涙

det var en kväll någonstans under mars månad. Utanför fönstret vilade en bitande kyla,
innanför satt vi vid varsin hörna av hans avslagna kotatsu. Båda bar vi en slags japansk
korsning emellan madrass och pyjamas, fast i vardera färg. Min var vinröd och hans blå.
Gud vet vad vi pratade om, det kan jag inte minnas klart. Dock skrattade vi så att
vi nästintill grät. Han rullade omkull på golvet utav ett enda stort garv efter något av
mina ansiktsuttryck som han fann 最高, det bästa av det bästa. Jag log tillbaka varmt.

「龍、私が消えたらどうする？」

"Ryuu, vad skulle du göra ifall jag en dag vore borta?"

「ヴィクトリアが消えたら．．．」

"ifall du vore borta...",

följt av att hans ansiktsuttryck stannade till. Andningen med. Innan jag ens kunnat
fatta mina händer om det hela momentet, hade det runnit ned en tår nedför hans kind.

「龍．．．」

"Ryuu..."

「何も無いです」

"d-det är ingenting",

sade han medan den vänstra handens fingrar blockerade vyn för hans ögon. Handen
darrade utan stopp och under den rann tårarna ned ifrån hans båda ögon. Det droppade
om hans haka medan munnen hölls ihop i den mån som han under det momentet var
kapabel till. Nu flödade det ned ifrån hans näsa med.

「見ないで」

"se inte..."

det var den första gången som jag såg honom gråta. Och det enda som föll mig in var
att räcka mina armar om hans hopkutade kroppsställning. Lyfte hans lugg åt sidan och
kysste hans panna medan mina tårar rann ned i takt med hans.

「想像出来ない．．．ヴィクトリアが消えるとは．．．」

"kan inte föreställa mig det... att du skulle försvinna..."

「龍．．．心配しないで。私、一生消えないから。泣かないで．．．」

"Ryuu... oroa dig inte. Kommer alltid att vara vid din sida. Så gråt inte..."

släppte inte taget om honom med mina armar förrän hans tårar slutat med att rinna ned.
Efter det höll vi om varandra. Sov i varandras famn. Ville aldrig få honom att gråta
igen, inte så länge som jag levde. Ville se hans leende, vara omgiven av det under
det momentet jag i gammal ålder skulle dra mitt sista andetag. Finnas i himmelen.