fredag 28 december 2012

残り十日間

 "du kan göra det, för att du kan!!"

... och mina förutsägelser fick sig ett fifty-fifty på den. Ett antagande att man är frisk nog
för simhallen kan leda till en febersmäll. Men 1200 meter utan stopp, bristande stolt!
Sedan får det nog räcka med yogaövningar innan avresan för säkerhets skull.
Tio dagar, min gud! Och allting ordnat med endast packningen återstående.

att de sista två dygnen kommer bestå av spring och skrikpanik hör till, så det kan tas.
Annars handlar det om att kryssa av platser, ställen man vill till, folk att träffas med.
Fotografiska, stamfiken... till att med full och värdefull koncentration välja ut den
skönlitterära att ha med på flygresan inne hos den största bokhandeln i stan.
Ett halvår utan ströläsbar litteratur är tungt trots allt, så det är 大事大事.

i nuläget har det passerat sju månader sedan sist. Så man känner sig rätt så obeskrivligt liten.
Som om någon bad en att simma rakt ut i det stilla havet. Vad som väntar, vem vet.
Landet, staden är ju i sig som en enda stor mekanism vilkens celler byts ut var dag.
Byggnader försvinner, andra sträcker sig ut i det himmelblå valvet.
Ingenting är sig likt i längden. Men självfallet förändras man ju själv längs det hela.

för min del handlade det framför allt om att jag tog mig till en världsdel
på den upp och nedvända sidan och fann ting att vurma för. Sedan kom jag tillbaka
i ett halvår och samlade samman det andra som blivit efterlängtade.
För livet i sig är ju faktiskt som en liten individuell blandning med te.
Vilken som passar är upp till en själv. Grunden är antingen grön, röd, svart eller vit.
Sedan lägger man till blomster, örter. Kamomillen är harmonisk för vissa,
kontrastfylld för en annan del. Ingefäran värmer,
kanelen ger ifrån sig en känsla av trygghet.

så platsen som väntar mig kommer nog inte att helt och hållet vara densamma.
Och inte jag heller för den delen. Men i grunden känner vi till vilka vi är.
Megurofloden kommer fortsatt att ge en ett lugn, medan Kami-Meguro där ovan
gömmer sina små fyndkällor av vintage. Inokashiraparken kommer att blomma upp.



tio dagar är kort, men på samma gång en evigt lång tid.

onsdag 26 december 2012

「エヴァンゲリヲン新劇場版」




 fastän det kanske inte är ett lika frekvent tittande och läsande av de japanska serierna
som förr, hittar man ibland tillbaka. Den här gången återuppstod min vurm riktad mot
för Evangelion igen, en av de färre mangor som faktiskt är rent av odödliga. 
Själva animeringen visades färdigt 1996 och normalt sätt brukar det då, 
om inte människan självfallet fortsätter sitt tecknande, mena slutet.

men nej, den håller igång. Tack och lov utan något vanvettigt amerikanskt försök till
att göra en miserabel icketecknad variant med. Istället slogs portarna till en ultramodern
affär med hippt merchandise upp, längst in i Harajukus vilseledande bakgator under
det här året. Och ett tag innan dess påbörjades en fulländad trilogi...

som jag under de senaste två dygnen sett de två första delarna av. 
Och att beskriva vad jag tycker om den... (ノ´>▽<`\ ). 
Så min lista om vad att få gjort får åter igen helt enkelt fyllas ut lite grann. 
Att se den sista filmen på en japansk biograf hamnar högt upp. För visst.
Med alla såkallade "domedagar" skadar det faktiskt inte alls med lite apokalypsfilm.
  


クリスマスの香り

Jul, jul, och så var den förbi. Men det var i alla fall fint att kunna fira en nordisk sådanmed alla familjemedlemmar ifrån landets några hörn. Mobilen hängde med den med.

 lyckan kring att systern funnit min kula vände sig kvickt då papperet tog eld.
Jag tippade på tårna med händerna i luften. Hon tjöt oförståndiga ord, medan pappa
klappade lågan med sina bara handflator... och min bror filmade allt. Alldeles underbart.

 ...men granen blev allt som alltid fin. 
Mammas, och kyrkbyns förmodligen största samling utav antika julkulor sviker aldrig.
.
 juldagen, då var det lussebak hemma i stugan.

med apelsin- och konjakdoftande guld som resultat.


onsdag 19 december 2012

ベイルット



ifall livet kunde omvandlas till en musikvideo skulle ungefär alla Beiruts sitta utmärkt.
Zachary Francis Condon med den egna djupa rösten sätter ton.
Paljetter faller i klang med att allting intensifieras.
Och i slutändan lämnas man kvar med ro i sinnet.

恋しくなることや恋しいこと

så var det nitton, närmare arton dygn som återstår innan det bär av.
Mindre än tre veckor, så då handlar om taktik ifall man likt jag själv har den
där permanenta tendensen att få panik och spring i benen under den sista minuten.

att packa en resväska, visst. Men momentet det är ett halvårs laddning det handlar om,
då befinner man sig på en drastiskt värre grad.
Det handlar inte om "hmm, kan väl behövas", utan närmare ett  
"kan jag leva utan dig under sex månader, kan jag det".
Fast som tur är har jag ju blivit en så kallad veteran sedan sist, så det underlättar.
Är inte längre nödvändigt att förgäves leta efter en proper deodorant då det är inpräntat
som en nödvändig del i packningen.
För ett sådant där japanskt armhåleplåster känns fortsatt inte alltför lockande..

... så efter en stunds tankesamling har jag kommit fram till förmodligen de främsta fem
punkterna att sakna med hederliga norden, och vad att bli euforisk över väl där borta.

北欧の恋しくなること

den avslappnade stämningen på Södermalm
det där enkla faktumet att folk faktiskt bekymmerslöst kan strosa omkring
och inte behöver vara på väg någonstans, som det oftast är i Tokyo med sina undantag.
(下北沢・吉祥寺・高円寺・等々)

ett i-landsproblem, men... rooiboste
kan kanske låta underligt med tanke på att Japan i grunden är ett teland.
Men är det inte bitter matcha(tillverkat med grönt pulver), eller svart te med koffeinet
som ger en ett rus, blir tillvaron faktiskt ganska så knaper. Men har du som student
råd att lägga ut åttio kronor på ett pukkapaket hos Kaldi, so go for it!
Trösten är att te dock inte väger många gram och därmed kan postas i vanliga kuvert
hemifrån dina sympatiska släktingar.

att kunna kolla efter en skjorta utan föraningen att den inte går över armen
japaner är små och västerlänningar stora, visst. Det har alla hört förr eller senare.
Men då den större mängden av skjortplagg som japanerna(vilka vetenskapligt
bevisat, har tunnare ben på insidan) tillverkar är för tajta vid just handleden
blir västerlänningen lite ledsen. Så weekday, jag älskar dig mer än du anar.

att vara i naturen
bara att under morgonen gå ut igenom ytterdörren och dra in ett djupt andetag
med krispigt frisk luft. Lägg fågelkvitter på det och det är komplett.

icke-sötade ting
kan låta lite udda, men så är det. Handlar du ett paket med naturell yoghurt,
faller det ut en liten påse med socker momentet du öppnar locket.
Ber man någon om att inte skall hälla socker i latten, stannar de ibland till en stund.
Att inte fler japaner har diabetes är ett mysterium i sig.
--
 日本の今恋しいこと

att japanerna inte är blyga med att ge komplimanger
det är synd att vi är så dåliga på det här i norden. Egentligen så enkelt dessutom.
Du får höra en fin komplimang och nästintill alla vardagliga bekymmer försvinner med
ett svep. Finns en hel del konstiga sådana med(人形様等々…), men tanken är väldigt fin.

stillat ankobegär
traditionella sötsaker med bönpasta som dorayaki, daifuku med mera med mera.
Det känns inte som att jag skulle kunna komma vid något bättre tillfälle
då affärerna alltid har nedsatt pris på o-mochi efter nyåret. Efter det, 
uppenbarar lyckan sig i form av 苺大福(daifuku med en äkta jordgubbe på insidan).

de alldeles fina människorna
om man bortser ifrån de rasistiska petitesserna riktade gentemot utlänningarna
(tack för det, U.S.A.), känner man sig oftast välkommen. Folk tar gärna kontakt
med en och är allmänt trevliga.

mångfalden utav just allt
att under timmar i T-Sites bokhandel borta vid Daikanyama stå och fullständigt uggla bort
sig själv i böckerna av alla, alla slag, det om något är bokmalens skära och kära lycka.
Kinokuniya är inte direkt så illa heller med sina sju våningar.

kaféer som också är en fröjd för ögat
och att de flesta är varandra så olika. Ett kafé har inretts som om det vore en riktig lägenhet,
medan ett annat i Mishuku har insidan likt ett 1800-tals bibliotek i norra England.
Så det roligaste av allting är att leta och gå på upptäcksfärd tills man hittar sitt ideal.
Mitt lades med tårar dock ned i år... så äventyret fortsätter vidare.

... puuh, mycket tankar. 
Det får bli ett onsdagspass i yogastudion ikväll så att allting sorteras in.







söndag 16 december 2012

lördag 15 december 2012

測られた日々

väl innanför ytterdörren tycktes ingen patient synas till inom mitt synhåll,
följt av antagandet av att de alla låg värmerum efter frukosten.
Klockan var trots allt nio, någon minut över. Vardera gång som jag kom dit,
såg en del detaljer annorlunda ut.
Fast med fyra veckor sedan sist var det kanske inte alltför mycket som bytt skepnad.

det vita golvet, den evigt långa korridoren med ljus fallande ifrån kontorsglasen.
Stegen som någonstans inombords inte tycktes ta slut. Tills de gjorde det.

"ja, men vad bra att du kommit nu.
Tänkte att vi kunde ta oss en vikt nu innan vi går till hans kontor",

log behandlaren följt av att slå mig följe stegen tillbaka igenom korridoren.
På något sätt och vis befann sig mitt hjärta allt närmare halsgropen än det brukade.
För vissa människor skulle fyra veckor endast innebära ett antal dagar,
för andra inte alls. Jag hörde till den andra halvan av folk.

fyra veckor utav ett präntat matschema som satts fast på kylskåpet i vårt kök.
En digitalvåg under tallriken innan intaget. Matskedar, teskedar. Decilitermått.
Från ett tillfälle till ett annat hade gnistan kring att vilja bränna upp arket funnits där.
då det innebar ett sådant fullhjärtat hat. Inte främst riktat emot mig själv,
utan det faktum att jag var tvungen till detta.

för det gjorde så ont, hela det att upplevelsen var den av att misshandla min egen kropp.
Som om jag fört ned mig själv på marken följt av sparkande i magen, spott.
Vad var man för någon människa som skadade sig själv på detta vis, egentligen.
Att fastän man vrider och vänder utav kramper på grund av mängden, fortsätter
att röra på besticken mot sin egen vilja. Det hela i att fullständigt ignorera sig själv.

... så att kalla den senaste månaden för "en månad" var en fin benämning om något.
Och nu var det enda som räknades det att bli av med regelsättningen.
Att en fri människa igen. Som kan vara sann mot sig själv...
det som människorna inuti värmerummen man vandrade förbi inte var.

--

"just det, ja, är det några julalternativ som du vill ha?"

-"..."-
"... va?"

"ja, men särskilda varianter vid juletid. Du vet, pepparkakor, glögg, lussekatter..."

"... jag trodde att det var sagt att man skulle bli av med matschemat",

tog försvarsställningen sig till ton med i sammanhållning med en bastant tyngd.
Som fan heller att detta. Hade fått nog med att vara tvungen till att äta sex bestämda mål
om dagen, med sina bestämda mått och sina bestämda tider. Ville leva mänskligt.

"... jo, visst. Det är individuellt hur vissa vill ha det. En del gör det, andra inte"

"jag vill släppa taget om det i alla fall",

och de båda människorna betraktade mig en sekund i följes av orden att

"men det får inte bli någonting av att du drar ned eller liknande"

skakade på mitt huvud till svars. Kanske ville jag sova lite ibland och inte behöva äta
lika ofta och innan jag ens hunnit bli av med mättnadskänslorna. Helt hederligt.
Och allting som kom ut var en djup suck utav lättnad. Ett leende bredde ut sig med.

"åh, det skall bli så härligt att kunna dricka vatten till maten och inte vara fast
vid ljummen apelsinjuice hemifrån. Bara att kunna känna smaken av maten...-"

"ja, men drycken får du allt ha kvar"

... så föll myntet ännu en gång.

"till huvudmålen antar jag...?"

"och mellanmålen"

"- hallå, inte rättvist, jag som längtat efter att kunna 
dricka oolongte på flaska under lektionerna...!

"men, Victoria",

signalerade han med sitt lättsama leende igen.

"du vet, då det kommer till återfall så brukar faktiskt de flesta fallen främst handla
om att personen i fråga först drar ned på drycken, förstår du"

och den där gesten med pekfingret viftandes sida till sida drogs.
Det var bara att inse att jag hade dragit mig en liten nitlott
och bet mig själv i underläppen medan blicken tog sig en promenad till taket.
Fast å den andra sidan, skulle det väl betyda att utekvällar inte skulle innebära oro
angående vikten. Drick på. Det var ju inte så illa...

"sen, så. Dagens fråga till dig, Victoria.
Hur många kalorier tror du att ditt förmiddagsmål måste vara"

"... 200... kalorier..."

"ahaha, nu är du ju lite busig, Victoria. Faktiskt lite mer än så. 300 kalorier,
och det kommer att vara en regel att du tar in det antalet vardera förmiddag där borta"

 "... d-du kan inte vara seriös. Är du medveten om att du uppmanar mig till att
titta på baksidan av förpackningarna och addera ihop? Det är inte klokt"

"fast det är väl du redan bra på, eller hur. Kommer ju att gå galant"

faktumet var, att jag faktiskt försökte undvika det hela i den allra främsta grad.
Momentet räknande kom på fråga tycktes alltid verksamheten att slockna igen.
Japan var påfrestande som det var med energimängden noterad mitt i bilderna
vilken mattidning man än skulle bläddra i. I de flesta restaurangers menyer.
Så det var förmodligen inget underligt alls att jag hade nio kokböcker med mig hem
till Norden eftersom att ett nummer alltid fanns kvar i medvetandet, och det krävdes
mitt yttersta främsta för att inte låta dem etsas fast innanför mina ögonlock.

"... jag kan vara ärlig nog att intyga, att jag kommer 
"busa" då det kommer till den punkten.
Kommer inte att fungera. Ni säger att jag hade gått ned fem kilo innan min 
hemkomst ifrån öst och att jag är mer stabil efter de här fyra veckorna.
Skall jag komma tillbaka till en och samma skola med samma människor
och äta breda förmiddagsmål, samtidigt som jag väger mer, då de andra som mest innan 
och under lektionstid äter en cheeseburgare till frukost...?",

ett lågt, smått melankoliskt tonsatt skratt löd efteråt. Som om hoppet var utom håll.

"en sak som jag vet, det är att bland alla de asiatiska länderna så ligger Japan i topp
då det kommer till folk som insjuknar i ätstörningar. För att de är så insvepta
i det hela tankesättet. De ter sig på det sätt som de gör. Och du på ditt eget.
Att du äter på ett hälsosamt sätt är det enda som räknas i längden, eller hur"

min röst höll igen den här gången. Fanns nog inget argument att ta till mig
med då det tappats ned ännu mer vikt väl hemma.
Väl efteråt fick jag under förmiddagsmålet, vilket var över ett år sedan sist.
Det var inte lika skockfullt som det kunde vara vid vissa mer överfulla tider, utan vi var få.
Satte mig ned på min gamla omtyckta plats, den som var i mitten,
så långt ifrån kanterna som man kunde komma.

en detalj som inte lagts märke till där inne innan dess var en sådan där handgjord
julkalender av papper likt dem man gjort som liten. Fast till skillnad ifrån de tidigare,
hade människan skrivit ett meddelande inuti vardera lucka. Så blicken vandrade kors och
tvärs över den föreställande byggnaden i jakten på min lyckofyra tills den fanns där.


och till skillnad ifrån tidigare uttryck funna i kalendrar, kändes det som om meddelandet
hela tiden funnits där väntandes på mig. I väntan på att fästa sig fast innanför mina
ögonlock så att det inte skulle finnas plats till några svarta korpar eller moln.

med uppföljningssamtalet förbi blickades det blekt ut igenom fönstret på tunnelbanans röda.
Första kom Bergshamra, sedan universitetet och de medföljande stationerna.
Folk steg av följt av att andra steg på. Forsande och skrattande ljud.
Den inre tolkande känslan av att man blivit blottad på sitt innehåll
och två utlästa böcker på en och samma dag.
Hand i hand med Jacques Brels "Quand on n'a que l'amour" ekande i mitt medvetna
och tanken kring att om jag faller, skall jag alltid resa mig upp med mina egna händer.

måndag 10 december 2012

宜しくね、高円寺

kommer bli en framtida Koenjibo under ett halvårs tid. Vilket passar mig alldeles perfekt!
För ett av alla de dilemman man träffar på i en storstad som Tokyo, det är ju boendet.
Bo centralt och hyran skjuter. Bo i ett trivsamt, lugnt område och restiden gör det.
Fast nu lyckades jag kombinera allting till dess mitt. Tio minuter åt ena hållet Shinjuku,
tio minuter åt det andra Kichijoji. Att området ligger i mina topp fyra är också esset i sig.

Koenji är aningen som en liten klump råsocker bland mängder av vita sockerkuber.
Den stadsdelen har karaktär. Den största densiteten av vintageaffärer i hela Tokyo...
förmodligen också detsamma då det kommer till kvinnor i träskor, ett till mysterium.
Men samtidigt så är det en del av helhetscharmen. Den stora såkallade labyrinten
som kräver sitt antal upptäcktsfärder i jakten på omtyckta affärer och ting.

du vandrar norr om stationen och nästintill alla människor är pensionärer
som verkar tycka om att cykla längs områdets affärslängor.
Vandra mera söderut i dess ställe och antalet alternativt attraktiva grabbar som
bär en gitarr på sin rygg(förmodligen studenter) ökar drastiskt.

hos Floresta står alltid smaken av dagen på flaggan

宜しくね、高円寺

torsdag 6 december 2012

思い出の真っ赤な鳥

så var allting färdigt, studentvisumet och hela paketet i mina händer.
Min beställda och till slut hämtade Iphone i säkert behåll.
Enkelt uttryckt, ett efterlängtat utrymme till att andas. Till slut.

och mitt i allting kom tankarna att kretsa kring vad att göra med bloggens utseende.
Grafiska ting är ungefär som tummen i handen, sedan vad att hitta på med...
så ekade det ett "klipp papper, människa" inuti huvudet på mig. Varför vet jag inte.

framför allt inte eftersom att det var dessa moment som man rös och
ängslades som mest inför under dagarna som en estet.
Det hela att klippa ut papper ifrån lärarinnans hem- och inredningstidningar,
som redan hälften slitits itu, i uppgiften att kunna avbilda sig själv...
lite som att be en brunbjörn att sticka sig ett par lovikavantar alternativt uttryckt.

så kanske var det något att ta tag i trots allt. Att kasta det förflutna bakom sig där det skall
vara och greppa tag tjuren i hornen. Det behöver inte vara någonting makabert, stort.
Utan det är tanken som räknas. Och att man inte låter sig hållas tillbaka.



domherren är den mest omtyckta fågeln efter min tama tofsmes Tintin.
Den står lite grann för barndomen och dagarna man minns tillbaka till då det 
faktiskt var ett antal år sedan det ens kom en inom mitt synhåll. 
Endast där under den allra råaste vintern som en blodröd kontrastfylld boll emot det vita.
Liksom umeboshin kontra riset på Japans flagga roligt nog.

vet inte ifall det här blir loggan eller inte, but that's a start.



tisdag 4 december 2012

12月の到着

finns ganska få saker som överträffar känslan utav lycka så man till slut fått tillbaka
sin laptop efter reparationen. Fem dagar och det är pina.
Med mobilen inlämnad med och du har adderat kolera till spetälskan. Helt underbart.

lägger någon vikten på det att Spotifys bristande närvaro fått mig till att sympatisera mer
med rökare eller knarkare som spatserar omkring på rehab, känns det nästan tragiskt...

men för att vända på myntet till krona så finns det ju positiva sidor med.
Exempelvis det att jag till slut kunde släppa loss bokmalen inom mig,
till att tillaga mina egna makrobiotiska dorayaki, med det yttre av amerikanska pannkakor.
Finns den där misstanken om att japanska stekpannor antingen bär på krafter,
eller att skillsen inte räcker till ännu. Men det är väl som man säger.
Första gången, katastrof. Andra gången så går ting alldeles galant.


 systern, jag

annars har det blivit lite tryffelbak med de äldre systrarna alldeles lagom till första advent
samt årets första "det är en julklapp till mig själv"impuls i form av Beiruts äldsta album.

inne i december. En månad kvar tills januari. 
Uppblossade kinder, brännande tår. Största baskern på huvudet.
Det att en rådjursbock just stod och åt äpplen utanför vårt fönster.
Kolonilotterna utanför universitetsområdet som tagit sig en full fyr 
då gryningens ljusstrålar väl träffat kanternas frost. 
Narnialandskap med träd som hela istappar.
Vintern, den är alldeles lagom fin den.