籠鳥 del 2

ringde på dörren med ängslan hand i hand. Skulle han komma och låsa upp dörren åt mig,
eller lämna mig kvar utanför. Eller skrika ut mig momentet han öppnade upp den. Allting
cirkulerade omkring inuti mitt huvud tills det att jag hörde hans steg. Det visade sig bli
varken det ena eller det andra av de ovan nämnda alternativen... utan momentet han
låst upp åt mig, slogs den inre dörren igen. Då jag väl öppnade upp den, fann jag honom
sittandes framför någon film med Wallace & Gromit genom någon kinesisk hemsida.
Blicken vände sig inte en enda sekund om mot min riktning.

 

-prassel-

 

"Ryuu, jag handlade en cola ifrån dryckesautomaten åt dig. Tänkte att du kanske skulle

tycka att det vore gott med en iskall sådan, så varmt som det är idag"

 

"..."

 

"angående det där med yogan-"

 

"läs meddelandena på din mobiltelefon"

 

"j-ja, just det ja! Batteriet dog, så jag kunde inte svara ifall du skickade mig några fler

meddelanden! Skall bara koppla in sladden nu, så att jag kan kolla"

för vardera sekund tycktes luften bli ett kilogram tyngre och då min mobil väl kommit
tillbaka till sitt medvetande, fann jag en lång lista med meddelanden. Alla ifrån honom.
Då jag blickade åt hans håll, satt han i exakt en och samma ställning som för två minuter
sedan utan den minsta rörelse. Svalde ned en klump. Momentet jag öppnade det första
meddelandet hakade telefonen nästan upp sig i och med antalet utropningstecken som
skrivits i det. För vardera text blev innehållet allt värre. Från att jag var smutsig, till
att jag utan tvekan gått till just den yogaklassen för att ligga med den manlige läraren.
Men det var ett meddelande som satte ned handflatan i bordet åt mig.

「あのfuckの男の家に住んでいい。

"du kan bo hos den där knullande mannen"

私達は合わない。

"vi passar inte ihop"

 

終わり」

"slut"

jag hade inte gjort någonting. Jag hade inte gjort någonting som helst fel. Vem i helvete
gav honom rätten till att yttra dessa ord mot mig var den enda frågan som tycktes välla
över mitt huvuds kanter. Vem trodde han att han var som kunde skicka ett misshandlande
meddelande efter ett annat, och alla riktade mot mig. Handen greppade hårt om mobilen,
följt av att den kastade ned telefonen vänster om honom på golvet.

"vem i helvete tror du att du är som kan skriva sådant...?
Jag har inte gjort någonting fel...!!"

 

"..."

 

"att du skall säga att det är slut mellan oss? Hah, driv inte med mig...

om det är någon som säger det, så är det jag"

min gräns var nådd. Då det kom de till ting som rörde honom var det alltid tolerans och
acceptans som gällde, men nu hade den gränsen korsats. Ingen hade rättigheten till att
yttra sådana ord riktade mot mig. Som i fan heller. På en och samma gång hade även
hans någonstans blivit nedtrampad och ett helvete ingenting likt ett annat sådant bröt loss.
Man kunde se det. Hans ögon var försvunna. Istället fanns det ett par beckmörka hål
framför mig, utan den glimt som alltid funnits fram tills nu. Det var inte ögonen av en
människa som ville göra mig illa, utan dem av någon som tänkte döda mig.

det blev inte endast slag, utan ting av de alla slag. Han sparkade mig rakt i ansiktet, så att
den vänstra axeln for in i dörrkarmen och revs upp. Momentet efteråt då jag försäkrade
mig om att tänderna fortsatt satt kvar där de skulle, att de inte lossnat till, lade hörnet
av mitt synfält märke till att han satte sig ned på huk framför mig. Han betraktade mig,
noggrant. Och frågade ifall jag verkligen var en människa, så förjävligt skitig som jag var.

 

"j-jag är en människa"

och hans knoge drämde till mitt bakhuvud. Ett slag för vardera ord jag yttrade. Och de
tycktes inte ta slut heller. De endast fortsatte komma, vilket ord som än korsade mina
tankar och tunga... i alla fall tills han med sin ena hand greppade tag om mitt hår och
med det greppet lyfte mig ifrån ihopkrupen till stående ställning.

"ställ dig framför mig",

följt av en smäll på min högra tinning.

 

"ställ dig framför mig",

och en till. Efter ett antal gånger då mina fötter började hålla mig tillbaka, skrek han.

 

"VAD FAN HÅLLER DU PÅ MED EGENTLIGEN?! STÄLL DIG FRAMFÖR MIG!!",

och det fortsatte. På en och samma gång som min kropp blev misshandlad blå, kändes
allting som om alldeles stilla inombords. Jag flöt... någonstans emellan verklighet
och undermedvetandet, emellan två lager av mörka vatten. Jag visste inte vad tiden var.
Det hade redan hunnit mörkna till utomhus och inga lampor hade tänts då hans händer
redan varit lagda på mig. Det handlade inte om vid vilken tidspunkt allt detta skulle
upphöra... utan om. Skulle jag leva tills morgonen spricker upp, eller skulle jag vara
utom min andning vid den stunden. Egentligen gjorde det faktiskt inte olidligt ont med alla
dessa slag... utan det var helheten av upplevelsen. Att känna hur hela medvetandet
skakas om och nästintill ur led genom turbulens. Att inte kunna förutse vad som skulle
komma härnäst och därmed vara inkapabel att skydda den utsatta kroppsdelen. Att inte
kunna sätta fingret på ifall någonting verkligen skulle gå sönder inom min kropp...
och allting, alla dessa korsande tankar tycktes samla ihop sig till en punkt. Jag var rädd.

han hade yttrat alla dessa ord om att han skulle skydda mig, hålla mig trygg ifrån allt ont
det fanns att omringas av. Så varför. Hur kom det sig att han under momentet som
pågick höll på att slita sönder mig genom att med ett fast grepp vrida min underarm
åt sidan. Hur föll allting ned till detta becksvarta mörker.

-"jag kommer dö, jag kommer att dö. Du kan inte tillåta dig själv till att stanna kvar efter

att ha sett hans leende och sedan smält i ditt hjärta, du kan inte fästa dig vid orden om

att han "älskar dig"...! Snälla, för guds skull, jag ber dig..."-

det var den första gång som jag inombords sett mitt alter ego, min själsliga spegel
banka kraftlöst med knogarna mot min bröstkorg medan tårarna rann. Rent ut sagt gråta
längs rädsla och hjälplöshet. Världen tycktes rasa samman det momentet, inte endast
ridån utan dess upphållande ställning med. Var så rädd, så rädd. Jag betraktade
djävulen i dess två urholkade ögon. Fastän det inte funnits någon äkta relation innan
honom, fanns det ingen tvekan. I en sådan sparkade man inte omkull den som försökte
ställa sig upp igen, gång på gång. I den sade en partner inte att den ville döda den andra,
medan ögonkontakten hölls fast.

「殺したいよ、今。殺したい」,

"jag vill verkligen döda dig nu. Jag vill döda dig"

följt av detta mörker.

「怖い．．．！！怖い！！」,

"jag är rädd...!! Jag är rädd!!"

följt av att hans kropps rörelser stannade till. Två sekunder efter det att mina ögon lagt
märke till det, lossade greppet som hållit om mitt eget huvud taget. Men det var inte
som jag trodde, att friden till slut hade kommit... utan istället stod dess raka motsats
väntandes på fronten.

「怖い．．．？さっき怖いって言ったの？」

"Rädd...? Sade du just att du var rädd för mig?"

min blick mötte hans. Tiden stannade, lät bli sitt tickande.

 

「．．．言った」

"... ja, det sade jag"

och slagen blev allt mer koncentrerade. Nu skrek han dessutom, ord om hur jag ens
kunde kalla honom av alla människor för "skrämmande", och inte någon japan.
Att detta ord skulle vara etsat fast i hans minne för all tid. Att han alltid skulle minnas.
Den så kallade friden hade blåst mig förbi. Det tycktes vara bestämt att jag inom
kort skulle dö. Men jag ville inte det, vad än tänkte jag inte det. Ville leva. Ville åter
igen få tillåtelsen till att spatsera längs Kocksgatan på Södermalm, andas ut utbredda
moln under en frostig förmiddag. Ville se och betrakta Europas flera längder med mina
egna ögon. Ville så mycket, mer än vad jag någonsin tänkt mig innan dess. Det fanns
en mening med att leva. Ville inte dö...


... och någonstans överlevde jag den till tyckes oändliga natten, efter att ha valt det
korrekta svaret då han ställde ned sitt ultimatum. Min familj, eller honom. Momentet jag
först var kapabel till att ens våga sätta på min egen Iphone igen stod klockslaget på 01:24.
Det hade passerat över åtta timmar. Under den hela tiden hade allting pågått, utan stopp.
Och under morgondagen då jag ställdes framför min mamma under vårt samtal genom
Skype, bet jag ihop.

"Victoria... har Ryuu någonsin visat några som helst tecken till att ta till våld mot dig?"

 

"... nej",

med en iskall röst. Det var den första gången som jag ljugit min egen mamma rakt in i
ansiktet och under det momentet hatade jag mig själv ända in till det innersta. Men
under en och samma gång, kunde jag inte yttra någonting, eftersom att hennes röst då
skulle fälla mig. Det fanns ingen tvekan om det. Jag visste det, då han satt bakom min
datorskärm och tolkade känslorna vi lindade in i orden.

 

"... det känns bra att höra. Skulle ens partner göra det, är det bara att gå"

 

"...mm"

-- --

"jag har en tjänst att be dig",

yttrade han den följande söndagen med en ångestfull röst.

"vad då för någonting?"

 

"jag vill... att du drämmer till mig en gång. Att jag kunde åsamka sådana

blåmärken på dig, såra dig... känner mig verkligen hemsk.

Jag förtjänar att själv få känna av hur en sådan smärta känns..."

 

"tyvärr kan jag inte det"

 

"varför inte?"

 

"eftersom att det motstrider min natur. Jag slår inte, i synnerhet inte en jag älskar"

 

vad bättre skulle det bli av att jag slog tillbaka. Ingenting.

 

-- --

måndagen

「一人で行って」

"åk till skolan på din egen hand"

 

「一人で？何故？」

"på min egen hand? Varför?"

 

「今急いでいても、遅刻するに違いないんだ。それに、月曜日の授業は全く

意味無いし。一人で行ったら間に合えるけど」

"eftersom att hur jag än skulle skynda mig, skulle vi komma försent och bli kryssade.

Sedan är alltid måndagslektionerna helt meningslösa.
Ifall du åker själv skulle du dock hinna fram i tid"

underströk att det var synd att han inte skulle följa med och frågade repeterande ifall
han verkligen inte ändrat sig. Sade att det skulle vara ensamt utan honom. Men vad jag än
sade, hade han bestämt sig för att stanna hemma. Jag stod helt stilla för en stund. Då jag
väl var påklädd och skulle lämna lägenheten, stod han i duschen och sjöng.

「龍．．．」

"Ryuu..."

 

「うん？」

"mm?"

 

「．．．愛している」

"... älskar dig"

 

「愛しているよ。気を付けてね」

"älskar dig med. Var försiktig"

 

「うん、気を付けます」

"mm, skall vara försiktig"

sekunderna innan jag kommit ut och stängt igen dörren efter mig var de långsammaste
i mitt liv hittills. Under de som tog plats efteråt, bar jag ständigt på en klump i halsen.
En som tycktes bli allt tyngre och tyngre. Det smärtade fortsatt ordentligt momentet
jag svalde mitt eget spott efter hans kortvarande grepptag om min strupe två dagar
innan dess. Efter lektionen... kom jag inte tillbaka till lägenheten, utan åkte söderut
längs Yamanote-linjens länga. Bara momentet jag hörde stationsmelodierna av bland
annat Gotanda, Oosaki... kände jag mig lössläppt, som om jag trängt mig genom
gallret på min bur. Men vingarna var dock fortsatt skadade. Och det var samtidigt
inte det sista tillfället som vi blickade varandra i ögonen.