七月の日々

sommardagar är som mest omtyckta...

 

... då man kan gå ned till en av Stockholms alla bryggor för att ta sig ett dopp.

 

... då man kan sätta sig vid ett öppet fönsters karm och dricka kaffe.

 

... då kusten kallar och ens pappa envisas med att ta med sin gamla båt ut ur lagunen.

 

för att inte säga de regniga eftermiddagarna hemma då man kan unna sig 

hembryggt finkaffe med lingontoner i sin finaste bersåkopp.

 

lägg till en skönlitterär bok på det och dagen är perfekt.

紅色の日々

"men jag är helt lugn, faktiskt, väldigt mycket lugnare än vad jag kunnat tänka mig,

faktiskt imponerad"

"du är inte lugn"

"du. D-du vet inte inte någonting om vare sig jag är lugn eller inte, hade jag varit 

som normalt hade jag nog allt inte kunnat hålla masken just nu"

"du. Är inte lugn"

"j-jag är så jäkla lugn...",

med en obeskrivligt tung klump av gråt i halsen. Men faktiskt, så har jag under min tid
i Amsterdam hittills lärt mig själv att hantera dilemman och motvindar, mer än vad
jag gjort gjort innan dess. Men visst, det sög. Och vad, att just längan av datorer i
universitetets datorsal i vilken min ingick slocknade för en sekund och därmed fick fem
timmars essäskrivande att försvinna ut i luften. Dagen innan det var dags för inlämning.
Livet. Jag satt fullkomligt still med ett kritvitt ansikte utan något som helst uttryck
att mig till. Hon framför mig lutade sig ned i armarna och rentav grät då hon väl insett
vad det var som just hade skett. Folket längs de andra datorlängorna drog djupa andetag
i en ren och skär tacksamhet över faktumet att de klarat sig helskinnade.

så som sagt, hela min tillvaro har liknats med en enda lång och intensiv Chopinballad,
med alla de tillkommande tonerna. Ytterst uppfyllande momentet man har fått betyget
på den ena essän, lite annat då man någonstans tycks sitta fast med en annan. Men, så
är det. Helt enkelt. Jag är bara sjukt tacksam att min gamla laptop bestämde sig för att
packa ihop innan den mest intensiva perioden, och inte innan någonting var nästintill
klart. Så det är kombinationen av datorbrist och essäöverflöd som orsakat den här
utstående frånvaron fram tills nu. Med all den tid som lagts ned på studierna har jag
knappt haft någon tid till annat heller ändå. Jovisst, kaffe. Har blivit stammis på ett
skandinaviskt fik, vilket onekligen både har att göra med hemlängtan och att grabben
som jobbar där har varit sverigemästare i brewing och i andra ord är fullkomligt
superb med sina lattar. Har gått på Amsterdam Food Film Festival, vilket var rent av
fantastiskt, likaså bokat biljetter ned till Belgien tillsammans med fem fina vänner.

Tog mig under förra lördagen en tripp bort till FOAM, Amsterdams fotomuseum och gick på en utställning med Richards Mosses trollbindande foton av ett Kongo i magentatoner.

Välkomnades vid dörren av en liten födelsedagstjej som

just blivit tre år med rosett och allting.

beställde mig en cheesecake som han i kassan rekommenderade, vilket visade sig vara

rätt och korrekt. Bortsett ifrån kakan fick jag mig en lingonsymmetri med.

Pionen jag handlat för Shuus årsdag då jag just skurit och satt ned den i sin vas.

nej, nu längtar jag hem till Norden. Det skall bli så härligt att komma hem om en månad,
fastän alla andra säger att jag borde stanna kvar i Amsterdam så länge som det endast går.
Det behövs inte, men nog kommer jag att utforska staden in till dess mest dolda hörn.
Och bocka av exakt alla kaffeställena som jag skrivit upp på min lista.

Fler inlägg kommer att komma. Lovar.

日曜日





söndag. 7:15. Kroppen vägrade röra sig ur fläcken då väckarsignalen på min iPhone

påminde om att det var morgonklass hos yogastudion idag. Likt allt fanns för en gångs

skull inte motivationen till att träna heller. Bara sova. Bara ligga ned och kvar... så

en komplett hemmadag fick det lov att bli. Och jag fick överraskande mycket gjort idag

med. Okej, kanske inte lika mycket plugg som jag hade tänkt mig..., men annat!

Bortsett från att ha ordnat till ting hemma, fick jag exempelvis mig impulsen

att fästa upp de flesta papperstingen jag hade hemma på väggen bakom mitt bord.

 



 

resultatet medan det stod på 60%. Någonstans gick jag vilt med den blårutiga rullen

och gjorde sammanlänkande kors likt Amsterdams stadssymbol med tre på rad.

 

ett flertal fåglar, ett obligatoriskt fotografi på Andy Warhol, en "önskelista"

från min mest omtyckta affär i Amsterdam och Eschers flera motiv...

 

tillsammans med betydelsefulla vykort och ord. Det var någonting väldigt oväntat gjort

för att vara mig, det här att bara få en knäpp och driva loss. Men samtidigt var det en

sådan otroligt befriande känsla att släppa taget om tyglarna av perfektionismen i sig.

Ingenting behöver vara perfekt in i den mest triviala detaljen, utan det som räknas är

att man lägger ned hjärtat i det.

 

 

som alltid fick det bli någonting nymodigt till middag och den här kvällen blev det

rundkornigt ris kokt tillsammans med svarta rostade bönor. 麻婆豆腐 till det.

 

 

så då var den veckan förbi medan en ny väntar. Knäcker till vristerna och håller i hoppet
om att grannarna inte skall få för sig att sjunga karaoke tills klockan står på 4:10 igen
då plugget ständigt kommer finnas väntande vid min sida. Hamletessäer och hundratals
sidor av 1800-tals litteratur må kanske inte alltid vara det mest underhållande då de är
nödvändiga, men utmaningen tycker jag om. Bara en dryg månad till. Sedan Bryssel.

ストレス重ね

en av de fina delarna med att få erfara det nederländska terminsystemet är man inte
längre tar den svenska motsvarigheten för givet; att ha tentor och essäer redan i början
av mars... får det att kännas som om någon driver med en. Och inte bara lite. Så, det
är det som varit min vardag under den senaste tiden. Man kan nästan säga att jag bott
i universitetsbiblioteket, med min breda textbok som huvudkudde och min iPad som
min närmaste vän. De morgnar som inte börjar med en tidig lektion har oftast samma
struktur: en dubbel cappuccino för att få erhålla koffeinets sympati och minst två
stycken dansvideor för att sätta motivationen i schack. Ger effekt nästan varenda gång.

gjorde utan tvekan ett fiasko av min tentamen i litteratur och media idag. Men.
Med två essäer väntandes på led, så fick det lov att vara; det finns alltid omtentor att
ta i juni. Tog mig djupa andetag och blundade en stund i hissen innan jag vände mig
om mot femmans spårvagnslinje där jag satt och lyssnade på överändligt munter
sextiotalsmusik femton gånger om och om igen, i hopp att vända humöret till en mer
optimistisk riktning. Och det funkade. Fast med den fullspäckade våren alldeles runt
hörnet är det inte direkt svårt att bli lite av en humla tillverkad av solstrålar, full av
eufori. Kan samtidigt också ha att göra med att jag tillbringar min första vår i Europa på
tre hela år. Tre år. Inte klokt. Körsbärsblommorna i Tokyo må vara vackra att se på, men
det är någonting med stämningen som endast den här delen av klotet kan framkalla.

det första tillfället jag tränade yoga efter att ha fått tillåtelsen till det igen väntade

inget regn, utan en idylliskt fin utsikt över taken i kvarteret och ett Amsterdam

som långsamt men säkert börjat slå ut i knopp.

de omtalade nederländska trapporna som får en att vandra likt en krabba för att

inte falla ned och bryta nacken. Trappan upp till träningssalen är så pass brant

att vi alla är tvungna att kravla på alla fyra uppför den.



den vanligaste födan dessa dagar då tiden inte längre räcker till; risotto. 



efter den här helgen kommer det tack och lov finnas luftrum igen och förmodligen
mycket mer utrymme till att fotografera andra ting än just mat och träningslokaler.
Längtar efter att kunna ha picknick eller bara läsa skönlitterärt på någon gräsmatta
som om stress inte skulle existera.