鏡

livet är fyllt av alla möjliga slags kontraster. Eller i alla fall mitt. Det finns inte en enda
avlång stig som man lugnt och rofyllt följer utan den minsta tanke, utan det finns dalar
och backar med. U-svängar och hastiga svängar.

och så möts jag av den där spegelbilden där, mitt i allting mig omkring. Är jag påklädd
och bär strumpbyxor är det inga som helst problem, utan det är när jag är hemma som
spegelbilderna vänder sig ut och in. Framför badrumsspegeln ovanför det gula handfatet
ser jag smala armar vilka är spikraka ifall jag sträcker dem nedåt, urgröpta i vissa
springor till områden då jag spänner till dem i nittio graders vinkel.

"japp, du vet vad hon sade. Bara att öka på ditt intag ännu mer...",

tills då jag kommer till helkroppsspegeln i mitt rum på baksidan av dörren eller spegel-
bilden som tålmodigt väntat på min balkongdörr. Låren. Låren, låren, låren... vad gör
de där låren där. Det hänger bara inte ihop. Ifall jag verkligen skulle vara alltför smal,
varför i hela friden skulle de där så kallade låren vara där, längs med alla möjliga
slags tankar och diskussioner som utlöper ifrån den tidspunkten. Argumentationer.
Interna slagsmål och ryt. Till slut pressar jag ihop ögonloppen med alla kraft jag har.

"du vet att detta endast är hallucinationer, Victoria.

Lyssna på armarna, lyssna på din kropp"

om det är någon jag borde vara kapabel att verkligen lyssna på, så borde det vara min
kropp, den vän jag haft längst. Den känns som om tom på krafterna. Hjärtat känns
som om det vore matt och svagt. Min koncentrationsförmåga är låg och ting fastnar
inte i mitt huvud medan det inre lexikonet stannar till. För att vara ärlig... är det hela
som ett tvåeggat svärd. Det är inte underhållande alls att fäktas med sig själv, det är
helvetet i sin fullaste glans. Och det stirrar på en där i det speglande glaset.

窪み

jag vet inte varför... men det är som om min kropp hamnat i ett chocktillstånd. Blickar
man tillbaka till tiden i Japan hade jag alltid honom vid min sida. Vi sov tillsammans,
vi åt alla dessa mänger av måltider som jag lagat till. Hemma hade jag alltid mina
nära och familjen nära. Men fastän jag har delar lägenhet med de finaste människorna
här nere i Amsterdam, är det som om ett gapande hål. Någonting fattas, det är någonting
som inte räcker till. Som om vinden blåser igenom en. Och att man är så oförnekande liten.

har alltid tyckt om att gå omkring, spatsera på min egen hand. Detta med att stå timtals
i de allra största bokhandlarna som finns till hands. Eller att sitta ensam med en bok.
Men det är först nu som jag verkligen börjat lägga märke till aningarna att jag är
smått beroende av att ha någon vid min sida. Annars känns det tomt. I slutändan blir det
att man sitter där med särskilda låtar strömmandes igenom öronen. Fyra gånger i rad...
och nästintill alltid sådana som leder mig in i äldre tankestigar. Minnen. Och honom.

på en och samma gång som jag ibland inte har utrymmet till att blicka tillbaka, i och
med allting som sker omkring, kommer det ibland över mig. Och hårt, som om jag
skulle ha dåligt samvete över att ha släppt taget om dessa tankar om än bara en sekund.

"det tar tid att komma vidare och att släppa taget om

sådana här relationer, det tar sin tid",

yttrar flera människor mig omkring. Och sant. Det tar sin tid. Men bara för att det känns
tungt, ibland även överväldigande så... tänker jag inte titta åt andra människor på det
sättet. Jag behöver inte det, vill inte det. Mina känslor är fortsatt desamma, hur man än
vrider och vänder på dem. Jag kan inte omfamna komplimanger jag får av andra män,
vill inte det heller utan känner luft. Istället för att vara beroende av en annan människa än
honom... så är jag hellre på min egen hand och lutar mot min egen axel, är självständig.
Jag behöver mig själv, och då skall jag även räcka ut min ena hand mot den andra.
Tänker inte ha alltför bråttom och framför allt inte rusa fram bara för att, utan endast
spatsera längs med de belysta kanalerna i min egen takt.

振り

trodde att symptomen av min PTSD dämpats ned en aning sedan essäerna lämnats in.
Var fullt övertygad om det. Men nej, det handlar endast om att det kommit sådana av
andra slags varianter vilka inte visat sig förr. De flyter upp till ytan. Kommer och går.

att vara omringad av tyska framtida släktingar underströk den biten. Jag kunde känna av
hur pass stressnivån steg inombords då en del av dem inte kunde engelska, och vardera
tyskt ord som jag uttryckte i nittio procent av fallen följdes av någon japansk fortsättning.
"Wasserでいい", till 「えっとう．．．」 då jag skulle betala för mina chokladtäckta mandlar
i en chokladaffär nere i Hamburg. I slutändan blev det att jag så mycket som jag endast
kunde undvek att sitta eller stå bredvid styvfadern till min brors tyska fästmö. Jag greps
av panik inombords. Ville inte göra något fel, inte ett enda misstag under några som helst
omständigheter. Satt och log mitt bredaste leende och deltog i alla engelska
konversationer som tog plats över bordet. Då klockan närmat sig niotiden under
kvällen blickade min mamma mot mitt håll.

"... Victoria, håller du på att somna ihop där borta?",

följt av att jag skakade nätt på mitt huvud och svarade att det inte var någon som
helst fara. Lite omställningar bara, och ingenting mer.

det var först efter att jag kommit hem till Norden igen som en sak tändes upp och
stod klart tydligt inuti mitt huvud. Det var ännu ett symptom, ännu en reaktion som min
kropp stött ifrån sig, likt vad det stod på vårdguidens hemsida om "att man försöker
undvika allt som på något sätt påminner om traumat. Det kan leda till att man isolerar
sig ifrån familj, vänner och arbetskamrater". Visste exakt vad detta hela dilemma
påminde mig om. Kunde se tillbaka och betrakta på mitt dåtida jag som alltid satt där
på helspänn och tänkte igenom, djupt och noggrant, för att inte göra någonting fel, eller
yttra någonting som antingen kunde verka udda, ifrågasättande, oklart eller låta
det minsta misstänksamt i hans öron Ögonen i min nacke. Det ständigt aktiva läget
inombords likt en med knapp påsatt lampa. Snart kommer det att komma. Ett slag.
Ett timlångt förhör utan några som helst grunder, vilket jag aldrig kan ta mig ur
fastän det faktiskt inte legat någon som helst baktanke bakom ordet. Någonting
som helst vilket får mig att uppleva en djup kluvenhet. Detta att falla ned i. Vill inte.

tingen blossar upp inombords vare sig jag vill det eller inte. Men det är endast att bara
ta och tugga i det bittra äpplet tills dess bitterhet inte längre tycks vara så laddat längre.
Nu är det lov. Nu finns det tid till att göra exakt vad jag vill, och så skall det bli.
Sex böcker ligger på kö. Den vackra engelska kokboken på 345 sidor skall gås igenom.
Den där hittills ogenomförbara flätfrisyren skall inom kort tämjas.

om någonting, så finns det knappt något som jag finner mer fullfyllande än ledigheten
innan ännu en resa, eftersom att allting då tycks bära på en särskild innebörd. Man
vässar sig själv. Finar till alla kanter. Inför mina studier borta i Tokyo handlade det om
att äta bär och det grovaste av allt grovt tills min mage fick nog och att leta omönstrade
plagg. Nu kommer det att handla om att trycka in nederländska fraser, vilket om man
följder det bokstavliga, förmodligen kommer kräva lite mer disciplin. I andra ord,
utmaningar då de är som allra bäst. Det är väl därför som jag uppskattar en sådan
ledighet så mycket; den ger en utrymmet till de ting som det inte funnits utrymme
till både före och efter. Ett luftrum.

det enda som återstår är en vokabulärtenta. Sedan drar det ned åt gamla Amsterdam.
Boendet är bokat sedan ett par kvällar. Flygresan i slutet av januari står på tur.
Sedan väntar det en ihopsatt att-göra-lista, samt tjugotals kaffebarer att notera ned.
Skall börja skriva igen, utforska obekanta recept som det bara går. Skall finna tillbaka.

歪み

åter igen dessa avvikanden. Ofta vill jag verkligen skriva, samtidigt som det alltid tycks
komma någonting som helst i vägen. En rädsla för att vara det minsta negativ.
Utmattning då jag min sömn alltid tycks lyckas med att hålla sig undan ifrån den
djupa nivån. En brist på kraft vilken får min hand att vika på sig efter femton
nedskrivna ord. Rader utav texter som helt enkelt inte vill fastna i huvudets förråd.

ändå syns det inte alltför mycket på min utsida då det endast handlar om att vara
medveten om att le. Samtala som alltid tillsammans med de i min universitetsklass
då vi skrattar i samma takt. Hålla pli på hållningen. Jag kan det. Erfarenheten som
en lite alltför smal flicka under mina yngre år har gjort mig till en expert i
kamouflage. Ingen kan se, ingen kan lägga märke till det. Ingen kan lägga
märke till sprickorna så länge som man spacklar över dem ordentligt.

efter ett samtal som handlat om en del av det under min tid i Japan, slutade jag upp
med att ligga hopkurad i min säng under hela kvällen med endast julstjärnan i fönstret
lysandes. Mitt huvud höll på att spricka, och det högg som om knivaggar i min magmun.
Vred jag det minsta på mig, var jag övertygad om att jag skulle spy. Min kropp tycktes
skrika och i allting hade jag haft mitt introduktionssamtal med vad man kallar för migrän.
Tingen kommer, ett efter ett annat som om på led. Och.

det spelar ingen roll att jag inte kan sova, ingen som helst roll att min kropp upplevs
som sliten... de finns fortsatt där, och med en och samma styrka. Hur lång tid det
än passerat mig förbi. Känslorna. Alla dessa emotionella punkter på insidan av mig.
Vill se honom. Vill att han skall se på mig. Saknar hans berörelse, lukten av hans
kropp som alltid fanns där då jag lutade mitt huvud emot den andra axeln. Den som jag
inte kunde få nog av. Känslan då jag satte mina fingrar emellan hans två skulderblad.
Det är som om mina sinnen driver med mig, lurar in mig i hörnor. En efter en till.
Ibland ser jag det framför mig då jag sluter mina ögon. Att han mitt i allting, en dag
skulle stå där ute på gatan. Att han skulle stå utanför porten då jag passerat den.

洪水

han och jag har våra säregna likheter. Vi har båda ett ständigt behov av kontroll.
Han över det som är honom omkring, och jag över mig själv i allmänhet.

det känns tryggt ifall jag inte överstiger, eftersom att jag då befinner mig inom ramen
för trygghet. Passar mer med vatten till detta, svart kaffe till det andra... följt av att jag
mitt i allting måste stå bredbent för att de mjuka byxorna inte skall falla ned till golvet
bredvid mina två fötter. Det är svårt att sätta ord på det, men skulle jag finna någon som
helst likhet så skulle det vara forsande vatten vilket strömmar emot en. Hur brett en
människa än spretar ut sina tio fingrar, vecklar ut helheten av handflatan... är det inte mer
än en ynka liter som hålls tillbaka medan allting tränger sig förbi. Förr eller senare även
litern med. Det stiger sig långsamt uppåt, och snart förbi ens egen huvudhöjd. Då kommer
denna kallsup. Jag beskrev ofta det på detta vis förut då jag var sjuk. Att man drunknade
i sitt eget inre. Den här gången har vattnet hunnit stiga rätt så högt upp; det står skrivet
på mina två kantiga axlar. Att det bucklas in i överarmarna då de spänns vid.

"nu skall jag gå upp i vikt!", vem säger att det är enkelt. Och nu syftar jag inte på
processen att gå upp i vikt, utan att bevara den motivationen kvar i ens sinne. Det
finns en ständig rädsla för detta. Och varför, eftersom att det inte direkt finns en lampa
som blinkar rött momentet då "det räcker". Vad om man passerar. Tänk ifall man
tappar kontrollen. Det tycks finnas en förbestämd fördom inristad innanför pannloben
på mig, att jag som en människa i mindre storlek bör ha mindre portioner med, likt en
förutbestämd balansgång på en lina...

----

 



「ちょっと寒いね．．．」

"det är väldigt kallt i rummet, eller hur?"

 

han stannade till med sitt skrivande på tangentbordet och såg på mig,

sedan på min vänstra underarm som var placerad bredvid hans egen.

 

「私の腕と比べてみて。誰は脂肪が最も多いのか」

"titta på våra två armar. Vem har mest fett?",

följt av att jag suckade och höll tyst. Ännu ett argument jag inte kunde segra över.
Han var den smalaste mannen jag känt hittills i mitt liv, med en så pass späd kropps-
byggnad att min mamma efter att hon träffat honom frågade ifall han åt väl. Självfallet
fanns det denna innersta ilska inombords längs med tankarna att "det var väl ändå
fullkomligt orelaterat med samtalsämnet, och ONÖDIGT att säga...".

vid ett annat tillfälle var det istället

 

"du borde väl inte frysa, med tanke på hur dina lår ser ut".

 

--

 

「ダイエットしてみたら？」

"har du funderat på att gå på någon slags diet?"

 

--

 

"det syns att du har gått ned i vikt, för man ser att du har mindre fett på halsen",

 

 medan han hade ett stolt, brett leende på läpparna. Då jag senare vid ett tillfälle

förmodligen blivit lite svullen i och med att min mens inom kort skulle komma igång,

blev min kroppsbyggnad dock påpekad med den mer negativa klangen på rösten.

Om att den inte gått ned, utan stigit i vikt.

「本当にがっかりしている」

"känner mig så besviken på dig"

under den tiden lät jag mig själv i alla fall inte påverkas till det yttersta, utan jag stod
emot. Visste att jag hade rätt. Hade det etsat fast inuti mitt huvud medvetenheten om att
jag hade rätt. Och det var dessutom den första gången som jag verkligen trotsat och
stretat emot tankar som mitt forna jag skulle ha blivit nedpepprad av. Jag gjorde endast
det jag var tvungen att göra för att inte få stryk, ingenting mer. Men någonstans är det
som om han sådde frön borta i mitt bakhuvud, vilka dessutom kommit till att slå skott.
Det enda att hoppas på är att vattnet tillsammans med fröna
inte framkallar djupare rötter.

 

 

 

値

det är ofta som jag ställer mig själv frågan ifall jag gjort någonting fel, ifall det fanns
någonting som jag själv kunnat ändra på... ifall allting låg i mina händer, någonstans.
Ifall jag kunnat ge någonting mer. Ifall det fanns någonting som inte givits tillräckligt.
Och dessa finns fortsatt kvar, hur många nekande svar jag än fått ta emot hittills...

 

"du, hade inte kunnat göra någonting som helst för att det kunnat bli en annan utgång"

 

"det är ingenting som helst som är ditt fel! Fattar inte vad det är du förväntar av dig själv"

 

"du hade inte kunnat ge det minsta mer. Inget alls. Istället gav du faktiskt honom

alltför mycket, mycket mer än det där kräket förtjänar"

 

"allting är den där jävla Ryuus fel!!"
 

för ett par dagar sedan sade en nära till mig att

 

"han är inte värd dig".

då satt jag mitt emot henne och betraktade den veganska chokladkakan vi hade emellan
oss på det ganska så slitna träbordet. Omkring strömmade stimmet ifrån den obligatoriska
folkmassan som alltid fanns hos Hermans. Slog nätt med mina naglar emot den vita
koppen med kanelte som jag höll om med händerna i en långsam takt. Under det
momentet tycktes det enda som jag kunde få fram vara en frågande blick.
Om inte han av alla människor var värd mig, vad bar jag då på för något värde.

霜

ibland, eller rättare sagt ofta ifrågasätter jag ifall jag verkligen är stark. Ibland tvekar jag.

I natt... drömde jag att det var någonting jag bar på en stark ångest längs, något beslut jag

tagit. Minns inte exakt vilket det handlade om i den drömmen. Då, mitt i allt detta,

fanns det en del av mig själv som puttade på och lade sin hand på min ena axel. En

människa som sade att "det här då, det är inte så illa, eller hur?",

"tycker att det ser riktigt utomordentligt ut, så försök med att inte ängsla dig så mycket".

"det kommer att gå fint". Det var en rätt så märklig känsla, att få ett stöttande tryck

bakifrån min rygg. I synnerhet då det vanligtvis tycks handla om att hålla tillbaka för

att någonstans inte brista isär. Välla över. Krackelera. Gå ned i ett enda stort kras.

 

under förmiddagen tog vi alla här hemma i kyrkbyn en promenad över hästhagarna, dit vi

alltid tagit med oss hunden då den fortsatt var vid livet. Temperaturen hade fallit ned

ordentligt och fastän alla dessa lager med tyg, lyckades kylan komma in en på skinnet.

Himmelen var dov med alla dess moln. Frosten hade täckt allting så in i det smalaste

strået. Tog mig ett andetag och fick mig ett bevis på att jag fått andas ut moln en frostig

förmiddag igen. En sak som jag önskat, och sedan fått i uppfyllelse.



 

 

 

 

依存

drabbas utav en sentimental kallsup igen. Någonstans drunknar jag. Vill endast ha
honom vid min sida, nära mig. Det känns som om jag inte kan andas utan honom,
det är han som ger mig luft. Håller mig varm. Kysser mig ödmjukt och varsamt om mina
båda varma kinder. Kanske hade denna lack av disciplin under gårdagen att göra med ett
enda utbrett förnekande, att jag håller om mina egna ögonlock för att inte se.

klarar mig. Allting kommer att gå fint. Behöver inte honom längre.
Allt är endast skärvor utav det förflutna jag lämnat kvar...

... medan det faktiskt inte är så. Det är den raka, bestämda motsatsen. Känner mig inte, är
inte stark. Inte alls. Och jag är blind, kan inte se. Den enda människa som kan plocka upp
alla mina utsplittrade skärvor och försiktigt limma ihop, sätta dem samman igen, är han.
Ingen annan.

無力

"det känns som att det blir alldeles lagom, faktiskt. Rocketyoga och pilates som göra mig

vig och flexibel, och sedan löpning. Då det blir kallare utomhus kan jag simma med"

satt med ett leende på mina läppar och log stoltserande med kalendern liggandes i
min hand... det vill säga tills jag lade märke till att kvav tystnad sjunkit ned i
luftrummet oss emellan. Hon stod och betraktade mig med en kritisk blick,
följt av att hennes ena fingertopp tryckte till på min smått kantiga axel.

"det är väldigt viktigt att du äter ordentligt"

 

...attans.

vet inte hur det egentligen hänger ihop, men för vardera gång som jag återvänder efter
mina studier borta i Tokyo, tycks min viktkurva börja med att luta sig nedåt i en långsam
takt. I fjol förmodligen på grund av den starka avsaknaden av bär, knäckebröd och icke-
sötade ting. Då hamnade jag i slutändan åter igen på gränsen till att få ett givet
matschema och att vara tvungen till att äta ett av tre bestämda alternativ, sex gånger om
dygnet. Att inte ha ett enda utrymme till alla de omtyckta glasen med iskallt vatten då tre
deciliter mjölk eller juice alltid skulle stå väntandes bredvid tallriken.

fast den här gången var det rätt så avvikande ifrån sist, eftersom jag nu redan var tunn och
inte hade alltför mycket att gripa tag i med skinnet som undantag. Mitt hjärta tycktes ha
hunnit med att bli orkeslöst vid de tillfällen det var i behovet att ta i. Att äta kött
upplevdes som någonting tungt tabubelagt, vilket inte varit fallet förr. Tanken på lite
mer tropiska frukter gav mig ångest i maggropen, så pass att bara ordet gröpte ur en
grop emellan mina egna två ögonbryn. Ifall jag fikade ute, kunde det eka ord om att
jag hade rent katastrofala matvanor och inte var värdig som en människa.
Tankarna kunde inte lämna mig ifred. De satt.

men förr eller senare kom min vikt återvändandes tillbaka, långsamt men säkert...
för att sedan dala ned åter igen. Fastän jag kommit till att vara mer robust, mer stark än
den jag varit innan dess, visade sig bördorna vara detsamma. Inga ting att endast vifta bort
med fingertopparna, utan sådana som höll ett grepp om halsen på en. Det handlade inte
endast om att jag kommit hem till mitt hemland igen, någonting jag längtat efter...
utan det att jag, om nätt uttryckt, blivit "tagen hem". Mitt i allting blivit på min egen hand,
då jag för den första gången blivit beroende av att vara en del av någonting på tumanhand.
Att vara ensam, det kvävde. Det kväver. Fastän jag förr varit så pass sjuk att jag nästintill
tappat greppet om mitt liv, var det för den första gången som jag kände mig så pass liten.
Övertygad, om att jag inte skulle klara av ting med endast mina egna händer. Behövde
vara två. Två människor. Tillsammans.

vandrade runt och log, levde mitt liv. Tog mig till alla de platser och ställen som jag
längtat efter under min tid borta i Tokyo. Omgav mig med fina människor, vilka alla
fick mig att må fint och ännu bättre. Rörde vid alla möjliga blad och löv med mina
fingertoppar för att känna mig levande och närvarande. Löpte, sprang spåret eftersom
att jag kunde. Skrattade... men någonstans slutade nästintill vardera dag på ett och
samma sätt, vilket var det att jag ringde till min äldre bror och grät. Frågandes åter
och åter, ifall det inte fanns något som helst hopp, ifall jag inte kunde ha förändrat
utgången på något som helst sätt och vis. Han satt vid vardera tillfälle tyst på den
andra sidan av telefonluren, följt av att han satte orden på sin tunga. Det tycktes inte
spela någon som helst roll att jag alltid fick ett och samma nekande svar. Inte alls.
Jag satt där, alltid väntandes på att det förr eller senare skulle skifta.

動悸

det har varit en liten bloggtorka här på bloggen under den senaste tiden.
Uppradade ursäkter om det. Det handlar endast om att det rörts till med lite
oväntad turbulens i mitt liv på sistone, vilken bland annat inkluderat akuta sjukhustider.
Kan inte direkt erkänna att jag ser fram emot undersökningen som bokats på onsdag.

en undersökning, vilkens resultat sätter handen emellan och separerar två alternativ.
Har jag lyckan på min sida, blir det A. Visar det sig att ting faller på B... gör det
inte direkt ting någonting enklare för mig. Då känns det tvungna dessutom ohanterligt.

satt under söndagen förra veckan och fikade tillsammans med min gamla vän Sofia,
vem endast kunde slå ned sina handflator i armstödet och luta sig tillbaka.
Hon satt där och betraktade mig med en synande blick. Pustade ut.

"jag förstår det bara inte, räcker inte det nu efter allting? Är det någon människa

som sitter i bakgrunden och drar i trådarna i ditt liv endast för att jäklas med dig eller?"

satt endast där och kunde le tillbaka till henne.

"du, det har faktiskt korsat mitt sinne vid väldigt många tillfällen vid det här laget.

Men vad kan man säga? Får fler erfarenheter av det hela att lära mig av.

Bara att jag dock fortsatt är 23, haha"

 

"så... när gör de den där undersökningen på dig då?"

 

"på onsdag. Klockan nio. Gör mig till ett vrak dock eftersom att det är så långt tid.

Är ju inte direkt som att ting blir enklare för att tiden tickar på",

 

följt av en kaffesipp. Sedan var det påfyllning som gällde. 

det kändes verkligen som en räddning att vi bokat in den där fikan den söndagen,
eftersom att då fick jag utrymmet till att ventilera mig själv lite grann.
Sedan av att man mår så mycket bättre av att omringas av varma människor.
Håller man inne på ting och stänger dem inne... blir det kvavt inom kort, trots allt.
Som ballongen. Att blåsa in en pust skadar inte, inte en till heller.
Men så måste all luft komma ut, för eller senare. Eftersom att den annars spricker,
likt människan som blir fast i sitt eget mörker.

steg för steg får man ta det. Det finns ingenting som stress kan göra åt en då allting
i slutändan handlar om att vänta. En dag har gått, och efter morgondagen är det dags.
Får inte ställa alltför stora krav på mig själv innan dess heller. Är jag utmattad efter
alla nästintill sömnlösa nätter som ställt sig på ett led, får jag lov att sova. Även fast
det inte direkt finns någon hungerkänsla närvarande får jag allt tugga i mig något ätbart.
Måste ta hand om mig själv, och ordentligt. Annars känner magen av alla denna stress.

ビートやトートバッグ

klockan var ännu inte halv sex på fredagsmorgonen och snart skulle det bära av mot tåget.
Ut med alla onödiga ting ifrån den svarta väskan och blicken fäste sig vid en lapp.

"älskar dig"

momentet jag vecklade upp den stod det "(il caffé) älskar dig" och man lutade sig tillbaka.
Helt fantastiskt. Underbart. Exakt det som jag var i behov av efter gårdagens sorgeattacker. Kunde fortsatt känna av resterna utav dessa i mitt sinnelag. Att sitta vid en fönsterplats på tåget ned till Göteborg hade alltid fått mig att känna mig som femåringen i en karamellaffär inför, men nu var det mest moln. Grummel. Nästintill fyra timmar upplevdes verkligen som en
förrädiskt lång tid denna gång, kanske på grund av att en särskild låt etsat sig fast inombords.
Och förr eller senare balanserade man på den skära gränsen till att börja nynna med.

「キミとなら、叶えられそうで．．．」,

tills min vän Alex mitt i allting ringde upp för att fråga ifall jag planerat någonting för helgen. Räddad. Räddad ifrån någonting väldigt farligt.
Sedan var det just detta som satt som perfekt under den sekunden,
att någon ängel skulle komma och sätta solstrålar på tillvaron.
Det blir ganska enkelt på det sätt att man vänder utåt in och ugglar ned sig själv,
så tack och lov för det. Vem bryr sig att mobilbatteriet snart skulle vara pass förbi
efter ett alltför ivrigt musiklyssnande under tågresan, nu skulle jag till Göteborg över helgen. Upp med huvudet bara.
Ett leende på läpparna tills det att man inte behöver tänka på det.

väl på stationen delades det ut tygkassar med mängder utav rabattkuponger till de
starar som hade med sig sin festivalbiljett. Ögonen glimmade och färgerna rosa eller
orange gjorde det till ett ganska så enkelt val att säga

"en orange, tack!".

Väl efter att min rygg vänt sig om kunde jag höra orden "vad söt" yttras i bakgrunden.
En till solstråle på min tillvaro en blå fredag som denna. Fick för den första gången i mitt
liv se de uppradade stånden med helvegetarisk föda. Känna av stämningen som
låg i luften över festivalområdet. Satt och knaprade på insmugglade nötter medan vi i
sällskapet väntade på Rodriguez och själv stoltserade över jag min plats lutandes emot gallret. Efter en halvtimme så satt han där uppe i egen person på femton meters håll efter
att ha letts in av sin dotter.

Jag som för ett halvår sedan suttit i biosalongen, med gråten i halsen, och viskat
ett "n-nej, det kan inte vara sant--!! Han lever!" under scenen man såg skuggan bakom
fönstret... stod längst fram bland folkmassorna. Det var en ganska så obeskrivlig känsla.

kunde höra of Monsters and Mens toner i bakgrunden medan vi smakade på
de crepes som festivalen erbjöd en. Drogs med i pulsen som rådde i tältet då
Grimes erövrade scenen med den största röda rosetten på sitt huvud och omringad
av sitt par av synther. Vallfärdades tillsammans med de resterande människorna
för att se Håkan Hellström med mina egna ögon för den första gången. Inhandlade mig två
stycken tygkassar inför den dag min egen ifrån igenslagna Cicoute Cafe kommer gå i hål.



under hemresan hade jag en bröstkorg lik ett väl använt sandpapper och ett gammalt
avslaget kaffesump till huvud, men ändå en fin fredag att minnas tillbaka till.
Två gammaldags kolor, en med viol och en med smak hallonerier samt Murakamis
senast utgivna bok fick bli sällskapet under tågresan upp till Stockholm igen.
Och som alltid, mitt klotterblock ifrån muji. Vart jag än åker, vart jag än tar mig, så ligger det　alltid nedlagt i min väska. Listor efter listor, tydligt skrivna med avrundade gemener.
Granna japanska uttryck till vilka jag funnit och vill lära mig skriva utantill. Tankar.
Uppskissade utstyrslar att leta efter och förhoppningsvis hitta i någon affär...
till att punktera upp maträtter att laga och utforska med. Framför allt så hjälper skrivandet　mig med att plocka upp skärvor som bör sättas samman igen. Bit för bit.

恋する季節

det känns på något vis som ett rätt så orättvist faktum, det att en enda låt kan
förlama en på detta vis. Att få tårarna att rinna i floder nedför kinderna utom kontroll.
En enkel låt, vilken jag minns strömmade ifrån min mobil medan jag lagade maten till oss.
Svart ris. Grytan med grillad tofu, fisk samt spenat. Yuzuinlagd kabu. Misosoppa.

Det var förmodligen två månader sedan jag hörde den melodin, den tonen senast.
Och ändå så tillåter den alla känslor, allting som pressats ned att svämma över kanten.

Du sade att du ville bli mitt paraply den där första kvällen vi tillbringat tillsammans.
Att du ville vara den som skyddade mig ifrån allting ont.
Du var det vita, rena fröet som slagit grodd innanför min bröstkorg,
som löste upp alla de invecklade frågorna inom mig som ingen psykolog hittills kunnat.
Du kunde läsa av mitt ansiktsuttryck, stämningen jag gav ifrån mig likt en bok.
Den kvällen jag drabbades utav helvetiska magkramper och vred på golvet, lade du försiktigt din kudde under mitt huvud och grillade sötpotatisskivor med honung vilka du bröt i mindre bitar för att sedan mata mig med.
Innan vi valde matställe frågade du ifall näringsinnehållet räckte för mig.
En kväll jag gått och lagt mig i förväg, kunde jag efter en timme känna av dina
läppar emot vänster kind medan mina ögonlock ännu inte slagits upp.
Du skrattade vid vissa tillfällen så hjärtligt, att du rullade på golvet och tårarna rann.
Fastän dina tjugofem år stod du och log som en liten pojke medan du ordnade till
min okontrollerbara lugg innan vi sprang till tåget.

Och mitt i allting stannar man till från ett tillfälle till ett annat.
Eller rättare sagt var och varenda dag.
Och tänker, ifall det var meningen att detta skulle ske.
Att få världen kring en att tyckas kollapsa och falla samman. Ned i tusen skärvor.

Älskade honom mer än någonting... vet att han älskade mig i samma mängd...
vilket gjorde det till så pass hjärtekrossande ifrån mitt håll. Att jag inte hade något val.
Att jag inte hade någonting annat alternativ att ta, bortsett ifrån att lämna honom.
Att jag själv inte kunde laga ihop det som redan handlats, det som redan ristats in i tiden.
Känslorna utav ren och skär rädsla som skurit in sig i hjärtats allra innersta mitt.
Alla dessa ärr som lämnades på min insida efter blåmärkena på mitt skinn,
halsen vilken smärtsamt svalde vatten under två veckor efteråt.

Kom till att förstå att det verkligen stämmer, att kärleken gör en blind.
Blind för sådant som en rationellt utomstående människa på momentet skulle vända blicken från.