onsdag 21 augusti 2013

御湯

"vad sägs om att vi tar en dusch tillsammans?",

sade han med ett leende på läpparna. Det var en kort tid efter det att vi blivit ett par
och komplexen över min kropp fanns fortsatt. Men varför inte? Fullkomligt normalt.
Dock stannade jag till då han började tappa upp vatten i badkaret.

"... trodde att vi skulle duscha"
 
"haha, nej, självklart menar jag att ta ett bad tillsammans.
Tro mig, du kommer att gilla det",

och leendet hade blivit till det lekfulla av ett litet barn. Bada tillsammans... nog kunde
man säga att jag inte var en veteran då det kom till sådant. Senaste tillfället jag gjorde
det med någon annan var som en fyraåring i min pappas knä.

efter ett moment hade ångan spridit sig i den hela lägenheten och då man väl steg in i den
var det så pass att även andningen upplevdes invecklad. Fingrarna syntes knappt till.

"du... kommer det verkligen att funka? Kommer man inte att bränna
sönder foten sekunden den doppas ned i vattnet?
Känns väldigt riskfyllt med tanke på all denna ånga, Ryuu"
 
"haha, nej! Det måste vara så här pass varmt förstår du, annars svalnar det så
fort som vattnet stängs av. Den här temperaturen kommer att vara alldeles perfekt"

då väl kranen vridits av gjorde han en gest med handen om att damen som alltid
hade förträde. Svalde ned en tung klump i halsen och lyfte på foten.
Sekunden efter att den större tån doppats ned i badvattnet drog jag undan den och höll om, försäkrandes om att den inte skrumpnat ihop till ett russin. Vattnet var som om
det kokade för fullt i en kastrull. Alltför varmt. Men förr eller senare hade jag lyckats
med att komma så långt att jag satt ned i badkaret. Innan det resultatet krävdes dock
ett antal övertalanden efter varandra, någonting som råkade vara en av hans styrkor.
Den kinesiske mästerargumenteraren glänste i sitt fullaste allt. Och segrade.
 
「どう?」
"hur känns det då?"
 
「熱い...死ぬところだよ。龍、本当に死ぬ...」
"varmt... kommer att avlida inom kort... Ryuu, jag kommer verkligen att dö...",

och fick ett nickande tillbaka följt av orden att han visste vad som skulle sitta fint. Efter
femton sekunder kom han tillbaka med den mindre handduken vilken han blött ned
i iskallt vatten innan den dragits år. Försiktigt drog han luggen åt sidan innan han vek
ihop den ovanpå min pannas högst satta punkt. Alla brännsmärtor försvann på momentet.
 
"tror nog att de dessutom hunnit bli alldeles lagom nedkylda vid det här laget nu.
Kommer med det bästa av allting nu, så vänta bara lite där du är"

strax efteråt kom han tillbaka med varsin burk av japansk öl, vilket fick det att
glimma om mina ögon. Öl... i en alldeles fuktigt nedkyld burk hade aldrig upplevts som
en räddare på en och samma sätt. Tuppade nästintill av med mitt upphettade huvud
då jag skulle ta emot den, men som tur är blev det inte av. Höll den emot min panna.
Tryckte emot kinderna med den. Tog en klunk och kände mig så obeskrivligt lycklig.
 
「で?」
"så?"
 
「幸せ...天国にいるんだ」
"lycklig... befinner mig i himlen just nu",
 
「言っただろう?やっぱり、グランドマルトって最高だな~」
"sade ju det. Man måste ha "grand malt" om någonting förstår du"

och han log varmt och nöjt tillbaka. Som alltid hade han beräknat ting rätt.
Där satt vi efter att midnatten passerat och drack varsin burk mitt emot varandra i
hans badkar. Ingen ängslan angående att hinna med tåget då vi båda
hade eftermiddagsklass dagen efter. Satt och stöttade min haka emot hans vänstra knä.
Det var inte så illa, inte alls... att sitta ned och ta ett bad tillsammans.
Det gjorde vi vid många tillfällen, och alla under natten.

--

slog upp mina stängda ögonlock och det slog mig, att vattnet hade inte varit hett nog.
Det hade redan hunnit svalna ned under tiden jag legat där i. Sen eftermiddag.
Att ta ett bad var det enda som fallit mig in då tiden på sjukhuset mattat ut min kropp.
Magen tryckte och det fanns märken efter nålar på vardera armveck istället för ett.
Kroppen hade varit i ett sådant stressat tillstånd att den vägrat ge ifrån sig något blod.
Imorgon skall det ges ett andra försök och jag har fått uppmaningen ifrån
sjuksköterskan om att äta choklad innan dess.

måndag 19 augusti 2013

動悸

det har varit en liten bloggtorka här på bloggen under den senaste tiden.
Uppradade ursäkter om det. Det handlar endast om att det rörts till med lite
oväntad turbulens i mitt liv på sistone, vilken bland annat inkluderat akuta sjukhustider.
Kan inte direkt erkänna att jag ser fram emot undersökningen som bokats på onsdag.

en undersökning, vilkens resultat sätter handen emellan och separerar två alternativ.
Har jag lyckan på min sida, blir det A. Visar det sig att ting faller på B... gör det
inte direkt ting någonting enklare för mig. Då känns det tvungna dessutom ohanterligt.

satt under söndagen förra veckan och fikade tillsammans med min gamla vän Sofia,
vem endast kunde slå ned sina handflator i armstödet och luta sig tillbaka.
Hon satt där och betraktade mig med en synande blick. Pustade ut.

"jag förstår det bara inte, räcker inte det nu efter allting? Är det någon människa
som sitter i bakgrunden och drar i trådarna i ditt liv endast för att jäklas med dig eller?"

satt endast där och kunde le tillbaka till henne.

"du, det har faktiskt korsat mitt sinne vid väldigt många tillfällen vid det här laget.
Men vad kan man säga? Får fler erfarenheter av det hela att lära mig av.
Bara att jag dock fortsatt är 23, haha"
 
"så... när gör de den där undersökningen på dig då?"
 
"på onsdag. Klockan nio. Gör mig till ett vrak dock eftersom att det är så långt tid.
Är ju inte direkt som att ting blir enklare för att tiden tickar på",
 
följt av en kaffesipp. Sedan var det påfyllning som gällde. 

det kändes verkligen som en räddning att vi bokat in den där fikan den söndagen,
eftersom att då fick jag utrymmet till att ventilera mig själv lite grann.
Sedan av att man mår så mycket bättre av att omringas av varma människor.
Håller man inne på ting och stänger dem inne... blir det kvavt inom kort, trots allt.
Som ballongen. Att blåsa in en pust skadar inte, inte en till heller.
Men så måste all luft komma ut, för eller senare. Eftersom att den annars spricker,
likt människan som blir fast i sitt eget mörker.

steg för steg får man ta det. Det finns ingenting som stress kan göra åt en då allting
i slutändan handlar om att vänta. En dag har gått, och efter morgondagen är det dags.
Får inte ställa alltför stora krav på mig själv innan dess heller. Är jag utmattad efter
alla nästintill sömnlösa nätter som ställt sig på ett led, får jag lov att sova. Även fast
det inte direkt finns någon hungerkänsla närvarande får jag allt tugga i mig något ätbart.
Måste ta hand om mig själv, och ordentligt. Annars känner magen av alla denna stress.


甘辛の豆腐ステーキ

det finns ibland särskilda rätter som man plötsligt bara vill äta, och med detsamma.
Här är en av mina mest omtyckta, vilken inte heller tar alltför lång tid att ta sig an
om man, likt jag idag, har bråttom iväg till rocketyogan efteråt.
Helt vegetariskt. För veganen är det bara att ersatta majonnäsen med en vegansk sådan.

甘辛の豆腐ステーキ
 
材料 2人分
- ett block med fast tofu
- finhackad purjolök
- potatismjöl
- olja att steka i
* socker, mirin, soja samt sake... 2 matskedar
* toubanjan(kryddig bönpasta ifrån det kinesiska köket)... 1/4 tesked~ efter omtycke
- majonnäs... 1 matsked, rågad

1. linda in tofublocket i en kökshandduk och hetta upp det i en mikrovågsugn
    under 4 minuter(600w). Ifall värmestyrkan är högre, dra bara ned på tiden lite grann.
    Låt allting sedan svalna ned ordentligt.
2. skär ned tofun i en tuggvänlig storlek och täck bitarna med potatismjöl.
    Hetta upp en stekpanna med en större mängd olja, och sedan ned med det hela.


3. stek tofun gyllene brun på vardera sida, under en medelhög till hög hetta.
    Stäng av hettan vid ett tillfälle och häll ned *ingredienserna samt majonnäsen där
    det finns lite utrymme emellan.


4. för att alla smaksatser skall kunna lösa upp ordentligt, använd dig av ätpinnar.
    Tillägg purjolöken och hetta upp ännu en gång. Då väl allting fått sig en gyllene
    glans på ytan är det färdigt och klart.


själv tinade jag upp lite råris som legat i frysen och gjorde allt det goda till en donburi.
Upphettat råris underst, strimlad vitkål ovanpå det och allra överst den varma tofun.
En skål med uppvärmande misosoppa vid sidan av och allting känns komplett.

頂きます~







måndag 12 augusti 2013

雨天


det är enkelt att minnas tillbaka till alla fina ting som man hade emellan varandra,
medan de negativa alltmer suddas ut av saknad och kärlekskrankhet. Det är okomplicerat
att tänka att "det var endast en del", "men han älskar mig och jag älskar honom".
Men folk älskar på olika sätt och vis, de har sina individuella svagheter. Bristningar.
Man tappar sina rationella synvinklar och tänker att bara för att det handlar om denna
människa, så kommer allting att lösa sig. Alla invecklade ting kommer att trasslas ut.
 
hans bristningar... var att han var sjukligt svartsjuk. Han var fatalt livrädd för att förlora
mig, att någon människa skulle ta mig ifrån honom. Ville endast ha mig för sig själv.
Det fanns ett "yttre" och ett "inre". Jag var hans 「うち」, hans "inre".
Inom denna kärna var allting vitt, och inget smuts ifrån utsidan
skulle någonsin komma innanför dessa väggar. Det skulle vara 綺麗.
Det skulle inte finnas någonting att dölja, ingenting värt att ljuga för.
「うち」("uchi") bar på en särskild innebörd för oss.
För honom hade det främst i början samma betydelse som 「内」,
vilket stod för "insidan". För mig handlade det om 「家」, "hem".
Den plats som alltid fanns för en att återvända hem till. Där man var trygg och skyddad.
Vad som än var fallet, hade vi varandra. Så länge som man hade varandra, fanns allt.
 
「龍...ずっと離れないで」
"Ryuu... säg att du aldrig kommer att lämna mig"
 
「離れられないよ。私達はうちでしょ」
"kommer aldrig att kunna lämna dig. Vi är "uchi", eller hur"
 
... fast samtidigt så var jag bokstavligt talat inte trygg.
Han skyddade mig ifrån de hot som kom ifrån utsidan, i samhället,
men kunde parallellt inte skydda mig ifrån sig själv innanför dessa väggar.
Temperamentet som kunde skifta om honom till en slags spegelvänd kopia,
en annan människa på ett fingerknäpp... vilken betraktade allting i svart och skuggor.
Den skrämde mig mer än någonting annat. 
 
--
 
"skall bara in och handla lite vatten, så kan du vänta lite åt mig?"

"visst"

"... skall du inte vänta inomhus? Det är ju rena skyfallet utomhus",

och jag fick ett skakande på huvudet till svars. Vi hade sålt vår vattenkokare någon av
dagarna innan dess inför vår flytt, så nu var det femlitersflaskor ifrån 7-eleven som fick
lov att bli ersättningen då vattnet i kranen inte var att rekommendera. Det regnade,
var förmodligen någonstans i slutet av maj. Fastän regnperioden hade ännu inte anlänt,
var vi båda som om dränkta efter att ha delat på ett paraply på vägen hem ifrån skolan.

väl efter att jag hämtat den stora flaskan vid kylavdelningen, såg jag mig om. Choklad.
Just det ja, vi har förmodligen slut på den där hemma... handlar hans favorit med mandel
med mig, så att han får en fin överraskning då vi väl kommer hem, följt av att jag
plockade upp en sådan. Väl vid kassan kom jag på att det inte heller skulle sitta så illa med
att passa på att ta ut kontanter i bankomaten då jag ändå var där. Promenerade dit
och gick sedan ut till honom med ett leende på läpparna. Och fann mig ett åskmoln väntandes.
 
"vad gjorde du framför ATM-bankomaten?"
 
" ...ingenting"
 
"du döljer någonting för mig. Jag vet att du gjorde någonting, jag tittade åt ditt håll"
 
"jag ljuger inte utan är endast ärlig. Och det kan jag sätta allt på.
Varför tror du inte på mig då jag svarar på din fråga?"
 
"du gjorde visst någonting. Jag vet det. Du stod där och tittade väldigt länge på plånboken"
 
"ja, eftersom att jag visst inte ifall jag hade nog på kortet för att ta ut 20000 yen
och räknade sedlarna som väl fanns där"

tänkte inte förlora denna argumentation, i synnerhet inte då jag verkligen inte gjort någonting.
Som fan heller. Samtidigt märkte jag dock att hans temperament ruttnat till ordentligt
och stämningen likaså. Idag var en sådan dag.

"har du någonsin sett en man vänta på sin flickvän utanför 7-eleven, i regnet?"
 
"har inte direkt tänkt på det..."
 
"det är eftersom att det inte finns.
Det finns inga män som gör det, i synnerhet inte japaner.
Och där stod jag och väntade. Blev alldeles dyblöt i regnet, medan jag väntade på dig.
Och det var inte direkt som om du skyndade dig. Du är så självisk, tänker inte på mig"

bet ihop min underläpp och bad om ursäkt, på en och samma gång som jag var övertygad
om att en svensk inte skulle ha tagit så illa till sig av ett par minuter. Jag hade i alla fall
inte gjort det. Inte det minsta... utan i stället hade jag känt mig som en börda ifall
mitt sällskap sprungit där inne i all hets för att inte låta mig vänta.
Höll tyst och inne med orden. Jag var självisk. Jag tänkte endast på mig själv.
Även fast jag frågat honom om ifall han inte skulle vänta inomhus.

han vacklade på paraplyet med flit för att jag skulle få det rinnande vattnet på mig,
underströk att jag endast tänkte på det som passade på mig. Efter ett tag rättades
paraplyet till sig. Och hans armbåge for med all kraft in i min vänstra tinning.
Helt tvärt. Hade inte ens haft utrymmet till att skydda med någonting.
Och det handlade inte om den fysiska smärtan slaget gav mig på den motsatta tinningen
vilken strålade till ännu mer än den direkta...
utan främst om chocktillståndet jag hamnade i.
Mitt i allting ifrån ingenstans. Mitt på den lilla gatan, i den nedsluttande backen bland
alla inhägnade villor. Kunde inte få ut ett enda ord, utan tårarna endast rann. Stannade.

hans steg fortsatte rakt framåt, tills han vände sig om.

"vad fan håller du på med...?! Folk kan se dig, kom hit...!!"

stapplade ikapp honom medan min högra hand höll om käken och blev uppmanad till
att torka tårarna innan någon främmande människa skulle få syn på mig.
Det var inte mig det var synd om, utan honom.

söndag 11 augusti 2013

ビートやトートバッグ

klockan var ännu inte halv sex på fredagsmorgonen och snart skulle det bära av mot tåget.
Ut med alla onödiga ting ifrån den svarta väskan och blicken fäste sig vid en lapp.

"älskar dig"

momentet jag vecklade upp den stod det "(il caffé) älskar dig" och man lutade sig tillbaka.
Helt fantastiskt. Underbart. Exakt det som jag var i behov av efter gårdagens sorgeattacker. Kunde fortsatt känna av resterna utav dessa i mitt sinnelag. Att sitta vid en fönsterplats på tåget ned till Göteborg hade alltid fått mig att känna mig som femåringen i en karamellaffär inför, men nu var det mest moln. Grummel. Nästintill fyra timmar upplevdes verkligen som en
förrädiskt lång tid denna gång, kanske på grund av att en särskild låt etsat sig fast inombords.
Och förr eller senare balanserade man på den skära gränsen till att börja nynna med.

「キミとなら、叶えられそうで...」,

tills min vän Alex mitt i allting ringde upp för att fråga ifall jag planerat någonting för helgen. Räddad. Räddad ifrån någonting väldigt farligt.
Sedan var det just detta som satt som perfekt under den sekunden,
att någon ängel skulle komma och sätta solstrålar på tillvaron.
Det blir ganska enkelt på det sätt att man vänder utåt in och ugglar ned sig själv,
så tack och lov för det. Vem bryr sig att mobilbatteriet snart skulle vara pass förbi
efter ett alltför ivrigt musiklyssnande under tågresan, nu skulle jag till Göteborg över helgen. Upp med huvudet bara.
Ett leende på läpparna tills det att man inte behöver tänka på det.

väl på stationen delades det ut tygkassar med mängder utav rabattkuponger till de
starar som hade med sig sin festivalbiljett. Ögonen glimmade och färgerna rosa eller
orange gjorde det till ett ganska så enkelt val att säga

"en orange, tack!".

Väl efter att min rygg vänt sig om kunde jag höra orden "vad söt" yttras i bakgrunden.
En till solstråle på min tillvaro en blå fredag som denna. Fick för den första gången i mitt
liv se de uppradade stånden med helvegetarisk föda. Känna av stämningen som
låg i luften över festivalområdet. Satt och knaprade på insmugglade nötter medan vi i
sällskapet väntade på Rodriguez och själv stoltserade över jag min plats lutandes emot gallret. Efter en halvtimme så satt han där uppe i egen person på femton meters håll efter
att ha letts in av sin dotter.



Jag som för ett halvår sedan suttit i biosalongen, med gråten i halsen, och viskat
ett "n-nej, det kan inte vara sant--!! Han lever!" under scenen man såg skuggan bakom
fönstret... stod längst fram bland folkmassorna. Det var en ganska så obeskrivlig känsla.

kunde höra of Monsters and Mens toner i bakgrunden medan vi smakade på
de crepes som festivalen erbjöd en. Drogs med i pulsen som rådde i tältet då
Grimes erövrade scenen med den största röda rosetten på sitt huvud och omringad
av sitt par av synther. Vallfärdades tillsammans med de resterande människorna
för att se Håkan Hellström med mina egna ögon för den första gången. Inhandlade mig två
stycken tygkassar inför den dag min egen ifrån igenslagna Cicoute Cafe kommer gå i hål.



under hemresan hade jag en bröstkorg lik ett väl använt sandpapper och ett gammalt
avslaget kaffesump till huvud, men ändå en fin fredag att minnas tillbaka till.
Två gammaldags kolor, en med viol och en med smak hallonerier samt Murakamis
senast utgivna bok fick bli sällskapet under tågresan upp till Stockholm igen.
Och som alltid, mitt klotterblock ifrån muji. Vart jag än åker, vart jag än tar mig, så ligger det alltid nedlagt i min väska. Listor efter listor, tydligt skrivna med avrundade gemener.
Granna japanska uttryck till vilka jag funnit och vill lära mig skriva utantill. Tankar.
Uppskissade utstyrslar att leta efter och förhoppningsvis hitta i någon affär...
till att punktera upp maträtter att laga och utforska med. Framför allt så hjälper skrivandet mig med att plocka upp skärvor som bör sättas samman igen. Bit för bit.





onsdag 7 augusti 2013

恋する季節

det känns på något vis som ett rätt så orättvist faktum, det att en enda låt kan
förlama en på detta vis. Att få tårarna att rinna i floder nedför kinderna utom kontroll.
En enkel låt, vilken jag minns strömmade ifrån min mobil medan jag lagade maten till oss.
Svart ris. Grytan med grillad tofu, fisk samt spenat. Yuzuinlagd kabu. Misosoppa.



Det var förmodligen två månader sedan jag hörde den melodin, den tonen senast.
Och ändå så tillåter den alla känslor, allting som pressats ned att svämma över kanten.

Du sade att du ville bli mitt paraply den där första kvällen vi tillbringat tillsammans.
Att du ville vara den som skyddade mig ifrån allting ont.
Du var det vita, rena fröet som slagit grodd innanför min bröstkorg,
som löste upp alla de invecklade frågorna inom mig som ingen psykolog hittills kunnat.
Du kunde läsa av mitt ansiktsuttryck, stämningen jag gav ifrån mig likt en bok.
Den kvällen jag drabbades utav helvetiska magkramper och vred på golvet, lade du försiktigt din kudde under mitt huvud och grillade sötpotatisskivor med honung vilka du bröt i mindre bitar för att sedan mata mig med.
Innan vi valde matställe frågade du ifall näringsinnehållet räckte för mig.
En kväll jag gått och lagt mig i förväg, kunde jag efter en timme känna av dina
läppar emot vänster kind medan mina ögonlock ännu inte slagits upp.
Du skrattade vid vissa tillfällen så hjärtligt, att du rullade på golvet och tårarna rann.
Fastän dina tjugofem år stod du och log som en liten pojke medan du ordnade till
min okontrollerbara lugg innan vi sprang till tåget.

Och mitt i allting stannar man till från ett tillfälle till ett annat.
Eller rättare sagt var och varenda dag.
Och tänker, ifall det var meningen att detta skulle ske.
Att få världen kring en att tyckas kollapsa och falla samman. Ned i tusen skärvor.

Älskade honom mer än någonting... vet att han älskade mig i samma mängd...
vilket gjorde det till så pass hjärtekrossande ifrån mitt håll. Att jag inte hade något val.
Att jag inte hade någonting annat alternativ att ta, bortsett ifrån att lämna honom.
Att jag själv inte kunde laga ihop det som redan handlats, det som redan ristats in i tiden.
Känslorna utav ren och skär rädsla som skurit in sig i hjärtats allra innersta mitt.
Alla dessa ärr som lämnades på min insida efter blåmärkena på mitt skinn,
halsen vilken smärtsamt svalde vatten under två veckor efteråt.

Kom till att förstå att det verkligen stämmer, att kärleken gör en blind.
Blind för sådant som en rationellt utomstående människa på momentet skulle vända blicken från.


ただいま

Tusen ursäkter för min understrukna frånvaro här inne på bloggen då
det faktiskt var meningen att det skulle skrivas om det ena och det andra under tiden i Tokyo.
Kort och gott, kan jag i alla fall säga att det var lite invecklat att skriva ned inlägg
i och med särskilda omständigheter som rådde under det mellanrummet.
Exempelvis att falla för någon så att det inte fanns annat. Kommer att skriva senare.

Men, nu är man tillbaka i gamla hederliga Norden i alla fall. Och tiden finns den med.
Den här hösten kommer det i alla fall att bli Stockholm för min del.
Och självfallet kommer det dessutom skrivas aningen mer flitigt än sist. (笑)
Har under tiden hunnit bli mer av en "okazu"människa, så recept finns det att vänta på.
Mer vardagsliv. Mer detaljer som blicken fäster sig på.
Mer av mig själv. Och förmodligen lite längre texter på det hela.

Hoppas att ni inte tog alltför illa vid er utav den långa väntan
och att folk även kommer läsa under denna årstid med.



又宜しくお願いします~