海底

låg just nere i vardagsrummets mörkgröna soffa med fingrarna spatserandes emellan
tangentbordets olika bokstäver på min Iphone. Med huvudet igentäppt med pollen-
allergi var det det enda som fanns på agendan för momentet. Orkade inte med att läsa
någonting sansat, det kändes alltför komplicerat, och mitt i allting fann jag mig själv
bläddrandes genom gamla bekanta namn på Facebook. Fanns faktiskt många som flöt
upp till mitt medvetande. Grabben som introducerade mig till Saties verk medan vi
satt bredvid varandra under universitetets japanska föreläsningar. Någon annan
individ som gått i en och samma estetiska linje som mig under gymnasietiden...
följt av att blicken fastnade vid skärmen och tankarna samlades samman.

tänk om...?,

fingertopparna hesiterade, men tryckte ändå ostoppbart in en bokstav efter en annan
i den särskilda ordningen. Mitt i allting hade den personens engelska namn radats upp
inom sökfältet och långfingertoppen tryckt in den sökande knappen. En länga med folk
med ett och samma korta namn täckte skärmen uppifrån och ned.

men var i hela friden håller du på med, Victoria...?! Det här är inte acceptabelt!!,

samtidigt som blicken ändå passade på att försiktigt men ändå kvickt syna fotona.

där! Där ser du, ingen fara alls! Självfallet att han har en sådan där inställning genom

vilken inte vem som helst kan hitta människans profil! Så, ingen repetition hädanefter-,

följt av att tiden och andetagen stannade till. Var det han... jo, det var han. Han log med
sitt oumbärligt fromma leende på sin profilbild, med blicken riktad rakt mot kameran.
Han bar på en kostym och en slips, vilket förmodligen var i lika med att han trots allt
återvänt till Peking och arbetade för sin pappas företagsverksamhet igen. Det var ett
fotografi vilket var fullkomligt nytt för mina ögon... och mitt i allting kändes det som om
mitt huvud skulle sprängas, att det skulle brytas itu. Allting tycktes kollapsa inombords;
ridåerna föll tvärs över parketten, strålkastarna för ned i grunden för att gnistra i kras.

vad i hela friden hade jag gjort. Hur kunde jag. Varför. Med vilken orsak, hur. Fastän
jag själv visste att det aldrig skulle utvinnas någonting positivt laddat alls av att ens
få se, höra, eller läsa någonting om hans nuvarande existens. Han fanns inte i mitt liv.
Han skulle aldrig någonsin mer finnas i mitt liv, han innehade inte den tillåtelsen.
Skulle aldrig det heller.

men mitt i allting, så forsade ändå hans närvaro rakt igenom mitt sinne, mitt mentala inre.
Den kunde lika gärna ha kunnat vara stormande forsar vilka trängde sig förbi och tryckte
ned mitt huvud under ytan. Och jag kunde inte heller sätta min fingertopp på exakt vilka
enskilda känslor jag upplevde under det momentet, utan allting drogs med i strömmen, i
en alltför hög hastighet för att man skulle kunna läsa av dem enbart med ögonen. Men...
en sak var det som dock hade bränt sig fast innanför pannloben på mig. Leendet. Det där
så obeskrivligt fromma leendet vilket fick vardera individs hårdhet att mjukna till. I fotot
blickade han rakt emot kamerans lins, likt han blickade någon in i ögonen. Det fanns där.
Jag kände det leendet alltför väl. Skulle minnas det till dagen jag drar mitt sista andetag.
Han hade haft det på sina läppar medan han med en munter ton på rösten yttrat att

「写真を見たよ」

"jag såg fotografierna",

följt av att han med full kraft sparkat sin ena fot in i sängkanten för att visa sin ilska

innan han själv kröp ned under där delade täcket. Det var den natten han blickat igenom 

min silverfärgade laptops alla fotoalbum utan att ens fråga och funnit ett par fotografier

på en kafékille jag lärt känna under mina första utlandsstudier i Tokyo. I hans ögon fanns 

inte det någon trovärdig och sansad logik i förklaringarna att jag behållt ett par fotografier 

som enbart minnen; det var i lika med otrogenhet. Oförlåtligt. Lössläppt. Och den följande
morgonen var det den första gången han mitt i allting for med sin fot i luften, och sparkade
till mitt huvud så att tinningen for in i den hårda vita väggen som omgav vår säng. Då jag
höll om min högra tinning med båda handflatorna och utbrast att

「いっ痛い…！！」

"-d-det gör ont...!!",

fanns det ingen som helst ångest eller ängslighet att finna i hans ansiktsuttryck.

「痛いって、この中で誰が痛いのか…！！」

"ont, vem är det som har ont här egentligen...?!"

allt i allo fanns det inget utrymme för mig att uttrycka min ilska över att han rotat
igenom mina privata ägodelar utan lov, då all skuld låg på mina axlar. Jag var det
svarta fåret. Inte han. Och det var väl också just det som det där bländande leendet
delvis stod för; renlighet. Oskuldsfullhet. Ödmjukhet. Sådant som folk vad än ville se,
åtminstone ha ett fragment av. Alla ville någonstans korsa det där kristallblå havet,
allt medan jag visste att även det mest granna och bländande vattnet kunde dölja ting
under ytan. För att nämna ett annat exempel, ringde vid ett tillfälle något för mig okänt
nummer till mobilen under lektionen, följt av att jag kvickt stängde ned dess vibration.
Då jag direkt efteråt försäkrande vände mig om mot Ryuu som alltid satt på platsen
bakom mig, fann jag mig det där leendet igen.

「何か隠しているんだ」

"du döljer någonting för mig"

det, var ungefärligen detsamma som att en åttaårig pojke förväntansfullt berättade för

en att "nu kommer du att få stryk". Och allt medan det alla andra lade märke till var ett

vackert leende som det sken om. Så sant, man skulle faktiskt kunna säga att hans
leende var detsamma som ett stort, vida hav i gnistrande blått. Det var tilldragande om
något. Folk ville komma närmare och lära känna det. Samtidigt som det endast var jag
som verkligen dykt ned i dess vatten och funnit vad som väntade under den bländande
ytan. Det fanns ting vilka kunde dra ned en ifrån ytan och hålla en fast. Svarta armar.
Och svarta ögon vilka betraktade min minsta rörelse.

min mamma har alltid uttryckt sig att hon hyser en yttersta respekt för vatten om
någonting. Och jag förstår det nu. Det är fundamentalt för att allting skall kunna
bevaras vid livet, samtidigt som det lika gärna utan svårigheter kan likvidera det
som kommer i dess väg... så inte konstigt att allting fördes med i en forsande ström
momentet min blick mötte hans leende ansiktsuttryck, nu när jag tänker kring det.
Det stod för en yttersta skräck. Det stod för bundenheten av att ständigt vara omgiven
av vattnet, samtidigt som det stod för det ständiga beroende jag själv upplevt inför honom.
Och inte minst... rädslan för att än en gång dras med vågorna, ut på djupt vatten. 

一年

så då har det till slut passerat ett år sedan vi rörde vid varandra sist. Och det tog mig
verkligen en sådan utdraget lång tid att skriva ned om de där sista dagarna. För att vara
ärlig... så var det verkligen både fysiskt och mentalt krävande att göra det i sig. Samtidigt
som den där dagen vi höll om varandra inte var den sista dagen vi hade kontakt med
varandra, inte alls. Utan fastän han lyssnat på min brors ord om att kontakten skulle tas
genom, hade det kommit femtioen stycken meddelanden från honom den andra dagen
efteråt, då jag kommit tillbaka till hotellets wi-fi... vilka jag självfallet dolde från min
bror. Var helt ställd och undrade vad i hela friden Ryuu höll på med, att han inte kunde
höra av sig till mig direkt, och så snart dessutom... samtidigt som mitt hjärta kändes som
om det stod i lågor och att det brände att för den första gången inte ha honom vid min
sida. Så allt sammanlagt, var det som ett tveeggat svärd; antingen gick jag känslomässigt
itu av att inte få se hans ord, eller så upplevde jag mig själv som den lägsta människan
som fanns i och med denna skam som jag bar på mina axlar längs med att jag höll vår
kontakt bakom min rygg. Jag rentav hatade mig själv för det jag gjorde längs med det
att jag inte kunde hålla känslorna tillbaka. Men självfallet läckte det hela då min bror
lade märke till vår konversation, och det sista som han gjorde innan vi gick igenom
gaten på flygplatsen var att skriva ett meddelande till Ryuu. Om att han inte fick höra
av sig mer och att det inte var tillåtet men. Momentet vi hade kommit in på skånsk
mark efter att ha lämnat Kastrup med tåget... hade det kommit fem meddelanden till.

och det fortsatte. Praktiskt taget hela tiden, bortsett från det faktum att jag lärde mig
dölja meddelandena med finess. Det fanns det ständiga medvetandet om att mobilen
skulle läggas med skärmen nedvänd, att den skulle läggas på ett mjuk underlag för att
inte föra oväsen. Meddelanden steg upp till en annan nivå med. Jag vaknade under
morgonen och fann mig minst ett meddelande sägandes "god morgon", eller "du är
mitt allt, min ängel"... och det gjorde mig så lycklig under momentet. Längtade efter
nästa morgon, längtade efter att prata... samtidigt som den där skammen ständigt fanns
närvarande, vardera sekund jag satt ned mitt emot min familj. Sedan var det detta att
jag inte fick mig något utrymme eller luft till att vara ensam och bearbeta det hela jag
varit igenom; den där ständiga närvaron av honom höll mig någonstans kedjad fast.
Kunde inte endast vara. Han fanns alltid där. Och kunde alltid tala in mig i de ting han
kände för. Det kom en dag då han frågade ifall jag ville att han skulle komma och
hälsa på mig i Sverige. "självklart" sade jag, "innerst inne, men det fungerar inte".
"vill du träffa mig?", "självklart, vill jag det...", "så säg det då. "Ryuu, jag vill att du
kommer"", "Ryuu, jag vill att du kommer", "uppfattat". Då jag väl insett vad jag hade
sagt och tänkte försäkra mig om att han inte varit allvarlig hade han redan bokat sig
en biljett. Då greps jag av en innersta panikångest och inte visste vad att ta mig till.
Inom kort skrev jag honom det första meddelandet om att inte höra av sig till mig
mer, eftersom att jag i det fallet på riktigt skulle gå sönder. Jag berättade för min
mamma, sade åt henne att berätta för min bror åt mig eftersom att jag inte var för-
mögen till att göra det. Då jag väl utav ett rent sammanträffande hälsade på min
äldre bror dagen efteråt var jag ett vrak och bad honom att skriva ett meddelande åt mig,
eftersom att mina inte verkade ha någon effekt på honom. Så han skrev ett långt sådant:

--

Date: 2 augusti 2013 16.03.24 CEST

To: 

Subject: It is over.

Hello Ryo

This is R (Victorias brother).

I am disappointed that you have kept trying to contact my sister and that you still try to make her feel bad for the whole situation of her leaving you when it is to 100% your own fault. Let me make it clear to you once again. You are the one who time after time again hit my sister and made her cry. You are the one who met with my mother and my other sister and pretended everything was good and that we could trust you to treat Victoria well. With your false smile you lied to my family and you treated my sister in the most unacceptable way.

When I met you at the school before bringing Victoria home to Sweden where she will be safe I still did not know many details about how you had been hurting her. I was almost believing that there could be a chance for you and Victoria to meet again. Then I learned exactly how you had been acting with my sister. How you can act very nice and smile when other people are around but that once you are alone tell my sister to change the way she thinks and what she does. That you think you have the right to decide what my sister should or should not do. That you tell her to eat less because you would prefer that. That she cannot go to yoga because you have a problem with other men being at the class. That you keep getting angry and sending her text messages in school just because she looks at the teacher like everyone is supposed to do. All these things makes it clear that you simply are a bad person and that my sister deserves someone better.

However, when I heard how you have  been hitting her, how you easily get angry for reasons that does not make any sense, how you hit her in the side of her head when you were walking down the street just because you had to wait a few minutes, how you kicked her when you were together in the flat, how you hit her with your fists on her back so that she got bruises, the fact that you have been treating her this way, makes you the worst piece of trash. The worst scum of a person that I know. Would I have known the details of what you did to my sister when I met you at school. I would have broken your pathetic crybaby face.

I will never forget and I will never forgive what you did. Maybe you think that there is a chance that you and my sister will be together again but mark my word. If I ever see you again close to my sister I will make you wish that you were never born.

My sister do not want to be in contact with you anymore. She will feel sad and miss whatever good parts that you might have had but she will move forward without you. She will live her life without being afraid of someone like you hurting her or telling her mean things. She will find a person that is not a useless girlfriend-beater like yourself and that treats her with respect and cares for her.

I have also been told that you have tried to tell my sister to ignore her family and to come directly to China so that she can be with you. You really must be stupid if you think my sister would hurt her family that loves her just so she can go back to you and get beaten again. I also heard that you bought flight tickets to Sweden and then afterwards found out that you will not get a visa. Apart from being an idiot you still don’t understand that you will need to talk directly to Victorias family if you really wished to see her again. But we will never allow you to see her again since you are a lying and false piece of trash.

I do not care whatsoever how much money you spent on talking with doctors or for buying flight tickets. That you mention this to my sister and try to make it look that she should feel bad for you is just laughable. She has not done anything that you can blame her for. It is all your fucking fault! You hit her, you lied, you tried to manipulate her. She stayed with you even after you beat her the first time and she gave you many new chances to be better but you still kept hurting her. It is your fault and there are no excuses! I hope your family feels shame if they know the details of what you have done. Perhaps they do not know all the details because you have been lying to them too? Maybe I will arrange to send them a letter in Chinese explaining every detail of what their shameful son has done to my sister?

Victoria asked me to write this letter to you to make you understand that it is over. She does not want to hear anything more that you have to tell her and she will move forward with her own life. We will block any attempts that you might do to contact her and you will not hear anything more in the future.

/Victoria’s Brother

--

  det meddelandet bar på en effekt, under drygt en halv månads tid. Han lyckades alltid 
kontakta mig på något sätt, fastän både LINE och Skype var blockerat. Det fanns alltid
någonting att ta sig till med... det var alltid denna branta balansgång att gå längs, jag 
fick aldrig utrymmet till att smälta ned ting och bearbeta alla dessa tankar som jag bar på.
Så alla dessa gånger jag skrev på bloggen om minnen, och om honom... var det som att
skrika in i en absorberande vägg, att ventilera mig själv. Det kvävde mig, detta att inte
kunna prata med någon närstående alls då detta var tabu. Jag bröt mot reglerna. Jag var
en svikare. Jag var svag som människa då jag alltid på något sätt och vis åter blev insnörad
i hans linor. Blev inkapabel till att äta ordentligt då alla minnena föreställandes honom då
han påpekade mina matvanor alltid fanns där inuti bakhuvudet på mig. Kände av detta
ständiga behov av att bli ren inifrån och ut. Vid det femte tillfället jag åter blockerat 
honom, ringde min mobil vid sammanlagt 127 tillfällen under ett och samma dygn och 
drog till sig folks blickar. Han fortsatte med detta kontakttagande åter och åter igen...
tills det kom till en tidpunkt i november då jag till slut var kapabel till att skriva ordet 
「別れる」, det ord jag aldrig varit kapabel att varken yttra eller skriva, det ord... vilket 
jag aldrig vågat röra vid med mina egna fingertoppar eftersom att rädslan för ett liv utan 
honom var alltför slående. Efter det blockerade jag honom med alla medel, följt av att 
min mobil varenda vecka fick samtal vilka var skyddade av min "true caller"-app. 
Men jag lyckades hålla mig borta från mobilen. Fastän det var svårt. De tillfällen jag 
svarat dolda samtal har människan på den andra sidan av luren lagt på på momentet. 
Och allt efteråt har jag arbetat med mig själv och gett mitt allt, min ihållande PTSD till 
trots, för att finna tillbaka till rötterna av den jag egentligen är. Och det har haft sin effekt, 
bit för bit. För två veckor sedan handlade jag mitt första par med jeans efter år och dagar 
med endast kjolar. Jag kan betrakta mig själv i spegeln och göra miner, följt av att dra på 
ett brett leende. Folk ger mig komplimanger. Jag åt middag tillsammans med någon för
någon dag sedan. Och jag känner... och vet nu, efter ett år utan honom vid min sida,
att jag överlever på min egen hand.

och att jag förtjänar någon bättre. Någon som uppskattar mig för den jag är.

籠鳥 del 8‏ (sista delen)

momentet jag öppnade dörren, fann jag honom sittandes med ansiktet dolt i sina handflator.
Hela hans kropp skakade likt ett asplöv under en blåsig höstdag, någonting jag aldrig
någonsin hade sett innan den dagen. Den där självsäkra unge mannen som alltid gav
ifrån sig en sådan ytterst värdefull stämning... satt där och var ett vrak. Där brast det.

"Ryuu..."

utan att tänka på någonting alls, hastade jag mig till stolen mitt emot honom och lade
handen ovanför hans korpsvarta hår medan tårarna vägrade stanna till.

"K-karin... förlåt... förlåt så otroligt mycket... jag är en sådan idiot... en sådan idiot...!!"

"Ryuu... titta mig i ögonen"

som om han var rädd för att visa sitt ansikte, drog han darrande ned fingrarna så att
de praktiskt taget blodröda ögonen syntes till.

"K-Karin... förlåt... jag förstår att jag gjort någonting så illa, förlåt...!"

"Ryuu... d-det är okej... jag är så glad att jag fick se dig..."

"-Jag har varit en sådan idiot...!! En sådan idiot!! Varför sade du ingenting till mig??
Varför sade du ingenting av det du skrev i din dagbok...?? Vi hade kunnat kommunicera!"

Så han har alltså läst igenom min dagbok med...?
"Ryuu, det är okej... det som räknas är det som är från och med nu, eller hur?
Att man gör sitt bästa och ger sitt allt för att rätta saker till... här...",

följt av att jag rotade fram min vitprickiga blå näsduk ur den lilla kastanjebruna väskan.

"torka dig med den här"

"tack...",

han torkade av hela sitt ansikte, följt av näsan. Hade aldrig sett någon människa
vars näsa det rann så pass mycket ifrån; det närmare sagt forsade. Under tiden
torkade jag själv mina egna ögon med den ena handen, längs med ett djupt andetag.

"just det ja... jag hörde att du bestämt dig för att ansöka ett japanskt universitet ändå...
blev lite överraskad. Hoppas att det går bra för dig...",

log jag med det leende jag kunde forcera fram.

"K-Karin...!"

mitt i allting hade han greppat tag om mina knogar med sina händer.

"Karin, vem i hela friden har sagt det till dig...? "

""A"-sensei..."

"Karin, jag har inte beslutat mig för någonting sådant, tro inte det. Lärarna har försökt
övertyga mig, men ingenting mer än det, du måste tro på det jag säger. Jag har
aldrig släppt taget om hoppet och beslutet att vi skall vara tillsammans... vi är "uchi",
eller hur? Så få inte för dig något annat"

"mm... Ryuu?"

"mm?"

"tittar rektorn eller någon annan lärare in genom dörrfönstret just nu?
Jag kan inte se eftersom jag har ryggen riktad mot det"

"... det är ingen där just nu?",

följt av att mina händer kvickt drogs fram för att hålla om hans heta kinder.

"ville göra det här mer än någonting annat förstår du",

medan leendet var ett genuint sådant. Hade saknat de där markerade käkarna så,
det korpsvarta håret vilket nu täckte hans öron.

"... Ryuu?"

"mm?"

"har du ätit någonting på sistone? Du ser verkligen hemsk ut...",

följt av ett nekande svar från hans sida av bordet.

"Ryuu...!"

"förlåt, men det gick bara inte... ända sedan du försvann har jag inte kunnat äta en tugga,
inte kunnat dricka någonting heller... jag var så orolig att jag inte kunde sova en blund"

"s-så du har alltså inte ätit någonting alls? Ingenting...?"

han skakade på sitt huvud.

"bara en hamburgare som en kille i klassen hade handlat åt mig utav oro"

så det var därför hans hår legat ned i sin naturliga form, det som han alltid lade ned
en kvart på om inte mer.

--

han drog sig ett djupt andetag, följt av att blicken riktades upp och mötte min egen.

"Karin... stanna här. Stanna här hos mig. Jag kommer att söka hjälp det första jag gör"

「龍…出来ない」
"Ryuu... jag kan inte det",

följt av att hans ögon spärrades upp som om världen kollapsade ovanför våra huvuden.

「カリン…!！」
"Karin...!!"

"J-jag kan det inte, hur mycket jag än skulle vilja det... min bror kom hela vägen bort till
Japan, så hur skulle jag kunna låta honom åka hem ensam...",

följt av att han greppade tag i båda mina överarmar.

"Karin! Du förstår inte! Säras vi isär ifrån varandra, kommer vi aldrig att ses igen...!"

"Ryuu...! Vi kommer visst att träffas, då allting ordnat till sig igen...
då min kropp mår bättre och du blivit av med dina problem..."

"Karin, snälla...! Du vet inte hur sådant här funkar! Visst, du kan gärna tro på
att det blir så, men sanningen är att då folk dras isär på det här sättet, så träffas
de i slutändan inte igen... snälla... jag kan inte leva utan dig...!!"

"Ryuu, du måste förstå! Min kropp har fått ta en sådan stryk av det här, den mår inte bra...
mitt hjärta känns svagt i och med all vikt jag gått ned..."

"Men, Karin... jag behöver ha dig vid min sida då jag går genom behandlingen, ditt stöd..."

"jag vet...!! Jag vet... jag skulle mer än allting vilja vara vid din sida och se alla
framstegen som du gör...",

följt av att jag själv inte ville täcka av mitt ansikte med händerna. Mina ögon sved så
pass att jag inte vad orden för det. Ville inte se hur ett liv utan honom skulle vara.
Och momentet jag drog fram den lilla kassen med noteringsblocket jag lagt ned
själ och hjärta på att fylla ut, ryckte han ifrån, sägandes att han inte ville titta vad
det var för någonting som låg inuti, att det definitivt var ett farväl av något slag.
Mitt i allting hade två timmar passerat och oron för att någon skulle stiga in och
säga åt oss att släppa taget om varandra höll huvudet under ytan.

"Karin... vet du? Kanske skulle jag kunna söka behandling i Sverige.
Har ju hört att ni skall ha en rätt så bra vård där borta"

"det stämmer... men skulle det ens vara möjligt för dig att söka vård där?"

"man vet aldrig, men det är väl värt att prova ändå?
I det fallet skulle vi inte behöva släppa taget om varandra"

han log. Och efter att vi hade fortsatt prata om det ämnet en stund,
steg rektorn in i rummet.

"nu får det nog lov att räcka för er. Victorias äldre bror har väntat ett långt tag nu
och vi måste förr eller senare ta oss till lägenheten för att samla upp sakerna"

"vi förstår"

--

"Victoria"

"mm?"

"har Ryuu några som helst vapen i lägenheten? Knivar och så"

"R...!"

"säg det bara!"

"ingenting mer än kökskniven och en schweizerkniv. Den ena ligger i köksvrån"

väl inne i vår lilla enrummare, satte min äldre bror sig ned på en stol med ryggen riktad
mot ytterdörren och blicken riktad rakt mot oss lik en hök. Han sade att vi skulle
vara kvicka och inte ödsla någon tid. Ryuu och jag slet fram mina två rullväskor
och tömde dem på det oönskade innehållet. Vi delade upp uppgifterna så att Ryuu vek
mina kläder kvickt, men på ett så ordningsamt sätt som han kunde göra det på, medan
jag själv sorterade. Det fanns så mycket ting. Så många minnen. Mitt i allting lade min blick
även märke till den där lappen som alltid haft sin plats på vårt bord, den som sade att en
blick mötandes en annan mans ögonkontakt var i lika med en månad städning.
Det fanns så mycket inkorrekt i vårt vardagsliv, så många ting vilka var udda och fel.
Men samtidigt ting vilka jag längs med tiden vant mig med. Då min stora väska
nästintill var färdigpackad och det inte fanns några kläder kvar att vika, satt Ryuu
och betraktade mig i hörnet, följt av att han darrandes vände sig om. Händerna
höll för hans ansikte och han grät.

"Ryuu...",

hans kropp ryckte till kraftigt medan mina armar famnade sig om hans rygg.
Drog luggen lätt åt sidan följt av att jag gav honom en kyss på tinningen.

"R, skulle vi kunna lämnas ensamma under en minut"

"nej. Absolut inte"

"R...!"

"kommer absolut inte på fråga",

var det lakoniska svar han höll sig till, vilket var väl förståeligt.

då allting väl var packat och draget igen, började vi bära ut väskorna. Efter min äldre brors
befallning gick jag ut först, följt av Ryuu då min bror inte ville riskera att någonting skulle ske.
Väl nedanför porten var det ett dovt molnigt väder i luften och R drog sig en djup suck.

"ja, då får ni säga farväl till varandra",

men först av allting riktade han sin kropp mot Ryuu som själv ryckte till. En hand hölls ut.

"som sagt, sök hjälp. Och om du någonsin vill komma i kontakt med min syster igen,
så gör du det genom familjen och inget annat"

"j-ja, jag förstår... självfallet",

följt av att min bror riktade sin blick åt mig för att signalera vad det var som gällde;
nu var det Ryuus och min tur. Stegen som jag tog i hans riktning var förmodligen
de långsammaste jag upplevt i mitt liv dittills och mitt i allting stod vi framför varandra,
öga mot öga. Gjorde mitt bästa för att inte gråta och sträckte ut mina armar runt hans
långa kropp. Han stod blickstilla, fullkomligt stel i kroppen bortsett från dess skak.

"det är okej, ni kan krama varandra",

yttrade min bror tillåtande på ett bryskt sätt, följt av att Ryuus armar långsamt började
lyftas upp. De höll om min överkropp, försiktigt och ödmjukt som om jag vore tillverkad
av skört glas och skulle gå sönder ifall behandlat på ett alltför okänsligt sätt.

"Ryuu... kom ihåg det jag sade, okej?",

log jag på bristningsgränsen till ett gråt.

「一緒に乗り越えましょう」
"låt oss ta oss igenom det här"

「愛している、カリン。ずっと愛している」
"älskar dig, Karin. Kommer alltid att göra det"

「愛している。ずっと」
"älskar dig. För alltid",

följt av att vi försiktigt släppte taget om varandra och att jag gav honom en kyss på kinden.
Medan jag och min bror gick mot väskorna, gick Ryuu tillbaka till grinden och stängde
igen den för att vi inte skulle känna oss oroliga. Man kunde se honom ståendes bakom den.
Och i och med hans längd, kunde man fortsatt se hans huvud betrakta oss medan han grät.
Då min bror och jag väl rundat hörnan och Ryuu inte längre fanns till inom våra synhåll,
höll han om mig i ett fast grepp.

"jag är så stolt över dig syrran... så stolt..."

följt av att tårarna rann ned längs våra båda kinder. Regnet väntade runt det andra hörnet.

籠鳥 del 7

momentet lärarinnan släppte taget om min vrist brast hon tystlåtet ut orden

"vi sade ju åt dig att det inte var tryggt för dig att komma till skolan...!"

"j-jag vet... men... det är en sak som jag måste ge honom...",

följt av att hon blickade runt omkring sig och drog en djup suck.
Då min bror väl kom in i det lilla rummet följde rektorn efter.

"så det är alltså du som är Victorias äldre bror?"

"ja, så är det"

"vi ber ursäkt för allt besvär ni har fått gå igenom. Jag kan tänka mig att det inte
var lätt att komma iväg ända bort till Japan inom en sådan kort notis"

"nej, det är inga problem. Det var mitt eget beslut att komma hit, så"

lärarinnan ställde sig bredvid rektorn och talade med en låg röst på japanska i hopp
om att min bror inte skulle förstå vad de talade om, vilket dock jag gjorde. Hon
yttrade vad det var vi pratat om momentet innan de kommit in i rummet; någonting
han själv efter en sekundlång tystnad svarade med ett "mm". Han vände sig mot R.

"vad hon sade var att din syster bett om att få prata med hennes pojkvän"

våra två blickar möttes och gick inte direkt i linje med varandra.

"snälla, R. Jag måste få prata med honom... jag kan inte bara försvinna utan att ens
säga ett enda "farväl"... jag ber dig, snälla..."

han stod där stum, med en fortsatt djupt urgröpt grop emellan ögonbrynen. Det var helt
uppenbart att han inte gillade den tanken då han själv hade svårt att hålla inne på ting.

"... vad sägs om att brodern pratar med pojkvännen i enrum. Ifall din bror efteråt ger

dig sin tillåtelse, får du träffa "O"-san(Ryuus riktiga namn)"

eftersom att rektorn yttrade sig på engelska, tycktes luften i rummet ha kastats omkull;
min brors reaktion över att faktiskt sitta och prata med den unge mannen som tagit ett
strypgrepp på hans närmaste syster var lika stark som min inre då jag fattade att det var
min äldre bror som skulle stå emellan oss två. Detta kommer ju aldrig gå igenom...

med ett grymt yttrade han sitt jakande svar. Det var tydligt att han inte gillade det hela.
Under den tiden ringde skolklockan, följt av att man kunde se genom dörrglaset och
den öppna dörren av det omringande personalrummet att alla kinesiska elever forsade
längs med korridoren. Ting, vilka jag varken skulle se eller höra igen. Lärarinnan lade
sin ena hand ovanpå min högra axel momentet stimmet försvunnit och tog mig hastigt ut

i korridoren för att jag inte skulle få syn på Ryuu medan min blick under tiden innan dess

hade lagt märke till de främre ansiktskonturerna av en Ryuu som skakade likt ett asplöv

bakom dörrkarmen längst bort. Hon ställde mig nära intill väggen för att min blick inte

skulle leta efter honom då han vandrade till rummet innanför personalrummet bakom

vår vägg. Då en annan lärarinna försäkrat henne att de båda var innanför samma stängda

dörr, ledde hon mig ett annat separat rum.

"sitt ned"

jag satte mig ned, hållandes i min medhavda påse vilken hon betraktade.

"vad är det för någonting som du har stoppat ned i den där kassen?"

"ting vilka jag tänkt ge till honom. Hans mest omtyckta chokladmandlar... och ett block
med ord vilka jag suttit och skrivit under hela natten..."

"är det okej att jag tittar?"

"... mm"

som om det vore det enda som ens fanns inuti påsen, drog hon tvärt ur det grönt färgade
blocket, följt av att hon läste igenom den ord för ord. Det kändes som ett slag i mitt
ansikte, detta att hon bara trängde in sig emellan oss två. Vem var hon att läsa orden vilka
jag lagt ned mitt hjärta på att skriva till honom. Vem gjorde det..., följt av den innersta
viljan att slita blocket ifrån henne. Men det kunde jag inte. Istället rann en tår ned efter
en annan på min kind medan jag betraktade henne. Mitt i allting vände hon ned blocket.

"jag vill fråga dig en sak, Victoria-san?"

"hai"

"vart vill du egentligen med detta?"

"... vad menar du, sensei?"

"vad vill du skall ske? Tänker du lämna honom, tänker du stanna kvar? Berätta för mig"

luften stod helt stilla emellan oss och blicken fäste sig vid bordet.

"... jag älskar honom. Mer än någonting annat. Han är mitt liv, mitt i allt...
men han är sjuk, han har problem... jag vill att han söker hjälp, eftersom...
eftersom... att allting annars kommer f-falla samman...-",

 

följt av att tårarna brast sig ut och det inte längre gick att hålla dem kvar inne. Jag ville
se honom, mer än någonting annat, så att mitt hjärta var på gränsen till att brista ihop,
samtidigt som jag upplevde en innersta känsla för den han kunde bli.

"Victoria-san... är det inte dags att släppa taget om honom? Ni måste båda två gå vidare.
"O"-san är en väldigt skör ung man, väldigt emotionellt instabil. Han ringde till rektorn,
skolan, mig, och grät i telefonen. Han var nära att falla samman då vi väl övertalat
honom att komma hit på ett privat samtal igår"

mitt hjärta vred på sig och rann momentet hon nämnde orden "släppa taget". Jag ville
inte släppa taget om honom, jag kunde inte det. Kunde inte leva utan honom, vi
behövde varandra och inga andra.

"... och vet du vad? Efter att vi under gårdagen försökt tala ut med honom,

så beslutade han sig faktiskt. Han bestämde sig för att trots allt försöka

komma in på ett universitet, här i Tokyo"

våra blickar möttes.

"ett universitet i Tokyo...?"

"ja. Men som sagt, han är i ett skört tillstånd. Så jag tänkte be dig om att släppa taget om
honom, för hans skull. Han försöker verkligen sitt bästa, den unge mannen"

klockan innanför mitt sinne hade slutat ticka sedan ett tag. Blicken vandrade från ett
finger till ett annat och allting möjligt strömmade längs med mina tankebanor.
Han var mitt allt och jag kunde inte se mig själv leva utan honom... men jag ville att
han skulle vara lycklig, mer än någonting annat.

"sensei..."

"ja?"

"är det okej att jag ger honom det här blocket?"

hon betraktade mitt ansikte kritiskt.

"efter att ha läst genom det här blocket kan jag säga

att vissa sidor inte fungerar att ha med"

"v-va? Vilka?"

"det står 「愛している」, eller hur?"

"... ja"

"det funkar inte",

följt av att hon rev ut den sidan och lade undan den medan mitt sinne tycktes ha bleknat vitt.

"har du tänkt träffa honom igen?"

"j-jag hoppas det, jag vill det. Självfallet kan vi inte vara tillsammans i nuläget, men
i framtiden då vi båda är mer stabila och har båda fötterna nere på jorden, så skulle
jag vilja träffa honom igen... jag älskar honom"

"Victoria-san. Du kan inte tänka i de banorna, det funkar inte.

Du kanske betrakta ting från den här synvinkeln, men det är inte så ting går till.

Det är själviskt att endast tänka på dina egna känslor-"

 

"Jag-"

följt av att en lärarinna nätt knackade på dörren.

"de har pratat färdigt nu"

kvickt men obemärkt norpade mina fingertoppar tag i blocket och förde ned det i påsen.
Torkade bort så mycket svart som jag kunde bli av med runtom ögonen och reste mig upp.

Momentet jag steg in i personalrummet var alla ögon riktade mot mig, alla förutom
min brors. Man kunde se att han var väldigt ställd och brottades med sina känslor.

"R...?"

"j-jag har pratat med Ryo nu... och du kan gå in till honom"

mina ögon spärrades upp utav överraskningen medan min röst blev helt stum.

"... älskar dig, brorsan"

blicken riktades upp medan mina steg korsade personalrummets alla blickar,
följt av att min högra hand darrandes greppade tag om dörrens handtag.

歩

snart är det maj och det har snart redan passerat en månad sedan årsdagen för hans
första slag på min kind. En och en halv månad kvar tills det passerat ett år sedan
den där morgonen jag klev ut genom dörren till vår lägenhet för att hasta mig iväg.
Så jag tänkte reflektera lite kring ting i allmänhet. Uttrycka ett antal tankar.

--

innan denna vårtermin är slut här nere i Amsterdam, har jag fyra akademiska essäer,
samt tre tentor att ta itu med. Egentligen skulle det endast ha varit tre och två, men
mitt stressyndrom sedan den där perioden i fjol blossade åter upp igen följt av att den
pressade ned mitt ansikte under ytan under en lång tid. Så, två stycken av dem är i andra
ord omskrivningar.

i fredags då jag satt i min handledares kontor var det första han gjorde att lägga alla
papper på en hög och räcka över dem till mig, sägandes att det bästa skulle vara ifall
jag först av allting bläddrade igenom dem på egen hand och noterade korrekta gentemot
inkorrekta svar. Så med alla involverade pappersark i min famn, satte jag mig ned i
personalens kafferum och kavlade upp ärmarna för att bli mentalt redo. Det skulle inte
vara några som helst konstigheter, utan endast fakta. Ingenting udda. Men. Fastän jag
visste vad jag hade att förvänta mig, kom det ändå som en chock momentet jag vände
det första bladet. I vissa sektioner gapade det tomt; vissa nedskrivna meningar förstod
jag inte ens innerbörden av och i andra fanns det helt bisarra verb placerade inom
fullkomligt opassande områden... och det var mina ord. Självfallet hade jag sett mina
egna signerade tentor förr, men den här tentan var av sitt eget slag. För mitt framför
ögonen på mig, låg det ett skriftligt bevis på vad mitt posttraumatiska stressyndrom
faktiskt gjorde mot min kropp. Inget ömt rörande omkring kanterna, utan rakt på sak.
Det påminde om mitt första samtal hos kvinnojouren i Stockholm, under vilket kvinnan
framför mig konstaterade att "din pojkvän utförde sexuella övergrepp på dig", utan att
varken blinka eller säga det försiktigt. Det var inte så att jag gick sönder av hennes
faktumställande; utan i kontrast, kändes det skönt att endast få ren och skär ärlighet
yttrad ansikte mot ansikte. Även fast ärlighet tidvis kan få en att bli smått omtumlad.
Så momentet jag såg de där ytterst kritiska dokumenten, föll inte taket samman över
mig; utan istället drog jag in mig ett djupt andetag vilket jag sedan andades ut.
Nu handlar det bara om att visa de där människorna vad du går för.
Du klarar det. Det, tillsammans med en smått knuten näve.

--

fastän det är en sådan lång tid sedan sist, korsar Ryuu mina tankar vardera dag; han finns
där vardera morgon och kväll. Då jag väl öppnar mina ögon det första jag gör och innan
jag slutit dem för kvällens sista gång. Rätt så ofta blossar faktiskt tanken upp om att "tänk
om han skulle stå där vid de snurrande dörrarna då jag kommer till universitetet idag".
Den tanken är i lika med vardag. Och allting, alla tankar har sina egna vinklar och aspekter.
Det kan handla om minnen om att ligga i en omfamnande varm bröstkorg, en doft.
Likväl övermannas jag inombords ofta av rädslan för att yttra någonting udda, eller
kanske misstänksamt i hans öron, och därmed bli förhörd av den jag samtalar med.

för att vara ärlig, upplevs det ofta som om jag vore inlindad i en enda paradox där
ingenting går ihop med det andra. Jag har blivit alltmer kapabel till att betrakta det
mesta med en objektiv lins i mitt öga, men samtidigt sitter känslorna fortsatt kvar
på ett och samma ställe som förr. Den där avsaknaden finns med mig där, hela tiden.
Varenda dag. Män är bara män. De kan bära på ett attraktivt yttre, men ingenting mer. 
De består endast av ett skal..., så jag får lov att påminna mig själv varenda dag som
går om att "jag skulle inte ha varit kapabel att knyta upp de uppsnörade problemen
han drogs med, inte han heller", "hade jag stannat vid hans sida hade jag förr eller
senare förlorat mitt eget liv". Men ändå vill man förstås alltid tro, man vill alltid hålla
sig fast vid hoppet bara för att. Fastän människan korsat linjer och brutit regler. Man
vill vara den tålmodige som väntar och litar på en. Fastän särskilda ting går inte i
hand med varandra.

--
 

det må låta konstigt i andra människors öron, men jag hatar inte honom. Fastän han
misshandlade mig under timmar och var svartsjuk till den grad att vi båda i slutändan
blev ytterst lidande. Andra kan säga att han förtjänar att brinna i helvetet,
eller att de skulle döda honom ifall blickarna möttes, men det kan inte jag.

han brukade alltid understryka tankesättet om att "desto mer en människa är kapabel
att hata, desto mer är den kapabel att älska", samt det omvända. Hat och kärlek var i
lika väst och öst. I hans ögon var det så att kunde en människa sträcka sig långt åt en
riktning gentemot en människa, kunde den räcka sig lika långt åt den motsatta riktningen
gentemot andra; medan den som inte kunde det låg kvar på den likgiltiga linjen i mitten.
Någon grå, ytterst omänsklig människa i hans ögon. Någon som var känslomässigt flat.
Så för att jag skulle vara förmögen att älska honom så som han älskade mig, var jag
alltså tvungen att lära mig hata människorna från "utsidan" som förtjänade det. Fanns
inget annat. Han ville ha en sådan uppenbar distans som möjligt.

men jag betraktar, betraktade inte ting på exakt samma sätt som honom. Inte alltid.
Hat förbrukar endast ens krafter; man tjänar i slutändan ingenting på att hålla fast vid det.
Skulle hatet vara ett nödvändigt element skulle någonting faktiskt sitta väldigt fel till.
Vart kommer allt detta hat ifrån, egentligen. Varför tycks de flesta individer omkring mig
understryka det att jag bör uttrycka hat. Förstår bara det inte. Och som svar till de andra människornas råd om att jag borde känna åtminstone detsamma som dem gentemot honom,
så är det antingen eller; hat och kärlek är varandras raka motsatser och man når inte dem
båda med fingertopparna hur mycket man än sträcker på sina armar. Man kan inte hata en
man älskar. Så visst, jag kan vara tokrasande på honom ibland, fantisera om att kasta ting
mitt i hans ansikte vid tillfällen då en yttersta vrede åter flyter upp till mitt medvetande.
Skrika tills det att mina stämband vissnar sig till. Men... jag kan inte hata honom. Han
betyder alltför mycket för mig. Så mycket att det inte finns beskrivande ord för det hela.
Det finns ting vilka kan skifta i form, medan andra tycks vara permanenta.

 

--

 

så som sagt är det inte endast att blicka vidare, utan allting från tidigare tider präglar en

människa efteråt med. Och ett år är inte mycket då det kommer till passergångar heller.
Dock, då det kommer till innehåll. Jag känner att... jag, sett ifrån särskilda aspekter,
är starkare nu. Har blivit mer av en optimist som ser misslyckanden och motgångar
som nödvändiga byggstenar av lärdom; världen faller inte samman längs med det att
man faller omkull. Tänker på att unna mig själv mer nu än vad jag gjort innan och
sätter min kropp som prioritet ett då den känner sig svag. Stöttar mig själv och släpper
inte taget om de tankar jag känner att jag vill stå för. Behandlar mina svagheter och
styrkor med respekt, helt enkelt. Dessa ting, vilka hamnade i skymundan då han tog
till sig allt rampljus som fanns till. Man skall aldrig glömma bort uttrycket om att

 

"du är huvudrollen i ditt eget liv".




 

頁

"det är väl bara min mens, ingenting annat... det blir alltid på detta sätt varenda månad"

stod där framför den långa sträckan med kokböcker i den amerikanska bokhandeln igen.
Framför den asiatiska sektionen igen. Med blicken vandrandes på en och samma rad.
Fingertopparna vandrade och tog sig ett kliv från en bokrygg till en annan och till slut
fann jag det, det där lila tygomslaget med vita mönster föreställande ris.

visste inte vid exakt hur många tillfällen som jag stått där och hållit den där boken i
mina två händer och varsamt bläddrat mig igenom de där sidorna, men många var det.
Kanske lite alltför många då jag i allmänhet tappat räkningen. Åter igen blickade
jag på vardera fotografi tills blicken väl stannade till. Där kom den där maträtten igen,
den som påminde om hans favoriträtt lagad av hans mamma; stekta tomater med ägg.

"svårt att säga, men hon brukade alltid göra någonting där hon stekte ägg

tillsammans med tomater, vilket var så otroligt gott",

följt av den knutna näven och ett ansiktsuttryck vilket tycktes minnas vidunderliga ting.

det fanns så många bakgrundsliggande orsaker till varför jag varken handlat den där
boken eller låtit den vara efter en enskilda titt. Så många. Det fanns flera, mängder
av recept som jag utan tvekan kunde tänka mig laga. Det fanns allt tänkbart, tofu-
rätter utav alla slag, auberginerätter i kontrastfyllda färger. Maträtter och tekniker
vilka jag inte provat på ännu. Men... det var samtidigt en kinesisk kokbok. Jag såg
honom i den, i vardera sida, i vardera bild. Mina tankar flög iväg och vardera recept
fick mig att ställa frågan ifall han ätit någonting liknande då han själv var liten. Ifall
jag själv skulle ha lagat honom någonting sådant ifall jag inte den dagen skickat iväg
det där meddelandet till min bror, utan två veckor senare flyttat tillsammans med
honom till hans land. Det hade varit på ett och samma vis vardera gång jag hållit i den
där boken; den slet någonstans mig itu i två delar, kastade mig ned i ett enda djupt hav.

... men den här dagen gick jag faktiskt till kassan med boken, och handlade den.
Var och är fortsatt inte stabil, dessa överväldigande tidsvågor kommer fortsatt då
och då inuti mitt eget huvud... men kanske. Kanske kommer jag komma till att
kunna laga någonting ur den kokboken utan att få kallsup någon dag.

窪み

jag vet inte varför... men det är som om min kropp hamnat i ett chocktillstånd. Blickar
man tillbaka till tiden i Japan hade jag alltid honom vid min sida. Vi sov tillsammans,
vi åt alla dessa mänger av måltider som jag lagat till. Hemma hade jag alltid mina
nära och familjen nära. Men fastän jag har delar lägenhet med de finaste människorna
här nere i Amsterdam, är det som om ett gapande hål. Någonting fattas, det är någonting
som inte räcker till. Som om vinden blåser igenom en. Och att man är så oförnekande liten.

har alltid tyckt om att gå omkring, spatsera på min egen hand. Detta med att stå timtals
i de allra största bokhandlarna som finns till hands. Eller att sitta ensam med en bok.
Men det är först nu som jag verkligen börjat lägga märke till aningarna att jag är
smått beroende av att ha någon vid min sida. Annars känns det tomt. I slutändan blir det
att man sitter där med särskilda låtar strömmandes igenom öronen. Fyra gånger i rad...
och nästintill alltid sådana som leder mig in i äldre tankestigar. Minnen. Och honom.

på en och samma gång som jag ibland inte har utrymmet till att blicka tillbaka, i och
med allting som sker omkring, kommer det ibland över mig. Och hårt, som om jag
skulle ha dåligt samvete över att ha släppt taget om dessa tankar om än bara en sekund.

"det tar tid att komma vidare och att släppa taget om

sådana här relationer, det tar sin tid",

yttrar flera människor mig omkring. Och sant. Det tar sin tid. Men bara för att det känns
tungt, ibland även överväldigande så... tänker jag inte titta åt andra människor på det
sättet. Jag behöver inte det, vill inte det. Mina känslor är fortsatt desamma, hur man än
vrider och vänder på dem. Jag kan inte omfamna komplimanger jag får av andra män,
vill inte det heller utan känner luft. Istället för att vara beroende av en annan människa än
honom... så är jag hellre på min egen hand och lutar mot min egen axel, är självständig.
Jag behöver mig själv, och då skall jag även räcka ut min ena hand mot den andra.
Tänker inte ha alltför bråttom och framför allt inte rusa fram bara för att, utan endast
spatsera längs med de belysta kanalerna i min egen takt.

シャツ

frosten bet och de krispiga snöflingorna ringlade nedför luften. Såg man dem i motljus
var det som om ett fönster spruckit ned till tusentals kristaller, vilket bländade en
ordentligt. Vintern var äntligen här på riktigt och jag och mamma hade bokat in en
dag ämnad åt att vara tillsammans ute på stan, nu innan jag skulle ta mig ned till
Nederländerna.

både vi hade våra önskemål om affärer och mitt första fick lov att bli COS. Som väntat
ville jag, som under momentet blundande för verkligheten att jag faktiskt är en
fattig student, ha med mig minst sex plagg hem. Alltifrån en himmelblå behå, till de
där låga skorna med becksvart skinn. Mitt i allt fäste sig blicken vid ett vitt skjortaktigt
plagg. Eller rättare sagt en skjorta, vars ärmar inte räckte sig ända ned till min armbåge.
Det var någonting, någonting som jag helt enkelt tyckte om med den... men jag kunde
inte sätta mitt finger på exakt vad. Kanske handlade det om det kritvita tyget. Eller det
att man sällan såg skjortar som inte stannade upp vid handleden på en.

 

"har du hittat någonting?"

 

"ja, en skjorta... vad tycks?"

jag höll upp den, med ett leende på läpparna och hon betraktade mitt fynd.

"ja, den var fin. Vad kostar den då, ifall man får fråga?"

 

"hmm... omkring fyrahundra... fyrahundrafemtio ungefär. Men den var väldigt egen

på något sätt! Känns verkligen som ett plagg som jag både kan använda under våren

då jag är i Amsterdam, för att inte säga under sommaren"

 

--

knäppte som alltid upp de fyra översta knapparna på skjortan innan det att jag drog
den över mig själv. Med den översta knappen knäppt, släppte jag ned mina armar
och betraktade. Vred och vände på min kropp. Och efter att inte ha rört den minsta
vink under åtta sekunder slog det mig vad det var som gjorde den så särskild i mina
två ögon: den påminde om hans. Han skjorta, den där ljusblå som både han och jag
tyckt allra mest om. Han vek alltid upp sina ärmar till exakt samma höjd som min
vita nådde ned vid. Och med min byst som inte varit så liten och knapp på länge
liknade min egen överkropp på något sätt hans. Det var märkligt, alltför märkligt.
Innan jag var på min väg att bli alltför insvept i den hela omständigheten öppnade
jag upp provhyttsdörren och visade upp mig för mamma som stått utanför.

"vad tycks?"

 

"den sitter väldigt fint på dig"

 

"eller hur? Den känns på något sätt så mycket mer "klädd" än

den genomsnittliga skjortan. Och den känns så "frisk" med",

följt av jag snurrade för att visa hur den såg ut runtom. Hon betraktade den noggrant.

 

"och det är väldigt mycket "du" över den"

jag nickade instämmande tillbaka. Och sade detsamma, att det var så sällan som jag
själv hittade något plagg vilket jag trivdes så mycket i att det lika gärna kunnat vara
en individuellt plagg beställt ifrån en skräddare. Men. Samtidigt upplevdes den hela
situationen som någonting... vilket jag inte kunde finna det korrekta uttrycket för.
Jag hade hittat en skjorta, vilken jag trivdes så obeskrivligt bra i att den lika gärna
kunnat vara skapt enbart för mig själv. Det, följt av att det mitt i allt slagit mig att
han utan tvekan kunnat bära en likadan och stormtrivts, och att jag utöver det fått
höra att det var sällsynt mycket "jag" över den. Livet är allt bra påhittigt ibland.

籠鳥 del 6

på onsdagsmorgonen stod jag där på den fjortonde perrongen och väntade på nästa
ankommande tåg ifrån Narita. Lyssnade på en stationsmelodi efter en annan, vardera
olik den andra beroende på linje. Klockan tickade på. Drog med jämna mellanrum
upp ärmen på min kofta för att kolla av blåmärkena längs den ena underarmen och
blev någonstans illa till mods. Sträckte på min rygg. Rättade till min kjol i ljusblå
manchestertyg och drog mig ett djupt andetag. Snart skulle min äldre bror komma
med tåget, och då han väl på håll steg av den mittersta vagnen log jag stort.

momentet han själv fick syn på mig greppade han tag i sin rullväska och vandrade mot
mig i en rask takt, tills det att han höll om mig. Det var den mest varsamma omfamning
jag någonsin fått av honom, inte ett fast grepp vilket lyfte mina fötter upp från marken.
Istället var det som om han var försiktig för att ingenting skulle gå itu. Kunde känna
hans fullkomligt upprörda sätt att andas på, vilket var ett alldeles första.

"det var länge sedan sist. Gick resan bra?",

var det enda som jag kunde få ut ur mig, följt av ett leende som jag hoppades kunde
få honom att lugna ned sig. Det var en sådan obekant erfarenhet för mig att se honom
på det viset att jag inte visste hur jag skulle te mig. Men istället fann jag mig ett par
illröda ögon som blickade mig rakt in i ansiktet. Han hade knappt sovit en enda blund
under flygresan ända ifrån Köpenhamn till östra Asien, följt av att han inte kunnat
lugna ned sig under den två timmar långa tågresan. Blicken vandrade från mitt ansikte,
ned till händerna och benen som om den skannade av ifall någonting blivit brutet. Den
hade nog lagt märke till min tunna kroppsbyggnad redan under det första ögonblicket.

"har du... många blåmärken?"

"längs benen, armarna... på baksidan av min rygg. Gör fortsatt ont att svälja mitt spott...

men det är ingen fara. Är ju inte direkt som om någonting är brutet, det är bara det att

jag måste bära kofta och fastän det är riktigt varmt...!"

jag stod där och log i hoppet om att det skulle verka ett uns övertygande om någonting.
Men förmodligen så misslyckades jag med det. I alla fall verkade det vara fallet. Jag
teg. Det enda som korsade min tankeverksamhet under det momentet var att inte
tynga ned min bror ännu mer. Och att det var kort om tid. Allting var tvunget att
falla på sin plats, på en och samma gång. Vi skulle ta oss till min skola, vilket jag
kommit överrens tillsammans med rektorn som ringt mig kvällen innan. Medan vi
åkte upp längs den gröna linjen, svävade det en stram stämning omkring min bror
som stilla och tyst stirrade på mina två armar.

"så... syns det mycket?"

"du menar mina blåmärken?"

"...ja"

då jag på ett diskret sätt drog upp min högra ärm på koftan ryckte han till.

"men för fan, Victoria",

följt av att stämningen skiftade till en hämningsfylld ton, på gränsen till att tippa över.

"R. Nu får du samla dig. Vi står mitt i tåget just nu, och det är viktigt att vara

samlad... jag är det, och likaså borde du kunna vara det..."

"alltså, skulle jag bara se honom nu, så...",

följt av en knäckande spänd knoge. Nu korsades mitt sinne av en sensation av oro,
längs med tankarna kring hur i hela friden ting skulle gå då...

"...så. Vad är det som gäller nu då?"

jag mötte hans blick och drog mig en långsam suck för att samla mig själv.

"...jo, så här står det till: vi kommer att ta oss till skolan, och det är väldigt viktigt 

att vi kommer fram innan förmiddagslektionen slutat eftersom att det annars kommer

vara väldigt mycket folk i rörelse. Vi kommer dit... och sedan så kom jag och rektorn

under gårdagen överrens om att du, rektorn och Ryuu kommer åka till lägenheten

och hämta upp mina saker. Enligt rektorn hade han redan hunnit med att byta lås,

så han måste vara med"

en tung tystnad breddade ut sig i luften oss emellan. Som om det låg någonting dött nere
på marken. Den förutsedda tystnaden var orsaken till varför jag känt av ängslan innan dess.

"... han kommer alltså att vara i skolan då vi kommer?"

"... ja. Han kom till skolan under kvällen igår och talade ut med rektorn och lärarna efter

att de ringt och kallat dit honom. De kom överrens om detta tillsammans"

"du... jag vill absolut inte att du ser honom.
Han får inte heller se dig, på något som helst vis"

"... ja, men jag behöver lämna över en sak till honom, jag måste det. Vare sig du vill

det eller inte. Vi har varit tillsammans i månader, bott tillsammans och allting, så tror

du att jag bara tänker försvinna ut i luften...? I den här påsen som jag håller i ligger det någonting som jag lagt ned timmar på för att ge till honom som en sista sak.

Jag måste verkligen det"

då jag väl lyfte upp kassen drog han sig en suck. Hade jag bestämt mig för någonting,
så hade jag det. Och jag visste det, jag visste att det var någonting nödvändigt för
mig själv. Mitt hjärta skulle aldrig få sig ro ifall jag, likt lärarnas ord, bara skulle
försvinna ur hans liv. Hade inte sovit mer än en blund då han kontinuerligt ringt mig
under nätterna innan dess. Hade knappt orkat med att äta någonting heller. Bara detta.

 

klockan fem i tolv kom vi upp till skolans våning i den smått slitna byggnaden och
då vi öppnade upp dörren var hela administrationspersonalens blickar fästa vid oss.
Alla hade blivit informerade om vad det var som gällde. Alla visste. Det kunde jag
läsa av på deras ansiktsuttryck momentet jag såg dem. Men det var inte det som var
det viktigaste. Utan inom två sekunder vände mitt ansikte sig åt vänster, mot
klassrummet i vilket han och jag under vårterminen alltid haft våra lektioner. Min
kropp stannade hastigt till. Jag kunde på håll se honom genom det lilla fönstret på
dörren. Där satt han, på min sittplats istället för sin egen. Han bar sin ljusblå skjorta,
den som jag alltid tyckt allra mest om. De svarta jeansen, med det obligatoriska skärpet
till. Han verkade inte ha använt några som helst hårprodukter under morgonen, utan
allt det korpsvarta håret låg lugnt ned. Det var han. På kanske tjugofem meters håll
var han där. Att han satt där och hade den där särskilda fokuserade blicken riktad framåt
mot tavlan i klassrummet gav mig en sådant obeskrivligt lugn... och mitt i allting hade
tårarna samlats i mina ögon. Det hade passerat lite mer än två dygn men samtidigt
upplevts som tjugo år.

mitt i allting greppade den kvinnliga huvudläraren brådskande tag i min högra
överarm och förde mig tillbaka till verkligheten, yttrandes:

 

"du borde inte träffa honom...! Det kan vara farligt för dig!"

att höra de orden påminde mig om en kallsup, som om hon pressade ned mitt ansikte i
ett gapande isvak. Blicken slog sig tillbaka igen och mitt hjärta stannade till,
likaså tiden. Han hade lagt märke till mig. Han såg mig. Han grövre närsynthet fick
honom att kisa ordentligt med ögonen för att försäkra sig om att han verkligen sett rätt.
Den följande sekunden jäktade lärarna med mig in i det innersta rummet.

歪み

åter igen dessa avvikanden. Ofta vill jag verkligen skriva, samtidigt som det alltid tycks
komma någonting som helst i vägen. En rädsla för att vara det minsta negativ.
Utmattning då jag min sömn alltid tycks lyckas med att hålla sig undan ifrån den
djupa nivån. En brist på kraft vilken får min hand att vika på sig efter femton
nedskrivna ord. Rader utav texter som helt enkelt inte vill fastna i huvudets förråd.

ändå syns det inte alltför mycket på min utsida då det endast handlar om att vara
medveten om att le. Samtala som alltid tillsammans med de i min universitetsklass
då vi skrattar i samma takt. Hålla pli på hållningen. Jag kan det. Erfarenheten som
en lite alltför smal flicka under mina yngre år har gjort mig till en expert i
kamouflage. Ingen kan se, ingen kan lägga märke till det. Ingen kan lägga
märke till sprickorna så länge som man spacklar över dem ordentligt.

efter ett samtal som handlat om en del av det under min tid i Japan, slutade jag upp
med att ligga hopkurad i min säng under hela kvällen med endast julstjärnan i fönstret
lysandes. Mitt huvud höll på att spricka, och det högg som om knivaggar i min magmun.
Vred jag det minsta på mig, var jag övertygad om att jag skulle spy. Min kropp tycktes
skrika och i allting hade jag haft mitt introduktionssamtal med vad man kallar för migrän.
Tingen kommer, ett efter ett annat som om på led. Och.

det spelar ingen roll att jag inte kan sova, ingen som helst roll att min kropp upplevs
som sliten... de finns fortsatt där, och med en och samma styrka. Hur lång tid det
än passerat mig förbi. Känslorna. Alla dessa emotionella punkter på insidan av mig.
Vill se honom. Vill att han skall se på mig. Saknar hans berörelse, lukten av hans
kropp som alltid fanns där då jag lutade mitt huvud emot den andra axeln. Den som jag
inte kunde få nog av. Känslan då jag satte mina fingrar emellan hans två skulderblad.
Det är som om mina sinnen driver med mig, lurar in mig i hörnor. En efter en till.
Ibland ser jag det framför mig då jag sluter mina ögon. Att han mitt i allting, en dag
skulle stå där ute på gatan. Att han skulle stå utanför porten då jag passerat den.

籠鳥 del 5

"vad vill du dricka?

"kaffe... jag tar en svart kaffe tack"

"okej, då vet jag. Du kan gå och ta en plats åt oss så länge"

jag nickade till svars och vandrade in i lokalen. Utanför föll regnet i ett Harajuku
som ännu inte vaknat till liv under den tidiga förmiddagen. De enda människorna som
satt inne hos det lilla Doutorkaféet var ensamma salarymen som åt sin sena frukost.
Innan hade vi inte talats vid alltför mycket, men nu skulle jag sitta och dricka kaffe
tillsammans med rektorn. Det hade inte passerat ett dygn sedan det att jag inte kommit
tillbaka till Ryuus och min lägenhet och rektorn hade ringt upp mig för att ses.
Väl sittandes ned kunde inte mina fötter stå stilla. Blicken vandrade rummet omkring.
Mannen kom gåendes med en bricka i sina händer som han varsamt ställde ned på bordet.

"hur har det gått hittills då? Har du kunnat sova väl?"

"inte alltför väl, men det är ingen fara. Jag klarar mig"

blicken fäste sig vid den vita koppen med svart inuti. Stannade där.

「どうぞ」

"varsågod",

visade han med en tillåtande handgest.

「．．．あっ、頂きます」

"ahh, itadakimasu"

drog mig en sipp. Vanligt, helt vanligt svart kaffe men ändå så lugnande. Kunde inte
sätta mitt finger på hur lång tid det passerat sedan sist. Varmt kaffe, som inte var av
den instanta varianten i glasburk. Det kändes som om jag smått tinade upp inombords.

"för att nu komma till saken. Din pojkvän har hört av sig till skolan"

"... har han? V-vad sade han då?"

"han frågade först och främst om vart du hade försvunnit, ifall vi visste någonting.

Självfallet hade vi sagt åt alla lärare att "inte veta" ifall ditt namn kom på tal.

Och så bad han om telefonnumret till dina föräldrar med"

"... han har ringt mina föräldrar, ja. Och eftersom att han har mitt automatiskt

inloggade skypekonto, har han numret till min egen mobil med..."

"... han mår inte bra, din pojkvän. Han är emotionellt instabil"

min blick riktade sig uppåt och mötte rektorns.

"vet du... vet du ifall han är med i lektionen idag?

Du kom hit så pass tidigt, att du kanske inte vet, men..."

"han är inte i skolan, nej. Han använder verkligen sitt huvud, den där unge mannen.

Tydligen så har han frågat flera elever på skolan ifall de vet var du kan vara.

Det verkar som om de håller koll på ifall någonting händer där, medan han stannar

hemma och vaktar boet. Han är inte en enkel motståndare att tampas med"

kaffekoppen jag höll i mina två händer höll på att tappas ned på fatet. Det fick inte
vara sant... det fick det inte lov att vara. Alla kort jag haft i mina fickor hade inom
det momentet kommit till att blossa upp i rök.

"s-så du säger i andra ord att han inte kommer lämna lägenheten... alls...?"

"jag skulle inte tro det, nej. Han har ju allting han behöver där,

medan han har sina spanare inom skolans område"

fick inte något ljud ut ur mig.

"har du fått reda på när din äldre bror kommer hit?"

"ja, imorgon... faktiskt. Jag har tänkt mycket angående hur man skall göra och det

jag hittills tänkt mig är att han och jag skulle ta oss till lägenheten med hans

medtagna resväskor medan Ryuu är i skolan... planet landar tidigt, så"

"du kan inte ta dig till lägenheten"

"... varför? Ifall ni skulle kunna få honom att komma till skolan skulle det gå snabbt

att göra, eller hur? Alla mina ägodelar är där, för att inte säga mitt pass"

"det är för farligt, för riskfyllt. Du borde ge upp dina ting. Det viktigaste

av allting är det att du själv är i säkert behåll, eller hur?"

"inte direkt... jag vill lämna ett brev till honom med, någonting åtminstone..."

ifall jag inte skulle få se honom något mer, ville jag i alla fall lämna någonting till
honom, någonting ifrån mig. Det fanns inte i min värld, kunde inte tänka mig att
endast försvinna utan något minsta tecken som helst. Han skulle tro att jag tagit
livet av mig, eller gud vet vad. Jag ville inte bara försvinna ut i luften. Inte alls.
Mannen betraktade mitt bleka ansikte och lutade sitt huvud i den vänstra handflatan.

"men om du tänker på detta vis: han kommer hem ifrån lektionen och finner dina

ting borta. Det enda som finns kvar är ett brev. Han skulle bli fullkomligt förstörd"

"..."
faktiskt...

"du och din bror hade bokat flyg hem till ditt land när?"

"sjuttonde... sjuttonde juni"

"i andra ord borde ni hinna med att tillverka ett nytt pass. Normalt brukar det ta en del

tid, men ifall det är en nödsituation som denna så borde det inte vara några problem"

 

"men är det inte så att man kan komma till lägenheten i sällskap av en konstapel

för att vara på den säkra sidan? Det borde ju fungera, eller hur?"

 

"det fungerar inte på det viset"

 

"... varför?"

 

"eftersom att ni är i en relation",

 

följt av att han tog en sipp av sitt eget kaffe.

 

 

den dagen lärde jag mig att det var en oväntat stor skillnad mellan svensk och japansk
polis. Här i Norden är det mer laddat desto närmare offret och förövarens relation är.
I Japan är det den raka motsatsen. Visst, våld i hemmet är någonting hemskt. Fast enligt
rektorn brydde sig inte polisen direkt om sådana ting. Det faktumställandet kunde inte mitt
sinne ta in och bearbeta hur mycket man än vred och vände på det. Det var endast ifall det
fortfarande pågick som de skulle komma till undsättning för kvinnan, vilket i mina öron
endast lät... bisarrt. Vem i hela friden skulle ens kunna lyfta på luren medan den blev
sparkad. Eller slagen i sitt ansikte. Hela min kropp rös bara jag tänkte på hur orealistiskt
det hela lät. Men då jag sedan frågade människorna på ambassaden angående samma sak,
skakade de båda mjukt på sina huvuden. De var fullkomligt säkra på den saken, inklusive
den blonda svenska kvinnan. Det enda som de alla yttrade var att jag skulle ge upp mina
ting och handla nya väl hemma i Norden.

"hör av er till oss då ni vet mer. Ifall det verkligen inte går att få tag på ditt pass,

får vi tillverka ett tillfälligt åt dig. Det viktigaste av allting är att du kommer hem igen"

de rekommenderade starkt att jag skulle gå till polisen och anmäla Ryuu; exakt samma
ord som mina föräldrar understrukit innan dess. Men jag tänkte inte det.
Jag kunde inte anmäla honom. Det fanns inte i min värld.

浮かび

"så... ni säger alltså att jag lider av PTSD?"

 

"ja", "ja, det har du onekligen"

de båda satt där på varsin sida om mig, läkaren och kuratorn. Det fanns inte det minsta uns
av tveksamhet att finna i deras ansiktsuttryck. Så, jag led av posttraumatiskt
stressyndrom...　men optimistiskt talat hade jag nu i alla fall ett ord för hur det varit på
sistone. Att minnesförmågan trutit och kraften sinat hade alltså sin förklaring.

det känns som om jag blir förföljd. Jag drömmer mängder vardera natt, vaknar mer
utmattad än vad jag var innan jag somnade kvällen innan. Det kommer minnesbilder.
Ibland kommer han in i mina drömmar med. En natt vaknade jag i min dröm och fann
grupperingar av skalbaggar krypandes på mitt tak. Röda, gröna, alla slags färgnyanser.
Innan jag somnat och sedan vaknat i drömmen, hade min blick lagt märke till att han
stod där, lutandes emot min skrivbordskant. Fönstret stod på en liten glänt.

ifall jag fikar, hör jag hans röst ekandes "fattar inte hur man kan åka till ett kafé bara
för att fika", 「安い」"billigt". Då jag går nere i tunnelbanestationen eller ute på gatan,
går jag på de längre linjerna ifall de finns för att gå som om på en rak lina.
「足、足．．．！」"fötterna, fötterna...!". 「足がめちゃくちゃ」"ser fan helt hemska ut".
Fastän folk inte lägger märke till det då min blick alltid är uppe, finns alltid
medvetenheten om fötterna där. Då vet min kropp att den inte kommer bli skållad.

ett diskant, plötsligt ljud får min hela kropp att skaka till och det sitter ögon i min nacke.
Det känns som om min underarm skulle flyga upp som en potentiell sköld ifall någon
kom emot mig i en rask takt. Min kropp tycks på ett sätt ha återvänt till konditionen
den var inställd på förr. Reflexerna är de flesta utav samma skrot och korn.

苦悩

i början av mars

steg för steg hade hans hår kommit till att bli vitt på vissa ställen. Inte i en större
utsträckning, utan strå för vardera strå. Minns att det påfrestade honom om någonting,
att han fann ett korpsvart hår som det mest passande. Det som gav det främsta intrycket.
Han stod framför helkroppsspegeln och drog ut ett efter ett annat. Ibland ryckte han till
efter att ha tagit fler i ett och samma grepp.

"sätt dig ned stilla, så hjälper jag dig",

och efteråt satt jag vardera dag och "kammade" hans hår i olika lager, följt av att mina
ögon synade igenom. Under de första dagarna var inte mina fingrar vana med finheten
det innebar att ta tag i ett enda hårstrå i taget, så det blev en hel del smärta för honom.
Men längs det att tiden gick anammade mina fingertoppar färdigheten. Ett efter ett lade
jag dem i en hög på bordet för att det inte skulle hamna något på golvet. Efter middagarna
satt vi under dryga tio minuter och gjorde det som om det vore någonting självfallet,
fastän det i det genomsnittliga fallet förmodligen inte varit det. Han var 25 år gammal
och fick ett par vita hårstrån för vardera dag i och med stressen han led av. Det fanns
inget självklart val emellan att ansöka universitetet i Japan, eller att återvända till
sitt land igen för att försöka med att starta någonting eget.

och bredvid hans sida fann man mig med. Från och med början hade jag inte varit
fullkomligt absorberad i tanken på att ansöka till ett japanskt universitet. Självfallet hade
det varit frestande, men tanken på inträdesproven de hade till vardera underströk
faktumet att det knappt skulle finnas någon som helst chans för mig. På en och samma
gång hade jag aldrig satt ned min fot i Kina. Jag kände ingen där, kunde inte heller språket
som talades. Så någonstans fann jag mig själv i ett enda ekande vaakum där emellan. Men
jag hade honom. Vilket beslut han än skulle ta, så skulle jag hitta någon slags stig att följa.
På något slags sätt. Samtidigt som jag var fruktansvärt rädd. Vardera alternativ upplevdes
som en enda dans på is.

"Jag har bestämt mig, vi försöker komma in på universitet i Japan"

"Har du kollat upp något universitet ännu?",

följt av att jag sökte och sökte. Det fanns så mycket, för mycket. Hans programs
ansökningar skulle ske under hösten, medan konstuniversitetens intervjuer främst
skulle ta plats under våren. Vad om han skulle komma in, men inte jag. Vad då.
Bara den frågan gjorde mig skräckslagen, samtidigt som jag inte kunde få det ur mig.
Dock var det inte den frågan som var den värsta utav dem alla, utan vilket. Vilket av dem.

"Victoria...",

yttrade han med en låg röst medan axeln lutade emot dörrkarmen till hallen
där jag stod mitt under matlagningen.

"mm?"

"... vi tar oss till Kina"

för ett moment stannade mina kroppsrörelser till. Blickarna möttes.

"Ryuu, är du säker?"

"Mm. Skulle inte klara av det där TOEFL-testet så som det ser ut nu ändå"

"okej",

följt av att han med varsamma steg gick fram och höll om mig bakifrån, viskandes

"jag kommer att göra dig till den lyckligaste kvinnan. Älskar dig så mycket".

... vilket redan vänts om momentet jag vaknade under morgonen då han hade
ett brett leende på läpparna och en smått exalterad stämning omkring sig.

"Du, jag tänkte om! Vi stannar i Japan istället! Man vet ju aldrig förrän man försöker"

han hade tänkt om flera gånger innan dess, men den morgonen tycktes ha blivit det
största slaget min kropp fått ta fram tills det tillfället. Från och med den dagen slutade
min kropp inte upp med att menstruera. Det var dess försvarsställning emot stressen,
dess överlevnadsmetod. Efter en och en halv månads kontinuerlighet satte jag mig
till slut ned mig i väntrummet hos en gynekologimottagning i närheten av skolan.
Det var en missplacerad känsla om någonting i och med faktumet att det närmaste till
en sådan mottagning jag satt min fot inne hos var ungdomsmottagningen. Nu satt jag i
en i Tokyo av alla platser, omgiven av gravida mödrar utav olika slag. Antingen var det
förmodliga hemmafruar, eller alltför unga kvinnor. Det intressanta var att man kunde
läsa på dem vad som var fallet i och med att en man enligt lagen skall följa med
kvinnan till undersökningen ifall han gjort henne på smällen. Männen i den yngre
generationens par satt med blicken nere i marken. Detta var deras så kallade skamvrå.

eftersom att vi inte direkt hade lärt oss de medicinska termerna för gynekologiska ting
under lektionerna hittills, rotade den äldre kvinnan fram en gammal plansch
som hunnit bli gulfläckig om kanterna. En och samma "kvinnans insida" som hemma
i Norden, men med mängder utav kinesiska tecken omkring. Hon pekade sig runt.
Det visade sig att mina äggstockar läckte ut blod, allt på grund av stress.
Jag led av anemi. Men det var enligt henne ingenting att vara orolig för.

"ta det bara så lugnt som det bara går, och inta hormonerna vi kommer att skriva
ut till dig, morgon, lunch och middag, så kommer dina blödningar att upphöra. 

Och så vill vi att du kommer tillbaka om två veckor"

hormonpulvret, tillsammans med allt som ingick under undersökningen, gick på omkring
2000 kronor. Och att svälja ned det var som om av någon annan dimension då det väl
jämfördes med Alvedon. Bara lukten av det gav en kväljningar. Men efter att ha testat
mig fram visade det sig att varm mjölk kunde tämja eftersmaken. Två veckor gick och
pulvret tog slut, samtidigt som problemet med blödningarna återstod. Då jag nämnde att
det snart skulle bli dags för att göra en efterundersökning viftade han undan det på sitt
eget sätt.

"de säger alltid att man skall gå tillbaka en andra gång, det är en norm.

De är bara ute efter ens pengar så mycket som det bara går"

bet ihop mina läppar, och undrade inombords när det skulle återgå till det ursprungliga
igen. Hade någonstans glömt bort hur det skulle kännas att ha en dag utan mensvärk.
Det verkade himmelskt då jag försökte se det framför mig. Och det var först då han
fått ett otillräckligt resultat på TOEFL och slutligen bestämt sig för att vi skulle till
Kina, som det skedde. Dygnet efter var blödandet borta. Ting landade.

----

två essäer på 1400 ord som skall vara inne inom tre veckor, en lingvistiktentamen nästa
vecka under fredagen. Tankar. Ting, vilka tycks stapla upp sig på vacklande höjder
innanför mitt huvud.

klockan hade stannat på 12:59 och tiden som var bokad hos studievägledaren skulle
ta plats en minut senare. Drog mig ett djupt andetag, följt av att handen krokade sig.

-knack- -knack-

"ja, kom in du"

då jag väl steg in på hennes kontor satt hon redan med sina fingrar flätade med varandra,
lutandes fram på sitt bord. Med ett leende på sina läppar hade hennes blick varit fäst
vid mig under den hela tiden från och med att jag rundade dörrkarmen tills det att jag
satt ned. Jag log tillbaka.

"hoppas att jag inte är till besvär, så mycket som jag kommit förbi"

"det verkar som det varit mycket för dig på sistone.

Och som att hela det här komplicerade med din application

för Amsterdam skulle vara snäppet över det hela"

"det har varit lite mycket, ja. Så det skulle vara skönt ifall man bara kunde få det

hela gjort för en gångs skull, så att jag kan fokusera på det andra mer... syns det?"

"det syns, ja. Man ser på dina ögon att du skulle kunna börja gråta när som helst"

"det är ingen fara",

log jag varsamt tillbaka och skakade på mitt huvud.

det finns stress och sedan stress. Flera olika nyanser av dessa.