inte går att få tag på ditt pass,

får vi tillverka ett tillfälligt åt dig. Det viktigaste av allting är att du kommer hem igen"

de rekommenderade starkt att jag skulle gå till polisen och anmäla Ryuu; exakt samma
ord som mina föräldrar understrukit innan dess. Men jag tänkte inte det.
Jag kunde inte anmäla honom. Det fanns inte i min värld.

スパイシーなクランブルとシナモンアップル

ifall jag är hemma en eftermiddag finns alltid tanken att jag skall ordna ihop någonting

bara för att. Bara för att det finns tid. Bara för att man kan variera sig i mängder. M.m.

En återkommande favorit är Saltå kvarns kryddsmul tillsammans med kaneläpplen.

Tar tio minuter att slänga ihop och slår universitetets havrekakor med längder.

För den som inte är en äppelmänniska, är det bara att ersätta med exempelvis bigarråer.

 

材料　４人分
- 2 deciliter havregryn
- 3 matskedar råsocker
- 1 tesked kardemumma
- 10 gram smör

- fyra äpplen, gärna svenska
- 1 tesked kanel
- 1 tesked malen ingefära
- 1 kryddmått muskot
- 1 matsked farinsocker
- 25 gram smör

- 2 deciliter vaniljyoghurt

1. låt smöret smälta i stekpannan och stek därefter ingredienserna till kryddsmulet under
omrörning tills allting har fått sig en rostad, brun färg. Häll ned smulorna på en tallrik
så att de inte bränns vid.
2. blanda samman kryddorna jämnt i en liten skål. Smält den andra dosen med smör
och stek dem tillsammans äppelbitarna som är skurna i munsbitstorlek.
3. varva kryddsmulet, äppelbitarna och vaniljyoghurten i portionsskålar.

頂きます～

浮かび

"så... ni säger alltså att jag lider av PTSD?"

 

"ja", "ja, det har du onekligen"

de båda satt där på varsin sida om mig, läkaren och kuratorn. Det fanns inte det minsta uns
av tveksamhet att finna i deras ansiktsuttryck. Så, jag led av posttraumatiskt
stressyndrom...　men optimistiskt talat hade jag nu i alla fall ett ord för hur det varit på
sistone. Att minnesförmågan trutit och kraften sinat hade alltså sin förklaring.

det känns som om jag blir förföljd. Jag drömmer mängder vardera natt, vaknar mer
utmattad än vad jag var innan jag somnade kvällen innan. Det kommer minnesbilder.
Ibland kommer han in i mina drömmar med. En natt vaknade jag i min dröm och fann
grupperingar av skalbaggar krypandes på mitt tak. Röda, gröna, alla slags färgnyanser.
Innan jag somnat och sedan vaknat i drömmen, hade min blick lagt märke till att han
stod där, lutandes emot min skrivbordskant. Fönstret stod på en liten glänt.

ifall jag fikar, hör jag hans röst ekandes "fattar inte hur man kan åka till ett kafé bara
för att fika", 「安い」"billigt". Då jag går nere i tunnelbanestationen eller ute på gatan,
går jag på de längre linjerna ifall de finns för att gå som om på en rak lina.
「足、足．．．！」"fötterna, fötterna...!". 「足がめちゃくちゃ」"ser fan helt hemska ut".
Fastän folk inte lägger märke till det då min blick alltid är uppe, finns alltid
medvetenheten om fötterna där. Då vet min kropp att den inte kommer bli skållad.

ett diskant, plötsligt ljud får min hela kropp att skaka till och det sitter ögon i min nacke.
Det känns som om min underarm skulle flyga upp som en potentiell sköld ifall någon
kom emot mig i en rask takt. Min kropp tycks på ett sätt ha återvänt till konditionen
den var inställd på förr. Reflexerna är de flesta utav samma skrot och korn.

愛読

med en inlämnad lingvistikessä på över tusen ord och annat genomfört, var det
dags att göra någonting för mig själv. Det fick bli en vegetarisk kokbok denna gång.
Stor och dyr nog för att bli kvarståendes på hyllan, och ändå fick den mig att titta förbi Akademibokhandeln vid åtminstone tolv tillfällen bara för att. I synnerhet kokböcker
tenderar att fästa sig på mitt huvud. Det räcker inte med en. Vet inte exakt varför,
men ifall det är någonstans som jag trivs så är det i en bokhandel. Att vara omgiven av
väntande böcker är som att få en enda stor kram. Kan stå där under timmar och bläddra
så mycket som jag bara känner för, vilket jag också gjorde i Tokyo. Bokhandeln T-Site var
den sjunde himmelen för mig under regniga dagar eftersom det dessutom fanns ett
Starbucks mitt i det hela.

Världar i olika skepnader uppenbarar sig, beroende på just vilken bok man slår upp.
Handlar man den blossar det upp en varm känsla inombords med. Så det fick lov att
bli den där kokboken, vare sig jag redan hade över femton japanska(exklusive svenska)
kokböcker som det var eller inte. Det är dags att komma ut ur hörnet och uggla ned mig
själv i matlagningen igen. Kanske inte fyra rätter som då jag fortsatt bodde i Japan,
men steg för steg. I min egen takt. Tillsammans med mycket film.

 

記憶

"Var filmen bra på festivalen btw?"

satt och betraktade mobilskärmen. Bet mig själv i underläppen och rotade igenom mitt
närmaste förråd med minnen. Visste vilken film jag sett under lördagen, söndagen
med... men då det kom till gårdagens minneslista stod allting alldeles stilla. Fullkomligt.
Det var först efter att 40 sekunder passerat som någonting lös till innanför min pannlob.



det är rätt så skrämmande då alla utstick och dalar inuti mitt huvud tycks ha blivit en enda
rak och evigt lång linje. Bara momentet jag skriver detta känns allting så invecklat.
Komplicerat. Förbannat svårt. Att tänka, och att sedan länka samman det med ett enda
nedskrivande. Blicken stirrar likgiltigt på skärmen, på alla tomma ord. På vad som
borde ha varit ord men ändå ekar tomt. De säger att det inte är farligt alls, att mitt
minne kommer återgå till sitt normala läge inom kort. Att det återvänder då min kropp väl
lugnat ned sig igen. Och jag hoppas att det stämmer väl. Det skulle sitta fint ifall jag slapp
befinna mig på gränsen till att svimma ihop utav utmattning med. Men jag är uppe,
jag kan gå. Blev färdig med lingvistisktentamen på 40 minuter medan andra satt i timmar.
Kavlar upp mina ärmar och fäster upp luggen. Låter mig själv inte bräckas så lätt. Inte än.

men det är märkligt. På en och samma gång som mitt huvud tycks släppa taget om allting
som tagit plats nyligen... flyter annat upp i dess plats. Ting längre bak i tiden. Negativa,
mer svårsmälta minnen oss emellan vilka inte ger vika hur mycket jag än viftar på mina
två handflator. Minnen, vilka någonstans däremellan alltid förträngts och bländats av
allting som varit så fint. Nu tar de sin plats. De suddas inte ut, de tynar inte bort.
De kväver, de släpper inte taget. Mitt i allting ligger jag åter igen på hallgolvet,
med honom över mig. Hållandes ihop med mina underarmar för att skydda emot hans
knogar. Med den lilla hopvikta papperspåsen med det just hemtagna hormonpulvret
liggandes bredvid min kropp.

det är ett kaos. Som att bli vaggad i en famn för att sedan tappas ned i golvet.

絆

bland de sista fallande novemberlöven. Bland de liggande resterna efter ett regn.
En bitande kyla som tycks tränga sig in i märgen på en längs med de starka vindarna.
Franska toner strömmandes igenom öronen, vilka ackompanjerar med allting en omkring.
En nättare sextiotalsmelodi tillsammans med de hastiga stegen ikapp med tåget, en
stråk av violin som sätter en kursiv linje på ens känsloband. Handflatorna hållandes om
de röda kinderna för att hålla dem trygga och varma, för att kunna sluta ögonen och
samtidigt vara kapabel att se allting gott. Allting som inte fallit ur led på något vis.
Det kan regna, det kan komma storm. Det kan falla pärlor, finnas guld. Det kan finnas
alla dessa sammanhållande linor, de som ingen ser. De som knyter en an, som håller en om.

「アデル、ブルーは熱い色」

och så var den första veckan av Stockholms filmfestival avklarad. Två sedda och tre
återstår. Ikväll var det dags för Blå är den varmaste färgen, årets vinnare av guldpalmen
och sedan också den förmodligen mest omtalade filmen. En tre timmar lång film om
den unga Adèle, vars liv tar sig en omvändning då hon träffar den blåhåriga konststudenten
Emma och utvecklar känslor för henne. Rå, men samtidigt väldigt rörande.

den officiella premiären kommer att vara den 22e november.

苦悩

i början av mars

steg för steg hade hans hår kommit till att bli vitt på vissa ställen. Inte i en större
utsträckning, utan strå för vardera strå. Minns att det påfrestade honom om någonting,
att han fann ett korpsvart hår som det mest passande. Det som gav det främsta intrycket.
Han stod framför helkroppsspegeln och drog ut ett efter ett annat. Ibland ryckte han till
efter att ha tagit fler i ett och samma grepp.

"sätt dig ned stilla, så hjälper jag dig",

och efteråt satt jag vardera dag och "kammade" hans hår i olika lager, följt av att mina
ögon synade igenom. Under de första dagarna var inte mina fingrar vana med finheten
det innebar att ta tag i ett enda hårstrå i taget, så det blev en hel del smärta för honom.
Men längs det att tiden gick anammade mina fingertoppar färdigheten. Ett efter ett lade
jag dem i en hög på bordet för att det inte skulle hamna något på golvet. Efter middagarna
satt vi under dryga tio minuter och gjorde det som om det vore någonting självfallet,
fastän det i det genomsnittliga fallet förmodligen inte varit det. Han var 25 år gammal
och fick ett par vita hårstrån för vardera dag i och med stressen han led av. Det fanns
inget självklart val emellan att ansöka universitetet i Japan, eller att återvända till
sitt land igen för att försöka med att starta någonting eget.

och bredvid hans sida fann man mig med. Från och med början hade jag inte varit
fullkomligt absorberad i tanken på att ansöka till ett japanskt universitet. Självfallet hade
det varit frestande, men tanken på inträdesproven de hade till vardera underströk
faktumet att det knappt skulle finnas någon som helst chans för mig. På en och samma
gång hade jag aldrig satt ned min fot i Kina. Jag kände ingen där, kunde inte heller språket
som talades. Så någonstans fann jag mig själv i ett enda ekande vaakum där emellan. Men
jag hade honom. Vilket beslut han än skulle ta, så skulle jag hitta någon slags stig att följa.
På något slags sätt. Samtidigt som jag var fruktansvärt rädd. Vardera alternativ upplevdes
som en enda dans på is.

"Jag har bestämt mig, vi försöker komma in på universitet i Japan"

"Har du kollat upp något universitet ännu?",

följt av att jag sökte och sökte. Det fanns så mycket, för mycket. Hans programs
ansökningar skulle ske under hösten, medan konstuniversitetens intervjuer främst
skulle ta plats under våren. Vad om han skulle komma in, men inte jag. Vad då.
Bara den frågan gjorde mig skräckslagen, samtidigt som jag inte kunde få det ur mig.
Dock var det inte den frågan som var den värsta utav dem alla, utan vilket. Vilket av dem.

"Victoria...",

yttrade han med en låg röst medan axeln lutade emot dörrkarmen till hallen
där jag stod mitt under matlagningen.

"mm?"

"... vi tar oss till Kina"

för ett moment stannade mina kroppsrörelser till. Blickarna möttes.

"Ryuu, är du säker?"

"Mm. Skulle inte klara av det där TOEFL-testet så som det ser ut nu ändå"

"okej",

följt av att han med varsamma steg gick fram och höll om mig bakifrån, viskandes

"jag kommer att göra dig till den lyckligaste kvinnan. Älskar dig så mycket".

... vilket redan vänts om momentet jag vaknade under morgonen då han hade
ett brett leende på läpparna och en smått exalterad stämning omkring sig.

"Du, jag tänkte om! Vi stannar i Japan istället! Man vet ju aldrig förrän man försöker"

han hade tänkt om flera gånger innan dess, men den morgonen tycktes ha blivit det
största slaget min kropp fått ta fram tills det tillfället. Från och med den dagen slutade
min kropp inte upp med att menstruera. Det var dess försvarsställning emot stressen,
dess överlevnadsmetod. Efter en och en halv månads kontinuerlighet satte jag mig
till slut ned mig i väntrummet hos en gynekologimottagning i närheten av skolan.
Det var en missplacerad känsla om någonting i och med faktumet att det närmaste till
en sådan mottagning jag satt min fot inne hos var ungdomsmottagningen. Nu satt jag i
en i Tokyo av alla platser, omgiven av gravida mödrar utav olika slag. Antingen var det
förmodliga hemmafruar, eller alltför unga kvinnor. Det intressanta var att man kunde
läsa på dem vad som var fallet i och med att en man enligt lagen skall följa med
kvinnan till undersökningen ifall han gjort henne på smällen. Männen i den yngre
generationens par satt med blicken nere i marken. Detta var deras så kallade skamvrå.

eftersom att vi inte direkt hade lärt oss de medicinska termerna för gynekologiska ting
under lektionerna hittills, rotade den äldre kvinnan fram en gammal plansch
som hunnit bli gulfläckig om kanterna. En och samma "kvinnans insida" som hemma
i Norden, men med mängder utav kinesiska tecken omkring. Hon pekade sig runt.
Det visade sig att mina äggstockar läckte ut blod, allt på grund av stress.
Jag led av anemi. Men det var enligt henne ingenting att vara orolig för.

"ta det bara så lugnt som det bara går, och inta hormonerna vi kommer att skriva
ut till dig, morgon, lunch och middag, så kommer dina blödningar att upphöra. 

Och så vill vi att du kommer tillbaka om två veckor"

hormonpulvret, tillsammans med allt som ingick under undersökningen, gick på omkring
2000 kronor. Och att svälja ned det var som om av någon annan dimension då det väl
jämfördes med Alvedon. Bara lukten av det gav en kväljningar. Men efter att ha testat
mig fram visade det sig att varm mjölk kunde tämja eftersmaken. Två veckor gick och
pulvret tog slut, samtidigt som problemet med blödningarna återstod. Då jag nämnde att
det snart skulle bli dags för att göra en efterundersökning viftade han undan det på sitt
eget sätt.

"de säger alltid att man skall gå tillbaka en andra gång, det är en norm.

De är bara ute efter ens pengar så mycket som det bara går"

bet ihop mina läppar, och undrade inombords när det skulle återgå till det ursprungliga
igen. Hade någonstans glömt bort hur det skulle kännas att ha en dag utan mensvärk.
Det verkade himmelskt då jag försökte se det framför mig. Och det var först då han
fått ett otillräckligt resultat på TOEFL och slutligen bestämt sig för att vi skulle till
Kina, som det skedde. Dygnet efter var blödandet borta. Ting landade.

----

två essäer på 1400 ord som skall vara inne inom tre veckor, en lingvistiktentamen nästa
vecka under fredagen. Tankar. Ting, vilka tycks stapla upp sig på vacklande höjder
innanför mitt huvud.

klockan hade stannat på 12:59 och tiden som var bokad hos studievägledaren skulle
ta plats en minut senare. Drog mig ett djupt andetag, följt av att handen krokade sig.

-knack- -knack-

"ja, kom in du"

då jag väl steg in på hennes kontor satt hon redan med sina fingrar flätade med varandra,
lutandes fram på sitt bord. Med ett leende på sina läppar hade hennes blick varit fäst
vid mig under den hela tiden från och med att jag rundade dörrkarmen tills det att jag
satt ned. Jag log tillbaka.

"hoppas att jag inte är till besvär, så mycket som jag kommit förbi"

"det verkar som det varit mycket för dig på sistone.

Och som att hela det här komplicerade med din application

för Amsterdam skulle vara snäppet över det hela"

"det har varit lite mycket, ja. Så det skulle vara skönt ifall man bara kunde få det

hela gjort för en gångs skull, så att jag kan fokusera på det andra mer... syns det?"

"det syns, ja. Man ser på dina ögon att du skulle kunna börja gråta när som helst"

"det är ingen fara",

log jag varsamt tillbaka och skakade på mitt huvud.

det finns stress och sedan stress. Flera olika nyanser av dessa.

涙

det var en kväll någonstans under mars månad. Utanför fönstret vilade en bitande kyla,
innanför satt vi vid varsin hörna av hans avslagna kotatsu. Båda bar vi en slags japansk
korsning emellan madrass och pyjamas, fast i vardera färg. Min var vinröd och hans blå.
Gud vet vad vi pratade om, det kan jag inte minnas klart. Dock skrattade vi så att
vi nästintill grät. Han rullade omkull på golvet utav ett enda stort garv efter något av
mina ansiktsuttryck som han fann 最高, det bästa av det bästa. Jag log tillbaka varmt.

「龍、私が消えたらどうする？」

"Ryuu, vad skulle du göra ifall jag en dag vore borta?"

「ヴィクトリアが消えたら．．．」

"ifall du vore borta...",

följt av att hans ansiktsuttryck stannade till. Andningen med. Innan jag ens kunnat
fatta mina händer om det hela momentet, hade det runnit ned en tår nedför hans kind.

「龍．．．」

"Ryuu..."

「何も無いです」

"d-det är ingenting",

sade han medan den vänstra handens fingrar blockerade vyn för hans ögon. Handen
darrade utan stopp och under den rann tårarna ned ifrån hans båda ögon. Det droppade
om hans haka medan munnen hölls ihop i den mån som han under det momentet var
kapabel till. Nu flödade det ned ifrån hans näsa med.

「見ないで」

"se inte..."

det var den första gången som jag såg honom gråta. Och det enda som föll mig in var
att räcka mina armar om hans hopkutade kroppsställning. Lyfte hans lugg åt sidan och
kysste hans panna medan mina tårar rann ned i takt med hans.

「想像出来ない．．．ヴィクトリアが消えるとは．．．」

"kan inte föreställa mig det... att du skulle försvinna..."

「龍．．．心配しないで。私、一生消えないから。泣かないで．．．」

"Ryuu... oroa dig inte. Kommer alltid att vara vid din sida. Så gråt inte..."

släppte inte taget om honom med mina armar förrän hans tårar slutat med att rinna ned.
Efter det höll vi om varandra. Sov i varandras famn. Ville aldrig få honom att gråta
igen, inte så länge som jag levde. Ville se hans leende, vara omgiven av det under
det momentet jag i gammal ålder skulle dra mitt sista andetag. Finnas i himmelen.

籠鳥 del 4

då jag väl stängt igen dörren till mitt eget hotellrum, satte jag mig ned på sängen.
Drog gardinen åt sidan för att se en rätt så grå vy, en bred väg med allt från personbilar
till stora last. Desto längre jag satt där och andades in och ut, blev det allt tydligare att
jag var fullkomligt ensam. Han var inte här. Han var inte vid min sida, vilket han hade

varit ifall jag istället vänt mig hem till vår lägenhet. Och tårarna rann nedför min

kind som om det vore självfallet. Ett till meddelande kom från min äldre bror. Ord om

att han skulle berätta för sin chef om att han inte skulle till Boston vilket varit tänkt

från början. Om att han kollat upp flygbiljetter och skulle boka så snart som möjligt.

 

"Lova att absolut inte svara på samtal, mail, eller sms som kan vara från han!

Nämn också inte hoteldetaljer i mail, eller sms till oss alla. Inget facebook

som han kapa heller. Ok? Ring snart! Älskar dig. /din Bror"

förr eller senare var jag tvungen att ställa mig upp. Kunde inte sitta och stirra ut i luften
under resten av dygnet. Ståendes framför spegeln som hängde på väggen, läste jag av
och räknade antalet blåmärken som täckte min kropp. Lade märke till ett par jag inte
sett innan dess. Efter det gick jag ned till wifi-kaféet alldeles intill hotellet för att äta
min sena lunch. Fastän mina hungerkänslor inte direkt utmärkte sig var jag ändå
tvungen att svälja någonting. Men hållandes i menyn kom jag till att inse att det inte
bara var att äta. Först skulle man välja vad att ta. Blicken vacklade emellan en
caesarsallad och en med avokado och tofu. Då ordet "ost" i slutändan fällt mig över
till det första alternativet följdes det snart av en grav ångest. Momentet innan min
sallad kommit till bordet hade bordsgrannen fått sin, vilken självfallet var alternativet
som jag inte valt. Salladen var alldeles grön. Den hade tofu i sig, och så avokado för
hyn... och min tallrik ställdes ned. Jag avskydde dessa stora kasslerkuber. Var rädd
för dem, jämförde dem med pesten. Ville inte se dem. Det gröna räckte inte till,
min kropp skulle känna sig som en katastrof. Ville inte gå upp i vikt.

längs med de andras ord om att jag skulle hålla mig borta ifrån platser vi besökt
tillsammans, satt mina ögon i nacken. Ibland kom jag till att se honom överallt.
Ute på trottoaren, i tågstationen. För den första gången i mitt liv hade folk kommit
till att likna honom. Såg honom kommandes på håll. Såg honom gå igenom spärrarna...
det var först inne i provhytten hos Topshop vart jag kände mig trygg ifrån min egen syn.
Sträckte ut mina armar. På något sätt fick den starka belysningen de mörka partierna att
bli allt mer koncentrerade. Mer djupa. Vad hade hänt med livsgnistan i mina ögon,
sedan när hade den blivit så svag och långt borta. Sedan när hade jag blivit så smal.
Det var först då en i personalen kommit förbi och frågat ifall jag behövde en till storlek
som jag blivit medveten om att jag stått där under ett längre tag. Bytte kvickt om och
vandrade vidare till 無印良品 för att handla livsnödvändigheter som exempelvis en
borste och annat. Handlade mig också en dagbok att ha till hands. Utlandsstudierna
hittills hade lärt mig om vad som skulle prioriteras, och vad som skulle komma till
användning snarast då man alltid började med två fyllda resväskor. Det kändes lite som
en underhållande utmaning i sig att inte ens ha med dem denna gång. Och att kunna
peta på de alla intressanta varorna så länge som det föll mig in.

efter att ha lämnat affären vandrade jag nedför trapporna till Isetanvaruhusets stora
kulinariska avdelning och omgavs av förmodliga hemmafruar till förmögna affärsmän.
Förr hade jag alltid älskat att spatsera omkring i sådana här avdelningar och prova
mig fram. Utforska hittills okända ting. Nu hade det varit över fyra månader sedan sist.
På något sätt upplevdes detta hav av ljusa färgnyanser som om bländade. Allting
kändes så prydligt, fint i den minsta detaljen. Ifrån en annan värld. Till slut stannade mina
steg till vid en disk med mörk choklad uppradandes på ett led.

tjugo minuter senare lämnade jag byggnaden med tre noggrant utvalda praliner inslagna
i en ask med en djupblå rosett. Det var en present till mig själv. En slags klapp på axeln.
Då klockan började närma sig fyrabläcket, satte jag mig ned vid fönstret hos ett Starbucks
i närheten och betraktade alla människorna som strömmade utanför Kinokuniya-
bokhandeln. Fastän jag hunnit med så mycket under den dagen, tycktes tiden att ha
nästintill stannat till. Regnet skulle förmodligen falla snart, det kunde man se på alla
paraplyer som strömmarna höll i sin hand. Snart hade mina fingrar börjat dra i rosetten
och därefter öppna den nätta asken. Där låg de tre. Min blick höll sig fast vid dem, som
om det stod någonting skrivet på dem. En grop gröptes ut emellan mina ögonbryn innan
jag skickade ett meddelande till mamma för att få som en slags tillåtelse till att göra
någonting som fram tills den tidpunkten ansetts så fel.

"gör jag det rätta genom att unna mig lyxpraliner idag?"

det skulle ta tid innan jag kunde vänja mig med frihet. Bara den grava tyngden inom
hela maggropen momentet min pupill fäst sig vid grannens gröna sallad underströk
det. Fyra månader, varav två inkluderat våld. Slag med knutna nävar. Sparkar med
en komplett kraft utan minsta återhållsamhet beroende på ansikte eller inte.

väl tillbaka i mitt hotellrum kom det ett till meddelande ifrån min bror.

"Han använder din skype. Svara absolut inte. Vi pratar bara svenska!!"

 

"va???"

"har han ringt dig??"

då slog det mig. Så det var alltså därför han ifrågasatt mig då jag ville skaffa mig ett
lösenord till laptopen. Han hade min dator och därmed min automatiskt inloggade
Skype med. Hela min familjs telefonnummer låg i hans händer och han ringde
dem genom det kontot. I andra ord hade han numret till min svenska Iphone med,
vilken inte kunde vara avslagen likt den japanska. Den följande natten var förmodligen
den tyngsta i mitt liv. Jag sov inte en blund. Emellan klockslagen 4:11 och 5:23 ringde
han min mobil elva gånger. Och jag fick på all bekostnad inte svara, utan grät tills det
att tårarna borde ha sinat. Jag visste det, jag visste djupt inombords att han grät med.

de första orden av det första kapitlet i min dagbok löd

"vet inte ifall mitt huvud känns som om det kommer sprängas eftersom att

skallen fortsatt inte läkt sig ifrån alla hans slag, eller ifall det inte kan

smälta det faktum att jag inte kommer se honom mer".

 

籠鳥 del 3

den morgonen var det endast ett sammanträffande att han inte skulle följa med till skolan.
Redan innan dess hade jag under momenten han var på toaletten, då han sov längre
än mig under söndags- och måndagsmorgonen suttit och fyllt i min Iphones noterings-
block, ord för ord. Ord, vilka i slutändan skulle bli ett mejl jag tänkte skicka till min
äldre bror. Jag visste det, han var den enda som jag hade att greppa tag i.

----

"Victoria... har Ryuu någonsin visat några som helst tecken till att ta till våld mot dig?"

 

"... nej"
 

"... det känns bra att höra. Skulle ens partner göra det, är det bara att gå"
 

"...mm"

 

"du får aldrig oroa oss på detta sätt igen, hör du det. Vi var alla så oroliga.

Egentligen borde du ringa till dina systrar och be om ursäkt senare"

 

"...(tystnaden av att sjunka ned genom golvet utav skam)"

 

"den enda som vi inte kontaktade var R.

Skulle vi ha berättat det för honom, skulle han ha gått upp i taket"

 

"... jag förstår"

 

där var den, min räddning. R var den enda som kunde hjälpa mig, den mest
rationella människan i min familj. Den sekunden stod allting klart.

 

----

 

under tågresan till skolan blickade jag inte upp en enda gång, utan blicken var under den

hela tiden fäst vid telefonens skärm. Jag skrev, och skrev. Och då jag väl kommit fram

till klassrummet och kopplat mig med skolans wifi skickades mejlet iväg till hans adress.

Det vill säga, efter minuters velande. Samtidigt som jag innerst inne visste att det var det

enda som kunde göras, kom mina känslor till trots. Fastän det förmodligen inte syntes på

utsidan, bestod mitt inre utav ett enda stort kaos bestående av känsla kontra förnuft.

Ville inte, ville inte. Men var tvungen. Var medveten, om att jag skulle hata mig själv

momentet jag väl tryckt ned skicka-knappen. Och väl efteråt blossade den innersta viljan

att spola tillbaka tiden så att jag kunde få det ogjort upp.

satt där alldeles tyst vid min fönsterplats och väntade på något som helst tecken. Efter att
inte ha fått något svar fastän jag skickat flera meddelanden på mobilen, började jag ringa
en signal. Momentet han väl lyfte på luren lade jag på, och började skriva åter igen.

 

"har du läst mitt meddelande?"

 

"jag låg faktiskt och sov. Sjyst att väcka mig flera gånger"

 

"R, du vet att jag är inte den som ringer mitt i natten bara för att.

Kan du bara läsa vad jag har skrivit för en gångs skull?"

 

"ge mig en minut"

 

efter att två minuter passerat, ringde han upp mig direkt på mobilen. Då jag självfallet

avböjde samtalet i och med att det var mitt under lektionen, kom det direkt ett

meddelande ifrån honom sägandes

 

"Ring mig nu!!! Älskr dig. Tar på Skype!".

 

väl ute i damtoaletten ringde jag upp honom. Då han lyfte på luren kunde jag tydligt höra

hur fullkomligt ställd och uppblossad han var. Aldrig någonsin hade jag hört en sådant
upprört tonläge kommandes ifrån hans röst. Bara andningen verkade okontrollerbar och
orden tycktes inte ta slut de heller.

 

"j-jag fattar inte det, HAN HAR SLAGIT DIG...!!,

 

följt av orden om att jag inte kunde komma tillbaka till den där lägenheten igen. Aldrig.

Vid den tidspunkten hade min ångest redan vällt över. Det gick inte att smälta ned,
alla dessa faktum. Lägenheten avskydde jag då den för det mesta alltid betraktats som
en enda stor bur, men inte människan som levde där inuti. Det var inte endast ont i honom.
Bara ibland. Samtidigt som detta inte var någonting som min bror kunde se framför sig.
Ryuu var en misshandlare, han var en som slog ned sin flickvän, det värsta avskummet
som en människa någonsin kunde vara. Under tiden då jag stod stum och lyssnade, slog
det mitt medvetande. Herregud, allting hade till slut läckt ut ifrån min mun...

 

"du måste berätta för din lärare nu, de måste veta"

 

"m-men om de får reda på det hela, vad kommer att hända med honom då...??"

 

"det vet jag inte! Men du måste i falla fall göra det, de har ett ansvar för din trygghet"

 

momentet jag skulle svara, ringde klockan som sade att det var förmiddagsrast och

som alltid började det strömma in kvinnliga elever för att gå på toaletten. Då blicken även
lade märke till dem som gick i en och samma klass, slog reflexen hastigt till inombords.
Kunde inte stå kvar där och prata. I synnerhet inte då folk utan tvekan kunde läsa mitt
sinneläge. Ifall Ryuu någonstans skulle få reda på att jag stått i damtoaletten och pratat
tillsammans med någon annan än honom i telefon skulle det vara illa.

 

"...du, Roger. Jag ringer tillbaka dig lite senare då, efter att jag berättat för en lärare"

 

"bra. Jag ringer till morsan och farsan och berättar hur allting står till här"

 

"...mm"

 

då mitt samtal med honom väl avslutats, lade blicken märke till att det kommit flera

meddelanden ifrån Ryuu. Efter dem hade det kommit ett uppradande utav symboler

föreställandes förbannade nallar som hade eld i sin bakgrund. Täckte skärmen med min

handflata för att ingen annan skulle se, och bet ihop. Jag fick inte vara rädd, jag fick inte

det under några som helst omständigheter. Det fanns ingen omvändo, det var endast att

gå. Gjorde allt som jag kunde för att ha ett ansikte utav is, ett som det inte rann ned ifrån.

Gjorde allt som jag kunde för att ha ett neutralt leende medan jag vandrade folk förbi.

Bara gå, gå...

 

efter att ha fått tag i läraren som jag haft i mina tankar och vi två stod ensamma, kom det.

 

「．．．一緒に住んでいる人に暴力されているんです」

"... jag blir misshandlad av den som jag bor tillsammans med",

 

följt av att jag drog upp den enda ärmen av min svarta kofta.

 

「暴力．．．？ちょっと待って、一緒に住んでいる人とは、お彼氏さん？

ヴィクトリアさんの彼氏はーーさんですよね？」

"misshandlad? Men vänta lite nu, är inte ------ din pojkvän?"

 

「．．．うん」
"...mm"

 

som jag förväntat mig kunde läraren först knappt tro sina öron. Ryuu var den som var

en bland de mest ödmjuka och blyga eleverna som fanns på skolan, en som folk alltid

såg upp till och kom till ifall de ville ha råd angående någonting. En som... ingen

någonsin sett tappa temperamentet. Och här stod jag nu, och visade upp utspridda

blåmärken som han åsamkat med sina egna händer. Gråtandes utan någon som helst

kontroll. Det kändes som om jag vore det svarta fåret i flocken, att jag svikit honom.

 

"har du några fler blåmärken på din kropp?"

 

"ett stort på insidan av låret... flera på benen, längs hela armarna... längs min rygg då

han slagit mig med knogarna där... det gör ont att svälja vatten med"

 

mitt bakhuvud kändes fortsatt dovt efter alla knogslag som det fått under lördagen. Ibland

gjorde det hela mig yr fastän det passerat näst intill två dygn sedan den misshandeln.

Mobilen vibrerade längs ett meddelande ifrån honom igen och jag svalde försiktigt

ned lite grann.

 

"vet någon i din familj om detta?"

 

"jag ringde precis innan till min äldre bror och berättade allt.

Han skulle ringa till mina föräldrar och berätta detaljerna...

det verkar som att han kommer att komma hit och hämta mig"

 

--

 

"det är bäst att du inte kommer till skolan något mer. Det är inte tryggt för dig här

eftersom att han mitt i allting kan komma hit och leta efter dig. Han är farlig"

 

efter att de fått klartecken att det fanns ett ledigt hotellrum åt mig i Shinagawaområdet,

gav rektorn mig en sladd så att jag kunde ladda min Iphone väl där borta. Ingenting fick
ta alltför lång tid. Det var en underlig känsla att ta farväl av den kvinnliga huvudläraren
som jag alltid stått nära medan allt fick gå i en hast. Bara det var svårt att ta in. Då
rektorn väl vinkat av mig vid Yamanotelinjens perrong, satte jag mig ned på en av
sitsarna vid fönstret och drog ut ett djupt andetag. Där satt jag på väg söderut med tåget
istället för norrväst. Jag hade inte mitt pass, inte min bankdosa. Inget som helst ombyte
med klädesplagg... utan endast min lilla bruna skinnväska samt skolböcker.

Jag befann mig i mitt Tokyo, mitt andra hem, men var nu på en och samma gång hemlös.

 



 

 

 

洪水

han och jag har våra säregna likheter. Vi har båda ett ständigt behov av kontroll.
Han över det som är honom omkring, och jag över mig själv i allmänhet.

det känns tryggt ifall jag inte överstiger, eftersom att jag då befinner mig inom ramen
för trygghet. Passar mer med vatten till detta, svart kaffe till det andra... följt av att jag
mitt i allting måste stå bredbent för att de mjuka byxorna inte skall falla ned till golvet
bredvid mina två fötter. Det är svårt att sätta ord på det, men skulle jag finna någon som
helst likhet så skulle det vara forsande vatten vilket strömmar emot en. Hur brett en
människa än spretar ut sina tio fingrar, vecklar ut helheten av handflatan... är det inte mer
än en ynka liter som hålls tillbaka medan allting tränger sig förbi. Förr eller senare även
litern med. Det stiger sig långsamt uppåt, och snart förbi ens egen huvudhöjd. Då kommer
denna kallsup. Jag beskrev ofta det på detta vis förut då jag var sjuk. Att man drunknade
i sitt eget inre. Den här gången har vattnet hunnit stiga rätt så högt upp; det står skrivet
på mina två kantiga axlar. Att det bucklas in i överarmarna då de spänns vid.

"nu skall jag gå upp i vikt!", vem säger att det är enkelt. Och nu syftar jag inte på
processen att gå upp i vikt, utan att bevara den motivationen kvar i ens sinne. Det
finns en ständig rädsla för detta. Och varför, eftersom att det inte direkt finns en lampa
som blinkar rött momentet då "det räcker". Vad om man passerar. Tänk ifall man
tappar kontrollen. Det tycks finnas en förbestämd fördom inristad innanför pannloben
på mig, att jag som en människa i mindre storlek bör ha mindre portioner med, likt en
förutbestämd balansgång på en lina...

----

 



「ちょっと寒いね．．．」

"det är väldigt kallt i rummet, eller hur?"

 

han stannade till med sitt skrivande på tangentbordet och såg på mig,

sedan på min vänstra underarm som var placerad bredvid hans egen.

 

「私の腕と比べてみて。誰は脂肪が最も多いのか」

"titta på våra två armar. Vem har mest fett?",

följt av att jag suckade och höll tyst. Ännu ett argument jag inte kunde segra över.
Han var den smalaste mannen jag känt hittills i mitt liv, med en så pass späd kropps-
byggnad att min mamma efter att hon träffat honom frågade ifall han åt väl. Självfallet
fanns det denna innersta ilska inombords längs med tankarna att "det var väl ändå
fullkomligt orelaterat med samtalsämnet, och ONÖDIGT att säga...".

vid ett annat tillfälle var det istället

 

"du borde väl inte frysa, med tanke på hur dina lår ser ut".

 

--

 

「ダイエットしてみたら？」

"har du funderat på att gå på någon slags diet?"

 

--

 

"det syns att du har gått ned i vikt, för man ser att du har mindre fett på halsen",

 

 medan han hade ett stolt, brett leende på läpparna. Då jag senare vid ett tillfälle

förmodligen blivit lite svullen i och med att min mens inom kort skulle komma igång,

blev min kroppsbyggnad dock påpekad med den mer negativa klangen på rösten.

Om att den inte gått ned, utan stigit i vikt.

「本当にがっかりしている」

"känner mig så besviken på dig"

under den tiden lät jag mig själv i alla fall inte påverkas till det yttersta, utan jag stod
emot. Visste att jag hade rätt. Hade det etsat fast inuti mitt huvud medvetenheten om att
jag hade rätt. Och det var dessutom den första gången som jag verkligen trotsat och
stretat emot tankar som mitt forna jag skulle ha blivit nedpepprad av. Jag gjorde endast
det jag var tvungen att göra för att inte få stryk, ingenting mer. Men någonstans är det
som om han sådde frön borta i mitt bakhuvud, vilka dessutom kommit till att slå skott.
Det enda att hoppas på är att vattnet tillsammans med fröna
inte framkallar djupare rötter.

 

 

 

値

det är ofta som jag ställer mig själv frågan ifall jag gjort någonting fel, ifall det fanns
någonting som jag själv kunnat ändra på... ifall allting låg i mina händer, någonstans.
Ifall jag kunnat ge någonting mer. Ifall det fanns någonting som inte givits tillräckligt.
Och dessa finns fortsatt kvar, hur många nekande svar jag än fått ta emot hittills...

 

"du, hade inte kunnat göra någonting som helst för att det kunnat bli en annan utgång"

 

"det är ingenting som helst som är ditt fel! Fattar inte vad det är du förväntar av dig själv"

 

"du hade inte kunnat ge det minsta mer. Inget alls. Istället gav du faktiskt honom

alltför mycket, mycket mer än det där kräket förtjänar"

 

"allting är den där jävla Ryuus fel!!"
 

för ett par dagar sedan sade en nära till mig att

 

"han är inte värd dig".

då satt jag mitt emot henne och betraktade den veganska chokladkakan vi hade emellan
oss på det ganska så slitna träbordet. Omkring strömmade stimmet ifrån den obligatoriska
folkmassan som alltid fanns hos Hermans. Slog nätt med mina naglar emot den vita
koppen med kanelte som jag höll om med händerna i en långsam takt. Under det
momentet tycktes det enda som jag kunde få fram vara en frågande blick.
Om inte han av alla människor var värd mig, vad bar jag då på för något värde.

「グランド・ブダペスト・ホテル」

med två långa år sedan den senaste filmen, ligger peppfaktorn uppe i taket.

霜

ibland, eller rättare sagt ofta ifrågasätter jag ifall jag verkligen är stark. Ibland tvekar jag.

I natt... drömde jag att det var någonting jag bar på en stark ångest längs, något beslut jag

tagit. Minns inte exakt vilket det handlade om i den drömmen. Då, mitt i allt detta,

fanns det en del av mig själv som puttade på och lade sin hand på min ena axel. En

människa som sade att "det här då, det är inte så illa, eller hur?",

"tycker att det ser riktigt utomordentligt ut, så försök med att inte ängsla dig så mycket".

"det kommer att gå fint". Det var en rätt så märklig känsla, att få ett stöttande tryck

bakifrån min rygg. I synnerhet då det vanligtvis tycks handla om att hålla tillbaka för

att någonstans inte brista isär. Välla över. Krackelera. Gå ned i ett enda stort kras.

 

under förmiddagen tog vi alla här hemma i kyrkbyn en promenad över hästhagarna, dit vi

alltid tagit med oss hunden då den fortsatt var vid livet. Temperaturen hade fallit ned

ordentligt och fastän alla dessa lager med tyg, lyckades kylan komma in en på skinnet.

Himmelen var dov med alla dess moln. Frosten hade täckt allting så in i det smalaste

strået. Tog mig ett andetag och fick mig ett bevis på att jag fått andas ut moln en frostig

förmiddag igen. En sak som jag önskat, och sedan fått i uppfyllelse.



 

 

 

 

岐路

medan vinden for igenom mitt hår och höll om mina öron, stod jag stilla för en stund och
var stum. Blickade ut bland de alla människorna som mig passerade och de som satt.
Slussen upplevdes som om den bestod av ett större folkmyller än för det mesta.
Allting rörde på sig i en hastig takt, medan mina rörelser återstod.
Drog in det djupaste av mina andetag.

då blicken åter igen fäste sig bland orden, vilka sade att jag blivit utvald till att
representera den engelska sektionen av Stockholms universitet i Amsterdam under
vårterminen... befann det sig ett bittersött leende på mina läppar. En kombination
av känslor.Två tårar, en knappt biten läpp. Tio fingrar vilka med ett stadigt grepp
höll om telefonen.

att handla rykande färskt bröd ifrån något lokalt bageri. Att kunna se Anne Franks bostad,
spatsera omkring bland de alla marknaderna, använda en cykel för att ta mig omkring.
Att under någon passande helg kanske hoppa på tåget och ta mig ned till Bryssel, öst
till Tysklands Berlin. Människorna på universitetet hade valt åt mig och det hade till
slut blivit bestämt. I vår skulle jag tillbringa mina dagar i Nederländerna.

från Norden, till Japan, till Norden, till Japan, följt av tillbaka hit igen.
Och nu skulle det riktas in mot sydligare, obekanta trakter för min del.
Vart skulle mina fötter ta mig härnäst.

 

我知道你看了我寫的東西......我知道你一直在做它。我愛你。

 

想い

"even if I knew that tomorrow the world would go to pieces,
I would still plant my apple tree."

Martin Luther

籠鳥 del 2

ringde på dörren med ängslan hand i hand. Skulle han komma och låsa upp dörren åt mig,
eller lämna mig kvar utanför. Eller skrika ut mig momentet han öppnade upp den. Allting
cirkulerade omkring inuti mitt huvud tills det att jag hörde hans steg. Det visade sig bli
varken det ena eller det andra av de ovan nämnda alternativen... utan momentet han
låst upp åt mig, slogs den inre dörren igen. Då jag väl öppnade upp den, fann jag honom
sittandes framför någon film med Wallace & Gromit genom någon kinesisk hemsida.
Blicken vände sig inte en enda sekund om mot min riktning.

 

-prassel-

 

"Ryuu, jag handlade en cola ifrån dryckesautomaten åt dig. Tänkte att du kanske skulle

tycka att det vore gott med en iskall sådan, så varmt som det är idag"

 

"..."

 

"angående det där med yogan-"

 

"läs meddelandena på din mobiltelefon"

 

"j-ja, just det ja! Batteriet dog, så jag kunde inte svara ifall du skickade mig några fler

meddelanden! Skall bara koppla in sladden nu, så att jag kan kolla"

för vardera sekund tycktes luften bli ett kilogram tyngre och då min mobil väl kommit
tillbaka till sitt medvetande, fann jag en lång lista med meddelanden. Alla ifrån honom.
Då jag blickade åt hans håll, satt han i exakt en och samma ställning som för två minuter
sedan utan den minsta rörelse. Svalde ned en klump. Momentet jag öppnade det första
meddelandet hakade telefonen nästan upp sig i och med antalet utropningstecken som
skrivits i det. För vardera text blev innehållet allt värre. Från att jag var smutsig, till
att jag utan tvekan gått till just den yogaklassen för att ligga med den manlige läraren.
Men det var ett meddelande som satte ned handflatan i bordet åt mig.

「あのfuckの男の家に住んでいい。

"du kan bo hos den där knullande mannen"

私達は合わない。

"vi passar inte ihop"

 

終わり」

"slut"

jag hade inte gjort någonting. Jag hade inte gjort någonting som helst fel. Vem i helvete
gav honom rätten till att yttra dessa ord mot mig var den enda frågan som tycktes välla
över mitt huvuds kanter. Vem trodde han att han var som kunde skicka ett misshandlande
meddelande efter ett annat, och alla riktade mot mig. Handen greppade hårt om mobilen,
följt av att den kastade ned telefonen vänster om honom på golvet.

"vem i helvete tror du att du är som kan skriva sådant...?
Jag har inte gjort någonting fel...!!"

 

"..."

 

"att du skall säga att det är slut mellan oss? Hah, driv inte med mig...

om det är någon som säger det, så är det jag"

min gräns var nådd. Då det kom de till ting som rörde honom var det alltid tolerans och
acceptans som gällde, men nu hade den gränsen korsats. Ingen hade rättigheten till att
yttra sådana ord riktade mot mig. Som i fan heller. På en och samma gång hade även
hans någonstans blivit nedtrampad och ett helvete ingenting likt ett annat sådant bröt loss.
Man kunde se det. Hans ögon var försvunna. Istället fanns det ett par beckmörka hål
framför mig, utan den glimt som alltid funnits fram tills nu. Det var inte ögonen av en
människa som ville göra mig illa, utan dem av någon som tänkte döda mig.

det blev inte endast slag, utan ting av de alla slag. Han sparkade mig rakt i ansiktet, så att
den vänstra axeln for in i dörrkarmen och revs upp. Momentet efteråt då jag försäkrade
mig om att tänderna fortsatt satt kvar där de skulle, att de inte lossnat till, lade hörnet
av mitt synfält märke till att han satte sig ned på huk framför mig. Han betraktade mig,
noggrant. Och frågade ifall jag verkligen var en människa, så förjävligt skitig som jag var.

 

"j-jag är en människa"

och hans knoge drämde till mitt bakhuvud. Ett slag för vardera ord jag yttrade. Och de
tycktes inte ta slut heller. De endast fortsatte komma, vilket ord som än korsade mina
tankar och tunga... i alla fall tills han med sin ena hand greppade tag om mitt hår och
med det greppet lyfte mig ifrån ihopkrupen till stående ställning.

"ställ dig framför mig",

följt av en smäll på min högra tinning.

 

"ställ dig framför mig",

och en till. Efter ett antal gånger då mina fötter började hålla mig tillbaka, skrek han.

 

"VAD FAN HÅLLER DU PÅ MED EGENTLIGEN?! STÄLL DIG FRAMFÖR MIG!!",

och det fortsatte. På en och samma gång som min kropp blev misshandlad blå, kändes
allting som om alldeles stilla inombords. Jag flöt... någonstans emellan verklighet
och undermedvetandet, emellan två lager av mörka vatten. Jag visste inte vad tiden var.
Det hade redan hunnit mörkna till utomhus och inga lampor hade tänts då hans händer
redan varit lagda på mig. Det handlade inte om vid vilken tidspunkt allt detta skulle
upphöra... utan om. Skulle jag leva tills morgonen spricker upp, eller skulle jag vara
utom min andning vid den stunden. Egentligen gjorde det faktiskt inte olidligt ont med alla
dessa slag... utan det var helheten av upplevelsen. Att känna hur hela medvetandet
skakas om och nästintill ur led genom turbulens. Att inte kunna förutse vad som skulle
komma härnäst och därmed vara inkapabel att skydda den utsatta kroppsdelen. Att inte
kunna sätta fingret på ifall någonting verkligen skulle gå sönder inom min kropp...
och allting, alla dessa korsande tankar tycktes samla ihop sig till en punkt. Jag var rädd.

han hade yttrat alla dessa ord om att han skulle skydda mig, hålla mig trygg ifrån allt ont
det fanns att omringas av. Så varför. Hur kom det sig att han under momentet som
pågick höll på att slita sönder mig genom att med ett fast grepp vrida min underarm
åt sidan. Hur föll allting ned till detta becksvarta mörker.

-"jag kommer dö, jag kommer att dö. Du kan inte tillåta dig själv till att stanna kvar efter

att ha sett hans leende och sedan smält i ditt hjärta, du kan inte fästa dig vid orden om

att han "älskar dig"...! Snälla, för guds skull, jag ber dig..."-

det var den första gång som jag inombords sett mitt alter ego, min själsliga spegel
banka kraftlöst med knogarna mot min bröstkorg medan tårarna rann. Rent ut sagt gråta
längs rädsla och hjälplöshet. Världen tycktes rasa samman det momentet, inte endast
ridån utan dess upphållande ställning med. Var så rädd, så rädd. Jag betraktade
djävulen i dess två urholkade ögon. Fastän det inte funnits någon äkta relation innan
honom, fanns det ingen tvekan. I en sådan sparkade man inte omkull den som försökte
ställa sig upp igen, gång på gång. I den sade en partner inte att den ville döda den andra,
medan ögonkontakten hölls fast.

「殺したいよ、今。殺したい」,

"jag vill verkligen döda dig nu. Jag vill döda dig"

följt av detta mörker.

「怖い．．．！！怖い！！」,

"jag är rädd...!! Jag är rädd!!"

följt av att hans kropps rörelser stannade till. Två sekunder efter det att mina ögon lagt
märke till det, lossade greppet som hållit om mitt eget huvud taget. Men det var inte
som jag trodde, att friden till slut hade kommit... utan istället stod dess raka motsats
väntandes på fronten.

「怖い．．．？さっき怖いって言ったの？」

"Rädd...? Sade du just att du var rädd för mig?"

min blick mötte hans. Tiden stannade, lät bli sitt tickande.

 

「．．．言った」

"... ja, det sade jag"

och slagen blev allt mer koncentrerade. Nu skrek han dessutom, ord om hur jag ens
kunde kalla honom av alla människor för "skrämmande", och inte någon japan.
Att detta ord skulle vara etsat fast i hans minne för all tid. Att han alltid skulle minnas.
Den så kallade friden hade blåst mig förbi. Det tycktes vara bestämt att jag inom
kort skulle dö. Men jag ville inte det, vad än tänkte jag inte det. Ville leva. Ville åter
igen få tillåtelsen till att spatsera längs Kocksgatan på Södermalm, andas ut utbredda
moln under en frostig förmiddag. Ville se och betrakta Europas flera längder med mina
egna ögon. Ville så mycket, mer än vad jag någonsin tänkt mig innan dess. Det fanns
en mening med att leva. Ville inte dö...


... och någonstans överlevde jag den till tyckes oändliga natten, efter att ha valt det
korrekta svaret då han ställde ned sitt ultimatum. Min familj, eller honom. Momentet jag
först var kapabel till att ens våga sätta på min egen Iphone igen stod klockslaget på 01:24.
Det hade passerat över åtta timmar. Under den hela tiden hade allting pågått, utan stopp.
Och under morgondagen då jag ställdes framför min mamma under vårt samtal genom
Skype, bet jag ihop.

"Victoria... har Ryuu någonsin visat några som helst tecken till att ta till våld mot dig?"

 

"... nej",

med en iskall röst. Det var den första gången som jag ljugit min egen mamma rakt in i
ansiktet och under det momentet hatade jag mig själv ända in till det innersta. Men
under en och samma gång, kunde jag inte yttra någonting, eftersom att hennes röst då
skulle fälla mig. Det fanns ingen tvekan om det. Jag visste det, då han satt bakom min
datorskärm och tolkade känslorna vi lindade in i orden.

 

"... det känns bra att höra. Skulle ens partner göra det, är det bara att gå"

 

"...mm"

-- --

"jag har en tjänst att be dig",

yttrade han den följande söndagen med en ångestfull röst.

"vad då för någonting?"

 

"jag vill... att du drämmer till mig en gång. Att jag kunde åsamka sådana

blåmärken på dig, såra dig... känner mig verkligen hemsk.

Jag förtjänar att själv få känna av hur en sådan smärta känns..."

 

"tyvärr kan jag inte det"

 

"varför inte?"

 

"eftersom att det motstrider min natur. Jag slår inte, i synnerhet inte en jag älskar"

 

vad bättre skulle det bli av att jag slog tillbaka. Ingenting.

 

-- --

måndagen

「一人で行って」

"åk till skolan på din egen hand"

 

「一人で？何故？」

"på min egen hand? Varför?"

 

「今急いでいても、遅刻するに違いないんだ。それに、月曜日の授業は全く

意味無いし。一人で行ったら間に合えるけど」

"eftersom att hur jag än skulle skynda mig, skulle vi komma försent och bli kryssade.

Sedan är alltid måndagslektionerna helt meningslösa.
Ifall du åker själv skulle du dock hinna fram i tid"

underströk att det var synd att han inte skulle följa med och frågade repeterande ifall
han verkligen inte ändrat sig. Sade att det skulle vara ensamt utan honom. Men vad jag än
sade, hade han bestämt sig för att stanna hemma. Jag stod helt stilla för en stund. Då jag
väl var påklädd och skulle lämna lägenheten, stod han i duschen och sjöng.

「龍．．．」

"Ryuu..."

 

「うん？」

"mm?"

 

「．．．愛している」

"... älskar dig"

 

「愛しているよ。気を付けてね」

"älskar dig med. Var försiktig"

 

「うん、気を付けます」

"mm, skall vara försiktig"

sekunderna innan jag kommit ut och stängt igen dörren efter mig var de långsammaste
i mitt liv hittills. Under de som tog plats efteråt, bar jag ständigt på en klump i halsen.
En som tycktes bli allt tyngre och tyngre. Det smärtade fortsatt ordentligt momentet
jag svalde mitt eget spott efter hans kortvarande grepptag om min strupe två dagar
innan dess. Efter lektionen... kom jag inte tillbaka till lägenheten, utan åkte söderut
längs Yamanote-linjens länga. Bara momentet jag hörde stationsmelodierna av bland
annat Gotanda, Oosaki... kände jag mig lössläppt, som om jag trängt mig genom
gallret på min bur. Men vingarna var dock fortsatt skadade. Och det var samtidigt
inte det sista tillfället som vi blickade varandra i ögonen.