måndag 2 mars 2015

人間

det var länge sedan jag skrev här, rättare sagt ett halvt års tid. Vilket är en god
sak i sig. Och ting har förändrats till det mycket bättre vill jag tro. Jag skrattar
praktiskt taget var och varenda dag, sitter och argumenterar loss med grabbarna
i min korridor eftersom att det finns få ting vilka är roligare än det; vågar visa
mina operfekta sidor och stoltsera med dem. Är sann med mig själv och den jag
är, det som den tidigare nämnda människan aldrig gav mig utrymme till att vara.
Han som inte är mig värd. Och desto mer tid jag tillbringat nere i Lund, desto
större insikt har jag fått i min hela tillvaro och perspektivet ifrån vilket mina ögon
betraktar ting. Det har funnits så många ting vilka inte suttit där de bör sitta, så
mycket som inte stämt samman med verkligheten. Det där självupphållna skalet
behöver inte finnas där, trots allt. Du kan vara människa, du kan vara skör, utan
att någon nödvändigtvis kommer utnyttja dig till sin egen vinning. Det finns folk
vilka älskar dig för den du är, och desto mer fläckarna som gör dig din egen.
Och det är väl därför som jag gått med på att genomgå en behandling som
förhoppningsvis kommer hjälpa mig bearbeta och gjuta samman alla ting så
att de åter sitter ihop igen. Med riktiga människor vid min sida, som ser mig.


-- 


det finns så många udda ting; ting vilka man allt som oftast inte kan sortera in.
Ting, vilka lämnar en ståendes. Betraktandes. Reflekterandes inifrån och ut.
Det finns fortsatt så obeskrivligt många ömma punkter som jag ännu inte
rört vid, eftersom jag hittills inte varit medveten om att de ens fanns till.
Det skrämmer mig, för att vara ärlig. Får det att ränna kalla kårar i ryggen.

men på en och samma gång så känns det som att jag någonstans är redo.
Jag vill det, ställa mig upp och greppa taget om tjurens horn. Om djävulen.
Om det är någon som klarar av detta, så är det den jag är i nuläget. Den som
jag iakttar i min spegelbild. Jag tänker ta tillbaka allting som är mitt, och
omvandla det till någonting så pass mycket större. Och stoltsera.

jag vill öppna upp mig för den där människan, för honom. Till skillnad från
innan, då jag anammat alla mina krafter för att hålla mina sköra punkter bort
från andra människor... så vill jag visa honom allt. Mina ömma sidor, ting
vilka jag inte är stolt över. Alla dessa imperfektioner som gör mig till den jag
är. Vill att han skall kunna se mig, inifrån och ut. Och det är en känsla som
jag aldrig varit med om att erfara tidigare. På en och samma gång som den
skrämmer mig in i den djupaste kärnpunkten, fyller den mig med sensationer
av hopp. Får andetagen att kännas så otroligt lättare. Jag är inte van med 
människan som hans närvaro omvandlar mig till att bli. Jag vet inte hur jag
skall hantera denna brist på kontroll som jag upplever kring min kropp, sättet
på vilket den agerar på utan att låta sig styras av förnuftet. Att mina ord tar slut.
Att lättvindigheten får min kropp att gå överstyr med sömnlösa nätter, kinderna
att mitt i allting bli febrigt heta. Att jag blir allt mindre klok på den rådande
tillvaron. Känner mig fullkomligt tafatt.

men på en och samma gång handlar det om en helt annan brist på kontroll än den
som jag hittills konfronterats med. Momenten jag upplevt att omständigheterna
omkring mig hamnat utanför mitt grepp har symptomen av stressyndromet
blossat upp på en och samma gång; allting har blivit vitt. Kallt. Filtrerat för
mina ögon så att de inte kunnat se ordentligt... medan den här kontrollbristen
medfört dess polära motsats i dess plats. Istället sker det så mycket innanför
pannloben på mig så att jag inte kan beskriva det i ord. Allting värms upp till
den grad att mitt ansikte är alldeles upphettat. Koncentrationen är fortsatt ur
funktion, men på grund av att ögonen ser alltför många ting momentet de sluts
igen. Istället för att jag inte har kontroll över tillvaron mig omkring, är det min
kropp i sig som inte kan kontrolleras. Jag är blyg. Jag är ett fulländat nervvrak,
fullkomligt tafatt. Kan inte sova på grund av det ständiga reflekterandes kring
hur i hela friden jag kunde te mig på ett synnerligt genant sätt. Och fastän jag
alltid haft ett ständigt kontrollbehov, finner jag ändå mig själv vandrandes
närmare den där ömma punkten; dras till den. Jag är innerst inne skräckslagen,
samtidigt som denna rädsla får alla nervtrådar att bryta loss och mitt inre att
komma till liv. Samtidigt som den där människans ödmjuka blick gör mig trygg.

mitt i allting är man en människa. Mänsklig.