fredag 18 juli 2014

七月の日々

sommardagar är som mest omtyckta...

 
... då man kan gå ned till en av Stockholms alla bryggor för att ta sig ett dopp.
 
... då man kan sätta sig vid ett öppet fönsters karm och dricka kaffe.
 
... då kusten kallar och ens pappa envisas med att ta med sin gamla båt ut ur lagunen.
 
för att inte säga de regniga eftermiddagarna hemma då man kan unna sig 
hembryggt finkaffe med lingontoner i sin finaste bersåkopp.
 
lägg till en skönlitterär bok på det och dagen är perfekt.







torsdag 17 juli 2014

heima


att man inte funnit den här trollbindande pärlan tidigare... 

onsdag 16 juli 2014

海底

låg just nere i vardagsrummets mörkgröna soffa med fingrarna spatserandes emellan
tangentbordets olika bokstäver på min Iphone. Med huvudet igentäppt med pollen-
allergi var det det enda som fanns på agendan för momentet. Orkade inte med att läsa
någonting sansat, det kändes alltför komplicerat, och mitt i allting fann jag mig själv
bläddrandes genom gamla bekanta namn på Facebook. Fanns faktiskt många som flöt
upp till mitt medvetande. Grabben som introducerade mig till Saties verk medan vi
satt bredvid varandra under universitetets japanska föreläsningar. Någon annan
individ som gått i en och samma estetiska linje som mig under gymnasietiden...
följt av att blicken fastnade vid skärmen och tankarna samlades samman.

tänk om...?,

fingertopparna hesiterade, men tryckte ändå ostoppbart in en bokstav efter en annan
i den särskilda ordningen. Mitt i allting hade den personens engelska namn radats upp
inom sökfältet och långfingertoppen tryckt in den sökande knappen. En länga med folk
med ett och samma korta namn täckte skärmen uppifrån och ned.

men var i hela friden håller du på med, Victoria...?! Det här är inte acceptabelt!!,

samtidigt som blicken ändå passade på att försiktigt men ändå kvickt syna fotona.

där! Där ser du, ingen fara alls! Självfallet att han har en sådan där inställning genom
vilken inte vem som helst kan hitta människans profil! Så, ingen repetition hädanefter-,

följt av att tiden och andetagen stannade till. Var det han... jo, det var han. Han log med
sitt oumbärligt fromma leende på sin profilbild, med blicken riktad rakt mot kameran.
Han bar på en kostym och en slips, vilket förmodligen var i lika med att han trots allt
återvänt till Peking och arbetade för sin pappas företagsverksamhet igen. Det var ett
fotografi vilket var fullkomligt nytt för mina ögon... och mitt i allting kändes det som om
mitt huvud skulle sprängas, att det skulle brytas itu. Allting tycktes kollapsa inombords;
ridåerna föll tvärs över parketten, strålkastarna för ned i grunden för att gnistra i kras.

vad i hela friden hade jag gjort. Hur kunde jag. Varför. Med vilken orsak, hur. Fastän
jag själv visste att det aldrig skulle utvinnas någonting positivt laddat alls av att ens
få se, höra, eller läsa någonting om hans nuvarande existens. Han fanns inte i mitt liv.
Han skulle aldrig någonsin mer finnas i mitt liv, han innehade inte den tillåtelsen.
Skulle aldrig det heller.

men mitt i allting, så forsade ändå hans närvaro rakt igenom mitt sinne, mitt mentala inre.
Den kunde lika gärna ha kunnat vara stormande forsar vilka trängde sig förbi och tryckte
ned mitt huvud under ytan. Och jag kunde inte heller sätta min fingertopp på exakt vilka
enskilda känslor jag upplevde under det momentet, utan allting drogs med i strömmen, i
en alltför hög hastighet för att man skulle kunna läsa av dem enbart med ögonen. Men...
en sak var det som dock hade bränt sig fast innanför pannloben på mig. Leendet. Det där
så obeskrivligt fromma leendet vilket fick vardera individs hårdhet att mjukna till. I fotot
blickade han rakt emot kamerans lins, likt han blickade någon in i ögonen. Det fanns där.
Jag kände det leendet alltför väl. Skulle minnas det till dagen jag drar mitt sista andetag.
Han hade haft det på sina läppar medan han med en munter ton på rösten yttrat att

「写真を見たよ」
"jag såg fotografierna",

följt av att han med full kraft sparkat sin ena fot in i sängkanten för att visa sin ilska
innan han själv kröp ned under där delade täcket. Det var den natten han blickat igenom 
min silverfärgade laptops alla fotoalbum utan att ens fråga och funnit ett par fotografier
på en kafékille jag lärt känna under mina första utlandsstudier i Tokyo. I hans ögon fanns 
inte det någon trovärdig och sansad logik i förklaringarna att jag behållt ett par fotografier 
som enbart minnen; det var i lika med otrogenhet. Oförlåtligt. Lössläppt. Och den följande
morgonen var det den första gången han mitt i allting for med sin fot i luften, och sparkade
till mitt huvud så att tinningen for in i den hårda vita väggen som omgav vår säng. Då jag
höll om min högra tinning med båda handflatorna och utbrast att

「いっ痛い…!!」
"-d-det gör ont...!!",

fanns det ingen som helst ångest eller ängslighet att finna i hans ansiktsuttryck.

「痛いって、この中で誰が痛いのか…!!」
"ont, vem är det som har ont här egentligen...?!"

allt i allo fanns det inget utrymme för mig att uttrycka min ilska över att han rotat
igenom mina privata ägodelar utan lov, då all skuld låg på mina axlar. Jag var det
svarta fåret. Inte han. Och det var väl också just det som det där bländande leendet
delvis stod för; renlighet. Oskuldsfullhet. Ödmjukhet. Sådant som folk vad än ville se,
åtminstone ha ett fragment av. Alla ville någonstans korsa det där kristallblå havet,
allt medan jag visste att även det mest granna och bländande vattnet kunde dölja ting
under ytan. För att nämna ett annat exempel, ringde vid ett tillfälle något för mig okänt
nummer till mobilen under lektionen, följt av att jag kvickt stängde ned dess vibration.
Då jag direkt efteråt försäkrande vände mig om mot Ryuu som alltid satt på platsen
bakom mig, fann jag mig det där leendet igen.

「何か隠しているんだ」
"du döljer någonting för mig"

det, var ungefärligen detsamma som att en åttaårig pojke förväntansfullt berättade för
en att "nu kommer du att få stryk". Och allt medan det alla andra lade märke till var ett
vackert leende som det sken om. Så sant, man skulle faktiskt kunna säga att hans
leende var detsamma som ett stort, vida hav i gnistrande blått. Det var tilldragande om
något. Folk ville komma närmare och lära känna det. Samtidigt som det endast var jag
som verkligen dykt ned i dess vatten och funnit vad som väntade under den bländande
ytan. Det fanns ting vilka kunde dra ned en ifrån ytan och hålla en fast. Svarta armar.
Och svarta ögon vilka betraktade min minsta rörelse.

min mamma har alltid uttryckt sig att hon hyser en yttersta respekt för vatten om
någonting. Och jag förstår det nu. Det är fundamentalt för att allting skall kunna
bevaras vid livet, samtidigt som det lika gärna utan svårigheter kan likvidera det
som kommer i dess väg... så inte konstigt att allting fördes med i en forsande ström
momentet min blick mötte hans leende ansiktsuttryck, nu när jag tänker kring det.
Det stod för en yttersta skräck. Det stod för bundenheten av att ständigt vara omgiven
av vattnet, samtidigt som det stod för det ständiga beroende jag själv upplevt inför honom.
Och inte minst... rädslan för att än en gång dras med vågorna, ut på djupt vatten. 


tisdag 8 juli 2014

水面

en vecka sedan jag kom tillbaka till gamla, hederliga Stockholm igen. Vilket känns
mycket, mycket längre om någonting. Blev faktiskt smått överraskad då jag själv
svarade orden "en vecka... imorgon"  som svar till min nära väns fråga angående när.
Man vet inte exakt vad man skall känna, det är helt enkelt en bittersöt känsla i sig.
Likt en äppelfrukt vilkens syrlighet överväldigar ens smaksinnen, för att sedan linda
om ens tunga med en len sötma. Ett velande emellan högt och lågt. Men under de
senaste dagarna har det i alla fall känts som om jag lyckats acklimatisera mig väl.

så. Orsaken varför jag privatiserade bloggen under en vecka var eftersom det föll mig
in att jag behövde ta ett luftrum ifrån allting, och "ta bort" alla inläggen om 秋.
Den tanken hade funnits innanför min pannlob under en längre tid, för att inte säga
under månader. Men med allting omkring, så kom det aldrig ett tillfälle att verkligen
sätta sig ned och ta itu med det hela. Det gnagde i mitt bakhuvud dock. Och nu är det
till slut ordnat. Så den som inte vet vem Shuu är, får inte läsa det. Helt enkelt.

under de sista dagarna i Amsterdam var det mycket som kretsade omkring inom mitt
sinne dock. Tankar. För att inte säga insikter om så många ting vilka förändrats under
min vistelse där nere i Nederländerna. Väl på flygplatsen satt jag och väntade på mitt
plan, bärandes på ett par med jeans, vilket aldrig skulle ha kommit på fråga ett eller
två år tidigare. Det kändes lite grann som en seger ifrån mitt håll. I synnerhet då jag
faktiskt lyckades med att radera vart och vartenda fotografi av Ryuu. Självfallet finns
de kvar i en portabel hårddisk hemma i Stockholm, men ändå; inget album med namnet
"Ryuu", inte heller de där filmade sekvenserna då han stod där med sin mest propra
ställning för att välkomna min mamma och syster till Tokyo. Fotografiet där han lyft
bort asken vilken dolt den lilla nätta gräddtårta han handlat inför min regniga födelsedag.
Filmen där jag skrattar till då hans "have a good night" låtit som en robots ord. Visste
inte exakt vad jag hade att förvänta mig ifall jag utförde just de handlingarna... men det
gick faktiskt oväntat odramatiskt; istället för att drabbas av en kallsup längs med det
hela... kändes det som om jag i dess plats kom upp till ytan och flöt där upp med ryggen
riktad ned mot vattnet. Det var menat att komma till den punkten. Det var meningen.
Jag var kapabel att släppa taget om den människa vilken alltid vägrat lossa sitt grepp
om mina armar och mitt sinne. Han tryckte inte ned mig i det mörka djupet längre.
I alla fall inte vardera moment inom vilket jag andades och tog andetag.

men sant, jag är rädd. Rädd för alla möjliga slags ting och upplever ängslan kring
i hela friden vilken skepnad framtiden kommer att anamma. Är rädd för att göra fel.
Men. Jag bär på dessa känslor likt vilken människa som helst. Överväldigas av rena
impulser, faller ned för att sedan resa mig upp. Det som kallas för livet. Det, vilket
åter är mitt eget igen, och ingen annans.

mitt första fika hemma i Stockholm fick lov att bli hos Drop.

fredag 4 juli 2014

さようなら、アムステルダム

det har alltid inneburit blandade känslor momentet jag återvänt till Norden och
all den tid vilken kretsar det omkring. Ett uns av sorg, en handfull av förväntningar...
omfamnat av denna bisarrt överväldigande separationsångest; för det blir ju alltid så,
att man mitt i allting faller ned i detta vida medvetandet om vad som var så mycket
bättre på en plats, att gräset alltid tycks vara grönare på den andra sidan.; i alla fall då
den där separationsångesten förstärker allting. Och fastän jag för månader sedan
själv uttryckte mig att jag var "less på Nederländerna", att jag ville hem... så kom det
självfallet så mycket där på slutet. Ting händer. Folk visar upp sig med. Då vissa ting
landar ned bit för bit så uppenbarar sig någonting annat. Någon yttrar orden

"jag kommer att sakna dig...",

och, ja, då känner man sig som en tickande emotionell bomb. Då står man där med
ett brett leende på läpparna i hopp om att det döljer det egentliga innehållet av en.
Den hastiga takten tills hörnet rundats, följt av att man går med de ytterst långsamma
stegen till spårvagnen eftersom att man djupt inombords inte vill släppa taget.
Om staden. Om allting. På något sätt och vis... är det så att man, först då medvetandet
ligger på plats, lägger märke till de där karaktäristiska detaljerna av staden vilka man
tagit för givet men ändå rent av älskar. Detta med att alla tunna byggnader pressade
emellan varandra antingen lutar sig fram eller bak... till det att nästintill alla barn har
bedårande röda lockar. Att man kan ta sig exakt överallt bara man satt sig ned på
cykelsadeln. Med mera, med mera. Så ja, det upplevdes svårsmält att separeras från
Amsterdam. Även fastän de sålde belgisk choklad på Schiphol och kvinnan bakom
disken i hemlighet bjöd mig på en hallonpralin då jag velade kring ifall det var för
dyrt eller inte. Även fast jag längtade efter mina nära i Stockholm

fastän det alltid tycks ha gått långsamt framåt... känner jag ändå att den här halvårs-
vistelsen i Amsterdam verkligen var det bästa jag kunde ha gjort. Detta med att
endast ta allting från och med början igen, att ta det första steget från noll. Inga
minnen inpräntade i marken, utan att man kan själv vara vem i hela friden man vill.
Inga minnen av Ryuu fanns inpräntade i staden, ingenting som rentav kunde relateras
till honom. Ingenting som kunde associeras med örfilar eller sparkar mot tinningen.
Men självfallet triggade mina sinnen till sig momentet jag talade engelska med andra,
medveten om att jag förr eller senare skulle råka uttrycka någonting på ett udda sätt.
Jag gick och lade mig utmattad om kvällen och vaknade likadan. Under den första
tiden rasade jag i vikt, skakade i hela min kropp utav en yttersta utslitenhet. Allting
tycktes pressa ned mitt huvud och hålla det under ytan. Allt, medan jag log och
endast förklarade att jag sovit lite för lite. Gick inte ut och drack varenda helg eftersom
att min kropp krävde sin sömn. Kände inte för att vara med på de flesta fotografierna
som togs, vilket slutade med att vissa utbytesstudenter hade hundratals taggade bilder
och jag få. Bar under den större delen av tiden på den där ständiga ängsligheten om vad
folk skulle tänka då jag inte hade oändligt många fotografier på FB fastän jag
innerst inne inte brydde mig om den hemsidan så mycket. Samtidigt som jag självfallet
inte tänkte yttra orden om att "mitt ex var sjukligt svartsjuk och på grund av rädslan
jag hyste gentemot honom, raderade och taggade jag av nästintill alla fotografier. Tog
bort alla mina manliga kontakter". Det var meningen att jag inte skulle behöva tänka
på honom, samtidigt som det inte direkt var någonting man ville skylta med.

men som sagt, bit för bit... så kunde jag lägga märke till att ting landade. I synnerhet
under de senaste två månaderna. Blev mer medveten om vem jag själv är som människa.
Lärde mig själv att ta allting med en nypa salt på en och samma gång som jag blev
alltmer kapabel till att låta människor komma mig nära. Hans återstående närvaro kom
stegvis till att tappa sin laddning i mitt sinne. Jag behövde inte vara rädd längre. Han
var inte längre här. Han betraktade inte längre vardera minsta steg som jag tog. Jag var
på min egen hand. Jag bestämde över mitt eget liv och kunde ta mina egna beslut. Insåg
att jag faktiskt kunde följa min egen magkänsla och släppa taget.

och en människa fick mig att återkomma till medvetandet om vad jag egentligen brann för.
Någon som inte ens är medveten om det, som inte vet någonting om mitt förflutna och vad
jag har i mina fotspår. Utan endast satt vi ofta där mitt emot varandra och pratade med en
blygsamhet på en och samma nivå.

"så varför ordet "kastanjer"? Har det någon särskild innebörd för dig?"

"innebörd...?",

följt av ett mumlande om att jag alltid använt det ordet till allt möjligt och lite generade.

"lite svårt att förklara, men... jag har alltid tänkt att det kan symbolisera att... 
människor tenderar att vara hårda på utsidan, vassa... men kommer man 
innanför det vassa skalet, så finns det en söt, mjuk insida"

han log medan jag kände mig obeskrivligt generad. Attans att jag fumlade ut en sådan
vag förklaring, jag hade ju kunnat uttrycka det så mycket bättre..., på en och samma gång
som det värmde att han ens funderat på att ställa mig den frågan. Fastän mitt sinne efter
den där destruktiva relationen fram tills dess alltid stött ifrån sig då det kommit till att
konversera med män, kunde jag sitta och prata med den människan. Och rentav koppla av.
Att det kunde kännas så fridsamt att skratta och på en och samma gång blicka någon annan
djupt in i ögonen. Till det att man i bakögat lade märke till att han betraktade en på håll
och log med en då man vände sig om och slog ett möte med blicken. Det var udda. Jag
hade med säkerhet aldrig skrattat öppet och lett emot en människa jag känt under en sådan
kort tid. Det fick mig att känna mig själv så levande, som om någonting släpptes taget om.
Att mina vingar hade tryckt sig loss ifrån den där burens galler. Jag var fri, till slut. Fri.

 
dessa regniga gator med karaktärsfulla hus i mitt hjärta.
 
gick under den sista kvällen tillsammans med några vänner till sky lounge
för att ta en avskedsdrink tillsammans, med en perfekt vy över staden.
 
mitt sista fotografi på mig själv i Amsterdam blev ett där jag log på riktigt,
omringad av de finaste människorna.