ブルージュとブリュッセルの日々

Brugge var tveklöst den stad med högst frekvens av kyrktorn jag träffat på

i mitt liv. Femtonhundratalsbyggnader i allmänhet och chocolaterier runtom

vardera hörn. 

 

den där lilla entrén för båtar fick hjärtat att slå till. Så fint.

 

efter ett ständigt letande fann vi den där omtalade grodan som sägs

vandlas till en prins efter hundratusen kyssar. 

 

stadens främsta kändis visade sig vara en hund som alltid sitter vid fönstret 

under soliga dagar och är upptränad till att ignorera folk med stil.

Den gjorde sitt jobb utmärkt fastän det kontinuerligt kom turistbåten nedanför.

 

i Bryssel var chokladmännen stiligt klädda med kockmössa och allting.

gick sist av allting in till chokladmuséet och betraktade med vida ögon då en

äldre chokladmästare visade hur man tillverkade choklad. Var lycklig.

アントウェルペン

kom igår natt hem ifrån en tredagars tripp runtom i Belgien, uppgödd med belgiska
praliner och smått överlycklig av det. För det är ju så, att äter man belgisk choklad
då den är i sin bästa skepnad, är det faktiskt värt alla finnar man får av den. Och Belgien
i sig är en sådan mångsidig plats i sig med; vardera stad vi tog oss fram till dagligen
var den andras motsats och i slutändan fick vi oss en kombination av urbant, gammaldags
och kyrkliga torn så långt som ögats sikte kan sträcka sig. Blev faktiskt lite kär, om inte
mycket och mer. Det finns någonting med fransktalande länder. Först av allting utforskade
vi Antwerpen där vi dessutom bodde.

den första chokladaffären vi tittade in hos var i en gammaldags byggnad

med både ornament i tak och målningar tvärs över väggarna.

Älskade sättet allting skiftade i violett toner på.

tittade in i köket där en chocolaterier arbetade för fullt.

fanns en ensemble av barbapappa i choklad!!

efter en stunds letande fann vi den omtalade graffitigränden.

 

kunde bland annat titta på då en professionell graffiti blev till.

själv var jag överlycklig över att ha ätit den godaste pralinen hittills i mitt liv.

staden. 

en vanlig syn i vårt kvarter. Området vilket vårt hostel var beläget i visade

sig vara ett ortodox-judiskt sådant där nästintill varenda människa var 

klädd i en korpsvart rock och barn i exakt alla åldrar hade de obligatoriska 

skruvlockarna bakom öronen. Att se en åttaårig pojke bära både hatt och 

kappa kändes dock lite underligt...