七月の日々

sommardagar är som mest omtyckta...

 

... då man kan gå ned till en av Stockholms alla bryggor för att ta sig ett dopp.

 

... då man kan sätta sig vid ett öppet fönsters karm och dricka kaffe.

 

... då kusten kallar och ens pappa envisas med att ta med sin gamla båt ut ur lagunen.

 

för att inte säga de regniga eftermiddagarna hemma då man kan unna sig 

hembryggt finkaffe med lingontoner i sin finaste bersåkopp.

 

lägg till en skönlitterär bok på det och dagen är perfekt.

クレイジー

de som följt mig länge är nog vid det här laget fullt medvetna om att jag älskar 星野源
(Gen Hoshino) mer än någon annan artist då det kommer till musik. Eller älskar, det
handlar nog närmare av så mycket mer. På något sätt finns det alltid någon text av hans
texter vilken exakt beskriver momentet i sig. Finns ingenting bättre, helt enkelt.
Så med endast tre dagar kvar tills det att den första singeln på åtta hela, olidligt långa
månader är det ganska självfallet att någon är lycklig här nere i Amsterdam.

アムステルダムの珈琲フェスティバル

i morse ringde min väckarsignal redan då klockan var 7:05 eftersom det var den andra

och sista dagen av Amsterdam Coffee Festival, och jag skulle dit. Så momentet jag ätit

upp min frukost och ordnat till mig bar det av på min gamla och charmigt sneda cykel.

De enda människorna som syntes till var de som tidigt cyklat till parken för att

morgonjogga, de som promenerade med hunden springandes omkring sig, samt äldre

par som gick i hand. Inga skräniga turister som tror att de äger staden och kan bete sig

så som de känner sig för, inga vingliga och knallfärgade lånecyklar vilka orsakar allmän trafikfara. Inget folk som antingen inte förstår eller inte verkar bry sig om vad

cykelsymbolen i vardera cykelväg verkar betyda. Utan det enda som verkade ha en

tagbar närvaro var känslan av att staden var min egen, att jag korsade mitt eget rike;

någonting obeskrivligt uppfyllande. Grönskande träd, dignande ned över vattnet och

all denna rofylldhet. Under sådana moment påmindes jag verkligen om varför den

här staden alltid funnits där, djupt inuti mitt hjärta. Men hasta fick jag ändå allt göra,

då båten till Amsterdam Noord skulle lämna centralen strax innan kvart i tiotiden.



 

 

från båten kunde man se ett praktexemplar på nederländsk arkitektur; lager på lager.

Till skillnad från kärnan av staden där de smått rangliga kanalhusen trängs på rad, experimenterar holländarna till det ordentligt där det finns plats. Sedan skiljer de

norra och södra sidorna av vattendraget åt sig i sina karaktärer så pass att de lika

gärna kunnat vara två olika städer i diverse delar av landet.

 

 

framme. Eftersom att alla inte direkt vaknar med solen var det ganska lugnt i början,

men snart så var borden fyllda med amerikanska muffins och människor ståendes på led.

 

 

första provsmakningen av cappuccino. Då barristan förklarade för mig att man inte behövde

betala alls blev jag helt stum. Och obeskrivligt... lycklig? Exalterad? I alla fall någonstans i den riktningen. Var ungefär ett uns ifrån att utbrista ett "menar du det??".

 

 

och nog var det en fullfjädrad cappuccino allt. Ett tjockt, men ändå jämnt skum.



 

festivalen i sig var fullkomligt annorlunda från alla de andra jag befunnit mig i innan

dess. Alla som kommit dit var avslappnade, men samtidigt passionerade inom ämnet.

Tänk dig ett stammisfik, men ungefär 160 gånger större och fyllt med socialt folk som

kan tänka sig att prata med allt och alla över en kaffe. Leenden. Stiliga unga karlar med

hårt åtknutna förkläden runt midjan som gick runt och serverade espresso på bricka.

Smakprovning av finare gröna teer tillsammans med mörk choklad. Ett ödmjukt leende,

tillsammans med ett yttrat "hey there, little lady" då de tog ens beställning. Det kändes

i allmänhet så otroligt fint att vara omringad av människor vilka själva med innerst

inne förstår att kaffet är så mycket mer än enbart en dryck en slänger i sig på vägen

till jobbet eller skolan.

 



 

förr eller senare mötte min blick det här stora "kaffeträdet" med dinglande ting. Det

visade sig vara så att den som kände för det kunde skriva ned och berätta någonting

minnesvärt som har haft att göra med kaffe. Och det fanns så mycket. En man som höll

på att hänga upp "grenarna" berättade om en mugg där det till exempel stått om ett par

som gjort slut, men som efter att de träffats en gång till över en kaffe funnit tillbaka till

varandra och varit tillsammans ända sedan dess. I fjorton hela år. Eller den om kopi luak

- en manlig kaffeälskare drack för första gången i sitt liv en kopp som han fann vidrig,

vilken visade sig innehålla världens dyraste kaffesort; nämligen kaffebönor som en

särskild apsort ätit och sedan pressat ur sig den vägen. Jag älskade det hela konceptet

och kunde stå och läsa vardera av de där muggarna under den hela dagen ifall inte

majoriteten av dem varit skrivna på nederländska.

 

 

fann mig dock en underbar en skriven på engelska.

 

 

magiskt makeri.

 

 

efter att det gått prima med att vara veckodagsvegetarian under en hel månad fick det lov

att bli lite hipsterkorv. Då det kom till utbudet fanns fyra olika sorter, alla bisarra till en

grad. Korvvarianten längst till höger var lite extra snitsigt smaksatt med kaffe, tranbär

och harissa. Synd bara att ingen modig människa verkade våga på sig den.

 

 

självfallet fanns det också gröna alternativ för den som ville ha.

 

så gick det med gårdagens fastslagande att den här månaden skulle bli sparsam.

Och visst, jag må vara fattigare under momentet. Men, sexhundra gram

ekologisk mörk choklad rikare och betydligt mer tillfreds än vad jag var innan.

Det kan ju inte direkt vara någonting ont. Sedan så är det väl lika bra, för nu har

jag ju dessutom en bestämd bakgrundsliggande orsak till att spara in som tusan.

En inhandlad aeropress och stressnerver åter tillbaka till noll. Alltså prima.

 

 

il lee

 

det började med ett par klick omkring på Pinterest och där mötte mina två ögon ett enda

stort mörkblått sorl av trådar, vilka visade sig vara dem av en bläckpenna. En efter en till.

Och alla de så otroligt... harmonifyllda på något sätt. Simpelt. Rent. En enda mörkblå

bläckpenna och ett stort tålamod kan åstadkomma så mycket. Il Lee, vart har du varit. (笑)

 

自然の命

 

upptäckte idag finländaren Kai Fagerströms fantastiska fotografier. Efter att husets

ägare dött i en brand, lämnades det till naturens gång och skogens djur flyttade in. 

 

 

 

独りフィーカ

två bord bort satt det en kvartett hipsters mitt emot varandra med varsitt slag av huvud-
bonad. Mannen med en brun hatt i cognacbrun mocka, den snaggade med sotarmössa.
Han med ingen alls utan med en pedantiskt tillordnad frisyr och kvinnan med luva.
Skall de ha citrongul färg på väggarna eller inte. Konversationen tycktes egga upp sig.
Blicken tog sig vidare mot den högra sidan om min axel. Vid kassan stod de två tyska
turisterna som beställde varsin kopp varm choklad istället för det svarta kaffet den
genomsnittlige stockholmaren förmodligen skulle ha valt. Hunden med sådana där
härliga skruvlockar till päls fastnade med blicken på en, medan folk sittandes på en
rad gjorde detsamma med sin iPhone. Det var ett sådant där moment i vilket man
upplevde att allting var samlat på en och samma plats och flera filmer pågick parallellt.

"ursäkta, skulle du bara kunna kolla mina saker i fem minuter?"

"absolut, med livet som insats",

svarade den äldre karlen glatt längs med en optimistisk tummen upp.

--

vet inte exakt vad det är som ligger bakom det hela, men jag har alltid känt mig hemma
på mindre kaféer och smått dolda fik. Om någonstans, går det att skriva dagboken där
eller att läsa en bok. Hemma möts man konstant av uppkommande ting som skall
göras eller en rastlöshet grundad i det att man vill ut i den friska luften, men då man
väl har kaffet framför sig kan det ibland endast tyckas vara nuet som allting handlar
om. Medan det fortfarande finns ett antal droppar kvar skall man ingenstans.

sedan finns också charmen av att det är helt beroende på vilket ställe. Allting passar inte
en som handen i handsken. Olika fik drar till sig olika slags stammisar. Likaså som
det finns olika genrer, finns det människor, personligheter, stämningar med mera av
olika fack. Man söker sig fram tills det att man funnit sig sin egen kopp av te.

visst brukar utbudet av bakverken de svenska fiken erbjuder sällan nå upp till Tokyos
finstilta perfektion med två knallgröna blad av citronmeliss på grädden. Men oftast,
så spelar det faktiskt inte någon som helst roll. Det rör mig inte alltför mycket. För
hur man än vrider och vänder på det hela, är nog förmodligen det viktigaste att av
allting att det finns en själ i maten och stämningen. Ibland kan faktiskt ingenting slå
en smulpaj i vilken degklumparna, bisarrt uttryckt, drunknar i mosade bär. Då det är
rustikt och inte fullkomligt noggrant så kopplar man av mer. Och bara är som man är.

待ち望み

"arbetar du själv inom chokladbranschen, eller?"

 

"nej, det gör jag inte",

skakade jag på huvudet till svars, med ett leende på mina läppar.

"oohh... tänkte bara eftersom att du kommenterade den runda smaken och det rökiga.

Haha, du skulle lika gärna kunna arbeta hos oss ifall du kände för det"

det satte solstrålar på min tillvaro att få höra sådana fina ord. Visst, var jag inte en som
arbetade i den branschen. Dock var jag en som någonstans i min egen tankeverksamhet
tycktes ta chokladen på ett fullaste allvar, likt det japanska uttrycket 「こだわり」,
"kodawari". Så det var inte det endaste udda att jag räckt mig fram till himmelen då jag
faktiskt befann mig i chokladfestivalens mitt. För det fjärde tillfället för att vara exakt.
Det hela årliga eventet skulle kunna beskrivas som min julafton, den enda tidpunkten som
jag faktiskt räknar ned veckorna till likt tiden innan julen som liten. Då hade jag satt upp
regeln att första oktober var dagen då man kunde sätta igång med skrivandet av
önskelistan. Dessa dagar handlar det istället om att tömma kökslådorna på den tillgängliga
chokladen i förberedandet att annat kommer hamna i den glimmande prioriteten.

efter ett halvår i Japan med den bittra avsaknaden av äkta choklad med karaktär då det
närmaste man kunde komma var Lindt för det avskräckande priset på 600 yen, och det
fick lov att bli Glicos "svarta"... var det allt på tiden. Höll om min vattenflaska med ett fast
grepp för att efteråt inte drabbas utav "kakaomigrän" momentet någon nämner ordet
"choklad" i min närhet, vilket alltid varit fallet hittills. För mörk choklad kan faktiskt bli för
mycket...i alla fall ibland. Det tog hela två veckor tills jag kunde knapra på en chokladbit
igen efter den första chokladfestivalen. Men i år gick allting finfint. Har kommit i
underfund med faktumet varför vinkännare alltid skall smattra med tungan efter en sipp.
Har fått det understryket att lakrits inte alls är min kopp av te. Insett det magiska med
kombinationen av mörk choklad och korn av havssalt... till att lyda rådet att äta utan
tillbakahållande då det yttrats mig omkring att jag behöver "äta upp" mig.

annars promenerades det längs Folkkungagatans flera parallellgator. Lade vid en punkt
märke till att det hängde en duk, broderad med ordet "loppis", över en ingångsport och
tittade in. Väl där inne på innergården hade människorna som bodde i de omringande
byggnaderna ställt till med en loppmarknad, med allt ifrån femtiotalsting, till hembakad
plommonpaj, äppelkaka med mera. Någon annanstans i kvarteren blev det blickar in i
gallerierna, samt affärer med vintagelampor ifrån det charmiga sjuttiotalet. Drack mig en
väl omtyckt cappucchino på ett krympt ställe med skylten "kaffe" jag inte lagt märke till
innan dess.

 

 

 

御湯

"vad sägs om att vi tar en dusch tillsammans?",

sade han med ett leende på läpparna. Det var en kort tid efter det att vi blivit ett par
och komplexen över min kropp fanns fortsatt. Men varför inte? Fullkomligt normalt.
Dock stannade jag till då han började tappa upp vatten i badkaret.

"... trodde att vi skulle duscha"

 

"haha, nej, självklart menar jag att ta ett bad tillsammans.

Tro mig, du kommer att gilla det",

och leendet hade blivit till det lekfulla av ett litet barn. Bada tillsammans... nog kunde
man säga att jag inte var en veteran då det kom till sådant. Senaste tillfället jag gjorde
det med någon annan var som en fyraåring i min pappas knä.

efter ett moment hade ångan spridit sig i den hela lägenheten och då man väl steg in i den
var det så pass att även andningen upplevdes invecklad. Fingrarna syntes knappt till.

"du... kommer det verkligen att funka? Kommer man inte att bränna

sönder foten sekunden den doppas ned i vattnet?

Känns väldigt riskfyllt med tanke på all denna ånga, Ryuu"

 

"haha, nej! Det måste vara så här pass varmt förstår du, annars svalnar det så

fort som vattnet stängs av. Den här temperaturen kommer att vara alldeles perfekt"

då väl kranen vridits av gjorde han en gest med handen om att damen som alltid
hade förträde. Svalde ned en tung klump i halsen och lyfte på foten.
Sekunden efter att den större tån doppats ned i badvattnet drog jag undan den och höll om, försäkrandes om att den inte skrumpnat ihop till ett russin. Vattnet var som om
det kokade för fullt i en kastrull. Alltför varmt. Men förr eller senare hade jag lyckats
med att komma så långt att jag satt ned i badkaret. Innan det resultatet krävdes dock
ett antal övertalanden efter varandra, någonting som råkade vara en av hans styrkor.
Den kinesiske mästerargumenteraren glänste i sitt fullaste allt. Och segrade.

 

「どう？」

"hur känns det då?"

 

「熱い．．．死ぬところだよ。龍、本当に死ぬ．．．」

"varmt... kommer att avlida inom kort... Ryuu, jag kommer verkligen att dö...",

och fick ett nickande tillbaka följt av orden att han visste vad som skulle sitta fint. Efter
femton sekunder kom han tillbaka med den mindre handduken vilken han blött ned
i iskallt vatten innan den dragits år. Försiktigt drog han luggen åt sidan innan han vek
ihop den ovanpå min pannas högst satta punkt. Alla brännsmärtor försvann på momentet.

 

"tror nog att de dessutom hunnit bli alldeles lagom nedkylda vid det här laget nu.

Kommer med det bästa av allting nu, så vänta bara lite där du är"

strax efteråt kom han tillbaka med varsin burk av japansk öl, vilket fick det att
glimma om mina ögon. Öl... i en alldeles fuktigt nedkyld burk hade aldrig upplevts som
en räddare på en och samma sätt. Tuppade nästintill av med mitt upphettade huvud
då jag skulle ta emot den, men som tur är blev det inte av. Höll den emot min panna.
Tryckte emot kinderna med den. Tog en klunk och kände mig så obeskrivligt lycklig.

 

「で？」

"så?"

 

「幸せ．．．天国にいるんだ」

"lycklig... befinner mig i himlen just nu",

 

「言っただろう？やっぱり、グランドマルトって最高だな～」

"sade ju det. Man måste ha "grand malt" om någonting förstår du"

och han log varmt och nöjt tillbaka. Som alltid hade han beräknat ting rätt.
Där satt vi efter att midnatten passerat och drack varsin burk mitt emot varandra i
hans badkar. Ingen ängslan angående att hinna med tåget då vi båda
hade eftermiddagsklass dagen efter. Satt och stöttade min haka emot hans vänstra knä.
Det var inte så illa, inte alls... att sitta ned och ta ett bad tillsammans.
Det gjorde vi vid många tillfällen, och alla under natten.

--

slog upp mina stängda ögonlock och det slog mig, att vattnet hade inte varit hett nog.
Det hade redan hunnit svalna ned under tiden jag legat där i. Sen eftermiddag.
Att ta ett bad var det enda som fallit mig in då tiden på sjukhuset mattat ut min kropp.
Magen tryckte och det fanns märken efter nålar på vardera armveck istället för ett.
Kroppen hade varit i ett sådant stressat tillstånd att den vägrat ge ifrån sig något blod.
Imorgon skall det ges ett andra försök och jag har fått uppmaningen ifrån
sjuksköterskan om att äta choklad innan dess.

ただいまって言う感じ

det stod ingen människa vid det lilla templet, så med raska steg klev jag in.
Momentet som mina händer tvättats försiktigt hade mynten kommit fram.

så då återstod det lite mer invecklade. Eftersom att det var årets första tur förbi templet
kändes det som om alltmer viktigt att det skulle passa in korrekt. De flesta studenter
bad förmodligen att det skulle passera testet. Unga kvinnor kanske att den rätte mannen
skulle träda fram framför dem. Kontanter. Lycka... och mitt emellan dessa reflektioner
hade det redan stigit in fem personer igenom grinden. Och alla inhemska japaner dessutom.

kastade myntet. Skakade till repet för att få fram ett blygsamt klang ifrån klockorna.
Dessa bugningar. Händerna slående ihop i en och samma takt. Och ögonen slöts igen.
Önskan stod klar och alldeles tydlig framför mina ögon, innanför locken.
Och veckan var därmed fullbordad innan min typiska söndagsträning.

väl framme vid stället satte jag mig ned på trappstegens mitt,
alldeles runtom hörnet nedtill.
Fönstret smått på glänt. Uppifrån träningssalen hördes Ryuutas lugnande röst som
uppmanade resterande människor att släppa ned axeln. Ta ett djupt andetag.
Och även fastän min egen lektion inte dragit igång ännu, satt jag där med ögonen slutna
samtidigt som lyssnandes. Som det alltid varit innan.
Och en välkomnande värme drog igenom mig från topp till tå.

*gnissel*

"det är öppet nu, för dem som vill komma in",

sade människan medan dörren vändes upp.
En blick runtom hörnet mot trappans mitt och där mötte våra blickar samman.

｢久しぶりだね～」

 och Ryuuta yttrade detsamma med sitt varma leende.
Momentet efteråt hade Nami tittat ned sitt huvud och kvickt omfamnat mig med.

｢久しぶりぃー！！」

med det ena adderat till det andra, fylldes den hörnan i mitt hjärta upp som uppfattade
känslan av det lilla ordet "hem". På sätt och vis kändes det så underligt udda.
Det var mitt träningsställe i Tokyo. Och ändå så mycket mer.
Inte endast likt alla de affärer där de till min överraskning
yttrat att det var länge sedan sist.
^nUtan en varm känsla utav trygghet där man vet att det alltid finns varma människor till.