籠鳥 del 4

då jag väl stängt igen dörren till mitt eget hotellrum, satte jag mig ned på sängen.
Drog gardinen åt sidan för att se en rätt så grå vy, en bred väg med allt från personbilar
till stora last. Desto längre jag satt där och andades in och ut, blev det allt tydligare att
jag var fullkomligt ensam. Han var inte här. Han var inte vid min sida, vilket han hade

varit ifall jag istället vänt mig hem till vår lägenhet. Och tårarna rann nedför min

kind som om det vore självfallet. Ett till meddelande kom från min äldre bror. Ord om

att han skulle berätta för sin chef om att han inte skulle till Boston vilket varit tänkt

från början. Om att han kollat upp flygbiljetter och skulle boka så snart som möjligt.

 

"Lova att absolut inte svara på samtal, mail, eller sms som kan vara från han!

Nämn också inte hoteldetaljer i mail, eller sms till oss alla. Inget facebook

som han kapa heller. Ok? Ring snart! Älskar dig. /din Bror"

förr eller senare var jag tvungen att ställa mig upp. Kunde inte sitta och stirra ut i luften
under resten av dygnet. Ståendes framför spegeln som hängde på väggen, läste jag av
och räknade antalet blåmärken som täckte min kropp. Lade märke till ett par jag inte
sett innan dess. Efter det gick jag ned till wifi-kaféet alldeles intill hotellet för att äta
min sena lunch. Fastän mina hungerkänslor inte direkt utmärkte sig var jag ändå
tvungen att svälja någonting. Men hållandes i menyn kom jag till att inse att det inte
bara var att äta. Först skulle man välja vad att ta. Blicken vacklade emellan en
caesarsallad och en med avokado och tofu. Då ordet "ost" i slutändan fällt mig över
till det första alternativet följdes det snart av en grav ångest. Momentet innan min
sallad kommit till bordet hade bordsgrannen fått sin, vilken självfallet var alternativet
som jag inte valt. Salladen var alldeles grön. Den hade tofu i sig, och så avokado för
hyn... och min tallrik ställdes ned. Jag avskydde dessa stora kasslerkuber. Var rädd
för dem, jämförde dem med pesten. Ville inte se dem. Det gröna räckte inte till,
min kropp skulle känna sig som en katastrof. Ville inte gå upp i vikt.

längs med de andras ord om att jag skulle hålla mig borta ifrån platser vi besökt
tillsammans, satt mina ögon i nacken. Ibland kom jag till att se honom överallt.
Ute på trottoaren, i tågstationen. För den första gången i mitt liv hade folk kommit
till att likna honom. Såg honom kommandes på håll. Såg honom gå igenom spärrarna...
det var först inne i provhytten hos Topshop vart jag kände mig trygg ifrån min egen syn.
Sträckte ut mina armar. På något sätt fick den starka belysningen de mörka partierna att
bli allt mer koncentrerade. Mer djupa. Vad hade hänt med livsgnistan i mina ögon,
sedan när hade den blivit så svag och långt borta. Sedan när hade jag blivit så smal.
Det var först då en i personalen kommit förbi och frågat ifall jag behövde en till storlek
som jag blivit medveten om att jag stått där under ett längre tag. Bytte kvickt om och
vandrade vidare till 無印良品 för att handla livsnödvändigheter som exempelvis en
borste och annat. Handlade mig också en dagbok att ha till hands. Utlandsstudierna
hittills hade lärt mig om vad som skulle prioriteras, och vad som skulle komma till
användning snarast då man alltid började med två fyllda resväskor. Det kändes lite som
en underhållande utmaning i sig att inte ens ha med dem denna gång. Och att kunna
peta på de alla intressanta varorna så länge som det föll mig in.

efter att ha lämnat affären vandrade jag nedför trapporna till Isetanvaruhusets stora
kulinariska avdelning och omgavs av förmodliga hemmafruar till förmögna affärsmän.
Förr hade jag alltid älskat att spatsera omkring i sådana här avdelningar och prova
mig fram. Utforska hittills okända ting. Nu hade det varit över fyra månader sedan sist.
På något sätt upplevdes detta hav av ljusa färgnyanser som om bländade. Allting
kändes så prydligt, fint i den minsta detaljen. Ifrån en annan värld. Till slut stannade mina
steg till vid en disk med mörk choklad uppradandes på ett led.

tjugo minuter senare lämnade jag byggnaden med tre noggrant utvalda praliner inslagna
i en ask med en djupblå rosett. Det var en present till mig själv. En slags klapp på axeln.
Då klockan började närma sig fyrabläcket, satte jag mig ned vid fönstret hos ett Starbucks
i närheten och betraktade alla människorna som strömmade utanför Kinokuniya-
bokhandeln. Fastän jag hunnit med så mycket under den dagen, tycktes tiden att ha
nästintill stannat till. Regnet skulle förmodligen falla snart, det kunde man se på alla
paraplyer som strömmarna höll i sin hand. Snart hade mina fingrar börjat dra i rosetten
och därefter öppna den nätta asken. Där låg de tre. Min blick höll sig fast vid dem, som
om det stod någonting skrivet på dem. En grop gröptes ut emellan mina ögonbryn innan
jag skickade ett meddelande till mamma för att få som en slags tillåtelse till att göra
någonting som fram tills den tidpunkten ansetts så fel.

"gör jag det rätta genom att unna mig lyxpraliner idag?"

det skulle ta tid innan jag kunde vänja mig med frihet. Bara den grava tyngden inom
hela maggropen momentet min pupill fäst sig vid grannens gröna sallad underströk
det. Fyra månader, varav två inkluderat våld. Slag med knutna nävar. Sparkar med
en komplett kraft utan minsta återhållsamhet beroende på ansikte eller inte.

väl tillbaka i mitt hotellrum kom det ett till meddelande ifrån min bror.

"Han använder din skype. Svara absolut inte. Vi pratar bara svenska!!"

 

"va???"

"har han ringt dig??"

då slog det mig. Så det var alltså därför han ifrågasatt mig då jag ville skaffa mig ett
lösenord till laptopen. Han hade min dator och därmed min automatiskt inloggade
Skype med. Hela min familjs telefonnummer låg i hans händer och han ringde
dem genom det kontot. I andra ord hade han numret till min svenska Iphone med,
vilken inte kunde vara avslagen likt den japanska. Den följande natten var förmodligen
den tyngsta i mitt liv. Jag sov inte en blund. Emellan klockslagen 4:11 och 5:23 ringde
han min mobil elva gånger. Och jag fick på all bekostnad inte svara, utan grät tills det
att tårarna borde ha sinat. Jag visste det, jag visste djupt inombords att han grät med.

de första orden av det första kapitlet i min dagbok löd

"vet inte ifall mitt huvud känns som om det kommer sprängas eftersom att

skallen fortsatt inte läkt sig ifrån alla hans slag, eller ifall det inte kan

smälta det faktum att jag inte kommer se honom mer".