heima

att man inte funnit den här trollbindande pärlan tidigare... 

Frances Ha

 

"sometimes it's good to do what you're supposed to do when you're supposed to do it"

 

en sådan där hjärtvärmande film i svartvitt om vänskap till själsfrändesnivån, New York
och allmän vilsenhet, som botar de flesta unkna dagar. Kombinationen av fransk musik
och David Bowie kan ju aldrig direkt sitta fel heller.

her

 

ser så mycket fram emot att filmen snart har premiär här nere i Amsterdam.

Bara trailern är så underbar att man ser den om och om igen.

 

The Secret Life of Walter Mitty

sitter och är alldeles exalterad över att det endast är nio dagar som återstår tills premiären
av filmen The Secret Life of Walter Mitty. Hittills har det varit få trailers som nästintill
trollbundit mig och att bara soundtracket i sig är episkt skadar ju inte heller.

「いまを生きる」

'now on this class you can either call me Mr Keating,
or if you're slightly more daring, "o Captain my Captain"'

en film mitt hjärta slår sig varmt för.

愛読

med en inlämnad lingvistikessä på över tusen ord och annat genomfört, var det
dags att göra någonting för mig själv. Det fick bli en vegetarisk kokbok denna gång.
Stor och dyr nog för att bli kvarståendes på hyllan, och ändå fick den mig att titta förbi Akademibokhandeln vid åtminstone tolv tillfällen bara för att. I synnerhet kokböcker
tenderar att fästa sig på mitt huvud. Det räcker inte med en. Vet inte exakt varför,
men ifall det är någonstans som jag trivs så är det i en bokhandel. Att vara omgiven av
väntande böcker är som att få en enda stor kram. Kan stå där under timmar och bläddra
så mycket som jag bara känner för, vilket jag också gjorde i Tokyo. Bokhandeln T-Site var
den sjunde himmelen för mig under regniga dagar eftersom det dessutom fanns ett
Starbucks mitt i det hela.

Världar i olika skepnader uppenbarar sig, beroende på just vilken bok man slår upp.
Handlar man den blossar det upp en varm känsla inombords med. Så det fick lov att
bli den där kokboken, vare sig jag redan hade över femton japanska(exklusive svenska)
kokböcker som det var eller inte. Det är dags att komma ut ur hörnet och uggla ned mig
själv i matlagningen igen. Kanske inte fyra rätter som då jag fortsatt bodde i Japan,
men steg för steg. I min egen takt. Tillsammans med mycket film.

 

「アデル、ブルーは熱い色」

och så var den första veckan av Stockholms filmfestival avklarad. Två sedda och tre
återstår. Ikväll var det dags för Blå är den varmaste färgen, årets vinnare av guldpalmen
och sedan också den förmodligen mest omtalade filmen. En tre timmar lång film om
den unga Adèle, vars liv tar sig en omvändning då hon träffar den blåhåriga konststudenten
Emma och utvecklar känslor för henne. Rå, men samtidigt väldigt rörande.

den officiella premiären kommer att vara den 22e november.

「グランド・ブダペスト・ホテル」

med två långa år sedan den senaste filmen, ligger peppfaktorn uppe i taket.

「きいろいゾウ」

 

 

en till japansk film som jag väntat på och längtat efter att se, avbockad.
「きいろいゾウ」, eller "Yellow Elephant" om översatt till engelska, är bortsett ifrån
"Tada kimi no koto wo aishiteiru"(ganska så lagom ironiskt nog med en och samma
skådespelerska som denna) den enda japanska rullen som hittills fått mig gråtfärdig.
Pratande månar. Flygande elefanter. Avlästa böcker. Och tårar i mängder.

Trailern hittar du här.

お寿司の空想

satt för ett litet tag sedan och kände mig själaglad då någon vänlig kotte laddat upp

den kompletta filmen av "Jiro Dreams of Sushi" hos youtube. Vilka bekymmer man än

må bära på, så tycks alltid matfilmer att lindra dem. Vare sig hungern finns eller inte.

Så fort som anagon(sötvattensålen) kom in i bilden, blev det dock allt lite hemlängtan till

den äkta sushin som räcker sig över så mycket mer än den trista räkan och laxen på ris.

 

 

「エヴァンゲリヲン新劇場版」

 fastän det kanske inte är ett lika frekvent tittande och läsande av de japanska serierna

som förr, hittar man ibland tillbaka. Den här gången återuppstod min vurm riktad mot

för Evangelion igen, en av de färre mangor som faktiskt är rent av odödliga. 

Själva animeringen visades färdigt 1996 och normalt sätt brukar det då, 

om inte människan självfallet fortsätter sitt tecknande, mena slutet.

men nej, den håller igång. Tack och lov utan något vanvettigt amerikanskt försök till

att göra en miserabel icketecknad variant med. Istället slogs portarna till en ultramodern

affär med hippt merchandise upp, längst in i Harajukus vilseledande bakgator under

det här året. Och ett tag innan dess påbörjades en fulländad trilogi...

som jag under de senaste två dygnen sett de två första delarna av. 

Och att beskriva vad jag tycker om den... (ノ´>▽<`\ ). 

Så min lista om vad att få gjort får åter igen helt enkelt fyllas ut lite grann. 

Att se den sista filmen på en japansk biograf hamnar högt upp. För visst.

Med alla såkallade "domedagar" skadar det faktiskt inte alls med lite apokalypsfilm.

  

しあわせのパン

 

brast ut i ett par glädjehopp då någon vänlig människa till slut, 

till slut lagt ut filmen "shiawase no pan" på nätet, 

filmatiseringen av den första japanska skönlitterära boken jag bläddrat ut. 

Och som punkten ovanför i:et var den dessutom lika fin som förväntat. 

Lycka i en gyllene förpackning utan den där cheesinessen som 

västerländska filmer i många fall tycks ha benägenheten att innebära. 

skulle nog inte sitta fel alls ifall livet var dag bestod av filosofiska stunder med kaffet 

och en brödugn på baksidan av huset... men visst, har filmen namnet "lyckans bröd" så.