tisdag 15 januari 2013

ただいまって言う感じ

det stod ingen människa vid det lilla templet, så med raska steg klev jag in.
Momentet som mina händer tvättats försiktigt hade mynten kommit fram.

så då återstod det lite mer invecklade. Eftersom att det var årets första tur förbi templet
kändes det som om alltmer viktigt att det skulle passa in korrekt. De flesta studenter
bad förmodligen att det skulle passera testet. Unga kvinnor kanske att den rätte mannen
skulle träda fram framför dem. Kontanter. Lycka... och mitt emellan dessa reflektioner
hade det redan stigit in fem personer igenom grinden. Och alla inhemska japaner dessutom.

kastade myntet. Skakade till repet för att få fram ett blygsamt klang ifrån klockorna.
Dessa bugningar. Händerna slående ihop i en och samma takt. Och ögonen slöts igen.
Önskan stod klar och alldeles tydlig framför mina ögon, innanför locken.
Och veckan var därmed fullbordad innan min typiska söndagsträning.

väl framme vid stället satte jag mig ned på trappstegens mitt,
alldeles runtom hörnet nedtill.
Fönstret smått på glänt. Uppifrån träningssalen hördes Ryuutas lugnande röst som
uppmanade resterande människor att släppa ned axeln. Ta ett djupt andetag.
Och även fastän min egen lektion inte dragit igång ännu, satt jag där med ögonen slutna
samtidigt som lyssnandes. Som det alltid varit innan.
Och en välkomnande värme drog igenom mig från topp till tå.

*gnissel*

"det är öppet nu, för dem som vill komma in",

sade människan medan dörren vändes upp.
En blick runtom hörnet mot trappans mitt och där mötte våra blickar samman.

「久しぶりだね~」

 och Ryuuta yttrade detsamma med sitt varma leende.
Momentet efteråt hade Nami tittat ned sitt huvud och kvickt omfamnat mig med.

「久しぶりぃー!!」

med det ena adderat till det andra, fylldes den hörnan i mitt hjärta upp som uppfattade
känslan av det lilla ordet "hem". På sätt och vis kändes det så underligt udda.
Det var mitt träningsställe i Tokyo. Och ändå så mycket mer.
Inte endast likt alla de affärer där de till min överraskning
yttrat att det var länge sedan sist.
^nUtan en varm känsla utav trygghet där man vet att det alltid finns varma människor till.






torsdag 10 januari 2013

到着

sov knappt en blund under flygresan, men ändå var det den bekvämaste hittills.
Det var inte en och samma omständighet med hjärtat uppe i halsgropen som sist,
utan närmare en känsla av att vara på väg hem. Så att hörlurarna som väntat var
alltför urusla för att höra ett ord av filmen Looper spelade ingen roll det heller.
Men det mest omtyckta var utan tvekan då jag drog upp fönsterskärmen för att blicka
över Sibiriens klara stjärnhimmel och fann mig mitt livs första norrsken.
Självfallet en bit bort, men till tyckes på en och samma höjd på planet. Så fint.

fast självklart hoppade man till lite då det där 'dunset' kom under landningen,
det som välkomnar och intygar att en kommit fram. Då blossade allting ut.
Alla dessa inre frågor om ifall det verkligen stämmer. Är jag verkligen här....

fast samtidigt har det inte varit alltför mycket tid till det.
Att ställa klockan på strax efter sex för att göra placerings-testet i skolan dagen efteråt
innebar inte alltför mycket pepp med tanke på vad två sömnlösa nätter i streck kan göra.
Ögonvitor så in i skräckfilmen röda. Vill inte tänka på det.
Och fyra prov uppradade efter varandra med mat först före två. Någon ville ge upp...

men överlevde. Och jag klarade mig fastän sju månaders mellanrum upp till nästa nivå!
Så positiva tankar från och med nu! Får lägga mig ned lite kraft på att se ting ifrån den
ljusa sidan istället för att grumla ned sig över att min förra klass hamnat under förmiddagen
och jag efter, eller att den nya under loven pluggat in en halv nästa grammatikbok.

till exempel att det endast fem minuter ifrån mitt boende ligger den finaste lilla
helekologiska affär. Med alltifrån mängder råris till ekologiska dorayaki.
Och på hörnan till den en brödbutik med rågbröd. En fin början med andra ord.

 tog mig min första tur i Koenjis vintageaffärer för den första gången på sju månader
idag och fann en våning till i ett av stammisställerna.

tog en liten reflektionsfika. 
Fick bli cafe apartment då det nästintill alltid är folktomt där till vardags
och det också är så där lugnande att se folk vandra förbi nedanför fönstret.

till det en cheesecake och 豆乳ラテ, latte på sojamjölk.

drog till mig en diabeteschock över så pass söta iPhonefodral det fanns hos village vanguard.
Ugglor alla mina dagar, mitt pantonefodral har fått sig en konkurrent.

imorgon kommer det igång med de vanliga lektionerna och vad än
så kommer min mobil INTE hamna ovanpå mattan en gång till
(vilket imorse ledde till ett uppvaknande, 07:58...).
Det kanske inte heller kommer vara så illa med eftermiddagslektioner trots allt.
För tänker man efter lite, kan ju alltid förmiddagarna tillbringas med grammatikplugg
inne hos det stora Chuobiblioteket näst intill. 頑張ります~

torsdag 3 januari 2013

離れの悲しみ

då återstod det mindre än fyra dagar, med ett helt nytt år bakom hörnet.
Och åter igen möts man av den där smått melankoliska separationsångesten
av gamla hederliga Stockholm med. Farväl Sodom, tills vidare lilla Kungsholmen.
Så pass att till och med stirrandet ut genom roslagsbanans fönster upplevs nödvändiga.
Jag är väl förmodligen en liten stockholmsjänta trots allt, haha.

den här dagen fick bland annat bestå av min sista dag på egen hand inne i stan.

 sista bokfikat fick tillbringas inne hos Mellqvist på Rörstrandsgatan
med sällskapet av den troligtvis mest omtyckta boken hittills.

 hötorget hade lugnat ned sig längs mörkret.
 sista klottret inne hos Kreatima
samt en nyårshälsning som min feber tycks ha rört om till en enda röra.
årets avskedsfika med Sofia innan avresan.
Fanns mindre suddiga bilder, men den här var ganska så klockren då det kommer till henne.

annars är det Fotografiska som återstår, min sista vink till Södermalm.
Och att lyssna i mängder på Hoshino Gens musik medan jag packar väskorna.
Det att få reda på att han opererats för någon slags hjärnblödning trots sin unga ålder
på 31 var ett litet slag i magen trots allt... så det återstår att be för honom.
Att han klarar sig, och att han också hinner repa sig så pass att jag kan se honom
ha en spelning under min tid i Japan. 元気になってね。