onsdag 3 september 2014

経過

"you've got the whole world in your hands"
"världen är allt en liten plats"...

alltsammans, medan den mitt i allting kan upplevas som så pass stor momentet
man står vid tröskeln till nya riktningar i ens liv. Och det kan märkas genom
flera skepnader; ens egentligen rågade hållning som kryper ihop till den av ett
russin, dessa ökande slag innanför bröstkorgen på en. Men det som slog mig som
om mest var det att drömmarna uppenbart var präglade av allt detta överväldigande.

natten innan jag skulle vakna upp kvar över sex för att packa banankartonger i
fyra timmar sträck, satt han där rakt framför mina ögon. Det ösregnade utanför
fönstret i vår lägenhet, och hur det kom sig att jag ens befann mig i den
enrummaren hade jag inte en blekaste aning om.

varför är jag här nu igen... det känns som om det var något ärende jag skulle 
ta itu med, men jag vet inte vilket... aargh, vad frustrerande..,

medan han själv hade ett ödmjukt på läpparna, det där som alltid smälte ned mitt
hjärta momentet ögonen mötte det. Skrattade. Var som om en femåring igen...
men djupt inombords var jag samtidigt medveten om att jag verkligen behövde
ta mig ut genom den där ytterdörren, och så fort som möjligt.

agera normalt bara, gör ingenting märkvärdigt...

"skulle du ha någonting emot att jag kollade igenom din iPad med?"

...,

följt av att jag kvickt kastade plattan till honom så att han inte skulle tolka det som
om jag dolde någonting från honom. Han hade redan blickat igenom min iPhone
utan, till mitt lättande, en märkvärdig reaktion. Den var säker. Men fastän jag
innerst inne var fullkomligt medveten om att jag inte hade någonting laddat i
plattan, fanns ändå den där tärande ängslan närvarande. Den där som för vardera
sekund tycktes öka dubbelt i vikt för vardera sekunde som gick.

jag har väl ändå ingenting alls där i väl, det är lugnt... eller...

hjärtat gick på fullvarv, paniken steg alltmer närmare mitt sinne... följt av att han
nätt och lätt kastade plattan vid sin vänstra sida. Och log det där leendet.

"alltså jag förstår inte, vill du verkligen att jag skall bryta av benet på dig, eller?"

mitt ansikte blev kritvitt, medan att alla möjliga tankar strömmade genom mitt sinne;
han hade alltid hållit inne med att slå mitt i ansiktet på mig då vi båda gått i en skola
där allavisste vilka vi två var, aldrig gått så långt att han brutit någonting inuti mitt skinn.
Men nu fanns det ingenting att hindra honom längre, vi gick inte i den skolan längre.
Det var endast vi två, han och jag, så han var kapabel att göra vad han än kände sig för...

"jag får nog göra det",

följt av att han drog fram ett långt skinnskärp för att binda fast mig i en soffa vilken
visat sig vara bakom ryggen på mig. Innan jag hunnit rusa åt sidan hade han slungat
ned min kropp i soffan och drog i skärpet för att binda fast magen i den. Allting gick
så fort, att det enda jag kunde se innanför min pannlob var en regnig pendelstation
efter en annan, tänkandes vilken jag skulle kunna löpa in i... och innan jag hunnit
tänka på någonting annat greppade min äldsta syster mitt i allting tag i honom
bakifrån, krävandes att han skulle släppa taget om mig. Det var då adrenalinet steg
upp i mitt sinne och paniken överväldigade mig. Han skulle utan tvekan skada henne
med, det fick inte hända, åh gud, det fick inte hända... följt av att jag skrek efter hjälp.
Jag hade gråtit förr, skrikit utan rädsla och smärta. Men aldrig efter hjälp från andra
människor då de på något sätt inte funnits inom räckhåll inuti hans och min bubbla...

「誰か、助けて…!!」

momentet efteråt vaknade jag. Klockans stod på 05:57, och inom kort skulle
väckarklockan ringa till. Det regnade inte, men en tung dimma låg tungt
utanför mitt fönster medan det kändes avtrubbat inombords. Det var morgon,
och jag var här. Jag var inte som om inlåst i den där ettan borta i Kami-Shakujii.
Inom ett antal timmar skulle jag lämna min stad för en annan... så det fanns utan
tvekan en mening bakom varför han besökt mitt sinne under just den natten och
ingen annan; han försökte hålla mig kvar, medvetandes om att jag var på väg
någonstans annanstans, långt utanför vår kärna. Men. Att jag skrikit under den
tidpunkten... var nog ett gott tecken om någonting; jag kunde se framför mig att
det fanns människor utanför skalet vilka förhoppningsvis skulle komma till min
undsättning ifall jag skrek efter hjälp. Att det fanns, finns människor där ute
bara man letar. Att jag behövde hjälp med att komma bort från honom, och inte
av honom. Att jag ville bort, visste att den egentliga tryggheten låg långt utanför
den där instängda kärnan beståendes av endast oss två.

det var menat att den drömmen skulle komma den natten. Jag behövde den för att
se exakt vart jag stod någonstans, ifall jag var redo att åka långt, långt bort eller ej.
Och det visade jag mig nog vara, med fingrarna vandrandes från ett kapitel till ett
annat hittills kritvitt ark. Så nu är det bara upp till mig själv att fylla i dess nyanser
med de toner som passar min egen smak. Och leva.