霜

ibland, eller rättare sagt ofta ifrågasätter jag ifall jag verkligen är stark. Ibland tvekar jag.

I natt... drömde jag att det var någonting jag bar på en stark ångest längs, något beslut jag

tagit. Minns inte exakt vilket det handlade om i den drömmen. Då, mitt i allt detta,

fanns det en del av mig själv som puttade på och lade sin hand på min ena axel. En

människa som sade att "det här då, det är inte så illa, eller hur?",

"tycker att det ser riktigt utomordentligt ut, så försök med att inte ängsla dig så mycket".

"det kommer att gå fint". Det var en rätt så märklig känsla, att få ett stöttande tryck

bakifrån min rygg. I synnerhet då det vanligtvis tycks handla om att hålla tillbaka för

att någonstans inte brista isär. Välla över. Krackelera. Gå ned i ett enda stort kras.

 

under förmiddagen tog vi alla här hemma i kyrkbyn en promenad över hästhagarna, dit vi

alltid tagit med oss hunden då den fortsatt var vid livet. Temperaturen hade fallit ned

ordentligt och fastän alla dessa lager med tyg, lyckades kylan komma in en på skinnet.

Himmelen var dov med alla dess moln. Frosten hade täckt allting så in i det smalaste

strået. Tog mig ett andetag och fick mig ett bevis på att jag fått andas ut moln en frostig

förmiddag igen. En sak som jag önskat, och sedan fått i uppfyllelse.