"så... ni säger alltså att jag lider av PTSD?"
"ja", "ja, det har du onekligen"
de båda satt där på varsin sida om mig, läkaren och kuratorn. Det fanns inte det minsta uns
av tveksamhet att finna i deras ansiktsuttryck. Så, jag led av posttraumatiskt
stressyndrom... men optimistiskt talat hade jag nu i alla fall ett ord för hur det varit på
sistone. Att minnesförmågan trutit och kraften sinat hade alltså sin förklaring.
det känns som om jag blir förföljd. Jag drömmer mängder vardera natt, vaknar mer
utmattad än vad jag var innan jag somnade kvällen innan. Det kommer minnesbilder.
Ibland kommer han in i mina drömmar med. En natt vaknade jag i min dröm och fann
grupperingar av skalbaggar krypandes på mitt tak. Röda, gröna, alla slags färgnyanser.
Innan jag somnat och sedan vaknat i drömmen, hade min blick lagt märke till att han
stod där, lutandes emot min skrivbordskant. Fönstret stod på en liten glänt.
ifall jag fikar, hör jag hans röst ekandes "fattar inte hur man kan åka till ett kafé bara
för att fika", 「安い」"billigt". Då jag går nere i tunnelbanestationen eller ute på gatan,
går jag på de längre linjerna ifall de finns för att gå som om på en rak lina.
「足、足．．．！」"fötterna, fötterna...!". 「足がめちゃくちゃ」"ser fan helt hemska ut".
Fastän folk inte lägger märke till det då min blick alltid är uppe, finns alltid
medvetenheten om fötterna där. Då vet min kropp att den inte kommer bli skållad.
ett diskant, plötsligt ljud får min hela kropp att skaka till och det sitter ögon i min nacke.
Det känns som om min underarm skulle flyga upp som en potentiell sköld ifall någon
kom emot mig i en rask takt. Min kropp tycks på ett sätt ha återvänt till konditionen
den var inställd på förr. Reflexerna är de flesta utav samma skrot och korn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar