Redan innan dess hade jag under momenten han var på toaletten, då han sov längre
än mig under söndags- och måndagsmorgonen suttit och fyllt i min Iphones noterings-
block, ord för ord. Ord, vilka i slutändan skulle bli ett mejl jag tänkte skicka till min
äldre bror. Jag visste det, han var den enda som jag hade att greppa tag i.
----
"Victoria... har Ryuu någonsin visat några som helst tecken till att ta till våld mot dig?"
"... nej"
"... det känns bra att höra. Skulle ens partner göra det, är det bara att gå"
"...mm"
"du får aldrig oroa oss på detta sätt igen, hör du det. Vi var alla så oroliga.
Egentligen borde du ringa till dina systrar och be om ursäkt senare"
"...(tystnaden av att sjunka ned genom golvet utav skam)"
"den enda som vi inte kontaktade var R.
Skulle vi ha berättat det för honom, skulle han ha gått upp i taket"
"... jag förstår"
där var den, min räddning. R var den enda som kunde hjälpa mig, den mest
rationella människan i min familj. Den sekunden stod allting klart.
rationella människan i min familj. Den sekunden stod allting klart.
----
under tågresan till skolan blickade jag inte upp en enda gång, utan blicken var under den
hela tiden fäst vid telefonens skärm. Jag skrev, och skrev. Och då jag väl kommit fram
till klassrummet och kopplat mig med skolans wifi skickades mejlet iväg till hans adress.
Det vill säga, efter minuters velande. Samtidigt som jag innerst inne visste att det var det
enda som kunde göras, kom mina känslor till trots. Fastän det förmodligen inte syntes på
utsidan, bestod mitt inre utav ett enda stort kaos bestående av känsla kontra förnuft.
Ville inte, ville inte. Men var tvungen. Var medveten, om att jag skulle hata mig själv
momentet jag väl tryckt ned skicka-knappen. Och väl efteråt blossade den innersta viljan
att spola tillbaka tiden så att jag kunde få det ogjort upp.
satt där alldeles tyst vid min fönsterplats och väntade på något som helst tecken. Efter att
inte ha fått något svar fastän jag skickat flera meddelanden på mobilen, började jag ringa
en signal. Momentet han väl lyfte på luren lade jag på, och började skriva åter igen.
satt där alldeles tyst vid min fönsterplats och väntade på något som helst tecken. Efter att
inte ha fått något svar fastän jag skickat flera meddelanden på mobilen, började jag ringa
en signal. Momentet han väl lyfte på luren lade jag på, och började skriva åter igen.
"har du läst mitt meddelande?"
"jag låg faktiskt och sov. Sjyst att väcka mig flera gånger"
"R, du vet att jag är inte den som ringer mitt i natten bara för att.
Kan du bara läsa vad jag har skrivit för en gångs skull?"
"ge mig en minut"
efter att två minuter passerat, ringde han upp mig direkt på mobilen. Då jag självfallet
avböjde samtalet i och med att det var mitt under lektionen, kom det direkt ett
meddelande ifrån honom sägandes
"Ring mig nu!!! Älskr dig. Tar på Skype!".
väl ute i damtoaletten ringde jag upp honom. Då han lyfte på luren kunde jag tydligt höra
hur fullkomligt ställd och uppblossad han var. Aldrig någonsin hade jag hört en sådant
upprört tonläge kommandes ifrån hans röst. Bara andningen verkade okontrollerbar och
orden tycktes inte ta slut de heller.
upprört tonläge kommandes ifrån hans röst. Bara andningen verkade okontrollerbar och
orden tycktes inte ta slut de heller.
"j-jag fattar inte det, HAN HAR SLAGIT DIG...!!,
följt av orden om att jag inte kunde komma tillbaka till den där lägenheten igen. Aldrig.
Vid den tidspunkten hade min ångest redan vällt över. Det gick inte att smälta ned,
alla dessa faktum. Lägenheten avskydde jag då den för det mesta alltid betraktats som
en enda stor bur, men inte människan som levde där inuti. Det var inte endast ont i honom.
Bara ibland. Samtidigt som detta inte var någonting som min bror kunde se framför sig.
Ryuu var en misshandlare, han var en som slog ned sin flickvän, det värsta avskummet
som en människa någonsin kunde vara. Under tiden då jag stod stum och lyssnade, slog
det mitt medvetande. Herregud, allting hade till slut läckt ut ifrån min mun...
alla dessa faktum. Lägenheten avskydde jag då den för det mesta alltid betraktats som
en enda stor bur, men inte människan som levde där inuti. Det var inte endast ont i honom.
Bara ibland. Samtidigt som detta inte var någonting som min bror kunde se framför sig.
Ryuu var en misshandlare, han var en som slog ned sin flickvän, det värsta avskummet
som en människa någonsin kunde vara. Under tiden då jag stod stum och lyssnade, slog
det mitt medvetande. Herregud, allting hade till slut läckt ut ifrån min mun...
"du måste berätta för din lärare nu, de måste veta"
"m-men om de får reda på det hela, vad kommer att hända med honom då...??"
"det vet jag inte! Men du måste i falla fall göra det, de har ett ansvar för din trygghet"
momentet jag skulle svara, ringde klockan som sade att det var förmiddagsrast och
som alltid började det strömma in kvinnliga elever för att gå på toaletten. Då blicken även
lade märke till dem som gick i en och samma klass, slog reflexen hastigt till inombords.
Kunde inte stå kvar där och prata. I synnerhet inte då folk utan tvekan kunde läsa mitt
sinneläge. Ifall Ryuu någonstans skulle få reda på att jag stått i damtoaletten och pratat
tillsammans med någon annan än honom i telefon skulle det vara illa.
lade märke till dem som gick i en och samma klass, slog reflexen hastigt till inombords.
Kunde inte stå kvar där och prata. I synnerhet inte då folk utan tvekan kunde läsa mitt
sinneläge. Ifall Ryuu någonstans skulle få reda på att jag stått i damtoaletten och pratat
tillsammans med någon annan än honom i telefon skulle det vara illa.
"...du, Roger. Jag ringer tillbaka dig lite senare då, efter att jag berättat för en lärare"
"bra. Jag ringer till morsan och farsan och berättar hur allting står till här"
"...mm"
då mitt samtal med honom väl avslutats, lade blicken märke till att det kommit flera
meddelanden ifrån Ryuu. Efter dem hade det kommit ett uppradande utav symboler
föreställandes förbannade nallar som hade eld i sin bakgrund. Täckte skärmen med min
handflata för att ingen annan skulle se, och bet ihop. Jag fick inte vara rädd, jag fick inte
det under några som helst omständigheter. Det fanns ingen omvändo, det var endast att
gå. Gjorde allt som jag kunde för att ha ett ansikte utav is, ett som det inte rann ned ifrån.
Gjorde allt som jag kunde för att ha ett neutralt leende medan jag vandrade folk förbi.
Bara gå, gå...
efter att ha fått tag i läraren som jag haft i mina tankar och vi två stod ensamma, kom det.
「．．．一緒に住んでいる人に暴力されているんです」
"... jag blir misshandlad av den som jag bor tillsammans med",
följt av att jag drog upp den enda ärmen av min svarta kofta.
「暴力．．．？ちょっと待って、一緒に住んでいる人とは、お彼氏さん？
ヴィクトリアさんの彼氏はーーさんですよね？」
"misshandlad? Men vänta lite nu, är inte ------ din pojkvän?"
「．．．うん」
"...mm"
"...mm"
som jag förväntat mig kunde läraren först knappt tro sina öron. Ryuu var den som var
en bland de mest ödmjuka och blyga eleverna som fanns på skolan, en som folk alltid
såg upp till och kom till ifall de ville ha råd angående någonting. En som... ingen
någonsin sett tappa temperamentet. Och här stod jag nu, och visade upp utspridda
blåmärken som han åsamkat med sina egna händer. Gråtandes utan någon som helst
kontroll. Det kändes som om jag vore det svarta fåret i flocken, att jag svikit honom.
"har du några fler blåmärken på din kropp?"
"ett stort på insidan av låret... flera på benen, längs hela armarna... längs min rygg då
han slagit mig med knogarna där... det gör ont att svälja vatten med"
mitt bakhuvud kändes fortsatt dovt efter alla knogslag som det fått under lördagen. Ibland
gjorde det hela mig yr fastän det passerat näst intill två dygn sedan den misshandeln.
Mobilen vibrerade längs ett meddelande ifrån honom igen och jag svalde försiktigt
ned lite grann.
"vet någon i din familj om detta?"
"jag ringde precis innan till min äldre bror och berättade allt.
Han skulle ringa till mina föräldrar och berätta detaljerna...
det verkar som att han kommer att komma hit och hämta mig"
--
"det är bäst att du inte kommer till skolan något mer. Det är inte tryggt för dig här
eftersom att han mitt i allting kan komma hit och leta efter dig. Han är farlig"
efter att de fått klartecken att det fanns ett ledigt hotellrum åt mig i Shinagawaområdet,
gav rektorn mig en sladd så att jag kunde ladda min Iphone väl där borta. Ingenting fick
ta alltför lång tid. Det var en underlig känsla att ta farväl av den kvinnliga huvudläraren
som jag alltid stått nära medan allt fick gå i en hast. Bara det var svårt att ta in. Då
rektorn väl vinkat av mig vid Yamanotelinjens perrong, satte jag mig ned på en av
sitsarna vid fönstret och drog ut ett djupt andetag. Där satt jag på väg söderut med tåget
istället för norrväst. Jag hade inte mitt pass, inte min bankdosa. Inget som helst ombyte
med klädesplagg... utan endast min lilla bruna skinnväska samt skolböcker.
ta alltför lång tid. Det var en underlig känsla att ta farväl av den kvinnliga huvudläraren
som jag alltid stått nära medan allt fick gå i en hast. Bara det var svårt att ta in. Då
rektorn väl vinkat av mig vid Yamanotelinjens perrong, satte jag mig ned på en av
sitsarna vid fönstret och drog ut ett djupt andetag. Där satt jag på väg söderut med tåget
istället för norrväst. Jag hade inte mitt pass, inte min bankdosa. Inget som helst ombyte
med klädesplagg... utan endast min lilla bruna skinnväska samt skolböcker.
Jag befann mig i mitt Tokyo, mitt andra hem, men var nu på en och samma gång hemlös.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar