onsdag 26 mars 2014

キムチチゲ

en av de främsta fördelarna med att nästan bo granne med en japansk/koreansk mataffär
är att det alltid finns kimchi inom räckhåll. Bortsett från att den är god att äta som den
är, smakar allting bättre när tillagat tillsammans med den. Vilka grönsaker och protein
som du än har till hands. Men bäst av allting skulle nog ändå vara キムチチゲ, koreansk
kimchigryta. Utmanade mig själv genom att prova på att laga ett nytt recept på det idag,
och resultatet. var. fullkomligt. magiskt. Och att hemligheten skulle ligga i två saker:
doengjang och smör. Doengjang är en koreansk sojabönpasta vilken framhäver smak-
upplevelsen av umami medan smöret ger soppan en rundare karaktär.
 
Grundreceptet kommer från hemsidan norecipes.com, men receptet jag lägger upp här
på bloggen har lite justeringar i sig och är dessutom vegetariskt.

 
 
キムチチゲ
 
材料 2人分
---- A ----
- tre kompakta deciliter med kimchi
- en liten lök, tunt strimlad
- en deciliter kimchisaft(spadet som alltid finns i förpackningen)/ vatten
- en matsked gochujang(koreansk chilipasta)
- fyra vitlöksklyftor, hackade i smått
- en liten bit ingefära, riven
- en matsked japansk soja
----
- tre och en halv deciliter vatten
- två teskedar doengjang(koreansk sojabönpasta)
- cirka 300 gram mjuk tofu, skuren i stora kuber
 
- strimlad purjolök efter smak
- en matsked smör
 
1. gör i ordning ingredienserna i sektion A. Ifall du handlat hem kimchi med ett helt
salladskålhuvud, skär du ned det i munsbitar. Rör samman de hackade vitlöksklyftorna,
ingefäran, sojan och chilipastan så att det är en slät pasta. Hetta upp lite olja i en
stekpanna under hög värme och tillägg A. Stek allting tills det har en fin konsistens.

 
 
2. häll ned 1 i en kastrull och tillsätt vatten. Efter att det kokat upp och du löst upp
sojabönpastan lägger du i tofun och sänker ned värmen. Låt allting koka under
dryga femton, tjugo minuter.
3. då det tycks vara färdigt, tillsätts smöret samt den strimlade purjolöken följt av att
du rör runt i grytan. Tänk på att alltid göra det här steget i sista sekund eftersom
fettet i smöret annars riskerar att göra grytan oljig.
4. servera grytan varm tillsammans med en skål med ris vid sidan om.

頂きます~

måndag 24 mars 2014

ストレス重ね

en av de fina delarna med att få erfara det nederländska terminsystemet är man inte
längre tar den svenska motsvarigheten för givet; att ha tentor och essäer redan i början
av mars... får det att kännas som om någon driver med en. Och inte bara lite. Så, det
är det som varit min vardag under den senaste tiden. Man kan nästan säga att jag bott
i universitetsbiblioteket, med min breda textbok som huvudkudde och min iPad som
min närmaste vän. De morgnar som inte börjar med en tidig lektion har oftast samma
struktur: en dubbel cappuccino för att få erhålla koffeinets sympati och minst två
stycken dansvideor för att sätta motivationen i schack. Ger effekt nästan varenda gång.

gjorde utan tvekan ett fiasko av min tentamen i litteratur och media idag. Men.
Med två essäer väntandes på led, så fick det lov att vara; det finns alltid omtentor att
ta i juni. Tog mig djupa andetag och blundade en stund i hissen innan jag vände mig
om mot femmans spårvagnslinje där jag satt och lyssnade på överändligt munter
sextiotalsmusik femton gånger om och om igen, i hopp att vända humöret till en mer
optimistisk riktning. Och det funkade. Fast med den fullspäckade våren alldeles runt
hörnet är det inte direkt svårt att bli lite av en humla tillverkad av solstrålar, full av
eufori. Kan samtidigt också ha att göra med att jag tillbringar min första vår i Europa på
tre hela år. Tre år. Inte klokt. Körsbärsblommorna i Tokyo må vara vackra att se på, men
det är någonting med stämningen som endast den här delen av klotet kan framkalla.


det första tillfället jag tränade yoga efter att ha fått tillåtelsen till det igen väntade
inget regn, utan en idylliskt fin utsikt över taken i kvarteret och ett Amsterdam
som långsamt men säkert börjat slå ut i knopp.


de omtalade nederländska trapporna som får en att vandra likt en krabba för att
inte falla ned och bryta nacken. Trappan upp till träningssalen är så pass brant
att vi alla är tvungna att kravla på alla fyra uppför den.



den vanligaste födan dessa dagar då tiden inte längre räcker till; risotto. 


efter den här helgen kommer det tack och lov finnas luftrum igen och förmodligen
mycket mer utrymme till att fotografera andra ting än just mat och träningslokaler.
Längtar efter att kunna ha picknick eller bara läsa skönlitterärt på någon gräsmatta
som om stress inte skulle existera.

onsdag 19 mars 2014

"det är väl bara min mens, ingenting annat... det blir alltid på detta sätt varenda månad"

stod där framför den långa sträckan med kokböcker i den amerikanska bokhandeln igen.
Framför den asiatiska sektionen igen. Med blicken vandrandes på en och samma rad.
Fingertopparna vandrade och tog sig ett kliv från en bokrygg till en annan och till slut
fann jag det, det där lila tygomslaget med vita mönster föreställande ris.

visste inte vid exakt hur många tillfällen som jag stått där och hållit den där boken i
mina två händer och varsamt bläddrat mig igenom de där sidorna, men många var det.
Kanske lite alltför många då jag i allmänhet tappat räkningen. Åter igen blickade
jag på vardera fotografi tills blicken väl stannade till. Där kom den där maträtten igen,
den som påminde om hans favoriträtt lagad av hans mamma; stekta tomater med ägg.

"svårt att säga, men hon brukade alltid göra någonting där hon stekte ägg
tillsammans med tomater, vilket var så otroligt gott",

följt av den knutna näven och ett ansiktsuttryck vilket tycktes minnas vidunderliga ting.

det fanns så många bakgrundsliggande orsaker till varför jag varken handlat den där
boken eller låtit den vara efter en enskilda titt. Så många. Det fanns flera, mängder
av recept som jag utan tvekan kunde tänka mig laga. Det fanns allt tänkbart, tofu-
rätter utav alla slag, auberginerätter i kontrastfyllda färger. Maträtter och tekniker
vilka jag inte provat på ännu. Men... det var samtidigt en kinesisk kokbok. Jag såg
honom i den, i vardera sida, i vardera bild. Mina tankar flög iväg och vardera recept
fick mig att ställa frågan ifall han ätit någonting liknande då han själv var liten. Ifall
jag själv skulle ha lagat honom någonting sådant ifall jag inte den dagen skickat iväg
det där meddelandet till min bror, utan två veckor senare flyttat tillsammans med
honom till hans land. Det hade varit på ett och samma vis vardera gång jag hållit i den
där boken; den slet någonstans mig itu i två delar, kastade mig ned i ett enda djupt hav.

... men den här dagen gick jag faktiskt till kassan med boken, och handlade den.
Var och är fortsatt inte stabil, dessa överväldigande tidsvågor kommer fortsatt då
och då inuti mitt eget huvud... men kanske. Kanske kommer jag komma till att
kunna laga någonting ur den kokboken utan att få kallsup någon dag.



tisdag 18 mars 2014

サーモンを中華風に

att äta är inte detsamma utan det mest omtyckta porslinet. Så i andra ord var det en ren
lycka för mig att mamma var vänlig nog att ta med sig min prickiga tallrik till Amsterdam
då hon besökte mig under helgen. Då det var dags att åter igen inviga prickarna valde jag
att prova på en lite mer kinesisk rätt vilken fick båda tummarna upp. Den svarta bönpastan
gav rätten, för att inte säga bönorna en mustig smak och laxen näst intill smälte i munnen
på en. Att rätten inte heller tar en sådan lång tid att laga till och kräver få färska
ingredienser är ett plus i sig. Receptet kommer ifrån hemsidan pickledplum.com.


 
 

 
材料 2人分
- 250 gram laxfilé, med skinn och ben borttagna
-  två deciliter haricot verts
- ½ matsked rapsolja

för marinaden
- två matskedar mörk soja
- två matskedar ljus soja (hade inte denna, så det fick bli tre matskedar mörk istället)
- 1½ matsked honung
- en matsked vit misopasta

för såsen
- 1½ matsked risvinäger (grynvinäger funkar lika fint)
- en matsked kinesisk svart bönpasta
- en tesked fint hackad ingefära

1. lös upp misopastan i sojan och lägg till honungen. Rör om ordentligt.
2. skär upp laxen i passande storlek, följt av du lägger ned den i en förslutbar påse
och ringlar över marinaden. Se till att allting blandas väl och tryck ut så mycket av
luften som det bara går innan du sluter igen påsen.
3. låt allting marinera under minst en halvtimme (upp till två timmar).
4. koka upp lätt saltat vatten i en kastrull. Lägg i de gröna bönorna och koka under
dryga tre minuter. Låt dem sedan stå i kallt vatten.
5. blanda samman alla ingredienserna till såsen och ställ den åt sidan.
6. hetta upp olja i en stekpanna under medelvärme, lägg till laxen och bönorna och
låt allting puttra med lock över under tre minuter. Vänd på fisken och detsamma igen.
7. stäng av hettan och lägg upp fisken och det gröna på tallriken.
8. ringla över såsen över och ät rätten varm.

頂きます~

måndag 10 mars 2014

プラハ

under den senaste helgen tog sexton av oss utbytesstudenter nattbussen ned till Prag
för att dricka tjeckisk lokalbryggd öl och bara leva livet så mycket som det bara
går efter fjorton sömnlösa timmar på ett säte.
 
 
 
kom man in i kärnan av staden var alla byggnaderna färglagda med pasteller utom
dess like. Nu talar jag inte om det gula, orangea och rosa som vi har hemma i
Stockholm, utan det fanns även hus i endast pistagegrönt. Älskade då de kombinerat
himmelblått tillsammans med ägglikör, man kunde titta på det i timmar.
 
 
blev först lite småskrämd då den tjeckiska gulaschgrytan till min blotta överraskning inte
innehöll en enda bit med paprika, eller något grönt för den delen. Allting brunt och brunt.
Men väl efter en nätt tugga så var man fast. En sådan... otroligt... tröstande kombination
med fluffiga tjeckiska "dumplings", gryta, knaprig lök och stekt riven potatis. Rustik
soul food i all dess ära, helt enkelt. 

 
 
vi lade alla förr eller senare märke till att alla barn i Prag hade fräsiga dräkter i alla
möjliga färger och att hundarna var tjocka som stoppade korvar. Ville bara hålla
om den här fete charmknoppen som vi mötte på utanför den lokala mataffären.

 
 

 
skulle mer än gärna åka till Prag en gång till och längre än under en helg. Det fanns
så mycket att se och att bara det att Muccha och Dalí kom ifrån den här gamla fina
staden och delar ett galleri tillsammans understryker det. Att ha med sig ett stort
fotografi på Dalí att sätta upp på väggen hemma fungerar som vilket plåster som helst.
En månad har gått sedan jag kom ned till Amsterdam och jag har gått från i-lands-
problemet att inte ha nog med tavlor att sätta upp på väggarna, till det andra i-lands-
problemet att ha alltför många. Men Stockholm är ändå platsen i mitt hjärta.
 
 
 

 

söndag 2 mars 2014

il lee

 
det började med ett par klick omkring på Pinterest och där mötte mina två ögon ett enda
stort mörkblått sorl av trådar, vilka visade sig vara dem av en bläckpenna. En efter en till.
Och alla de så otroligt... harmonifyllda på något sätt. Simpelt. Rent. En enda mörkblå
bläckpenna och ett stort tålamod kan åstadkomma så mycket. Il Lee, vart har du varit. (笑)