さようなら、アムステルダム

det har alltid inneburit blandade känslor momentet jag återvänt till Norden och
all den tid vilken kretsar det omkring. Ett uns av sorg, en handfull av förväntningar...
omfamnat av denna bisarrt överväldigande separationsångest; för det blir ju alltid så,
att man mitt i allting faller ned i detta vida medvetandet om vad som var så mycket
bättre på en plats, att gräset alltid tycks vara grönare på den andra sidan.; i alla fall då
den där separationsångesten förstärker allting. Och fastän jag för månader sedan
själv uttryckte mig att jag var "less på Nederländerna", att jag ville hem... så kom det
självfallet så mycket där på slutet. Ting händer. Folk visar upp sig med. Då vissa ting
landar ned bit för bit så uppenbarar sig någonting annat. Någon yttrar orden

"jag kommer att sakna dig...",

och, ja, då känner man sig som en tickande emotionell bomb. Då står man där med
ett brett leende på läpparna i hopp om att det döljer det egentliga innehållet av en.
Den hastiga takten tills hörnet rundats, följt av att man går med de ytterst långsamma
stegen till spårvagnen eftersom att man djupt inombords inte vill släppa taget.
Om staden. Om allting. På något sätt och vis... är det så att man, först då medvetandet
ligger på plats, lägger märke till de där karaktäristiska detaljerna av staden vilka man
tagit för givet men ändå rent av älskar. Detta med att alla tunna byggnader pressade
emellan varandra antingen lutar sig fram eller bak... till det att nästintill alla barn har
bedårande röda lockar. Att man kan ta sig exakt överallt bara man satt sig ned på
cykelsadeln. Med mera, med mera. Så ja, det upplevdes svårsmält att separeras från
Amsterdam. Även fastän de sålde belgisk choklad på Schiphol och kvinnan bakom
disken i hemlighet bjöd mig på en hallonpralin då jag velade kring ifall det var för
dyrt eller inte. Även fast jag längtade efter mina nära i Stockholm

fastän det alltid tycks ha gått långsamt framåt... känner jag ändå att den här halvårs-
vistelsen i Amsterdam verkligen var det bästa jag kunde ha gjort. Detta med att
endast ta allting från och med början igen, att ta det första steget från noll. Inga
minnen inpräntade i marken, utan att man kan själv vara vem i hela friden man vill.
Inga minnen av Ryuu fanns inpräntade i staden, ingenting som rentav kunde relateras
till honom. Ingenting som kunde associeras med örfilar eller sparkar mot tinningen.
Men självfallet triggade mina sinnen till sig momentet jag talade engelska med andra,
medveten om att jag förr eller senare skulle råka uttrycka någonting på ett udda sätt.
Jag gick och lade mig utmattad om kvällen och vaknade likadan. Under den första
tiden rasade jag i vikt, skakade i hela min kropp utav en yttersta utslitenhet. Allting
tycktes pressa ned mitt huvud och hålla det under ytan. Allt, medan jag log och
endast förklarade att jag sovit lite för lite. Gick inte ut och drack varenda helg eftersom
att min kropp krävde sin sömn. Kände inte för att vara med på de flesta fotografierna
som togs, vilket slutade med att vissa utbytesstudenter hade hundratals taggade bilder
och jag få. Bar under den större delen av tiden på den där ständiga ängsligheten om vad
folk skulle tänka då jag inte hade oändligt många fotografier på FB fastän jag
innerst inne inte brydde mig om den hemsidan så mycket. Samtidigt som jag självfallet
inte tänkte yttra orden om att "mitt ex var sjukligt svartsjuk och på grund av rädslan
jag hyste gentemot honom, raderade och taggade jag av nästintill alla fotografier. Tog
bort alla mina manliga kontakter". Det var meningen att jag inte skulle behöva tänka
på honom, samtidigt som det inte direkt var någonting man ville skylta med.

men som sagt, bit för bit... så kunde jag lägga märke till att ting landade. I synnerhet
under de senaste två månaderna. Blev mer medveten om vem jag själv är som människa.
Lärde mig själv att ta allting med en nypa salt på en och samma gång som jag blev
alltmer kapabel till att låta människor komma mig nära. Hans återstående närvaro kom
stegvis till att tappa sin laddning i mitt sinne. Jag behövde inte vara rädd längre. Han
var inte längre här. Han betraktade inte längre vardera minsta steg som jag tog. Jag var
på min egen hand. Jag bestämde över mitt eget liv och kunde ta mina egna beslut. Insåg
att jag faktiskt kunde följa min egen magkänsla och släppa taget.

och en människa fick mig att återkomma till medvetandet om vad jag egentligen brann för.
Någon som inte ens är medveten om det, som inte vet någonting om mitt förflutna och vad
jag har i mina fotspår. Utan endast satt vi ofta där mitt emot varandra och pratade med en
blygsamhet på en och samma nivå.

"så varför ordet "kastanjer"? Har det någon särskild innebörd för dig?"

"innebörd...?",

följt av ett mumlande om att jag alltid använt det ordet till allt möjligt och lite generade.

"lite svårt att förklara, men... jag har alltid tänkt att det kan symbolisera att... 
människor tenderar att vara hårda på utsidan, vassa... men kommer man 
innanför det vassa skalet, så finns det en söt, mjuk insida"

han log medan jag kände mig obeskrivligt generad. Attans att jag fumlade ut en sådan
vag förklaring, jag hade ju kunnat uttrycka det så mycket bättre..., på en och samma gång
som det värmde att han ens funderat på att ställa mig den frågan. Fastän mitt sinne efter
den där destruktiva relationen fram tills dess alltid stött ifrån sig då det kommit till att
konversera med män, kunde jag sitta och prata med den människan. Och rentav koppla av.
Att det kunde kännas så fridsamt att skratta och på en och samma gång blicka någon annan
djupt in i ögonen. Till det att man i bakögat lade märke till att han betraktade en på håll
och log med en då man vände sig om och slog ett möte med blicken. Det var udda. Jag
hade med säkerhet aldrig skrattat öppet och lett emot en människa jag känt under en sådan
kort tid. Det fick mig att känna mig själv så levande, som om någonting släpptes taget om.
Att mina vingar hade tryckt sig loss ifrån den där burens galler. Jag var fri, till slut. Fri.

 

dessa regniga gator med karaktärsfulla hus i mitt hjärta.

 

gick under den sista kvällen tillsammans med några vänner till sky lounge

för att ta en avskedsdrink tillsammans, med en perfekt vy över staden.

 

mitt sista fotografi på mig själv i Amsterdam blev ett där jag log på riktigt,

omringad av de finaste människorna.

分離不安

har under den här veckan förmodligen haft min första helg här nere i Amsterdam då jag

inte tänkt på studier alls. Och mitt i allting tycks staden vara en hundra gånger trevligare

plats att vara på med. Mitt i allting blir man medveten om de små karaktäristiska

dragen som staden har i sig, som att nederländare blir världens hyvens människor 

momentet innan en fotbollsmatch skall börja och alla är vänliga så ända in i märgen.

Eller att cyklar man hem efteråt och landet har vunnit blir handen alldeles röd i och 

med faktumet att alla tycks vilja slå high five med en i farten. Med mera, med mera. 

Kanske ligger grunden lika gärna i medvetandet om att mindre än tjugo dagar återstår 

och stressen att anda in allting staden har att ge stiger upp i ens sinne... hur som helst,

avbockandet pågår för fullt. 

 

av ett rent sammanträffande var det årets Vondelparkfestival, så flera av oss

samlades i parken för att kolla utbudet och i allmänhet frossa i billig

Ben & Jerry för en ynka en euro. 

vi rundade hela parken och fann oss nya hörnor av den.

 

vaknade imorse relativt sent och alldeles lagom till det avancerade vinyasapasset 

hos yogastudion bortom Rijksmuseum. Kommer att sakna de stora salarna

med tackornament, kristallkronor och grönskande utsikter utanför fönstren.

 

slutade än en gång upp hos stammisstället för att plugga, vilket är oundvikligt då

 Nicolas kaffedrycker någonstans framkallat ett beroende hos mig.

Fick bli en flat white, som en sann nederländare skulle ta kaffet. 

金曜日の過ごし

med en till essä inlämnad känns det lite grand som om man är tillbaka till livet igen. Visst,
jag har fortfarande en grupparbetsessä på 4000 ord och en tenta att ta itu med, men
detta att kunna ta mig en cykeltur ute i solen och inte sitta i datorsalen under åtta timmar
är i lika med 100% ren och skär lycka. Med inte mer än omkring tjugo dagar återståendes
känns det dessutom fundamentalt. Så mycket att se, så mycket att få gjort... det tycks vara
det exakt samma var och varenda gång man skall lämna en plats man bott ett halvår på.

så det kändes verkligen rätt och korrekt att bara sätta mig på cykeln och korsa genom
hela det västliga distriktet Jordaan under fredagseftermiddagen, likt man kan spatsera
utan riktning. De kvarteren ligger förmodligen mig närmast hjärtat, tillsammans med
De Pijp i sydöstra Amsterdam. Fler undangömda och slingrande gator än någon
annanstans i staden. Dolda affärer vilka man får gå på upptäcktsfärd för att ens finna.
Hipsterkaffe hos Headfirst Coffee eller De Winkels appeltaart vilken enligt allas ord
skall vara landets överlägsna. Det är förmodligen det här distriktet som skulle ligga
närmast Södermalm och Shimo-Kitazawa ifall man vägde alternativen i händerna.
Till min överraskning var det inte så mycket folk längs gatorna idag heller. Staden sov.

dessa så omtyckta gator.

det fanns andra som också kände sig desperata efter solljuset.

 

bestämde mig för att pricka av den första kafévisiterna innan hemresan

genom att sätta mig inne hos lot sixty one och smaka på deras latte

då det annars alltid beställts en flat white.

 

skummad perfektion tillsammans med en inhandlad volym av

Cereal att läsa under trädskuggona och ingenting kan gå fel.

i andra ord, en finfin fredag för mig del. Gick under kvällen tillsammans med de 

andra tjejerna i mitt lägenhetskomplex på den första VM-matchen och målade 

varandras kinder i blått, rött och vitt... och fick mig en insikt om att nederländarna 

är som om besatta då det kommer till fotboll. Ett mål, och en DJ spelar dunkande 

musik med alla människor skrikandes. Orangea pappersbilder fallandes från skyn... 

och de spanska åskådarna nedskvätta med Heineken av de självsäkra motståndarna. 

Min tyska vän Nina var dock sympatisk och gav dem alla sina näsdukar, vilket

uppskattades. Alla människor befann sig på Museumplein klädda i orange och målade

i flaggans alla färger  och stämningen var nästintill magisk.

紅色の日々

"men jag är helt lugn, faktiskt, väldigt mycket lugnare än vad jag kunnat tänka mig,

faktiskt imponerad"

"du är inte lugn"

"du. D-du vet inte inte någonting om vare sig jag är lugn eller inte, hade jag varit 

som normalt hade jag nog allt inte kunnat hålla masken just nu"

"du. Är inte lugn"

"j-jag är så jäkla lugn...",

med en obeskrivligt tung klump av gråt i halsen. Men faktiskt, så har jag under min tid
i Amsterdam hittills lärt mig själv att hantera dilemman och motvindar, mer än vad
jag gjort gjort innan dess. Men visst, det sög. Och vad, att just längan av datorer i
universitetets datorsal i vilken min ingick slocknade för en sekund och därmed fick fem
timmars essäskrivande att försvinna ut i luften. Dagen innan det var dags för inlämning.
Livet. Jag satt fullkomligt still med ett kritvitt ansikte utan något som helst uttryck
att mig till. Hon framför mig lutade sig ned i armarna och rentav grät då hon väl insett
vad det var som just hade skett. Folket längs de andra datorlängorna drog djupa andetag
i en ren och skär tacksamhet över faktumet att de klarat sig helskinnade.

så som sagt, hela min tillvaro har liknats med en enda lång och intensiv Chopinballad,
med alla de tillkommande tonerna. Ytterst uppfyllande momentet man har fått betyget
på den ena essän, lite annat då man någonstans tycks sitta fast med en annan. Men, så
är det. Helt enkelt. Jag är bara sjukt tacksam att min gamla laptop bestämde sig för att
packa ihop innan den mest intensiva perioden, och inte innan någonting var nästintill
klart. Så det är kombinationen av datorbrist och essäöverflöd som orsakat den här
utstående frånvaron fram tills nu. Med all den tid som lagts ned på studierna har jag
knappt haft någon tid till annat heller ändå. Jovisst, kaffe. Har blivit stammis på ett
skandinaviskt fik, vilket onekligen både har att göra med hemlängtan och att grabben
som jobbar där har varit sverigemästare i brewing och i andra ord är fullkomligt
superb med sina lattar. Har gått på Amsterdam Food Film Festival, vilket var rent av
fantastiskt, likaså bokat biljetter ned till Belgien tillsammans med fem fina vänner.

Tog mig under förra lördagen en tripp bort till FOAM, Amsterdams fotomuseum och gick på en utställning med Richards Mosses trollbindande foton av ett Kongo i magentatoner.

Välkomnades vid dörren av en liten födelsedagstjej som

just blivit tre år med rosett och allting.

beställde mig en cheesecake som han i kassan rekommenderade, vilket visade sig vara

rätt och korrekt. Bortsett ifrån kakan fick jag mig en lingonsymmetri med.

Pionen jag handlat för Shuus årsdag då jag just skurit och satt ned den i sin vas.

nej, nu längtar jag hem till Norden. Det skall bli så härligt att komma hem om en månad,
fastän alla andra säger att jag borde stanna kvar i Amsterdam så länge som det endast går.
Det behövs inte, men nog kommer jag att utforska staden in till dess mest dolda hörn.
Och bocka av exakt alla kaffeställena som jag skrivit upp på min lista.

Fler inlägg kommer att komma. Lovar.

アムステルダムの珈琲フェスティバル

i morse ringde min väckarsignal redan då klockan var 7:05 eftersom det var den andra

och sista dagen av Amsterdam Coffee Festival, och jag skulle dit. Så momentet jag ätit

upp min frukost och ordnat till mig bar det av på min gamla och charmigt sneda cykel.

De enda människorna som syntes till var de som tidigt cyklat till parken för att

morgonjogga, de som promenerade med hunden springandes omkring sig, samt äldre

par som gick i hand. Inga skräniga turister som tror att de äger staden och kan bete sig

så som de känner sig för, inga vingliga och knallfärgade lånecyklar vilka orsakar allmän trafikfara. Inget folk som antingen inte förstår eller inte verkar bry sig om vad

cykelsymbolen i vardera cykelväg verkar betyda. Utan det enda som verkade ha en

tagbar närvaro var känslan av att staden var min egen, att jag korsade mitt eget rike;

någonting obeskrivligt uppfyllande. Grönskande träd, dignande ned över vattnet och

all denna rofylldhet. Under sådana moment påmindes jag verkligen om varför den

här staden alltid funnits där, djupt inuti mitt hjärta. Men hasta fick jag ändå allt göra,

då båten till Amsterdam Noord skulle lämna centralen strax innan kvart i tiotiden.



 

 

från båten kunde man se ett praktexemplar på nederländsk arkitektur; lager på lager.

Till skillnad från kärnan av staden där de smått rangliga kanalhusen trängs på rad, experimenterar holländarna till det ordentligt där det finns plats. Sedan skiljer de

norra och södra sidorna av vattendraget åt sig i sina karaktärer så pass att de lika

gärna kunnat vara två olika städer i diverse delar av landet.

 

 

framme. Eftersom att alla inte direkt vaknar med solen var det ganska lugnt i början,

men snart så var borden fyllda med amerikanska muffins och människor ståendes på led.

 

 

första provsmakningen av cappuccino. Då barristan förklarade för mig att man inte behövde

betala alls blev jag helt stum. Och obeskrivligt... lycklig? Exalterad? I alla fall någonstans i den riktningen. Var ungefär ett uns ifrån att utbrista ett "menar du det??".

 

 

och nog var det en fullfjädrad cappuccino allt. Ett tjockt, men ändå jämnt skum.



 

festivalen i sig var fullkomligt annorlunda från alla de andra jag befunnit mig i innan

dess. Alla som kommit dit var avslappnade, men samtidigt passionerade inom ämnet.

Tänk dig ett stammisfik, men ungefär 160 gånger större och fyllt med socialt folk som

kan tänka sig att prata med allt och alla över en kaffe. Leenden. Stiliga unga karlar med

hårt åtknutna förkläden runt midjan som gick runt och serverade espresso på bricka.

Smakprovning av finare gröna teer tillsammans med mörk choklad. Ett ödmjukt leende,

tillsammans med ett yttrat "hey there, little lady" då de tog ens beställning. Det kändes

i allmänhet så otroligt fint att vara omringad av människor vilka själva med innerst

inne förstår att kaffet är så mycket mer än enbart en dryck en slänger i sig på vägen

till jobbet eller skolan.

 



 

förr eller senare mötte min blick det här stora "kaffeträdet" med dinglande ting. Det

visade sig vara så att den som kände för det kunde skriva ned och berätta någonting

minnesvärt som har haft att göra med kaffe. Och det fanns så mycket. En man som höll

på att hänga upp "grenarna" berättade om en mugg där det till exempel stått om ett par

som gjort slut, men som efter att de träffats en gång till över en kaffe funnit tillbaka till

varandra och varit tillsammans ända sedan dess. I fjorton hela år. Eller den om kopi luak

- en manlig kaffeälskare drack för första gången i sitt liv en kopp som han fann vidrig,

vilken visade sig innehålla världens dyraste kaffesort; nämligen kaffebönor som en

särskild apsort ätit och sedan pressat ur sig den vägen. Jag älskade det hela konceptet

och kunde stå och läsa vardera av de där muggarna under den hela dagen ifall inte

majoriteten av dem varit skrivna på nederländska.

 

 

fann mig dock en underbar en skriven på engelska.

 

 

magiskt makeri.

 

 

efter att det gått prima med att vara veckodagsvegetarian under en hel månad fick det lov

att bli lite hipsterkorv. Då det kom till utbudet fanns fyra olika sorter, alla bisarra till en

grad. Korvvarianten längst till höger var lite extra snitsigt smaksatt med kaffe, tranbär

och harissa. Synd bara att ingen modig människa verkade våga på sig den.

 

 

självfallet fanns det också gröna alternativ för den som ville ha.

 

så gick det med gårdagens fastslagande att den här månaden skulle bli sparsam.

Och visst, jag må vara fattigare under momentet. Men, sexhundra gram

ekologisk mörk choklad rikare och betydligt mer tillfreds än vad jag var innan.

Det kan ju inte direkt vara någonting ont. Sedan så är det väl lika bra, för nu har

jag ju dessutom en bestämd bakgrundsliggande orsak till att spara in som tusan.

En inhandlad aeropress och stressnerver åter tillbaka till noll. Alltså prima.

 

 

アンネ・フランクの家へ



idag har det varit en fin och efterlängtad dag för min del då det var bestämt

att vi i litteraturklassen skulle ta oss bort till Anne Franks hus på Prinsengracht.

 



 

det är en alldeles särskild stämning i luften en tidig morgon i Amsterdam. Staden sover

fortsatt länge medan solljuset stiger upp alltmer. Kluckandet av båtar är det enda som

hörs. Så med morgonsolen på min sida skadade det inte alls att jag tagit fel på tiden

och kommit in till stan alldeles för tidigt. Vädret var värt sin efterlängtade promenad.

 

att vandra igenom Anne Franks hus var en alldeles egen upplevelse. Det är svårt att

förklara det hela, men uttrycket som träffar bäst är nog det engelska ordet "numb".

Fastän det inte fanns några som helst återstående möbler i huset eftersom nazisterna

alltid tömde judarnas bostäder på allt resterande, låg det på något sätt i luften. Att alla

fönsterna var svartmålade inifrån, de nederländskt branta trapporna, alltisamman med

faktumet att hon själv tillbringat över två år där inne... gjorde att allting bara upplevdes

som väldigt tungt. Ingen av oss var direkt pratsamma efteråt. Det var så pass att man

knappt ens reagerade på att det faktiskt stod en äkta Oscarstatyett inglasad vid utgången.

 

under eftermiddagen drog det sig till arkivet för krigsdokument, där en äldre karl

visade upp de handskrivna kopiorna av hennes alla tre dagböcker tillsammans med

andra ting. Bortsett ifrån faktumet att de var exakta kopior värda över en miljon

euro(!!), hade de dessutom samma bokomslag som originalen. Det enda som sade

att de faktiskt var kopior var en liten klisterlapp på insidan av den första sidan.

 

hon hade en sådan nätt och ordentlig handstil.



 

 

fick erfara en sådan där en-gång-i-livet-upplevelse och bläddra igenom alla tre böckerna,

vilket om något var helt magiskt... det skadar allt inte att vara litteraturstudent ibland.

 

 

sedan fick det dra sig hem. Må nog säga att Amsterdam allt är lika vackert

under skymningen som under gryningen. Nu kallar essäskrivandet och fem

dagar på rad med regn, regn, och ännu mera regn enligt väderprognosen. 

 



Screaming Beans

som nästa kaffeställe i ledet blir det Screaming Beans.

 

stället i sig ligger mitt bland De 9 Straatjes, "de nio gatorna" i västcentrala Amsterdam,

så att drygt hälften av kunderna talar annat än nederländska är taget som det större

folkstimmet. Men. Trots allt detta, är det ett helt reko ställe med reko människor som

kan sin sak. Latten är förmodligen den starkaste hittills och deras appeltaart är så

fluffigt mjuk att man får det där fåniga leendet på läpparna efter en tugga.

 

eftersom att det är beläget i ett sådant omtyckt område av turister, har de ordnat så att

den bakre delen av menyn är alltid översatt till engelska för den som inte kan språket.



 

 

adress: Hartenstraat 12, Amsterdam

 

hur att ta sig dit: ta femmans linje med spårvagnen ifrån centralstationen och stig av

vid Dam. Väl där fortsätter du att gå en liten bit fram i samma riktning, följt av att du

svänger av till höger då du möts upp av tvärgatan Paleisstraat. Gå längs den gatan

och korsa sammanlagt två kanaler så kommer du att komma in på Hartenstraat, 

med stället snart på din högra sida. 

 

 

KOKO Coffee & Design

och så har jakten på Amsterdams bättre kaféer och fik äntligen dragit igång.
Den här ack så regniga eftermiddagen fann jag mig KOKO, ett litet ställe som
överträffade mina förväntningar med råge och nu ligger på plats nummer ett.

kort sammanfattat är det ett hippt kafé samt en liten designeraffär i ett. Den dova
belysningen, tillsammans med en kombination av gammalt möter nytt gör det till
ett ställe man mer än gärna skulle vilja tillbringa en hel regnig eftermiddag på.
Och ta ungefär allting som finns i lokalen med sig hem för den delen.
Att det dessutom är väldigt centralt beläget är ett plus i sig.

 

 

 

adress: Oudezijds Achterburgwal 145, Amsterdam

 

hur att ta sig dit: stig av vid Dam ifall du exempelvis tar spårvagnslinjen 5
ifrån centralstationen. Vänd till vänster och korsa vägen så att du kommer in på
Dam Platz, det stora torget. Då du väl har Madame Tussaud på din högra sida,
fortsätter du rakt fram och kommer in på affärsgatan Damstraat. Efter att du
korsat den andra kanalen i ledet, kommer du att se kaféets nätta lilla skylt på
tjugo meters håll ned åt vänster.

到頭到着

 

"jo, det är ett särskilt pålägg på mackan som jag bara måste ha!"

 

"vad då för något pålägg?"

 

"vet inte vad det heter... inte på engelska heller för den delen...",

vred hon på sig och berättelserna om vad barnen alltid haft på sina mackor då min äldre
syster arbetade som au pair i Nederländerna flöt upp innanför pannloben på mig.

"... menar du strössel, eller? Det är många som äter det verkar det som"

 

"inte exakt... men jag kommer säkert att hitta den väl där. Och sådana där,

sådana där "stroopwaf-någonting"!"

 

"stroopwafeln?"

 

"exakt!"

vi var tre personer som skulle dela lägenheten i närheten av universitetet och då jag
och polskan väl hade ställt ned våra väskor i rummen, tog vi oss vår första tur till
mataffären på håll. Båda tingen som hon eftersökte fanns i affären. Stroopwafel fanns
att se överallt, även mitt framför kassan; det där lilla nätta nederländska bakverket
bestående av två runda våfflor med ett lager sirap av något slag emellan.

och angående det där pålägget... var det bokstavligt talat hyvlad choklad i en påse.
Den hela hyllängden som hon fann det på bestod av choklad, strössel och allt annat
möjligt sött man kunde ha, som på samma gång inte var marmelad. Stod förmodligen
förstummad där under minst två minuter.

det var faktiskt riktigt roligt att ta min första tur till en nederländsk matbutik.
Vi fick det understruket att en bild ofta inte räcker till, utan att man verkligen
blir handikappad av att inte kunna språket. Bara att tolka ifall smöret bestod av
hundra procent smör eller inte var komplicerat, medan det att välja vilket paket
med färdigskivad ost som passade en i smaken var ett dilemma. Fast för att vara
riktigt optimistisk fanns det färskt bakat bröd i mängder. Och dessutom gudomligt
gott sådant på det. Inte konstigt att den genomsnittlige holländaren äter bröd med
någonting gott till lunch.

 

--

min kropp och sinne tycks inte ha ställt sig in på detta ännu, det känns rent
overkligt att vara nere i Amsterdam. Utmattad efter att under morgonen stigit upp
tjugo i tre, övermannad av den där känslan av att vara ynkligt liten i en fullkomligt
obekant omgivning. Men bortsett ifrån dessa prägelser känns det faktiskt rätt så fint.
Momentet planet landade var landningsbanan omringad av kanaler med fridfullt
simmande änder i. Vattnet är praktiskt taget överallt. Nästa vecka kommer jag att
skaffa mig min egen cykel att ta mig omkring med. Nu är jag här.

五日間残り

skall jag vara ärlig... så känns det smått overkligt. Eller ganska så omtumlande.
Från att ha tyckt att tiden gått alltför långsamt och varit utbredd, så känns det som
om den inte räcker till längre. Långa listor ifyllda med ting som skall bli utförda
eller handlas kantas längs med denna övermannande resfeber. En skräckblandad
förtjusning, helt enkelt. Så de senaste dagarna har fyllts med ting som att gå
till biografen ett flertal gånger med fina människor, att laga mina egna dumplings
en sista gång för att göra pappa munter, till att ta mig en sista tripp till Fotografiska
för att bli ännu mer förälskad i Eliott Erwitts svartvita fotografier.

och mitt i allt detta känner jag dessutom att det är så otroligt bra för mig det här.
Att ha en helt annan, obekant utmaning framför mig själv och att innan dess haft ett
extra långt lov där jag fokuserat på att endast tänka på mig själv. Unnat, även smått
skämt bort ifall det har funnits ett behov av det. Inga måsten, utan endast på känsla...
vilket varit så nyttigt att det inte finns ord för det. Visst har allting inkluderat bland
annat kurator, läkare och samtalskontakt på en kvinnojour och hela köret, men det
har verkligen varit till min hjälp. Jag drömmer fortsatt mycket, men inte längre till
den grad att jag vaknar fullkomligt utmattad då klockan ringer; försöker undvika
att hålla en järnkoll på mina fötter då jag går och hålla min blick uppe, och lyckas
även med det. Tillåter mig själv till att bara vara. Och låter ångesten lossna en bit.

om mindre än fem dygn kommer jag att stå med två fyllda rullväskor i centrala
Nederländerna, i en stad vilken jag aldrig vandrat runt omkring i; betrakta en okänd
värld i dess vida öga och dra mig djupt andetag. Livet kan tyckas vara otålmodigt,
men på en och samma gång så väntar det på en. Det är bara att ta det första steget.