måndag 28 oktober 2013

籠鳥 del 3

den morgonen var det endast ett sammanträffande att han inte skulle följa med till skolan.
Redan innan dess hade jag under momenten han var på toaletten, då han sov längre
än mig under söndags- och måndagsmorgonen suttit och fyllt i min Iphones noterings-
block, ord för ord. Ord, vilka i slutändan skulle bli ett mejl jag tänkte skicka till min
äldre bror. Jag visste det, han var den enda som jag hade att greppa tag i.

----
"Victoria... har Ryuu någonsin visat några som helst tecken till att ta till våld mot dig?"
 
"... nej"
 
"... det känns bra att höra. Skulle ens partner göra det, är det bara att gå"
 
"...mm"
 
"du får aldrig oroa oss på detta sätt igen, hör du det. Vi var alla så oroliga.
Egentligen borde du ringa till dina systrar och be om ursäkt senare"
 
"...(tystnaden av att sjunka ned genom golvet utav skam)"
 
"den enda som vi inte kontaktade var R.
Skulle vi ha berättat det för honom, skulle han ha gått upp i taket"
 
"... jag förstår"
 
där var den, min räddning. R var den enda som kunde hjälpa mig, den mest
rationella människan i min familj. Den sekunden stod allting klart.
 
----
 
under tågresan till skolan blickade jag inte upp en enda gång, utan blicken var under den
hela tiden fäst vid telefonens skärm. Jag skrev, och skrev. Och då jag väl kommit fram
till klassrummet och kopplat mig med skolans wifi skickades mejlet iväg till hans adress.
Det vill säga, efter minuters velande. Samtidigt som jag innerst inne visste att det var det
enda som kunde göras, kom mina känslor till trots. Fastän det förmodligen inte syntes på
utsidan, bestod mitt inre utav ett enda stort kaos bestående av känsla kontra förnuft.
Ville inte, ville inte. Men var tvungen. Var medveten, om att jag skulle hata mig själv
momentet jag väl tryckt ned skicka-knappen. Och väl efteråt blossade den innersta viljan
att spola tillbaka tiden så att jag kunde få det ogjort upp.

satt där alldeles tyst vid min fönsterplats och väntade på något som helst tecken. Efter att
inte ha fått något svar fastän jag skickat flera meddelanden på mobilen, började jag ringa
en signal. Momentet han väl lyfte på luren lade jag på, och började skriva åter igen.
 
"har du läst mitt meddelande?"
 
"jag låg faktiskt och sov. Sjyst att väcka mig flera gånger"
 
"R, du vet att jag är inte den som ringer mitt i natten bara för att.
Kan du bara läsa vad jag har skrivit för en gångs skull?"
 
"ge mig en minut"
 
efter att två minuter passerat, ringde han upp mig direkt på mobilen. Då jag självfallet
avböjde samtalet i och med att det var mitt under lektionen, kom det direkt ett
meddelande ifrån honom sägandes
 
"Ring mig nu!!! Älskr dig. Tar på Skype!".
 
väl ute i damtoaletten ringde jag upp honom. Då han lyfte på luren kunde jag tydligt höra
hur fullkomligt ställd och uppblossad han var. Aldrig någonsin hade jag hört en sådant
upprört tonläge kommandes ifrån hans röst. Bara andningen verkade okontrollerbar och
orden tycktes inte ta slut de heller.
 
"j-jag fattar inte det, HAN HAR SLAGIT DIG...!!,
 
följt av orden om att jag inte kunde komma tillbaka till den där lägenheten igen. Aldrig.
Vid den tidspunkten hade min ångest redan vällt över. Det gick inte att smälta ned,
alla dessa faktum. Lägenheten avskydde jag då den för det mesta alltid betraktats som
en enda stor bur, men inte människan som levde där inuti. Det var inte endast ont i honom.
Bara ibland. Samtidigt som detta inte var någonting som min bror kunde se framför sig.
Ryuu var en misshandlare, han var en som slog ned sin flickvän, det värsta avskummet
som en människa någonsin kunde vara. Under tiden då jag stod stum och lyssnade, slog
det mitt medvetande. Herregud, allting hade till slut läckt ut ifrån min mun...
 
"du måste berätta för din lärare nu, de måste veta"
 
"m-men om de får reda på det hela, vad kommer att hända med honom då...??"
 
"det vet jag inte! Men du måste i falla fall göra det, de har ett ansvar för din trygghet"
 
momentet jag skulle svara, ringde klockan som sade att det var förmiddagsrast och
som alltid började det strömma in kvinnliga elever för att gå på toaletten. Då blicken även
lade märke till dem som gick i en och samma klass, slog reflexen hastigt till inombords.
Kunde inte stå kvar där och prata. I synnerhet inte då folk utan tvekan kunde läsa mitt
sinneläge. Ifall Ryuu någonstans skulle få reda på att jag stått i damtoaletten och pratat
tillsammans med någon annan än honom i telefon skulle det vara illa.
 
"...du, Roger. Jag ringer tillbaka dig lite senare då, efter att jag berättat för en lärare"
 
"bra. Jag ringer till morsan och farsan och berättar hur allting står till här"
 
"...mm"
 
då mitt samtal med honom väl avslutats, lade blicken märke till att det kommit flera
meddelanden ifrån Ryuu. Efter dem hade det kommit ett uppradande utav symboler
föreställandes förbannade nallar som hade eld i sin bakgrund. Täckte skärmen med min
handflata för att ingen annan skulle se, och bet ihop. Jag fick inte vara rädd, jag fick inte
det under några som helst omständigheter. Det fanns ingen omvändo, det var endast att
gå. Gjorde allt som jag kunde för att ha ett ansikte utav is, ett som det inte rann ned ifrån.
Gjorde allt som jag kunde för att ha ett neutralt leende medan jag vandrade folk förbi.
Bara gå, gå...
 
efter att ha fått tag i läraren som jag haft i mina tankar och vi två stod ensamma, kom det.
 
「...一緒に住んでいる人に暴力されているんです」
"... jag blir misshandlad av den som jag bor tillsammans med",
 
följt av att jag drog upp den enda ärmen av min svarta kofta.
 
「暴力...?ちょっと待って、一緒に住んでいる人とは、お彼氏さん?
ヴィクトリアさんの彼氏はーーさんですよね?」
"misshandlad? Men vänta lite nu, är inte ------ din pojkvän?"
 
「...うん」
"...mm"
 
som jag förväntat mig kunde läraren först knappt tro sina öron. Ryuu var den som var
en bland de mest ödmjuka och blyga eleverna som fanns på skolan, en som folk alltid
såg upp till och kom till ifall de ville ha råd angående någonting. En som... ingen
någonsin sett tappa temperamentet. Och här stod jag nu, och visade upp utspridda
blåmärken som han åsamkat med sina egna händer. Gråtandes utan någon som helst
kontroll. Det kändes som om jag vore det svarta fåret i flocken, att jag svikit honom.
 
"har du några fler blåmärken på din kropp?"
 
"ett stort på insidan av låret... flera på benen, längs hela armarna... längs min rygg då
han slagit mig med knogarna där... det gör ont att svälja vatten med"
 
mitt bakhuvud kändes fortsatt dovt efter alla knogslag som det fått under lördagen. Ibland
gjorde det hela mig yr fastän det passerat näst intill två dygn sedan den misshandeln.
Mobilen vibrerade längs ett meddelande ifrån honom igen och jag svalde försiktigt
ned lite grann.
 
"vet någon i din familj om detta?"
 
"jag ringde precis innan till min äldre bror och berättade allt.
Han skulle ringa till mina föräldrar och berätta detaljerna...
det verkar som att han kommer att komma hit och hämta mig"
 
--
 
"det är bäst att du inte kommer till skolan något mer. Det är inte tryggt för dig här
eftersom att han mitt i allting kan komma hit och leta efter dig. Han är farlig"
 
efter att de fått klartecken att det fanns ett ledigt hotellrum åt mig i Shinagawaområdet,
gav rektorn mig en sladd så att jag kunde ladda min Iphone väl där borta. Ingenting fick
ta alltför lång tid. Det var en underlig känsla att ta farväl av den kvinnliga huvudläraren
som jag alltid stått nära medan allt fick gå i en hast. Bara det var svårt att ta in. Då
rektorn väl vinkat av mig vid Yamanotelinjens perrong, satte jag mig ned på en av
sitsarna vid fönstret och drog ut ett djupt andetag. Där satt jag på väg söderut med tåget
istället för norrväst. Jag hade inte mitt pass, inte min bankdosa. Inget som helst ombyte
med klädesplagg... utan endast min lilla bruna skinnväska samt skolböcker.
Jag befann mig i mitt Tokyo, mitt andra hem, men var nu på en och samma gång hemlös.
 


 
 
 

fredag 25 oktober 2013

洪水

han och jag har våra säregna likheter. Vi har båda ett ständigt behov av kontroll.
Han över det som är honom omkring, och jag över mig själv i allmänhet.

det känns tryggt ifall jag inte överstiger, eftersom att jag då befinner mig inom ramen
för trygghet. Passar mer med vatten till detta, svart kaffe till det andra... följt av att jag
mitt i allting måste stå bredbent för att de mjuka byxorna inte skall falla ned till golvet
bredvid mina två fötter. Det är svårt att sätta ord på det, men skulle jag finna någon som
helst likhet så skulle det vara forsande vatten vilket strömmar emot en. Hur brett en
människa än spretar ut sina tio fingrar, vecklar ut helheten av handflatan... är det inte mer
än en ynka liter som hålls tillbaka medan allting tränger sig förbi. Förr eller senare även
litern med. Det stiger sig långsamt uppåt, och snart förbi ens egen huvudhöjd. Då kommer
denna kallsup. Jag beskrev ofta det på detta vis förut då jag var sjuk. Att man drunknade
i sitt eget inre. Den här gången har vattnet hunnit stiga rätt så högt upp; det står skrivet
på mina två kantiga axlar. Att det bucklas in i överarmarna då de spänns vid.

"nu skall jag gå upp i vikt!", vem säger att det är enkelt. Och nu syftar jag inte på
processen att gå upp i vikt, utan att bevara den motivationen kvar i ens sinne. Det
finns en ständig rädsla för detta. Och varför, eftersom att det inte direkt finns en lampa
som blinkar rött momentet då "det räcker". Vad om man passerar. Tänk ifall man
tappar kontrollen. Det tycks finnas en förbestämd fördom inristad innanför pannloben
på mig, att jag som en människa i mindre storlek bör ha mindre portioner med, likt en
förutbestämd balansgång på en lina...

----
 

「ちょっと寒いね...」
"det är väldigt kallt i rummet, eller hur?"
 
han stannade till med sitt skrivande på tangentbordet och såg på mig,
sedan på min vänstra underarm som var placerad bredvid hans egen.
 
「私の腕と比べてみて。誰は脂肪が最も多いのか」
"titta på våra två armar. Vem har mest fett?",

följt av att jag suckade och höll tyst. Ännu ett argument jag inte kunde segra över.
Han var den smalaste mannen jag känt hittills i mitt liv, med en så pass späd kropps-
byggnad att min mamma efter att hon träffat honom frågade ifall han åt väl. Självfallet
fanns det denna innersta ilska inombords längs med tankarna att "det var väl ändå
fullkomligt orelaterat med samtalsämnet, och ONÖDIGT att säga...".

vid ett annat tillfälle var det istället
 
"du borde väl inte frysa, med tanke på hur dina lår ser ut".
 
--
 
「ダイエットしてみたら?」
"har du funderat på att gå på någon slags diet?"
 
--
 
"det syns att du har gått ned i vikt, för man ser att du har mindre fett på halsen",
 
 medan han hade ett stolt, brett leende på läpparna. Då jag senare vid ett tillfälle
förmodligen blivit lite svullen i och med att min mens inom kort skulle komma igång,
blev min kroppsbyggnad dock påpekad med den mer negativa klangen på rösten.
Om att den inte gått ned, utan stigit i vikt.

「本当にがっかりしている」
"känner mig så besviken på dig"

under den tiden lät jag mig själv i alla fall inte påverkas till det yttersta, utan jag stod
emot. Visste att jag hade rätt. Hade det etsat fast inuti mitt huvud medvetenheten om att
jag hade rätt. Och det var dessutom den första gången som jag verkligen trotsat och
stretat emot tankar som mitt forna jag skulle ha blivit nedpepprad av. Jag gjorde endast
det jag var tvungen att göra för att inte få stryk, ingenting mer. Men någonstans är det
som om han sådde frön borta i mitt bakhuvud, vilka dessutom kommit till att slå skott.
Det enda att hoppas på är att vattnet tillsammans med fröna
inte framkallar djupare rötter.

 
 
 

måndag 21 oktober 2013

det är ofta som jag ställer mig själv frågan ifall jag gjort någonting fel, ifall det fanns
någonting som jag själv kunnat ändra på... ifall allting låg i mina händer, någonstans.
Ifall jag kunnat ge någonting mer. Ifall det fanns någonting som inte givits tillräckligt.
Och dessa finns fortsatt kvar, hur många nekande svar jag än fått ta emot hittills...
 
"du, hade inte kunnat göra någonting som helst för att det kunnat bli en annan utgång"
 
"det är ingenting som helst som är ditt fel! Fattar inte vad det är du förväntar av dig själv"
 
"du hade inte kunnat ge det minsta mer. Inget alls. Istället gav du faktiskt honom
alltför mycket, mycket mer än det där kräket förtjänar"
 
"allting är den där jävla Ryuus fel!!"
 
för ett par dagar sedan sade en nära till mig att
 
"han är inte värd dig".

då satt jag mitt emot henne och betraktade den veganska chokladkakan vi hade emellan
oss på det ganska så slitna träbordet. Omkring strömmade stimmet ifrån den obligatoriska
folkmassan som alltid fanns hos Hermans. Slog nätt med mina naglar emot den vita
koppen med kanelte som jag höll om med händerna i en långsam takt. Under det
momentet tycktes det enda som jag kunde få fram vara en frågande blick.
Om inte han av alla människor var värd mig, vad bar jag då på för något värde.

「グランド・ブダペスト・ホテル」


med två långa år sedan den senaste filmen, ligger peppfaktorn uppe i taket.

söndag 20 oktober 2013

ibland, eller rättare sagt ofta ifrågasätter jag ifall jag verkligen är stark. Ibland tvekar jag.
I natt... drömde jag att det var någonting jag bar på en stark ångest längs, något beslut jag
tagit. Minns inte exakt vilket det handlade om i den drömmen. Då, mitt i allt detta,
fanns det en del av mig själv som puttade på och lade sin hand på min ena axel. En
människa som sade att "det här då, det är inte så illa, eller hur?",
"tycker att det ser riktigt utomordentligt ut, så försök med att inte ängsla dig så mycket".
"det kommer att gå fint". Det var en rätt så märklig känsla, att få ett stöttande tryck
bakifrån min rygg. I synnerhet då det vanligtvis tycks handla om att hålla tillbaka för
att någonstans inte brista isär. Välla över. Krackelera. Gå ned i ett enda stort kras.
 
under förmiddagen tog vi alla här hemma i kyrkbyn en promenad över hästhagarna, dit vi
alltid tagit med oss hunden då den fortsatt var vid livet. Temperaturen hade fallit ned
ordentligt och fastän alla dessa lager med tyg, lyckades kylan komma in en på skinnet.
Himmelen var dov med alla dess moln. Frosten hade täckt allting så in i det smalaste
strået. Tog mig ett andetag och fick mig ett bevis på att jag fått andas ut moln en frostig
förmiddag igen. En sak som jag önskat, och sedan fått i uppfyllelse.


 
 
 
 

lördag 19 oktober 2013

岐路

medan vinden for igenom mitt hår och höll om mina öron, stod jag stilla för en stund och
var stum. Blickade ut bland de alla människorna som mig passerade och de som satt.
Slussen upplevdes som om den bestod av ett större folkmyller än för det mesta.
Allting rörde på sig i en hastig takt, medan mina rörelser återstod.
Drog in det djupaste av mina andetag.

då blicken åter igen fäste sig bland orden, vilka sade att jag blivit utvald till att
representera den engelska sektionen av Stockholms universitet i Amsterdam under
vårterminen... befann det sig ett bittersött leende på mina läppar. En kombination
av känslor.Två tårar, en knappt biten läpp. Tio fingrar vilka med ett stadigt grepp
höll om telefonen.

att handla rykande färskt bröd ifrån något lokalt bageri. Att kunna se Anne Franks bostad,
spatsera omkring bland de alla marknaderna, använda en cykel för att ta mig omkring.
Att under någon passande helg kanske hoppa på tåget och ta mig ned till Bryssel, öst
till Tysklands Berlin. Människorna på universitetet hade valt åt mig och det hade till
slut blivit bestämt. I vår skulle jag tillbringa mina dagar i Nederländerna.

från Norden, till Japan, till Norden, till Japan, följt av tillbaka hit igen.
Och nu skulle det riktas in mot sydligare, obekanta trakter för min del.
Vart skulle mina fötter ta mig härnäst.

 
我知道你看了我寫的東西......我知道你一直在做它。我愛你。
 

onsdag 16 oktober 2013

想い

"even if I knew that tomorrow the world would go to pieces,
I would still plant my apple tree."

Martin Luther

tisdag 15 oktober 2013

籠鳥 del 2

ringde på dörren med ängslan hand i hand. Skulle han komma och låsa upp dörren åt mig,
eller lämna mig kvar utanför. Eller skrika ut mig momentet han öppnade upp den. Allting
cirkulerade omkring inuti mitt huvud tills det att jag hörde hans steg. Det visade sig bli
varken det ena eller det andra av de ovan nämnda alternativen... utan momentet han
låst upp åt mig, slogs den inre dörren igen. Då jag väl öppnade upp den, fann jag honom
sittandes framför någon film med Wallace & Gromit genom någon kinesisk hemsida.
Blicken vände sig inte en enda sekund om mot min riktning.
 
-prassel-
 
"Ryuu, jag handlade en cola ifrån dryckesautomaten åt dig. Tänkte att du kanske skulle
tycka att det vore gott med en iskall sådan, så varmt som det är idag"
 
"..."
 
"angående det där med yogan-"
 
"läs meddelandena på din mobiltelefon"
 
"j-ja, just det ja! Batteriet dog, så jag kunde inte svara ifall du skickade mig några fler
meddelanden! Skall bara koppla in sladden nu, så att jag kan kolla"

för vardera sekund tycktes luften bli ett kilogram tyngre och då min mobil väl kommit
tillbaka till sitt medvetande, fann jag en lång lista med meddelanden. Alla ifrån honom.
Då jag blickade åt hans håll, satt han i exakt en och samma ställning som för två minuter
sedan utan den minsta rörelse. Svalde ned en klump. Momentet jag öppnade det första
meddelandet hakade telefonen nästan upp sig i och med antalet utropningstecken som
skrivits i det. För vardera text blev innehållet allt värre. Från att jag var smutsig, till
att jag utan tvekan gått till just den yogaklassen för att ligga med den manlige läraren.
Men det var ett meddelande som satte ned handflatan i bordet åt mig.

「あのfuckの男の家に住んでいい。
"du kan bo hos den där knullande mannen"
私達は合わない。
"vi passar inte ihop"
 
終わり」
"slut"

jag hade inte gjort någonting. Jag hade inte gjort någonting som helst fel. Vem i helvete
gav honom rätten till att yttra dessa ord mot mig var den enda frågan som tycktes välla
över mitt huvuds kanter. Vem trodde han att han var som kunde skicka ett misshandlande
meddelande efter ett annat, och alla riktade mot mig. Handen greppade hårt om mobilen,
följt av att den kastade ned telefonen vänster om honom på golvet.

"vem i helvete tror du att du är som kan skriva sådant...?
Jag har inte gjort någonting fel...!!"
 
"..."
 
"att du skall säga att det är slut mellan oss? Hah, driv inte med mig...
om det är någon som säger det, så är det jag"

min gräns var nådd. Då det kom de till ting som rörde honom var det alltid tolerans och
acceptans som gällde, men nu hade den gränsen korsats. Ingen hade rättigheten till att
yttra sådana ord riktade mot mig. Som i fan heller. På en och samma gång hade även
hans någonstans blivit nedtrampad och ett helvete ingenting likt ett annat sådant bröt loss.
Man kunde se det. Hans ögon var försvunna. Istället fanns det ett par beckmörka hål
framför mig, utan den glimt som alltid funnits fram tills nu. Det var inte ögonen av en
människa som ville göra mig illa, utan dem av någon som tänkte döda mig.

det blev inte endast slag, utan ting av de alla slag. Han sparkade mig rakt i ansiktet, så att
den vänstra axeln for in i dörrkarmen och revs upp. Momentet efteråt då jag försäkrade
mig om att tänderna fortsatt satt kvar där de skulle, att de inte lossnat till, lade hörnet
av mitt synfält märke till att han satte sig ned på huk framför mig. Han betraktade mig,
noggrant. Och frågade ifall jag verkligen var en människa, så förjävligt skitig som jag var.
 
"j-jag är en människa"

och hans knoge drämde till mitt bakhuvud. Ett slag för vardera ord jag yttrade. Och de
tycktes inte ta slut heller. De endast fortsatte komma, vilket ord som än korsade mina
tankar och tunga... i alla fall tills han med sin ena hand greppade tag om mitt hår och
med det greppet lyfte mig ifrån ihopkrupen till stående ställning.

"ställ dig framför mig",

följt av en smäll på min högra tinning.
 
"ställ dig framför mig",

och en till. Efter ett antal gånger då mina fötter började hålla mig tillbaka, skrek han.
 
"VAD FAN HÅLLER DU PÅ MED EGENTLIGEN?! STÄLL DIG FRAMFÖR MIG!!",

och det fortsatte. På en och samma gång som min kropp blev misshandlad blå, kändes
allting som om alldeles stilla inombords. Jag flöt... någonstans emellan verklighet
och undermedvetandet, emellan två lager av mörka vatten. Jag visste inte vad tiden var.
Det hade redan hunnit mörkna till utomhus och inga lampor hade tänts då hans händer
redan varit lagda på mig. Det handlade inte om vid vilken tidspunkt allt detta skulle
upphöra... utan om. Skulle jag leva tills morgonen spricker upp, eller skulle jag vara
utom min andning vid den stunden. Egentligen gjorde det faktiskt inte olidligt ont med alla
dessa slag... utan det var helheten av upplevelsen. Att känna hur hela medvetandet
skakas om och nästintill ur led genom turbulens. Att inte kunna förutse vad som skulle
komma härnäst och därmed vara inkapabel att skydda den utsatta kroppsdelen. Att inte
kunna sätta fingret på ifall någonting verkligen skulle gå sönder inom min kropp...
och allting, alla dessa korsande tankar tycktes samla ihop sig till en punkt. Jag var rädd.

han hade yttrat alla dessa ord om att han skulle skydda mig, hålla mig trygg ifrån allt ont
det fanns att omringas av. Så varför. Hur kom det sig att han under momentet som
pågick höll på att slita sönder mig genom att med ett fast grepp vrida min underarm
åt sidan. Hur föll allting ned till detta becksvarta mörker.

-"jag kommer dö, jag kommer att dö. Du kan inte tillåta dig själv till att stanna kvar efter
att ha sett hans leende och sedan smält i ditt hjärta, du kan inte fästa dig vid orden om
att han "älskar dig"...! Snälla, för guds skull, jag ber dig..."-

det var den första gång som jag inombords sett mitt alter ego, min själsliga spegel
banka kraftlöst med knogarna mot min bröstkorg medan tårarna rann. Rent ut sagt gråta
längs rädsla och hjälplöshet. Världen tycktes rasa samman det momentet, inte endast
ridån utan dess upphållande ställning med. Var så rädd, så rädd. Jag betraktade
djävulen i dess två urholkade ögon. Fastän det inte funnits någon äkta relation innan
honom, fanns det ingen tvekan. I en sådan sparkade man inte omkull den som försökte
ställa sig upp igen, gång på gång. I den sade en partner inte att den ville döda den andra,
medan ögonkontakten hölls fast.

「殺したいよ、今。殺したい」,
"jag vill verkligen döda dig nu. Jag vill döda dig"

följt av detta mörker.

「怖い...!!怖い!!」,
"jag är rädd...!! Jag är rädd!!"

följt av att hans kropps rörelser stannade till. Två sekunder efter det att mina ögon lagt
märke till det, lossade greppet som hållit om mitt eget huvud taget. Men det var inte
som jag trodde, att friden till slut hade kommit... utan istället stod dess raka motsats
väntandes på fronten.

「怖い...?さっき怖いって言ったの?」
"Rädd...? Sade du just att du var rädd för mig?"

min blick mötte hans. Tiden stannade, lät bli sitt tickande.
 
「...言った」
"... ja, det sade jag"

och slagen blev allt mer koncentrerade. Nu skrek han dessutom, ord om hur jag ens
kunde kalla honom av alla människor för "skrämmande", och inte någon japan.
Att detta ord skulle vara etsat fast i hans minne för all tid. Att han alltid skulle minnas.
Den så kallade friden hade blåst mig förbi. Det tycktes vara bestämt att jag inom
kort skulle dö. Men jag ville inte det, vad än tänkte jag inte det. Ville leva. Ville åter
igen få tillåtelsen till att spatsera längs Kocksgatan på Södermalm, andas ut utbredda
moln under en frostig förmiddag. Ville se och betrakta Europas flera längder med mina
egna ögon. Ville så mycket, mer än vad jag någonsin tänkt mig innan dess. Det fanns
en mening med att leva. Ville inte dö...


... och någonstans överlevde jag den till tyckes oändliga natten, efter att ha valt det
korrekta svaret då han ställde ned sitt ultimatum. Min familj, eller honom. Momentet jag
först var kapabel till att ens våga sätta på min egen Iphone igen stod klockslaget på 01:24.
Det hade passerat över åtta timmar. Under den hela tiden hade allting pågått, utan stopp.
Och under morgondagen då jag ställdes framför min mamma under vårt samtal genom
Skype, bet jag ihop.

"Victoria... har Ryuu någonsin visat några som helst tecken till att ta till våld mot dig?"
 
"... nej",

med en iskall röst. Det var den första gången som jag ljugit min egen mamma rakt in i
ansiktet och under det momentet hatade jag mig själv ända in till det innersta. Men
under en och samma gång, kunde jag inte yttra någonting, eftersom att hennes röst då
skulle fälla mig. Det fanns ingen tvekan om det. Jag visste det, då han satt bakom min
datorskärm och tolkade känslorna vi lindade in i orden.
 
"... det känns bra att höra. Skulle ens partner göra det, är det bara att gå"

 
"...mm"

-- --

"jag har en tjänst att be dig",

yttrade han den följande söndagen med en ångestfull röst.

"vad då för någonting?"
 
"jag vill... att du drämmer till mig en gång. Att jag kunde åsamka sådana
blåmärken på dig, såra dig... känner mig verkligen hemsk.
Jag förtjänar att själv få känna av hur en sådan smärta känns..."
 
"tyvärr kan jag inte det"
 
"varför inte?"
 
"eftersom att det motstrider min natur. Jag slår inte, i synnerhet inte en jag älskar"
 
vad bättre skulle det bli av att jag slog tillbaka. Ingenting.

 
-- --
måndagen

「一人で行って」
"åk till skolan på din egen hand"
 
「一人で?何故?」
"på min egen hand? Varför?"
 
「今急いでいても、遅刻するに違いないんだ。それに、月曜日の授業は全く
意味無いし。一人で行ったら間に合えるけど」
"eftersom att hur jag än skulle skynda mig, skulle vi komma försent och bli kryssade.
Sedan är alltid måndagslektionerna helt meningslösa.
Ifall du åker själv skulle du dock hinna fram i tid"

underströk att det var synd att han inte skulle följa med och frågade repeterande ifall
han verkligen inte ändrat sig. Sade att det skulle vara ensamt utan honom. Men vad jag än
sade, hade han bestämt sig för att stanna hemma. Jag stod helt stilla för en stund. Då jag
väl var påklädd och skulle lämna lägenheten, stod han i duschen och sjöng.

「龍...」
"Ryuu..."
 
「うん?」
"mm?"
 
「...愛している」
"... älskar dig"
 
「愛しているよ。気を付けてね」
"älskar dig med. Var försiktig"
 
「うん、気を付けます」
"mm, skall vara försiktig"

sekunderna innan jag kommit ut och stängt igen dörren efter mig var de långsammaste
i mitt liv hittills. Under de som tog plats efteråt, bar jag ständigt på en klump i halsen.
En som tycktes bli allt tyngre och tyngre. Det smärtade fortsatt ordentligt momentet
jag svalde mitt eget spott efter hans kortvarande grepptag om min strupe två dagar
innan dess. Efter lektionen... kom jag inte tillbaka till lägenheten, utan åkte söderut
längs Yamanote-linjens länga. Bara momentet jag hörde stationsmelodierna av bland
annat Gotanda, Oosaki... kände jag mig lössläppt, som om jag trängt mig genom
gallret på min bur. Men vingarna var dock fortsatt skadade. Och det var samtidigt
inte det sista tillfället som vi blickade varandra i ögonen.



måndag 14 oktober 2013

籠鳥 del 1

åttonde juni.

vaknade som alltid långt innan honom och satt nedanför sängen. Bläddrade lite igenom
min pocket av "Dorian Gray", följt av att blicken riktades in mot de vita taket. Någonstans
föll det mig in att jag inte stod ut. Stod inte ut med att sitta och tillbringa tid i det lilla
rummet under en hel helg till.  Han blev alltid misstänksam momentet jag tog mig ut,
endast skulle leta efter kläder. Hade jag varken sett eller hittat någonting i förväg på
nätet, var det endast bortkastad tid. Mitt i allting kändes det nu som om jag kvävdes av
det. Vare sig det handlade om en liten tur, eller en promenad... upplevdes det som
nödvändigt att bara komma ut och andas in den friska luften utomhus. Annars skulle ting
lagras inombords. Då tanken på att ta sig ut utan något särskilt mål skulle få ting att lysa
rött inom hans pannlob, var det endast yoga som fanns att ta till hands.
 
lördag... finns det någon passande klass under lördagar, eller...

... och jag fann mig en. Dock fäste sig blicken vid namnet på läraren som stod vid sidan av.
Det var ingen lärare jag träffat innan, men namnet underströk att det var en manlig sådan.
Då blev allting så mycket mer invecklat. Komplicerat. Han hade understrukit att jag inte
skulle gå på någon som helst klass där det fanns en manlig lärare närvarande, det var
tabu. Men samtidigt ville jag röra på mig, jag ville träna... följt av att jag betraktade upp
mot sängkanten och hans hand som hängde ned. Kunde jag, eller kunde jag inte.
Vågade jag. Mitt bland alla dessa tankar räckte min äldre systers ord sig fram till min mitt.

"vill du gå på yoga, så gör det! Ingen skall få bestämma vad du inte får göra"
 
... det stämmer. Jag skall bara gå på yoga, ingenting annat.
Det är en engångsföreteelse ändå, så han behöver aldrig få reda på någonting.

dock... var detta tillfälle det enda hittills under vilket han hade skickat mig
ett meddelande innan jag väl kommit fram till träningsstället i Ebisu.
Jag lade märke till det först alldeles innan jag tänkt gå in i byggnaden.

-"är läraren en kvinna? ... är det en man?"

och mitt hjärta tycktes ha stannat till för ett kort moment. Sekunden efter det kom ett
samtal ifrån honom och jag drog mig själv ett djupt andetag. Jag hade ingenting att dölja,
att skämmas för. Jag skulle endast yoga, och ingenting mer. Det var ingenting udda.
 
"är det en manlig lärare idag...?"
 
"... ja, det är en manli-"
 
-klick-

han lade på momentet han hört ordet "man" korsa luren. Och efteråt kom alla dessa
misshandlande ord vilka vägrade upphöra, hur mycket jag än försökte tala sansat och
förklarande tillbaka. Jag var en hora. Jag var den lägsta sorten av människa man kunde
vara... han var så arg att han kunde döda mig... det var oförlåtligt... och jag greps utav
en innerst djupt rotad panik.

"jag är så rasande att jag skulle kunna döda dig nu!!"

batteriet i min japanska telefon dog. Och jag stod där, mitt i vagnen på Yamanote-linjen
och kunde rent av känna hur färgen rann av mitt ansikte och kinderna blev bleka.
Visste inte vad jag skulle ta mig till. Såg mig omkring. Höll ett hårt grepp om min svenska
telefon och svalde ned en klump i halsen. Skickade meddelanden till min mamma, samt
äldre syster. Inga svar. Ett till. Inga svar. Till slut vällde rädslan över så pass att jag ringde
henne direkt på mobilen, fastän det skulle kosta mängder i och med ett med utlandssamtal.
 
snälla, snälla Gud, låt dem vara vakna...!!
 
"hallå?"
 
"mamma, jag vet inte vad jag skall ta mig till, jag är så rädd...!!"
 
"men, vänta nu, vad är det som pågår egentligen...?"
 
"det var nästan så att jag gick på en yogaklass där det var en manlig lärare, och han fick
reda på det, och nu är han jättearg! Jag är så rädd, mamma, jag är så rädd...!!"
 
"inte skall man behöva vara rädd för den som man älskar och som älskar en? Skulle
det vara så, så skulle det verkligen vara någonting fel. Ni får prata ut det i lugn och ro
tillsammans. Jag sitter och kör bilen just nu, så det är lite svårt att prata"
 
"mamma, du förstår inte, jag är livrädd för att gå hem...!!"

det blev ord sagda om att hon skulle skicka meddelande tillbaka då hon kommit fram,
men långt innan dess stod jag redan framme utanför lägenhetens dörr. Klockan hade
en stund innan slagit om fem på eftermiddagen. Inget meddelande kom och jag kunde
samtidigt inte stå där hur länge som helst i väntan på ett.
 
"mamma, vill gärna få ett svar nu eftersom jag står utanför dörren"

blickade åt höger, vänster. Slöt ögonen och drog ut ett djupt andetag, följt av att jag
stängde av telefonen. Det fick inte lov att komma ett oroligt meddelande efter ett annat
ifrån mamma och min äldre syster och lägga till helvetiska omständigheter för mig...
det var illa som det var. Drog in ett andetag till, som om det vore det jag hade kvar
att leva på under det som återstod av mitt liv. Jag var redo för min avrättning.



onsdag 9 oktober 2013

依存

drabbas utav en sentimental kallsup igen. Någonstans drunknar jag. Vill endast ha
honom vid min sida, nära mig. Det känns som om jag inte kan andas utan honom,
det är han som ger mig luft. Håller mig varm. Kysser mig ödmjukt och varsamt om mina
båda varma kinder. Kanske hade denna lack av disciplin under gårdagen att göra med ett
enda utbrett förnekande, att jag håller om mina egna ögonlock för att inte se.

klarar mig. Allting kommer att gå fint. Behöver inte honom längre.
Allt är endast skärvor utav det förflutna jag lämnat kvar...

... medan det faktiskt inte är så. Det är den raka, bestämda motsatsen. Känner mig inte, är
inte stark. Inte alls. Och jag är blind, kan inte se. Den enda människa som kan plocka upp
alla mina utsplittrade skärvor och försiktigt limma ihop, sätta dem samman igen, är han.
Ingen annan.

tisdag 8 oktober 2013

清潔

ibland vet man vad man skall skriva, ibland tar det stopp. Ibland känner man sig som en
slags Karl-Alfred efter tjugo doser med spenat, medan det dygnet efteråt upplevs som åska
med flera moln på led. Du känner dig som om fullkomligt på topp i och med din
effektivitet, fram tills den punkt då den inte tyckts räcka till. Då känns det katastrofalt,
som om du faller ljudlöst nedför en ravin inom din inre sinnesverksamhet.


mitt i allting fäste min blick sig vid det faktumet att badrummet såg vedervärdigt ut.
Damm, fläckar över spegeln. Visst att det alltid slutade upp med det utseendet då min
äldre syster sovit hemma någon natt, men den här gången hade jag inte ordnat till.
Istället hade jag lämnat det exakt som det var då jag kommit in. Det var endast en
minimal detalj då mitt huvud var upptaget i mina egna djupa funderingar och
överflödanden. Men det handlade inte om att jag inte brydde mig, inte alls. Till dess
motsats fick det mig att må förjävligt. Rastlös. Obenägen att ens kunna koppla av.
Ställde mig framför spegeln och betraktade min egen avspegling. Sade inte ett ord.

----

"kan du komma hit?"

momentet jag rest mig upp och ställt mig framför honom vid dörrkarmen bredvid
kylskåpet, höll han upp två engångspåsar med ketchup som var kvar sedan han beställt
hem hamburgare en dryg veckan innan dess. Temperamentet tycktes ha nått sin botten.

"är det någonting fel?"
 
"dessa. Hur länge har de legat här?"
 
"... en vecka... en vecka skulle jag tro.
Sedan du sist beställde hem från Freshness Burger"
 
"... och vi har inte direkt använt dem, eller hur?
Vad är det då ens för någon mening att ha dem kvar?"
 
"jag vet inte, du brukar ju vilja ha lite mer ibland. Sedan är det väl
också ändå bortkastat ifall man slänger bort dem direkt"
du har ju också påpekat om att inte slänga i onödan...
 
"men varför lade du dem på kylskåpet?"
 
"... därför att de då syns väl. Vi har ingen låda att lägga dem i, så annars skulle de
glömmas bort och bli gamla, eller hur? Varför gör du det till en sådan stor sak?"
 
"och har du ens SETT hur kylskåpet ser ut? Om du tittar där, över kylskåpet och under
toasterugnen som står ovanpå? Damm... ser fan helt förjävligt ut här.
Och vad i hela friden tänkte du då du lade dem där egentligen?
Har du någonsin tänkt på att toasterugnar ger ifrån sig värme då de hettas upp?"
 
"n-nej, det hade jag faktiskt inte...
det var inte så kluvet gjort av mig. Jag borde ha tänkt-"
 
"-du tänkte alltså inte alls på det? Alltså, jag förstår det inte... ifall du inte ens klarar av
någonting så pass fundamentalt som detta, hur i hela friden skulle du då kunna vara
kapabel att ta hand om barn i framtiden!? Ta hand om familjens ekonomiska ansvar?"
 
"för guds skull, hur långt tar du detta egentligen...? Jag gjorde ett litet misstag-"
 
"förstår fan inte detta! En japansk kvinna skulle aldrig låta köket bli smutsigt på något
enda sätt, det är ju kvinnans himmelrike, för guds skull! En plats som hon i vanliga
fall försöker hålla mannen borta ifrån - och nu besegras du av en MAN!"

"..."

inombords var jag kluven itu. En part upplevdes som körd ned i marken och undermålig,
medan den andra ville slå igenom ett hål i väggen intill. Jag var inte en japansk kvinna,
skulle aldrig vara det heller. Jag var en svenska, en som står upp för sig själv. Tänkte
aldrig vara en slags mänsklig bichon frise, som gör allt för att vara söt och behaga med
en viftande svans, som ut i helvete heller...
 
"... jag-"
 
"-SKÄMS DU INTE SOM KVINNA ELLER...?!"

det var den första gången som jag fått dessa ord riktade in i mitt ansikte. Och av en man
på det hela om någonting. Innan jag träffade honom, hade jag däremot dock ofta fått
påpekanden om att jag var lite alltför prydlig och pedantisk. Hade alltid fått höra ord om
att jag var ordentlig ifall någonting. Men i det fallet som rådde under nuet, var det kanske
inte den klokaste av mina handlingar hittills att streta emot och trotsa. Vem vet. Säg det.
Då framkallades det vart eftersom blåmärken tvärs över mina smalbens framsidor.
Men faktiskt... hade det faktiskt upplevts som mer smärtsamt i min själ efteråt ifall jag
inte stått på mina egna två fötter och hållit mig fast vid mina egna tankar. En kvinna skall
inte alltid behöva ta emot, ty hon är också benägen att ge tillbaka. Stå upp för sig själv.

kanske var det också därför min kropp fastän det ostädade badrummet nu inte satte sig i
handling. Eftersom att den kunde. Den kunde vara, låta ting vara. Min kropp tycks ha
kommit in i en slags trotsande fas, eftersom att den kan och tillåter det. Den är mänsklig.

「きいろいゾウ」

 
 
en till japansk film som jag väntat på och längtat efter att se, avbockad.
「きいろいゾウ」, eller "Yellow Elephant" om översatt till engelska, är bortsett ifrån
"Tada kimi no koto wo aishiteiru"(ganska så lagom ironiskt nog med en och samma
skådespelerska som denna) den enda japanska rullen som hittills fått mig gråtfärdig.
Pratande månar. Flygande elefanter. Avlästa böcker. Och tårar i mängder.

Trailern hittar du här.

måndag 7 oktober 2013

鶏のさっぱり煮

ifall man skall gå in på skinnet, var det här den maträtten som först fick honom att ropa
「定番!定番ですよ、これ!」 , ord om att den var ämnad för att vara en vardagsrätt.
För en japansk kvinna som lagar mat till sin man är det förmodligen det bästa betyget
en kan få. Lyckorus så in i den blotta märgen.

receptet kommer ifrån en kokbok med recept ifrån vinägerföretaget Mitsukans kafeteria.
Efter att det blivit vetenskapligt bevisat att vinäger skall motverka övervikt, blev det
den rena rama trendvågen i Japan tidigare i år att använda vinäger som smaksättare.
I vintras var det ingefära som gällde(vilket resulterade i flera utgivna kokböcker, alla
inriktade på recept med ingefära som basvara). Det som är fint med det här receptet
är att det är mycket enklare än vad det kanske ger intrycket att vara. Sedan är det också
ingredienser som är relativt enkla att få tag i. Vinägern som jag använt mig av är 穀物酢,
en japansk vinäger gjord på korn. Rätten i sig smakar inte endast gott, utan är utöver
det dessutom en fröjd för ögat. Let the eyes eat as well.
 

鶏のさっぱり煮

材料
- åtta kycklingklubbor(annars kycklinglårfilé efter ögonmått)
- fyra kokta ägg
- broccoli, efter tycke
- 10g ingefära
- en klyfta vitlök
「調味料」
- 1 deciliter 穀物酢, kornvinäger
- 1 deciliter japansk soja
- ½ deciliter vatten
- 3 matskedar socker

1. torka av kycklingklubborna.
2. skiva ingefäran tunt, krossa vitlöksklyftan.
3. häll ned 「調味料」, 1, samt 2 och låt allting koka upp.
4. skala de färdigkokta äggen och lägg ned dem i en liten skål. Efteråt häller du ned
spadet ifrån 3, tills det att de är nästintill doppade och låter allting stå i minst tio minuter.
Längs detta kommer de att få sig en fin färg och dessutom suga åt sig smaken ifrån spadet.
5.sätt på locket och koka på medelvärme under dryga 15 minuter.
6. skär äggen i halvor. Lägg upp dem tillsammans med den kokta kycklingen, samt kokt
broccoli på ett fat och ringla lite grann av det resterande spadet över.

頂きます~

lördag 5 oktober 2013

待ち望み

"arbetar du själv inom chokladbranschen, eller?"
 
"nej, det gör jag inte",

skakade jag på huvudet till svars, med ett leende på mina läppar.

"oohh... tänkte bara eftersom att du kommenterade den runda smaken och det rökiga.
Haha, du skulle lika gärna kunna arbeta hos oss ifall du kände för det"

det satte solstrålar på min tillvaro att få höra sådana fina ord. Visst, var jag inte en som
arbetade i den branschen. Dock var jag en som någonstans i min egen tankeverksamhet
tycktes ta chokladen på ett fullaste allvar, likt det japanska uttrycket 「こだわり」,
"kodawari". Så det var inte det endaste udda att jag räckt mig fram till himmelen då jag
faktiskt befann mig i chokladfestivalens mitt. För det fjärde tillfället för att vara exakt.
Det hela årliga eventet skulle kunna beskrivas som min julafton, den enda tidpunkten som
jag faktiskt räknar ned veckorna till likt tiden innan julen som liten. Då hade jag satt upp
regeln att första oktober var dagen då man kunde sätta igång med skrivandet av
önskelistan. Dessa dagar handlar det istället om att tömma kökslådorna på den tillgängliga
chokladen i förberedandet att annat kommer hamna i den glimmande prioriteten.

efter ett halvår i Japan med den bittra avsaknaden av äkta choklad med karaktär då det
närmaste man kunde komma var Lindt för det avskräckande priset på 600 yen, och det
fick lov att bli Glicos "svarta"... var det allt på tiden. Höll om min vattenflaska med ett fast
grepp för att efteråt inte drabbas utav "kakaomigrän" momentet någon nämner ordet
"choklad" i min närhet, vilket alltid varit fallet hittills. För mörk choklad kan faktiskt bli för
mycket...i alla fall ibland. Det tog hela två veckor tills jag kunde knapra på en chokladbit
igen efter den första chokladfestivalen. Men i år gick allting finfint. Har kommit i
underfund med faktumet varför vinkännare alltid skall smattra med tungan efter en sipp.
Har fått det understryket att lakrits inte alls är min kopp av te. Insett det magiska med
kombinationen av mörk choklad och korn av havssalt... till att lyda rådet att äta utan
tillbakahållande då det yttrats mig omkring att jag behöver "äta upp" mig.

annars promenerades det längs Folkkungagatans flera parallellgator. Lade vid en punkt
märke till att det hängde en duk, broderad med ordet "loppis", över en ingångsport och
tittade in. Väl där inne på innergården hade människorna som bodde i de omringande
byggnaderna ställt till med en loppmarknad, med allt ifrån femtiotalsting, till hembakad
plommonpaj, äppelkaka med mera. Någon annanstans i kvarteren blev det blickar in i
gallerierna, samt affärer med vintagelampor ifrån det charmiga sjuttiotalet. Drack mig en
väl omtyckt cappucchino på ett krympt ställe med skylten "kaffe" jag inte lagt märke till
innan dess.

 
 
 

ビルシャーミュゼリ

 
ifall det inte finns något saftigt frukt- eller nötbröd att rosta tills det kommit på gränsen
till det rätt så svarta att ringla honung över, är det ganska så taget med en grötfrukost
en frostig morgon då det bär av till universitetet. Ifall det är helg, blir det veganscones.
Men sedan mitt senaste köp utav kokbok, har det blivit lite mer exprimenterande
och min senaste upptäckt är charmen som birchermüslin innehar. Att kunna förbereda
de flesta ingredienserna under kvällen innan är ett plus bara det.
 
材料 1人分
- 3/4 deciliter havregryn
- 3/4 deciliter mjölk
- saften av en fjärdedel citron(viktig!!)
- ett rivet syrligt äpple(svenska äpplen är att föredra)
- 1~2 matskedar rinnande honung
 
- 3/4 deciliter naturell yoghurt
- valfri toppning.
 
1. blanda samman det första styckets alla ingredienser i en liten bunke, följt av att du
sedan låter den stå i kylskåpet över natten.
2. den följande morgonen lägger du till yoghurten och rör om väl.
3. låt müslin stå och bli lite rumstempererat ifall du inte vill ha den kall. Servera
tillsammans med en toppning som faller dig i smaken. (Ifall man skulle följa originalreceptet
ut i full pricka skulle det vara upptinade bär, men en drös med granatäppelkärnor fungerar
exakt lika fint till som komplement.)
 
 頂きます~