onsdag 3 september 2014

経過

"you've got the whole world in your hands"
"världen är allt en liten plats"...

alltsammans, medan den mitt i allting kan upplevas som så pass stor momentet
man står vid tröskeln till nya riktningar i ens liv. Och det kan märkas genom
flera skepnader; ens egentligen rågade hållning som kryper ihop till den av ett
russin, dessa ökande slag innanför bröstkorgen på en. Men det som slog mig som
om mest var det att drömmarna uppenbart var präglade av allt detta överväldigande.

natten innan jag skulle vakna upp kvar över sex för att packa banankartonger i
fyra timmar sträck, satt han där rakt framför mina ögon. Det ösregnade utanför
fönstret i vår lägenhet, och hur det kom sig att jag ens befann mig i den
enrummaren hade jag inte en blekaste aning om.

varför är jag här nu igen... det känns som om det var något ärende jag skulle 
ta itu med, men jag vet inte vilket... aargh, vad frustrerande..,

medan han själv hade ett ödmjukt på läpparna, det där som alltid smälte ned mitt
hjärta momentet ögonen mötte det. Skrattade. Var som om en femåring igen...
men djupt inombords var jag samtidigt medveten om att jag verkligen behövde
ta mig ut genom den där ytterdörren, och så fort som möjligt.

agera normalt bara, gör ingenting märkvärdigt...

"skulle du ha någonting emot att jag kollade igenom din iPad med?"

...,

följt av att jag kvickt kastade plattan till honom så att han inte skulle tolka det som
om jag dolde någonting från honom. Han hade redan blickat igenom min iPhone
utan, till mitt lättande, en märkvärdig reaktion. Den var säker. Men fastän jag
innerst inne var fullkomligt medveten om att jag inte hade någonting laddat i
plattan, fanns ändå den där tärande ängslan närvarande. Den där som för vardera
sekund tycktes öka dubbelt i vikt för vardera sekunde som gick.

jag har väl ändå ingenting alls där i väl, det är lugnt... eller...

hjärtat gick på fullvarv, paniken steg alltmer närmare mitt sinne... följt av att han
nätt och lätt kastade plattan vid sin vänstra sida. Och log det där leendet.

"alltså jag förstår inte, vill du verkligen att jag skall bryta av benet på dig, eller?"

mitt ansikte blev kritvitt, medan att alla möjliga tankar strömmade genom mitt sinne;
han hade alltid hållit inne med att slå mitt i ansiktet på mig då vi båda gått i en skola
där allavisste vilka vi två var, aldrig gått så långt att han brutit någonting inuti mitt skinn.
Men nu fanns det ingenting att hindra honom längre, vi gick inte i den skolan längre.
Det var endast vi två, han och jag, så han var kapabel att göra vad han än kände sig för...

"jag får nog göra det",

följt av att han drog fram ett långt skinnskärp för att binda fast mig i en soffa vilken
visat sig vara bakom ryggen på mig. Innan jag hunnit rusa åt sidan hade han slungat
ned min kropp i soffan och drog i skärpet för att binda fast magen i den. Allting gick
så fort, att det enda jag kunde se innanför min pannlob var en regnig pendelstation
efter en annan, tänkandes vilken jag skulle kunna löpa in i... och innan jag hunnit
tänka på någonting annat greppade min äldsta syster mitt i allting tag i honom
bakifrån, krävandes att han skulle släppa taget om mig. Det var då adrenalinet steg
upp i mitt sinne och paniken överväldigade mig. Han skulle utan tvekan skada henne
med, det fick inte hända, åh gud, det fick inte hända... följt av att jag skrek efter hjälp.
Jag hade gråtit förr, skrikit utan rädsla och smärta. Men aldrig efter hjälp från andra
människor då de på något sätt inte funnits inom räckhåll inuti hans och min bubbla...

「誰か、助けて…!!」

momentet efteråt vaknade jag. Klockans stod på 05:57, och inom kort skulle
väckarklockan ringa till. Det regnade inte, men en tung dimma låg tungt
utanför mitt fönster medan det kändes avtrubbat inombords. Det var morgon,
och jag var här. Jag var inte som om inlåst i den där ettan borta i Kami-Shakujii.
Inom ett antal timmar skulle jag lämna min stad för en annan... så det fanns utan
tvekan en mening bakom varför han besökt mitt sinne under just den natten och
ingen annan; han försökte hålla mig kvar, medvetandes om att jag var på väg
någonstans annanstans, långt utanför vår kärna. Men. Att jag skrikit under den
tidpunkten... var nog ett gott tecken om någonting; jag kunde se framför mig att
det fanns människor utanför skalet vilka förhoppningsvis skulle komma till min
undsättning ifall jag skrek efter hjälp. Att det fanns, finns människor där ute
bara man letar. Att jag behövde hjälp med att komma bort från honom, och inte
av honom. Att jag ville bort, visste att den egentliga tryggheten låg långt utanför
den där instängda kärnan beståendes av endast oss två.

det var menat att den drömmen skulle komma den natten. Jag behövde den för att
se exakt vart jag stod någonstans, ifall jag var redo att åka långt, långt bort eller ej.
Och det visade jag mig nog vara, med fingrarna vandrandes från ett kapitel till ett
annat hittills kritvitt ark. Så nu är det bara upp till mig själv att fylla i dess nyanser
med de toner som passar min egen smak. Och leva.

lördag 16 augusti 2014

雰囲気

medan jag stod för att ta lite mer vatten bredvid kön hos il caffé idag, kom det
mitt i allting upp en nätt klädd medelålderskvinna till mig och utbrast ett

"åh, vad sött klädd du var!"
"v-va, menar du det?",

följt av att mina kinder smått hettade till sig medan hon själv log

"jättefin tjej"

satte mig ned efteråt och rörde inte en min ett tag, innan det spirade ett icke-hinderbart
leende längs mina läppar. Rörde vid vecken på min marinblå kjol och sträckte ut
armarna för att betrakta de tunna blusärmarna. Det kändes så fint. Så obeskrivligt
fint... för att sedan bli ett med en låg röst yttrat

"gullig",

emellan två yngre flickor vilka korsat järnvägen samtidigt som mig... till att en
barista på ett av mina stammisställen blinkade till mig medan han blötlade ett
melittafilter med kokande vatten. Och för att vara lite ärlig, så kändes, känns det...
fortsatt aningen udda. Fastän jag håller min blick riktad rakt framåt, så lägger
bakögat märke till hur en efter annan följer mig med blicken. Samtidigt som jag
inte ens gör någonting för att fånga den andres uppmärksamhet. Mängder med
rosande uttryck och uppskattningar; någonting som fortsatt känns som avlägsna
illusioner fastän det redan passerat över ett år sedan det att de inte fanns till.

--

"du ger ifrån dig en stämning av att du bär på ett högt värde, det var det
som slog mig som mest. Det är någonting sällsynt man inte ser ofta",

yttrade han vid något tillfälle under den första tiden vi var tillsammans.
Och längs med det kom förr eller senare bestämdheten om att min blick
inte skulle möta någon annan mans. Det hela gjorde honom neurotisk,
blossade upp i orosmoln vilka jag inte känt av innan dess. Fastän jag
gav mig helhjärtat in i försöket att inte låta mina ögon möta någon annans,
fanns ofta det där stadiga greppet om min hand för att signalisera till de
förbipasserande männen att det här var upptagen mark.

"ställ dig framför mig",

viskade han medan vi stod i det fyllda väntrummet på ett rullbandssushiställe
där människor var oundvikliga, följt av att jag lutade mitt bröst mot hans
magparti och huvudet mot hans bröstkorg. Han betraktade sig omkring, och
lade sedan ned hakan mot min hjässa. Under det momentet rörde det mig inte
det blekaste dugg att jag inte fick blicka män i ögonen; han var ju min.
Och jag hans. Den hela upplevelsen av att rama in varandra med kropparna
kändes så obeskrivligt trygg. Och medan jag själv tryckte till mitt eget grepp
om hans hand, bar jag alltid på det där innersta hoppet om att han inom kort
skulle kunna förstå att jag inte var ett hot. Jag skulle ingenstans, tänkte aldrig
någonsin tillåta någon annan att ta mig ifrån honom. Det var vi två. Bara vi.

jag gjorde ingenting fel; däremot gav jag för mycket eftersom att jag så ville
vara den bästa för honom. Ville vara en som han med glädje skulle visa upp
för sina föräldrar, vilka skulle älska mig tillbaka. Alltför osjälvisk hand i hand
med bristen på relationserfarenhet i och med att han var min första. Sedan var
inte han heller perfekt, utan långt ifrån det. Han var manipulativ, passivt
aggressiv. Ljög själv medan han alltid lyckades med att förvirra mig
så pass att jag kom till att tro på honom då han utbrast att jag själv ljög.
Egocentrisk. Narcissist. En som efter en liten första harmonisk fas endast
såg till sina egna behov medan mina tycktes vara i lika med noll. Och desto
längre tiden passerade, desto mer urholkad blev jag själv inombords; så pass
att jag skrev i min mobils noteringsblock att

"hitta tillbaka till dig själv"

men i slutändan var jag inte längre en individ, utan hans attribut. Han bestämde.
Det fanns inget som helst utrymme för mig att handla utan att först be om
hans tillåtelse. Alltid var det han som gick segrandes ut ur en argumentation,
ifall det ens fanns någon. Jag var ju själv medveten om att det skulle sluta upp
med blåmärken eftersom jag vågat trotsa honom, eller inte trott på honom,
som han brukade se det som. Fastän jag gav mitt allt... så fick jag i allmänhet
inte någon som helst rent osjälvisk gest tillbaka, och det gör mig så arg nu när
jag landat och kommit till att kunna se tillbaka med rationella ögon. Hur
mycket älskad en människa må vara, så har den inte rättigheten till att
behandla den andre som ett förbrukbart objekt.

--

det är verkligen först under den senaste tiden som jag börjat hålla med
uppfattningen om inifrån och ut, det hela om att en människas inre
sinnesstämningar präglar dess yttre. Känner man sig trygg i sig själv, så
syns det ända bort till andra människors synfält. Denna sträckta hållning,
med de vidgade pupillerna vilka säger att man inte är gjord av vassa taggar.
Det, att man faktiskt kan skratta utan att en tyngd av överväganden hamnar
där emellan. Det är normalt att se folk i ögonen medan man pratar med dem,
det är vett och etikett. Det är härligt med en människa som kan skratta gott.
Det är en sådan som jag vill vara. Och det är en sådan som jag är.

och det hela med att kunna skratta helhjärtat momentet sinnet tillåter en till det
funkar dessutom som en slags ventilation med. Det lyfter upp på ett lock; ett
lock vilket annars kan ha legat ett tag över alla dessa ackumulerade känslopartier.
För hur mycket jag än lovar och säger åt mig själv att inte tänka på honom, så är
det en ganska så oundviklig akt i sig; man kan inte med sina händer pressa ned
minnesskepnader vilka flyter upp till ytan. Det går bara inte, utan istället sipprar
det upp genom fingrarna, rundar förbi händerna. Och det kväver en, håller en
nere nog för att en dag under täcket skall kännas mer än lockande. Så finns det
under tillfället någonting som lockar mina skrattgropar, så släpper jag taget om
dem utan hesitation. Fastän ting tidvis håller mig fast bakifrån, kan det vara en
fröjd att för stunden endast rikta fokusen mot någonting i nuet.



lördag 2 augusti 2014

復帰

för den första gången i mitt liv har jag verkligen lärt mig att uppskatta sommaren,
och inte endast betraktat den som ett enda vakuum. Ingen upplevelse av att vara
understimulerad eller uttråkad, utan endast lugn och ro. Känner verkligen att jag
äntligen endast kan vara, som om ting inte håller tillbaka mig på samma sätt som
innan. Kan lägga mig på soffan och läsa en bok under nästintill en hel utan att
tankar drar tag i min krage... vilket är rentav himmelskt.

det är samtidigt så annorlunda från i fjol. Han fanns ju alltid närvarande i min mobil,
väntades på mina meddelanden utan ett enda uns med tålamod, gav mig ett
dåligt samvete eftersom att jag inte kunde ge respons på momentet; ting var redan
tunga som de var. Allt mitt i mellan blockerande konton och ett hjärta alldeles
sönderslitet längs med alla dessa moraldilemman. Det var inte lov; det var att bli
lämnad till sig själv och sina egna tankar, som ett hjälplöst barn i skogsmörkret.

en till orsak till varför jag känner mig så befriad i nuläget är också det att en
önskan jag burit på inombords i nästintill tio år äntligen tycks bli sann; i höst blir
jag en tvättäkta Lundastudent. Jag skall dit, till slut. Det händer. Det händer faktiskt...
och åter igen strömmar dessa diverse känslor igenom mina ådror. Extas. Eufori.
Omtumlande nyanser. Den där innersta sorgen jag bar på inombords momentet
han och jag en dag beslutat oss för att flytta till Peking tillsammans och mina
djupt rotade drömmar om studier i södra Sverige därmed inte skulle bli verklighet.
Jag skulle inte längre kunna resa runt i Europa och spatsera där, skulle trots allt i
slutändan inte bli en universitetsstudent med ett praktfullt examensbevis i sina
händer. Stolt över det jag i slutändan uträttat i mitt liv. Skulle bli en hemmafru,
utan tillåtelsen till arbete utanför hemmet...

... så det känns allt lite underligt. Som om ting är svåra att greppa taget om.
Jag slet mig själv från hans händer med mina egna handlingar, och mitt i allt
tycks ett fragment efter ett annat falla på plats; det landar. Jag drömde om att
få se Europa, Nederländerna med mina ögon, och mitt i allting blir jag vald
som utbytesstudent nere i Amsterdam. Blir antagen till Lunds universitet inom
det område jag velat studera mer. Och det... är en obeskrivligt uppfyllande känsla,
detta att bit för bit kunna greppa tag om äpplena jag sörjt och varit övertygad
inte längre fanns till inom mitt räckhåll. Det känns nästan som om allt detta
lappar samman de fortsatt intakta partierna och att jag själv blir vattentät igen.

samtidigt... som det känns som om jag i och med detta kan ge igen. Jag slog aldrig
ett enda slag tillbaka på hans kind, sjönk aldrig lika lågt som honom, utan höll
alltid ihop. Och nu kan jag göra det på mitt eget vis. Han var oftast inte offensiv
på det direkta sättet, utan i dess plats rundade han hörnet och var passiv med sina
attacker. Sådde frön vilka kom till att spira och bli dåliga samveten inuti mitt
bakhuvud. Var manipulativ. Lyckades alltid vrida och vända på omständigheterna
och få det att se ut som om han var offret. Det var synd om honom, inte mig...
vilket är så otroligt klenmodigt då jag väl tänker på det. Akten av en ynkrygg.
Tänker aldrig någonsin bli en sådan låg varelse... utan i stället gå med en rak rygg.
Vägrar se mig själv som ett offer. Tänker aldrig någonsin vara det heller. Inte
i hans ögon, inte i någon annan individs heller. Utan istället tänker jag från och
med nu alltid vara sann med mig själv och vara den jag är, den jag vill vara.
Jag tänker ha en tät lugg. Jag tänker inte ha på mig mer smink än vad jag känner
för att bära. Jag tänker le åt alla människor och betrakta dem som mina jämlikar,
eftersom att det är den jag är. Vare sig han vill det eller inte. Jag är inte en
osjälvständig stackare som behöver någon som tar mina egna beslut åt mig.
Visst, en del av mitt inre må älska honom fortfarande, en annan tycka synd.
Något annat parti vara fulländat förbannat på hans tidigare ageranden...
men jag klarar mig på egen hand. Det är mitt sätt att ge igen, att leva mitt
liv utan att tänka på honom vardera dag.

jag är inte en ägodel. 
jag är inte en osjälvständig varelse som behöver tyglas.
jag är inte ett offer.
jag är mig själv, och jag duger väl.

fredag 18 juli 2014

七月の日々

sommardagar är som mest omtyckta...

 
... då man kan gå ned till en av Stockholms alla bryggor för att ta sig ett dopp.
 
... då man kan sätta sig vid ett öppet fönsters karm och dricka kaffe.
 
... då kusten kallar och ens pappa envisas med att ta med sin gamla båt ut ur lagunen.
 
för att inte säga de regniga eftermiddagarna hemma då man kan unna sig 
hembryggt finkaffe med lingontoner i sin finaste bersåkopp.
 
lägg till en skönlitterär bok på det och dagen är perfekt.







torsdag 17 juli 2014

heima


att man inte funnit den här trollbindande pärlan tidigare... 

onsdag 16 juli 2014

海底

låg just nere i vardagsrummets mörkgröna soffa med fingrarna spatserandes emellan
tangentbordets olika bokstäver på min Iphone. Med huvudet igentäppt med pollen-
allergi var det det enda som fanns på agendan för momentet. Orkade inte med att läsa
någonting sansat, det kändes alltför komplicerat, och mitt i allting fann jag mig själv
bläddrandes genom gamla bekanta namn på Facebook. Fanns faktiskt många som flöt
upp till mitt medvetande. Grabben som introducerade mig till Saties verk medan vi
satt bredvid varandra under universitetets japanska föreläsningar. Någon annan
individ som gått i en och samma estetiska linje som mig under gymnasietiden...
följt av att blicken fastnade vid skärmen och tankarna samlades samman.

tänk om...?,

fingertopparna hesiterade, men tryckte ändå ostoppbart in en bokstav efter en annan
i den särskilda ordningen. Mitt i allting hade den personens engelska namn radats upp
inom sökfältet och långfingertoppen tryckt in den sökande knappen. En länga med folk
med ett och samma korta namn täckte skärmen uppifrån och ned.

men var i hela friden håller du på med, Victoria...?! Det här är inte acceptabelt!!,

samtidigt som blicken ändå passade på att försiktigt men ändå kvickt syna fotona.

där! Där ser du, ingen fara alls! Självfallet att han har en sådan där inställning genom
vilken inte vem som helst kan hitta människans profil! Så, ingen repetition hädanefter-,

följt av att tiden och andetagen stannade till. Var det han... jo, det var han. Han log med
sitt oumbärligt fromma leende på sin profilbild, med blicken riktad rakt mot kameran.
Han bar på en kostym och en slips, vilket förmodligen var i lika med att han trots allt
återvänt till Peking och arbetade för sin pappas företagsverksamhet igen. Det var ett
fotografi vilket var fullkomligt nytt för mina ögon... och mitt i allting kändes det som om
mitt huvud skulle sprängas, att det skulle brytas itu. Allting tycktes kollapsa inombords;
ridåerna föll tvärs över parketten, strålkastarna för ned i grunden för att gnistra i kras.

vad i hela friden hade jag gjort. Hur kunde jag. Varför. Med vilken orsak, hur. Fastän
jag själv visste att det aldrig skulle utvinnas någonting positivt laddat alls av att ens
få se, höra, eller läsa någonting om hans nuvarande existens. Han fanns inte i mitt liv.
Han skulle aldrig någonsin mer finnas i mitt liv, han innehade inte den tillåtelsen.
Skulle aldrig det heller.

men mitt i allting, så forsade ändå hans närvaro rakt igenom mitt sinne, mitt mentala inre.
Den kunde lika gärna ha kunnat vara stormande forsar vilka trängde sig förbi och tryckte
ned mitt huvud under ytan. Och jag kunde inte heller sätta min fingertopp på exakt vilka
enskilda känslor jag upplevde under det momentet, utan allting drogs med i strömmen, i
en alltför hög hastighet för att man skulle kunna läsa av dem enbart med ögonen. Men...
en sak var det som dock hade bränt sig fast innanför pannloben på mig. Leendet. Det där
så obeskrivligt fromma leendet vilket fick vardera individs hårdhet att mjukna till. I fotot
blickade han rakt emot kamerans lins, likt han blickade någon in i ögonen. Det fanns där.
Jag kände det leendet alltför väl. Skulle minnas det till dagen jag drar mitt sista andetag.
Han hade haft det på sina läppar medan han med en munter ton på rösten yttrat att

「写真を見たよ」
"jag såg fotografierna",

följt av att han med full kraft sparkat sin ena fot in i sängkanten för att visa sin ilska
innan han själv kröp ned under där delade täcket. Det var den natten han blickat igenom 
min silverfärgade laptops alla fotoalbum utan att ens fråga och funnit ett par fotografier
på en kafékille jag lärt känna under mina första utlandsstudier i Tokyo. I hans ögon fanns 
inte det någon trovärdig och sansad logik i förklaringarna att jag behållt ett par fotografier 
som enbart minnen; det var i lika med otrogenhet. Oförlåtligt. Lössläppt. Och den följande
morgonen var det den första gången han mitt i allting for med sin fot i luften, och sparkade
till mitt huvud så att tinningen for in i den hårda vita väggen som omgav vår säng. Då jag
höll om min högra tinning med båda handflatorna och utbrast att

「いっ痛い…!!」
"-d-det gör ont...!!",

fanns det ingen som helst ångest eller ängslighet att finna i hans ansiktsuttryck.

「痛いって、この中で誰が痛いのか…!!」
"ont, vem är det som har ont här egentligen...?!"

allt i allo fanns det inget utrymme för mig att uttrycka min ilska över att han rotat
igenom mina privata ägodelar utan lov, då all skuld låg på mina axlar. Jag var det
svarta fåret. Inte han. Och det var väl också just det som det där bländande leendet
delvis stod för; renlighet. Oskuldsfullhet. Ödmjukhet. Sådant som folk vad än ville se,
åtminstone ha ett fragment av. Alla ville någonstans korsa det där kristallblå havet,
allt medan jag visste att även det mest granna och bländande vattnet kunde dölja ting
under ytan. För att nämna ett annat exempel, ringde vid ett tillfälle något för mig okänt
nummer till mobilen under lektionen, följt av att jag kvickt stängde ned dess vibration.
Då jag direkt efteråt försäkrande vände mig om mot Ryuu som alltid satt på platsen
bakom mig, fann jag mig det där leendet igen.

「何か隠しているんだ」
"du döljer någonting för mig"

det, var ungefärligen detsamma som att en åttaårig pojke förväntansfullt berättade för
en att "nu kommer du att få stryk". Och allt medan det alla andra lade märke till var ett
vackert leende som det sken om. Så sant, man skulle faktiskt kunna säga att hans
leende var detsamma som ett stort, vida hav i gnistrande blått. Det var tilldragande om
något. Folk ville komma närmare och lära känna det. Samtidigt som det endast var jag
som verkligen dykt ned i dess vatten och funnit vad som väntade under den bländande
ytan. Det fanns ting vilka kunde dra ned en ifrån ytan och hålla en fast. Svarta armar.
Och svarta ögon vilka betraktade min minsta rörelse.

min mamma har alltid uttryckt sig att hon hyser en yttersta respekt för vatten om
någonting. Och jag förstår det nu. Det är fundamentalt för att allting skall kunna
bevaras vid livet, samtidigt som det lika gärna utan svårigheter kan likvidera det
som kommer i dess väg... så inte konstigt att allting fördes med i en forsande ström
momentet min blick mötte hans leende ansiktsuttryck, nu när jag tänker kring det.
Det stod för en yttersta skräck. Det stod för bundenheten av att ständigt vara omgiven
av vattnet, samtidigt som det stod för det ständiga beroende jag själv upplevt inför honom.
Och inte minst... rädslan för att än en gång dras med vågorna, ut på djupt vatten. 


tisdag 8 juli 2014

水面

en vecka sedan jag kom tillbaka till gamla, hederliga Stockholm igen. Vilket känns
mycket, mycket längre om någonting. Blev faktiskt smått överraskad då jag själv
svarade orden "en vecka... imorgon"  som svar till min nära väns fråga angående när.
Man vet inte exakt vad man skall känna, det är helt enkelt en bittersöt känsla i sig.
Likt en äppelfrukt vilkens syrlighet överväldigar ens smaksinnen, för att sedan linda
om ens tunga med en len sötma. Ett velande emellan högt och lågt. Men under de
senaste dagarna har det i alla fall känts som om jag lyckats acklimatisera mig väl.

så. Orsaken varför jag privatiserade bloggen under en vecka var eftersom det föll mig
in att jag behövde ta ett luftrum ifrån allting, och "ta bort" alla inläggen om 秋.
Den tanken hade funnits innanför min pannlob under en längre tid, för att inte säga
under månader. Men med allting omkring, så kom det aldrig ett tillfälle att verkligen
sätta sig ned och ta itu med det hela. Det gnagde i mitt bakhuvud dock. Och nu är det
till slut ordnat. Så den som inte vet vem Shuu är, får inte läsa det. Helt enkelt.

under de sista dagarna i Amsterdam var det mycket som kretsade omkring inom mitt
sinne dock. Tankar. För att inte säga insikter om så många ting vilka förändrats under
min vistelse där nere i Nederländerna. Väl på flygplatsen satt jag och väntade på mitt
plan, bärandes på ett par med jeans, vilket aldrig skulle ha kommit på fråga ett eller
två år tidigare. Det kändes lite grann som en seger ifrån mitt håll. I synnerhet då jag
faktiskt lyckades med att radera vart och vartenda fotografi av Ryuu. Självfallet finns
de kvar i en portabel hårddisk hemma i Stockholm, men ändå; inget album med namnet
"Ryuu", inte heller de där filmade sekvenserna då han stod där med sin mest propra
ställning för att välkomna min mamma och syster till Tokyo. Fotografiet där han lyft
bort asken vilken dolt den lilla nätta gräddtårta han handlat inför min regniga födelsedag.
Filmen där jag skrattar till då hans "have a good night" låtit som en robots ord. Visste
inte exakt vad jag hade att förvänta mig ifall jag utförde just de handlingarna... men det
gick faktiskt oväntat odramatiskt; istället för att drabbas av en kallsup längs med det
hela... kändes det som om jag i dess plats kom upp till ytan och flöt där upp med ryggen
riktad ned mot vattnet. Det var menat att komma till den punkten. Det var meningen.
Jag var kapabel att släppa taget om den människa vilken alltid vägrat lossa sitt grepp
om mina armar och mitt sinne. Han tryckte inte ned mig i det mörka djupet längre.
I alla fall inte vardera moment inom vilket jag andades och tog andetag.

men sant, jag är rädd. Rädd för alla möjliga slags ting och upplever ängslan kring
i hela friden vilken skepnad framtiden kommer att anamma. Är rädd för att göra fel.
Men. Jag bär på dessa känslor likt vilken människa som helst. Överväldigas av rena
impulser, faller ned för att sedan resa mig upp. Det som kallas för livet. Det, vilket
åter är mitt eget igen, och ingen annans.

mitt första fika hemma i Stockholm fick lov att bli hos Drop.

fredag 4 juli 2014

さようなら、アムステルダム

det har alltid inneburit blandade känslor momentet jag återvänt till Norden och
all den tid vilken kretsar det omkring. Ett uns av sorg, en handfull av förväntningar...
omfamnat av denna bisarrt överväldigande separationsångest; för det blir ju alltid så,
att man mitt i allting faller ned i detta vida medvetandet om vad som var så mycket
bättre på en plats, att gräset alltid tycks vara grönare på den andra sidan.; i alla fall då
den där separationsångesten förstärker allting. Och fastän jag för månader sedan
själv uttryckte mig att jag var "less på Nederländerna", att jag ville hem... så kom det
självfallet så mycket där på slutet. Ting händer. Folk visar upp sig med. Då vissa ting
landar ned bit för bit så uppenbarar sig någonting annat. Någon yttrar orden

"jag kommer att sakna dig...",

och, ja, då känner man sig som en tickande emotionell bomb. Då står man där med
ett brett leende på läpparna i hopp om att det döljer det egentliga innehållet av en.
Den hastiga takten tills hörnet rundats, följt av att man går med de ytterst långsamma
stegen till spårvagnen eftersom att man djupt inombords inte vill släppa taget.
Om staden. Om allting. På något sätt och vis... är det så att man, först då medvetandet
ligger på plats, lägger märke till de där karaktäristiska detaljerna av staden vilka man
tagit för givet men ändå rent av älskar. Detta med att alla tunna byggnader pressade
emellan varandra antingen lutar sig fram eller bak... till det att nästintill alla barn har
bedårande röda lockar. Att man kan ta sig exakt överallt bara man satt sig ned på
cykelsadeln. Med mera, med mera. Så ja, det upplevdes svårsmält att separeras från
Amsterdam. Även fastän de sålde belgisk choklad på Schiphol och kvinnan bakom
disken i hemlighet bjöd mig på en hallonpralin då jag velade kring ifall det var för
dyrt eller inte. Även fast jag längtade efter mina nära i Stockholm

fastän det alltid tycks ha gått långsamt framåt... känner jag ändå att den här halvårs-
vistelsen i Amsterdam verkligen var det bästa jag kunde ha gjort. Detta med att
endast ta allting från och med början igen, att ta det första steget från noll. Inga
minnen inpräntade i marken, utan att man kan själv vara vem i hela friden man vill.
Inga minnen av Ryuu fanns inpräntade i staden, ingenting som rentav kunde relateras
till honom. Ingenting som kunde associeras med örfilar eller sparkar mot tinningen.
Men självfallet triggade mina sinnen till sig momentet jag talade engelska med andra,
medveten om att jag förr eller senare skulle råka uttrycka någonting på ett udda sätt.
Jag gick och lade mig utmattad om kvällen och vaknade likadan. Under den första
tiden rasade jag i vikt, skakade i hela min kropp utav en yttersta utslitenhet. Allting
tycktes pressa ned mitt huvud och hålla det under ytan. Allt, medan jag log och
endast förklarade att jag sovit lite för lite. Gick inte ut och drack varenda helg eftersom
att min kropp krävde sin sömn. Kände inte för att vara med på de flesta fotografierna
som togs, vilket slutade med att vissa utbytesstudenter hade hundratals taggade bilder
och jag få. Bar under den större delen av tiden på den där ständiga ängsligheten om vad
folk skulle tänka då jag inte hade oändligt många fotografier på FB fastän jag
innerst inne inte brydde mig om den hemsidan så mycket. Samtidigt som jag självfallet
inte tänkte yttra orden om att "mitt ex var sjukligt svartsjuk och på grund av rädslan
jag hyste gentemot honom, raderade och taggade jag av nästintill alla fotografier. Tog
bort alla mina manliga kontakter". Det var meningen att jag inte skulle behöva tänka
på honom, samtidigt som det inte direkt var någonting man ville skylta med.

men som sagt, bit för bit... så kunde jag lägga märke till att ting landade. I synnerhet
under de senaste två månaderna. Blev mer medveten om vem jag själv är som människa.
Lärde mig själv att ta allting med en nypa salt på en och samma gång som jag blev
alltmer kapabel till att låta människor komma mig nära. Hans återstående närvaro kom
stegvis till att tappa sin laddning i mitt sinne. Jag behövde inte vara rädd längre. Han
var inte längre här. Han betraktade inte längre vardera minsta steg som jag tog. Jag var
på min egen hand. Jag bestämde över mitt eget liv och kunde ta mina egna beslut. Insåg
att jag faktiskt kunde följa min egen magkänsla och släppa taget.

och en människa fick mig att återkomma till medvetandet om vad jag egentligen brann för.
Någon som inte ens är medveten om det, som inte vet någonting om mitt förflutna och vad
jag har i mina fotspår. Utan endast satt vi ofta där mitt emot varandra och pratade med en
blygsamhet på en och samma nivå.

"så varför ordet "kastanjer"? Har det någon särskild innebörd för dig?"

"innebörd...?",

följt av ett mumlande om att jag alltid använt det ordet till allt möjligt och lite generade.

"lite svårt att förklara, men... jag har alltid tänkt att det kan symbolisera att... 
människor tenderar att vara hårda på utsidan, vassa... men kommer man 
innanför det vassa skalet, så finns det en söt, mjuk insida"

han log medan jag kände mig obeskrivligt generad. Attans att jag fumlade ut en sådan
vag förklaring, jag hade ju kunnat uttrycka det så mycket bättre..., på en och samma gång
som det värmde att han ens funderat på att ställa mig den frågan. Fastän mitt sinne efter
den där destruktiva relationen fram tills dess alltid stött ifrån sig då det kommit till att
konversera med män, kunde jag sitta och prata med den människan. Och rentav koppla av.
Att det kunde kännas så fridsamt att skratta och på en och samma gång blicka någon annan
djupt in i ögonen. Till det att man i bakögat lade märke till att han betraktade en på håll
och log med en då man vände sig om och slog ett möte med blicken. Det var udda. Jag
hade med säkerhet aldrig skrattat öppet och lett emot en människa jag känt under en sådan
kort tid. Det fick mig att känna mig själv så levande, som om någonting släpptes taget om.
Att mina vingar hade tryckt sig loss ifrån den där burens galler. Jag var fri, till slut. Fri.

 
dessa regniga gator med karaktärsfulla hus i mitt hjärta.
 
gick under den sista kvällen tillsammans med några vänner till sky lounge
för att ta en avskedsdrink tillsammans, med en perfekt vy över staden.
 
mitt sista fotografi på mig själv i Amsterdam blev ett där jag log på riktigt,
omringad av de finaste människorna.







måndag 23 juni 2014

ブルージュとブリュッセルの日々

Brugge var tveklöst den stad med högst frekvens av kyrktorn jag träffat på
i mitt liv. Femtonhundratalsbyggnader i allmänhet och chocolaterier runtom
vardera hörn. 

 
den där lilla entrén för båtar fick hjärtat att slå till. Så fint.
 
efter ett ständigt letande fann vi den där omtalade grodan som sägs
vandlas till en prins efter hundratusen kyssar. 
 
stadens främsta kändis visade sig vara en hund som alltid sitter vid fönstret 
under soliga dagar och är upptränad till att ignorera folk med stil.
Den gjorde sitt jobb utmärkt fastän det kontinuerligt kom turistbåten nedanför.
 
i Bryssel var chokladmännen stiligt klädda med kockmössa och allting.
gick sist av allting in till chokladmuséet och betraktade med vida ögon då en
äldre chokladmästare visade hur man tillverkade choklad. Var lycklig.






söndag 22 juni 2014

アントウェルペン

kom igår natt hem ifrån en tredagars tripp runtom i Belgien, uppgödd med belgiska
praliner och smått överlycklig av det. För det är ju så, att äter man belgisk choklad
då den är i sin bästa skepnad, är det faktiskt värt alla finnar man får av den. Och Belgien
i sig är en sådan mångsidig plats i sig med; vardera stad vi tog oss fram till dagligen
var den andras motsats och i slutändan fick vi oss en kombination av urbant, gammaldags
och kyrkliga torn så långt som ögats sikte kan sträcka sig. Blev faktiskt lite kär, om inte
mycket och mer. Det finns någonting med fransktalande länder. Först av allting utforskade
vi Antwerpen där vi dessutom bodde.

den första chokladaffären vi tittade in hos var i en gammaldags byggnad
med både ornament i tak och målningar tvärs över väggarna.
Älskade sättet allting skiftade i violett toner på.

tittade in i köket där en chocolaterier arbetade för fullt.
fanns en ensemble av barbapappa i choklad!!
efter en stunds letande fann vi den omtalade graffitigränden.
 
kunde bland annat titta på då en professionell graffiti blev till.
själv var jag överlycklig över att ha ätit den godaste pralinen hittills i mitt liv.
staden. 
en vanlig syn i vårt kvarter. Området vilket vårt hostel var beläget i visade
sig vara ett ortodox-judiskt sådant där nästintill varenda människa var 
klädd i en korpsvart rock och barn i exakt alla åldrar hade de obligatoriska 
skruvlockarna bakom öronen. Att se en åttaårig pojke bära både hatt och 
kappa kändes dock lite underligt...
















måndag 16 juni 2014

トマトパスタ

har under den senaste tiden försökt med att anamma utmaningen att rensa mitt
skafferi, någonting vilket bland annat ledde till att den där fullkornspastans
existens inne i det innersta hörnet hamnade i strålkastarljuset.


Vad i hela friden skall jag ta mig itu med den där..., 

följt av att även en konservburk med plommontomaters närvaro ropade på
min uppmärksamhet. Svaret var alltså pasta med tomatsås. Helt enkelt.
Så kvickt tillbaka till bokhyllan i jakten på den där volymen av Kinfolk med
Fergus Hendersons pastarecept, vilket visade sig vara en hitt. Det som
uppskattas med receptet, bortsett från smaken det vill säga, är att det både
är enkelt och inte kräver ett överflöd med ingredienser; utan nästintill allting
är ting vilka för det mesta finns till i någon kökshylla. Grundreceptet må vara
vanlig spagetti, men fullkornsvarianten fungerar lika fint. Vegetarisk tröstmat.

 

材料 4人分
- ett paket fullkornspagetti (dryga 450 gram)
- två konservburkar med hela plommontomater
- två rödlökar, skivade
- fyra vitlöksklyftor, skivade tunt
- extra virgin olivolja
- havssalt
- svartpeppar ur en kvarn
- parmesanost, för servering

1. häll ned riktigt med olivolja i en kastrull som står på medelvärme. Stek och rör runt
vitlök och rödlök tills de mjuknar, vilket tar ungefär fem minuter. Använder du dig
av en wokpanna över en gasspis tar det cirka två eller tre. Tillsätt sedan tomaterna, salt
och svartpeppar, följt av att du låter allting puttra under en medellåg hetta så länge
som det bara går tills såsen har tjocknat till och tomaterna krossats med.

 

2. koka upp pastan i väl saltat vatten och skaka sedan av den i ett durkslag.



3. blanda samman sås och pasta, gärna i stekpannan eftersom att smakerna då
absorberas snäppet längre längre. Rör om väl och servera med hyvlad parmesan.

頂きます〜♪

söndag 15 juni 2014

分離不安

har under den här veckan förmodligen haft min första helg här nere i Amsterdam då jag
inte tänkt på studier alls. Och mitt i allting tycks staden vara en hundra gånger trevligare
plats att vara på med. Mitt i allting blir man medveten om de små karaktäristiska
dragen som staden har i sig, som att nederländare blir världens hyvens människor 
momentet innan en fotbollsmatch skall börja och alla är vänliga så ända in i märgen.
Eller att cyklar man hem efteråt och landet har vunnit blir handen alldeles röd i och 
med faktumet att alla tycks vilja slå high five med en i farten. Med mera, med mera. 
Kanske ligger grunden lika gärna i medvetandet om att mindre än tjugo dagar återstår 
och stressen att anda in allting staden har att ge stiger upp i ens sinne... hur som helst,
avbockandet pågår för fullt. 

 
av ett rent sammanträffande var det årets Vondelparkfestival, så flera av oss
samlades i parken för att kolla utbudet och i allmänhet frossa i billig
Ben & Jerry för en ynka en euro. 
vi rundade hela parken och fann oss nya hörnor av den.
 
vaknade imorse relativt sent och alldeles lagom till det avancerade vinyasapasset 
hos yogastudion bortom Rijksmuseum. Kommer att sakna de stora salarna
med tackornament, kristallkronor och grönskande utsikter utanför fönstren.
 
slutade än en gång upp hos stammisstället för att plugga, vilket är oundvikligt då
 Nicolas kaffedrycker någonstans framkallat ett beroende hos mig.
Fick bli en flat white, som en sann nederländare skulle ta kaffet. 





lördag 14 juni 2014

金曜日の過ごし

med en till essä inlämnad känns det lite grand som om man är tillbaka till livet igen. Visst,
jag har fortfarande en grupparbetsessä på 4000 ord och en tenta att ta itu med, men
detta att kunna ta mig en cykeltur ute i solen och inte sitta i datorsalen under åtta timmar
är i lika med 100% ren och skär lycka. Med inte mer än omkring tjugo dagar återståendes
känns det dessutom fundamentalt. Så mycket att se, så mycket att få gjort... det tycks vara
det exakt samma var och varenda gång man skall lämna en plats man bott ett halvår på.

så det kändes verkligen rätt och korrekt att bara sätta mig på cykeln och korsa genom
hela det västliga distriktet Jordaan under fredagseftermiddagen, likt man kan spatsera
utan riktning. De kvarteren ligger förmodligen mig närmast hjärtat, tillsammans med
De Pijp i sydöstra Amsterdam. Fler undangömda och slingrande gator än någon
annanstans i staden. Dolda affärer vilka man får gå på upptäcktsfärd för att ens finna.
Hipsterkaffe hos Headfirst Coffee eller De Winkels appeltaart vilken enligt allas ord
skall vara landets överlägsna. Det är förmodligen det här distriktet som skulle ligga
närmast Södermalm och Shimo-Kitazawa ifall man vägde alternativen i händerna.
Till min överraskning var det inte så mycket folk längs gatorna idag heller. Staden sov.

dessa så omtyckta gator.

det fanns andra som också kände sig desperata efter solljuset.

 
bestämde mig för att pricka av den första kafévisiterna innan hemresan
genom att sätta mig inne hos lot sixty one och smaka på deras latte
då det annars alltid beställts en flat white.

 
skummad perfektion tillsammans med en inhandlad volym av
Cereal att läsa under trädskuggona och ingenting kan gå fel.

i andra ord, en finfin fredag för mig del. Gick under kvällen tillsammans med de 
andra tjejerna i mitt lägenhetskomplex på den första VM-matchen och målade 
varandras kinder i blått, rött och vitt... och fick mig en insikt om att nederländarna 
är som om besatta då det kommer till fotboll. Ett mål, och en DJ spelar dunkande 
musik med alla människor skrikandes. Orangea pappersbilder fallandes från skyn... 
och de spanska åskådarna nedskvätta med Heineken av de självsäkra motståndarna. 
Min tyska vän Nina var dock sympatisk och gav dem alla sina näsdukar, vilket
uppskattades. Alla människor befann sig på Museumplein klädda i orange och målade
i flaggans alla färger  och stämningen var nästintill magisk.







torsdag 12 juni 2014

一年

så då har det till slut passerat ett år sedan vi rörde vid varandra sist. Och det tog mig
verkligen en sådan utdraget lång tid att skriva ned om de där sista dagarna. För att vara
ärlig... så var det verkligen både fysiskt och mentalt krävande att göra det i sig. Samtidigt
som den där dagen vi höll om varandra inte var den sista dagen vi hade kontakt med
varandra, inte alls. Utan fastän han lyssnat på min brors ord om att kontakten skulle tas
genom, hade det kommit femtioen stycken meddelanden från honom den andra dagen
efteråt, då jag kommit tillbaka till hotellets wi-fi... vilka jag självfallet dolde från min
bror. Var helt ställd och undrade vad i hela friden Ryuu höll på med, att han inte kunde
höra av sig till mig direkt, och så snart dessutom... samtidigt som mitt hjärta kändes som
om det stod i lågor och att det brände att för den första gången inte ha honom vid min
sida. Så allt sammanlagt, var det som ett tveeggat svärd; antingen gick jag känslomässigt
itu av att inte få se hans ord, eller så upplevde jag mig själv som den lägsta människan
som fanns i och med denna skam som jag bar på mina axlar längs med att jag höll vår
kontakt bakom min rygg. Jag rentav hatade mig själv för det jag gjorde längs med det
att jag inte kunde hålla känslorna tillbaka. Men självfallet läckte det hela då min bror
lade märke till vår konversation, och det sista som han gjorde innan vi gick igenom
gaten på flygplatsen var att skriva ett meddelande till Ryuu. Om att han inte fick höra
av sig mer och att det inte var tillåtet men. Momentet vi hade kommit in på skånsk
mark efter att ha lämnat Kastrup med tåget... hade det kommit fem meddelanden till.

och det fortsatte. Praktiskt taget hela tiden, bortsett från det faktum att jag lärde mig
dölja meddelandena med finess. Det fanns det ständiga medvetandet om att mobilen
skulle läggas med skärmen nedvänd, att den skulle läggas på ett mjuk underlag för att
inte föra oväsen. Meddelanden steg upp till en annan nivå med. Jag vaknade under
morgonen och fann mig minst ett meddelande sägandes "god morgon", eller "du är
mitt allt, min ängel"... och det gjorde mig så lycklig under momentet. Längtade efter
nästa morgon, längtade efter att prata... samtidigt som den där skammen ständigt fanns
närvarande, vardera sekund jag satt ned mitt emot min familj. Sedan var det detta att
jag inte fick mig något utrymme eller luft till att vara ensam och bearbeta det hela jag
varit igenom; den där ständiga närvaron av honom höll mig någonstans kedjad fast.
Kunde inte endast vara. Han fanns alltid där. Och kunde alltid tala in mig i de ting han
kände för. Det kom en dag då han frågade ifall jag ville att han skulle komma och
hälsa på mig i Sverige. "självklart" sade jag, "innerst inne, men det fungerar inte".
"vill du träffa mig?", "självklart, vill jag det...", "så säg det då. "Ryuu, jag vill att du
kommer"", "Ryuu, jag vill att du kommer", "uppfattat". Då jag väl insett vad jag hade
sagt och tänkte försäkra mig om att han inte varit allvarlig hade han redan bokat sig
en biljett. Då greps jag av en innersta panikångest och inte visste vad att ta mig till.
Inom kort skrev jag honom det första meddelandet om att inte höra av sig till mig
mer, eftersom att jag i det fallet på riktigt skulle gå sönder. Jag berättade för min
mamma, sade åt henne att berätta för min bror åt mig eftersom att jag inte var för-
mögen till att göra det. Då jag väl utav ett rent sammanträffande hälsade på min
äldre bror dagen efteråt var jag ett vrak och bad honom att skriva ett meddelande åt mig,
eftersom att mina inte verkade ha någon effekt på honom. Så han skrev ett långt sådant:


--
Date: 2 augusti 2013 16.03.24 CEST
To: 
Subject: It is over.

Hello Ryo

This is R (Victorias brother).


I am disappointed that you have kept trying to contact my sister and that you still try to make her feel bad for the whole situation of her leaving you when it is to 100% your own fault. Let me make it clear to you once again. You are the one who time after time again hit my sister and made her cry. You are the one who met with my mother and my other sister and pretended everything was good and that we could trust you to treat Victoria well. With your false smile you lied to my family and you treated my sister in the most unacceptable way.

When I met you at the school before bringing Victoria home to Sweden where she will be safe I still did not know many details about how you had been hurting her. I was almost believing that there could be a chance for you and Victoria to meet again. Then I learned exactly how you had been acting with my sister. How you can act very nice and smile when other people are around but that once you are alone tell my sister to change the way she thinks and what she does. That you think you have the right to decide what my sister should or should not do. That you tell her to eat less because you would prefer that. That she cannot go to yoga because you have a problem with other men being at the class. That you keep getting angry and sending her text messages in school just because she looks at the teacher like everyone is supposed to do. All these things makes it clear that you simply are a bad person and that my sister deserves someone better.

However, when I heard how you have  been hitting her, how you easily get angry for reasons that does not make any sense, how you hit her in the side of her head when you were walking down the street just because you had to wait a few minutes, how you kicked her when you were together in the flat, how you hit her with your fists on her back so that she got bruises, the fact that you have been treating her this way, makes you the worst piece of trash. The worst scum of a person that I know. Would I have known the details of what you did to my sister when I met you at school. I would have broken your pathetic crybaby face.

I will never forget and I will never forgive what you did. Maybe you think that there is a chance that you and my sister will be together again but mark my word. If I ever see you again close to my sister I will make you wish that you were never born.

My sister do not want to be in contact with you anymore. She will feel sad and miss whatever good parts that you might have had but she will move forward without you. She will live her life without being afraid of someone like you hurting her or telling her mean things. She will find a person that is not a useless girlfriend-beater like yourself and that treats her with respect and cares for her.

I have also been told that you have tried to tell my sister to ignore her family and to come directly to China so that she can be with you. You really must be stupid if you think my sister would hurt her family that loves her just so she can go back to you and get beaten again. I also heard that you bought flight tickets to Sweden and then afterwards found out that you will not get a visa. Apart from being an idiot you still don’t understand that you will need to talk directly to Victorias family if you really wished to see her again. But we will never allow you to see her again since you are a lying and false piece of trash.

I do not care whatsoever how much money you spent on talking with doctors or for buying flight tickets. That you mention this to my sister and try to make it look that she should feel bad for you is just laughable. She has not done anything that you can blame her for. It is all your fucking fault! You hit her, you lied, you tried to manipulate her. She stayed with you even after you beat her the first time and she gave you many new chances to be better but you still kept hurting her. It is your fault and there are no excuses! I hope your family feels shame if they know the details of what you have done. Perhaps they do not know all the details because you have been lying to them too? Maybe I will arrange to send them a letter in Chinese explaining every detail of what their shameful son has done to my sister?

Victoria asked me to write this letter to you to make you understand that it is over. She does not want to hear anything more that you have to tell her and she will move forward with her own life. We will block any attempts that you might do to contact her and you will not hear anything more in the future.


/Victoria’s Brother
--
  det meddelandet bar på en effekt, under drygt en halv månads tid. Han lyckades alltid 
kontakta mig på något sätt, fastän både LINE och Skype var blockerat. Det fanns alltid
någonting att ta sig till med... det var alltid denna branta balansgång att gå längs, jag 
fick aldrig utrymmet till att smälta ned ting och bearbeta alla dessa tankar som jag bar på.
Så alla dessa gånger jag skrev på bloggen om minnen, och om honom... var det som att
skrika in i en absorberande vägg, att ventilera mig själv. Det kvävde mig, detta att inte
kunna prata med någon närstående alls då detta var tabu. Jag bröt mot reglerna. Jag var
en svikare. Jag var svag som människa då jag alltid på något sätt och vis åter blev insnörad
i hans linor. Blev inkapabel till att äta ordentligt då alla minnena föreställandes honom då
han påpekade mina matvanor alltid fanns där inuti bakhuvudet på mig. Kände av detta
ständiga behov av att bli ren inifrån och ut. Vid det femte tillfället jag åter blockerat 
honom, ringde min mobil vid sammanlagt 127 tillfällen under ett och samma dygn och 
drog till sig folks blickar. Han fortsatte med detta kontakttagande åter och åter igen...
tills det kom till en tidpunkt i november då jag till slut var kapabel till att skriva ordet 
「別れる」, det ord jag aldrig varit kapabel att varken yttra eller skriva, det ord... vilket 
jag aldrig vågat röra vid med mina egna fingertoppar eftersom att rädslan för ett liv utan 
honom var alltför slående. Efter det blockerade jag honom med alla medel, följt av att 
min mobil varenda vecka fick samtal vilka var skyddade av min "true caller"-app. 
Men jag lyckades hålla mig borta från mobilen. Fastän det var svårt. De tillfällen jag 
svarat dolda samtal har människan på den andra sidan av luren lagt på på momentet. 
Och allt efteråt har jag arbetat med mig själv och gett mitt allt, min ihållande PTSD till 
trots, för att finna tillbaka till rötterna av den jag egentligen är. Och det har haft sin effekt, 
bit för bit. För två veckor sedan handlade jag mitt första par med jeans efter år och dagar 
med endast kjolar. Jag kan betrakta mig själv i spegeln och göra miner, följt av att dra på 
ett brett leende. Folk ger mig komplimanger. Jag åt middag tillsammans med någon för
någon dag sedan. Och jag känner... och vet nu, efter ett år utan honom vid min sida,
att jag överlever på min egen hand.

och att jag förtjänar någon bättre. Någon som uppskattar mig för den jag är.

onsdag 11 juni 2014

籠鳥 del 8‏ (sista delen)

momentet jag öppnade dörren, fann jag honom sittandes med ansiktet dolt i sina handflator.
Hela hans kropp skakade likt ett asplöv under en blåsig höstdag, någonting jag aldrig
någonsin hade sett innan den dagen. Den där självsäkra unge mannen som alltid gav
ifrån sig en sådan ytterst värdefull stämning... satt där och var ett vrak. Där brast det.

"Ryuu..."

utan att tänka på någonting alls, hastade jag mig till stolen mitt emot honom och lade
handen ovanför hans korpsvarta hår medan tårarna vägrade stanna till.

"K-karin... förlåt... förlåt så otroligt mycket... jag är en sådan idiot... en sådan idiot...!!"

"Ryuu... titta mig i ögonen"


som om han var rädd för att visa sitt ansikte, drog han darrande ned fingrarna så att
de praktiskt taget blodröda ögonen syntes till.


"K-Karin... förlåt... jag förstår att jag gjort någonting så illa, förlåt...!"

"Ryuu... d-det är okej... jag är så glad att jag fick se dig..."

"-Jag har varit en sådan idiot...!! En sådan idiot!! Varför sade du ingenting till mig??
Varför sade du ingenting av det du skrev i din dagbok...?? Vi hade kunnat kommunicera!"

Så han har alltså läst igenom min dagbok med...?
"Ryuu, det är okej... det som räknas är det som är från och med nu, eller hur?
Att man gör sitt bästa och ger sitt allt för att rätta saker till... här...",

följt av att jag rotade fram min vitprickiga blå näsduk ur den lilla kastanjebruna väskan.

"torka dig med den här"

"tack...",

han torkade av hela sitt ansikte, följt av näsan. Hade aldrig sett någon människa
vars näsa det rann så pass mycket ifrån; det närmare sagt forsade. Under tiden
torkade jag själv mina egna ögon med den ena handen, längs med ett djupt andetag.

"just det ja... jag hörde att du bestämt dig för att ansöka ett japanskt universitet ändå...
blev lite överraskad. Hoppas att det går bra för dig...",

log jag med det leende jag kunde forcera fram.

"K-Karin...!"

mitt i allting hade han greppat tag om mina knogar med sina händer.

"Karin, vem i hela friden har sagt det till dig...? "

""A"-sensei..."

"Karin, jag har inte beslutat mig för någonting sådant, tro inte det. Lärarna har försökt
övertyga mig, men ingenting mer än det, du måste tro på det jag säger. Jag har
aldrig släppt taget om hoppet och beslutet att vi skall vara tillsammans... vi är "uchi",
eller hur? Så få inte för dig något annat"

"mm... Ryuu?"

"mm?"

"tittar rektorn eller någon annan lärare in genom dörrfönstret just nu?
Jag kan inte se eftersom jag har ryggen riktad mot det"

"... det är ingen där just nu?",

följt av att mina händer kvickt drogs fram för att hålla om hans heta kinder.

"ville göra det här mer än någonting annat förstår du",
medan leendet var ett genuint sådant. Hade saknat de där markerade käkarna så,
det korpsvarta håret vilket nu täckte hans öron.

"... Ryuu?"

"mm?"

"har du ätit någonting på sistone? Du ser verkligen hemsk ut...",

följt av ett nekande svar från hans sida av bordet.

"Ryuu...!"

"förlåt, men det gick bara inte... ända sedan du försvann har jag inte kunnat äta en tugga,
inte kunnat dricka någonting heller... jag var så orolig att jag inte kunde sova en blund"

"s-så du har alltså inte ätit någonting alls? Ingenting...?"

han skakade på sitt huvud.

"bara en hamburgare som en kille i klassen hade handlat åt mig utav oro"

så det var därför hans hår legat ned i sin naturliga form, det som han alltid lade ned
en kvart på om inte mer.

--

han drog sig ett djupt andetag, följt av att blicken riktades upp och mötte min egen.

"Karin... stanna här. Stanna här hos mig. Jag kommer att söka hjälp det första jag gör"

「龍…出来ない」
"Ryuu... jag kan inte det",

följt av att hans ögon spärrades upp som om världen kollapsade ovanför våra huvuden.
「カリン…!!」
"Karin...!!"

"J-jag kan det inte, hur mycket jag än skulle vilja det... min bror kom hela vägen bort till
Japan, så hur skulle jag kunna låta honom åka hem ensam...",
följt av att han greppade tag i båda mina överarmar.

"Karin! Du förstår inte! Säras vi isär ifrån varandra, kommer vi aldrig att ses igen...!"

"Ryuu...! Vi kommer visst att träffas, då allting ordnat till sig igen...
då min kropp mår bättre och du blivit av med dina problem..."

"Karin, snälla...! Du vet inte hur sådant här funkar! Visst, du kan gärna tro på
att det blir så, men sanningen är att då folk dras isär på det här sättet, så träffas
de i slutändan inte igen... snälla... jag kan inte leva utan dig...!!"

"Ryuu, du måste förstå! Min kropp har fått ta en sådan stryk av det här, den mår inte bra...
mitt hjärta känns svagt i och med all vikt jag gått ned..."

"Men, Karin... jag behöver ha dig vid min sida då jag går genom behandlingen, ditt stöd..."

"jag vet...!! Jag vet... jag skulle mer än allting vilja vara vid din sida och se alla
framstegen som du gör...",

följt av att jag själv inte ville täcka av mitt ansikte med händerna. Mina ögon sved så
pass att jag inte vad orden för det. Ville inte se hur ett liv utan honom skulle vara.
Och momentet jag drog fram den lilla kassen med noteringsblocket jag lagt ned
själ och hjärta på att fylla ut, ryckte han ifrån, sägandes att han inte ville titta vad
det var för någonting som låg inuti, att det definitivt var ett farväl av något slag.
Mitt i allting hade två timmar passerat och oron för att någon skulle stiga in och
säga åt oss att släppa taget om varandra höll huvudet under ytan.

"Karin... vet du? Kanske skulle jag kunna söka behandling i Sverige.
Har ju hört att ni skall ha en rätt så bra vård där borta"

"det stämmer... men skulle det ens vara möjligt för dig att söka vård där?"

"man vet aldrig, men det är väl värt att prova ändå?
I det fallet skulle vi inte behöva släppa taget om varandra"


han log. Och efter att vi hade fortsatt prata om det ämnet en stund,
steg rektorn in i rummet.

"nu får det nog lov att räcka för er. Victorias äldre bror har väntat ett långt tag nu
och vi måste förr eller senare ta oss till lägenheten för att samla upp sakerna"

"vi förstår"

--

"Victoria"

"mm?"

"har Ryuu några som helst vapen i lägenheten? Knivar och så"

"R...!"

"säg det bara!"

"ingenting mer än kökskniven och en schweizerkniv. Den ena ligger i köksvrån"

väl inne i vår lilla enrummare, satte min äldre bror sig ned på en stol med ryggen riktad
mot ytterdörren och blicken riktad rakt mot oss lik en hök. Han sade att vi skulle
vara kvicka och inte ödsla någon tid. Ryuu och jag slet fram mina två rullväskor
och tömde dem på det oönskade innehållet. Vi delade upp uppgifterna så att Ryuu vek
mina kläder kvickt, men på ett så ordningsamt sätt som han kunde göra det på, medan
jag själv sorterade. Det fanns så mycket ting. Så många minnen. Mitt i allting lade min blick
även märke till den där lappen som alltid haft sin plats på vårt bord, den som sade att en
blick mötandes en annan mans ögonkontakt var i lika med en månad städning.
Det fanns så mycket inkorrekt i vårt vardagsliv, så många ting vilka var udda och fel.
Men samtidigt ting vilka jag längs med tiden vant mig med. Då min stora väska
nästintill var färdigpackad och det inte fanns några kläder kvar att vika, satt Ryuu
och betraktade mig i hörnet, följt av att han darrandes vände sig om. Händerna
höll för hans ansikte och han grät.

"Ryuu...",
hans kropp ryckte till kraftigt medan mina armar famnade sig om hans rygg.
Drog luggen lätt åt sidan följt av att jag gav honom en kyss på tinningen.

"R, skulle vi kunna lämnas ensamma under en minut"

"nej. Absolut inte"

"R...!"

"kommer absolut inte på fråga",

var det lakoniska svar han höll sig till, vilket var väl förståeligt.

då allting väl var packat och draget igen, började vi bära ut väskorna. Efter min äldre brors
befallning gick jag ut först, följt av Ryuu då min bror inte ville riskera att någonting skulle ske.
Väl nedanför porten var det ett dovt molnigt väder i luften och R drog sig en djup suck.

"ja, då får ni säga farväl till varandra",

men först av allting riktade han sin kropp mot Ryuu som själv ryckte till. En hand hölls ut.

"som sagt, sök hjälp. Och om du någonsin vill komma i kontakt med min syster igen,
så gör du det genom familjen och inget annat"

"j-ja, jag förstår... självfallet",

följt av att min bror riktade sin blick åt mig för att signalera vad det var som gällde;
nu var det Ryuus och min tur. Stegen som jag tog i hans riktning var förmodligen
de långsammaste jag upplevt i mitt liv dittills och mitt i allting stod vi framför varandra,
öga mot öga. Gjorde mitt bästa för att inte gråta och sträckte ut mina armar runt hans
långa kropp. Han stod blickstilla, fullkomligt stel i kroppen bortsett från dess skak.

"det är okej, ni kan krama varandra",

yttrade min bror tillåtande på ett bryskt sätt, följt av att Ryuus armar långsamt började
lyftas upp. De höll om min överkropp, försiktigt och ödmjukt som om jag vore tillverkad
av skört glas och skulle gå sönder ifall behandlat på ett alltför okänsligt sätt.

"Ryuu... kom ihåg det jag sade, okej?",

log jag på bristningsgränsen till ett gråt.


「一緒に乗り越えましょう」
"låt oss ta oss igenom det här"

「愛している、カリン。ずっと愛している」
"älskar dig, Karin. Kommer alltid att göra det"

「愛している。ずっと」
"älskar dig. För alltid",

följt av att vi försiktigt släppte taget om varandra och att jag gav honom en kyss på kinden.
Medan jag och min bror gick mot väskorna, gick Ryuu tillbaka till grinden och stängde
igen den för att vi inte skulle känna oss oroliga. Man kunde se honom ståendes bakom den.
Och i och med hans längd, kunde man fortsatt se hans huvud betrakta oss medan han grät.
Då min bror och jag väl rundat hörnan och Ryuu inte längre fanns till inom våra synhåll,
höll han om mig i ett fast grepp.

"jag är så stolt över dig syrran... så stolt..."

följt av att tårarna rann ned längs våra båda kinder. Regnet väntade runt det andra hörnet.