海底

låg just nere i vardagsrummets mörkgröna soffa med fingrarna spatserandes emellan
tangentbordets olika bokstäver på min Iphone. Med huvudet igentäppt med pollen-
allergi var det det enda som fanns på agendan för momentet. Orkade inte med att läsa
någonting sansat, det kändes alltför komplicerat, och mitt i allting fann jag mig själv
bläddrandes genom gamla bekanta namn på Facebook. Fanns faktiskt många som flöt
upp till mitt medvetande. Grabben som introducerade mig till Saties verk medan vi
satt bredvid varandra under universitetets japanska föreläsningar. Någon annan
individ som gått i en och samma estetiska linje som mig under gymnasietiden...
följt av att blicken fastnade vid skärmen och tankarna samlades samman.

tänk om...?,

fingertopparna hesiterade, men tryckte ändå ostoppbart in en bokstav efter en annan
i den särskilda ordningen. Mitt i allting hade den personens engelska namn radats upp
inom sökfältet och långfingertoppen tryckt in den sökande knappen. En länga med folk
med ett och samma korta namn täckte skärmen uppifrån och ned.

men var i hela friden håller du på med, Victoria...?! Det här är inte acceptabelt!!,

samtidigt som blicken ändå passade på att försiktigt men ändå kvickt syna fotona.

där! Där ser du, ingen fara alls! Självfallet att han har en sådan där inställning genom

vilken inte vem som helst kan hitta människans profil! Så, ingen repetition hädanefter-,

följt av att tiden och andetagen stannade till. Var det han... jo, det var han. Han log med
sitt oumbärligt fromma leende på sin profilbild, med blicken riktad rakt mot kameran.
Han bar på en kostym och en slips, vilket förmodligen var i lika med att han trots allt
återvänt till Peking och arbetade för sin pappas företagsverksamhet igen. Det var ett
fotografi vilket var fullkomligt nytt för mina ögon... och mitt i allting kändes det som om
mitt huvud skulle sprängas, att det skulle brytas itu. Allting tycktes kollapsa inombords;
ridåerna föll tvärs över parketten, strålkastarna för ned i grunden för att gnistra i kras.

vad i hela friden hade jag gjort. Hur kunde jag. Varför. Med vilken orsak, hur. Fastän
jag själv visste att det aldrig skulle utvinnas någonting positivt laddat alls av att ens
få se, höra, eller läsa någonting om hans nuvarande existens. Han fanns inte i mitt liv.
Han skulle aldrig någonsin mer finnas i mitt liv, han innehade inte den tillåtelsen.
Skulle aldrig det heller.

men mitt i allting, så forsade ändå hans närvaro rakt igenom mitt sinne, mitt mentala inre.
Den kunde lika gärna ha kunnat vara stormande forsar vilka trängde sig förbi och tryckte
ned mitt huvud under ytan. Och jag kunde inte heller sätta min fingertopp på exakt vilka
enskilda känslor jag upplevde under det momentet, utan allting drogs med i strömmen, i
en alltför hög hastighet för att man skulle kunna läsa av dem enbart med ögonen. Men...
en sak var det som dock hade bränt sig fast innanför pannloben på mig. Leendet. Det där
så obeskrivligt fromma leendet vilket fick vardera individs hårdhet att mjukna till. I fotot
blickade han rakt emot kamerans lins, likt han blickade någon in i ögonen. Det fanns där.
Jag kände det leendet alltför väl. Skulle minnas det till dagen jag drar mitt sista andetag.
Han hade haft det på sina läppar medan han med en munter ton på rösten yttrat att

「写真を見たよ」

"jag såg fotografierna",

följt av att han med full kraft sparkat sin ena fot in i sängkanten för att visa sin ilska

innan han själv kröp ned under där delade täcket. Det var den natten han blickat igenom 

min silverfärgade laptops alla fotoalbum utan att ens fråga och funnit ett par fotografier

på en kafékille jag lärt känna under mina första utlandsstudier i Tokyo. I hans ögon fanns 

inte det någon trovärdig och sansad logik i förklaringarna att jag behållt ett par fotografier 

som enbart minnen; det var i lika med otrogenhet. Oförlåtligt. Lössläppt. Och den följande
morgonen var det den första gången han mitt i allting for med sin fot i luften, och sparkade
till mitt huvud så att tinningen for in i den hårda vita väggen som omgav vår säng. Då jag
höll om min högra tinning med båda handflatorna och utbrast att

「いっ痛い…！！」

"-d-det gör ont...!!",

fanns det ingen som helst ångest eller ängslighet att finna i hans ansiktsuttryck.

「痛いって、この中で誰が痛いのか…！！」

"ont, vem är det som har ont här egentligen...?!"

allt i allo fanns det inget utrymme för mig att uttrycka min ilska över att han rotat
igenom mina privata ägodelar utan lov, då all skuld låg på mina axlar. Jag var det
svarta fåret. Inte han. Och det var väl också just det som det där bländande leendet
delvis stod för; renlighet. Oskuldsfullhet. Ödmjukhet. Sådant som folk vad än ville se,
åtminstone ha ett fragment av. Alla ville någonstans korsa det där kristallblå havet,
allt medan jag visste att även det mest granna och bländande vattnet kunde dölja ting
under ytan. För att nämna ett annat exempel, ringde vid ett tillfälle något för mig okänt
nummer till mobilen under lektionen, följt av att jag kvickt stängde ned dess vibration.
Då jag direkt efteråt försäkrande vände mig om mot Ryuu som alltid satt på platsen
bakom mig, fann jag mig det där leendet igen.

「何か隠しているんだ」

"du döljer någonting för mig"

det, var ungefärligen detsamma som att en åttaårig pojke förväntansfullt berättade för

en att "nu kommer du att få stryk". Och allt medan det alla andra lade märke till var ett

vackert leende som det sken om. Så sant, man skulle faktiskt kunna säga att hans
leende var detsamma som ett stort, vida hav i gnistrande blått. Det var tilldragande om
något. Folk ville komma närmare och lära känna det. Samtidigt som det endast var jag
som verkligen dykt ned i dess vatten och funnit vad som väntade under den bländande
ytan. Det fanns ting vilka kunde dra ned en ifrån ytan och hålla en fast. Svarta armar.
Och svarta ögon vilka betraktade min minsta rörelse.

min mamma har alltid uttryckt sig att hon hyser en yttersta respekt för vatten om
någonting. Och jag förstår det nu. Det är fundamentalt för att allting skall kunna
bevaras vid livet, samtidigt som det lika gärna utan svårigheter kan likvidera det
som kommer i dess väg... så inte konstigt att allting fördes med i en forsande ström
momentet min blick mötte hans leende ansiktsuttryck, nu när jag tänker kring det.
Det stod för en yttersta skräck. Det stod för bundenheten av att ständigt vara omgiven
av vattnet, samtidigt som det stod för det ständiga beroende jag själv upplevt inför honom.
Och inte minst... rädslan för att än en gång dras med vågorna, ut på djupt vatten. 

歪み

åter igen dessa avvikanden. Ofta vill jag verkligen skriva, samtidigt som det alltid tycks
komma någonting som helst i vägen. En rädsla för att vara det minsta negativ.
Utmattning då jag min sömn alltid tycks lyckas med att hålla sig undan ifrån den
djupa nivån. En brist på kraft vilken får min hand att vika på sig efter femton
nedskrivna ord. Rader utav texter som helt enkelt inte vill fastna i huvudets förråd.

ändå syns det inte alltför mycket på min utsida då det endast handlar om att vara
medveten om att le. Samtala som alltid tillsammans med de i min universitetsklass
då vi skrattar i samma takt. Hålla pli på hållningen. Jag kan det. Erfarenheten som
en lite alltför smal flicka under mina yngre år har gjort mig till en expert i
kamouflage. Ingen kan se, ingen kan lägga märke till det. Ingen kan lägga
märke till sprickorna så länge som man spacklar över dem ordentligt.

efter ett samtal som handlat om en del av det under min tid i Japan, slutade jag upp
med att ligga hopkurad i min säng under hela kvällen med endast julstjärnan i fönstret
lysandes. Mitt huvud höll på att spricka, och det högg som om knivaggar i min magmun.
Vred jag det minsta på mig, var jag övertygad om att jag skulle spy. Min kropp tycktes
skrika och i allting hade jag haft mitt introduktionssamtal med vad man kallar för migrän.
Tingen kommer, ett efter ett annat som om på led. Och.

det spelar ingen roll att jag inte kan sova, ingen som helst roll att min kropp upplevs
som sliten... de finns fortsatt där, och med en och samma styrka. Hur lång tid det
än passerat mig förbi. Känslorna. Alla dessa emotionella punkter på insidan av mig.
Vill se honom. Vill att han skall se på mig. Saknar hans berörelse, lukten av hans
kropp som alltid fanns där då jag lutade mitt huvud emot den andra axeln. Den som jag
inte kunde få nog av. Känslan då jag satte mina fingrar emellan hans två skulderblad.
Det är som om mina sinnen driver med mig, lurar in mig i hörnor. En efter en till.
Ibland ser jag det framför mig då jag sluter mina ögon. Att han mitt i allting, en dag
skulle stå där ute på gatan. Att han skulle stå utanför porten då jag passerat den.

浮かび

"så... ni säger alltså att jag lider av PTSD?"

 

"ja", "ja, det har du onekligen"

de båda satt där på varsin sida om mig, läkaren och kuratorn. Det fanns inte det minsta uns
av tveksamhet att finna i deras ansiktsuttryck. Så, jag led av posttraumatiskt
stressyndrom...　men optimistiskt talat hade jag nu i alla fall ett ord för hur det varit på
sistone. Att minnesförmågan trutit och kraften sinat hade alltså sin förklaring.

det känns som om jag blir förföljd. Jag drömmer mängder vardera natt, vaknar mer
utmattad än vad jag var innan jag somnade kvällen innan. Det kommer minnesbilder.
Ibland kommer han in i mina drömmar med. En natt vaknade jag i min dröm och fann
grupperingar av skalbaggar krypandes på mitt tak. Röda, gröna, alla slags färgnyanser.
Innan jag somnat och sedan vaknat i drömmen, hade min blick lagt märke till att han
stod där, lutandes emot min skrivbordskant. Fönstret stod på en liten glänt.

ifall jag fikar, hör jag hans röst ekandes "fattar inte hur man kan åka till ett kafé bara
för att fika", 「安い」"billigt". Då jag går nere i tunnelbanestationen eller ute på gatan,
går jag på de längre linjerna ifall de finns för att gå som om på en rak lina.
「足、足．．．！」"fötterna, fötterna...!". 「足がめちゃくちゃ」"ser fan helt hemska ut".
Fastän folk inte lägger märke till det då min blick alltid är uppe, finns alltid
medvetenheten om fötterna där. Då vet min kropp att den inte kommer bli skållad.

ett diskant, plötsligt ljud får min hela kropp att skaka till och det sitter ögon i min nacke.
Det känns som om min underarm skulle flyga upp som en potentiell sköld ifall någon
kom emot mig i en rask takt. Min kropp tycks på ett sätt ha återvänt till konditionen
den var inställd på förr. Reflexerna är de flesta utav samma skrot och korn.

記憶

"Var filmen bra på festivalen btw?"

satt och betraktade mobilskärmen. Bet mig själv i underläppen och rotade igenom mitt
närmaste förråd med minnen. Visste vilken film jag sett under lördagen, söndagen
med... men då det kom till gårdagens minneslista stod allting alldeles stilla. Fullkomligt.
Det var först efter att 40 sekunder passerat som någonting lös till innanför min pannlob.



det är rätt så skrämmande då alla utstick och dalar inuti mitt huvud tycks ha blivit en enda
rak och evigt lång linje. Bara momentet jag skriver detta känns allting så invecklat.
Komplicerat. Förbannat svårt. Att tänka, och att sedan länka samman det med ett enda
nedskrivande. Blicken stirrar likgiltigt på skärmen, på alla tomma ord. På vad som
borde ha varit ord men ändå ekar tomt. De säger att det inte är farligt alls, att mitt
minne kommer återgå till sitt normala läge inom kort. Att det återvänder då min kropp väl
lugnat ned sig igen. Och jag hoppas att det stämmer väl. Det skulle sitta fint ifall jag slapp
befinna mig på gränsen till att svimma ihop utav utmattning med. Men jag är uppe,
jag kan gå. Blev färdig med lingvistisktentamen på 40 minuter medan andra satt i timmar.
Kavlar upp mina ärmar och fäster upp luggen. Låter mig själv inte bräckas så lätt. Inte än.

men det är märkligt. På en och samma gång som mitt huvud tycks släppa taget om allting
som tagit plats nyligen... flyter annat upp i dess plats. Ting längre bak i tiden. Negativa,
mer svårsmälta minnen oss emellan vilka inte ger vika hur mycket jag än viftar på mina
två handflator. Minnen, vilka någonstans däremellan alltid förträngts och bländats av
allting som varit så fint. Nu tar de sin plats. De suddas inte ut, de tynar inte bort.
De kväver, de släpper inte taget. Mitt i allting ligger jag åter igen på hallgolvet,
med honom över mig. Hållandes ihop med mina underarmar för att skydda emot hans
knogar. Med den lilla hopvikta papperspåsen med det just hemtagna hormonpulvret
liggandes bredvid min kropp.

det är ett kaos. Som att bli vaggad i en famn för att sedan tappas ned i golvet.

苦悩

i början av mars

steg för steg hade hans hår kommit till att bli vitt på vissa ställen. Inte i en större
utsträckning, utan strå för vardera strå. Minns att det påfrestade honom om någonting,
att han fann ett korpsvart hår som det mest passande. Det som gav det främsta intrycket.
Han stod framför helkroppsspegeln och drog ut ett efter ett annat. Ibland ryckte han till
efter att ha tagit fler i ett och samma grepp.

"sätt dig ned stilla, så hjälper jag dig",

och efteråt satt jag vardera dag och "kammade" hans hår i olika lager, följt av att mina
ögon synade igenom. Under de första dagarna var inte mina fingrar vana med finheten
det innebar att ta tag i ett enda hårstrå i taget, så det blev en hel del smärta för honom.
Men längs det att tiden gick anammade mina fingertoppar färdigheten. Ett efter ett lade
jag dem i en hög på bordet för att det inte skulle hamna något på golvet. Efter middagarna
satt vi under dryga tio minuter och gjorde det som om det vore någonting självfallet,
fastän det i det genomsnittliga fallet förmodligen inte varit det. Han var 25 år gammal
och fick ett par vita hårstrån för vardera dag i och med stressen han led av. Det fanns
inget självklart val emellan att ansöka universitetet i Japan, eller att återvända till
sitt land igen för att försöka med att starta någonting eget.

och bredvid hans sida fann man mig med. Från och med början hade jag inte varit
fullkomligt absorberad i tanken på att ansöka till ett japanskt universitet. Självfallet hade
det varit frestande, men tanken på inträdesproven de hade till vardera underströk
faktumet att det knappt skulle finnas någon som helst chans för mig. På en och samma
gång hade jag aldrig satt ned min fot i Kina. Jag kände ingen där, kunde inte heller språket
som talades. Så någonstans fann jag mig själv i ett enda ekande vaakum där emellan. Men
jag hade honom. Vilket beslut han än skulle ta, så skulle jag hitta någon slags stig att följa.
På något slags sätt. Samtidigt som jag var fruktansvärt rädd. Vardera alternativ upplevdes
som en enda dans på is.

"Jag har bestämt mig, vi försöker komma in på universitet i Japan"

"Har du kollat upp något universitet ännu?",

följt av att jag sökte och sökte. Det fanns så mycket, för mycket. Hans programs
ansökningar skulle ske under hösten, medan konstuniversitetens intervjuer främst
skulle ta plats under våren. Vad om han skulle komma in, men inte jag. Vad då.
Bara den frågan gjorde mig skräckslagen, samtidigt som jag inte kunde få det ur mig.
Dock var det inte den frågan som var den värsta utav dem alla, utan vilket. Vilket av dem.

"Victoria...",

yttrade han med en låg röst medan axeln lutade emot dörrkarmen till hallen
där jag stod mitt under matlagningen.

"mm?"

"... vi tar oss till Kina"

för ett moment stannade mina kroppsrörelser till. Blickarna möttes.

"Ryuu, är du säker?"

"Mm. Skulle inte klara av det där TOEFL-testet så som det ser ut nu ändå"

"okej",

följt av att han med varsamma steg gick fram och höll om mig bakifrån, viskandes

"jag kommer att göra dig till den lyckligaste kvinnan. Älskar dig så mycket".

... vilket redan vänts om momentet jag vaknade under morgonen då han hade
ett brett leende på läpparna och en smått exalterad stämning omkring sig.

"Du, jag tänkte om! Vi stannar i Japan istället! Man vet ju aldrig förrän man försöker"

han hade tänkt om flera gånger innan dess, men den morgonen tycktes ha blivit det
största slaget min kropp fått ta fram tills det tillfället. Från och med den dagen slutade
min kropp inte upp med att menstruera. Det var dess försvarsställning emot stressen,
dess överlevnadsmetod. Efter en och en halv månads kontinuerlighet satte jag mig
till slut ned mig i väntrummet hos en gynekologimottagning i närheten av skolan.
Det var en missplacerad känsla om någonting i och med faktumet att det närmaste till
en sådan mottagning jag satt min fot inne hos var ungdomsmottagningen. Nu satt jag i
en i Tokyo av alla platser, omgiven av gravida mödrar utav olika slag. Antingen var det
förmodliga hemmafruar, eller alltför unga kvinnor. Det intressanta var att man kunde
läsa på dem vad som var fallet i och med att en man enligt lagen skall följa med
kvinnan till undersökningen ifall han gjort henne på smällen. Männen i den yngre
generationens par satt med blicken nere i marken. Detta var deras så kallade skamvrå.

eftersom att vi inte direkt hade lärt oss de medicinska termerna för gynekologiska ting
under lektionerna hittills, rotade den äldre kvinnan fram en gammal plansch
som hunnit bli gulfläckig om kanterna. En och samma "kvinnans insida" som hemma
i Norden, men med mängder utav kinesiska tecken omkring. Hon pekade sig runt.
Det visade sig att mina äggstockar läckte ut blod, allt på grund av stress.
Jag led av anemi. Men det var enligt henne ingenting att vara orolig för.

"ta det bara så lugnt som det bara går, och inta hormonerna vi kommer att skriva
ut till dig, morgon, lunch och middag, så kommer dina blödningar att upphöra. 

Och så vill vi att du kommer tillbaka om två veckor"

hormonpulvret, tillsammans med allt som ingick under undersökningen, gick på omkring
2000 kronor. Och att svälja ned det var som om av någon annan dimension då det väl
jämfördes med Alvedon. Bara lukten av det gav en kväljningar. Men efter att ha testat
mig fram visade det sig att varm mjölk kunde tämja eftersmaken. Två veckor gick och
pulvret tog slut, samtidigt som problemet med blödningarna återstod. Då jag nämnde att
det snart skulle bli dags för att göra en efterundersökning viftade han undan det på sitt
eget sätt.

"de säger alltid att man skall gå tillbaka en andra gång, det är en norm.

De är bara ute efter ens pengar så mycket som det bara går"

bet ihop mina läppar, och undrade inombords när det skulle återgå till det ursprungliga
igen. Hade någonstans glömt bort hur det skulle kännas att ha en dag utan mensvärk.
Det verkade himmelskt då jag försökte se det framför mig. Och det var först då han
fått ett otillräckligt resultat på TOEFL och slutligen bestämt sig för att vi skulle till
Kina, som det skedde. Dygnet efter var blödandet borta. Ting landade.

----

två essäer på 1400 ord som skall vara inne inom tre veckor, en lingvistiktentamen nästa
vecka under fredagen. Tankar. Ting, vilka tycks stapla upp sig på vacklande höjder
innanför mitt huvud.

klockan hade stannat på 12:59 och tiden som var bokad hos studievägledaren skulle
ta plats en minut senare. Drog mig ett djupt andetag, följt av att handen krokade sig.

-knack- -knack-

"ja, kom in du"

då jag väl steg in på hennes kontor satt hon redan med sina fingrar flätade med varandra,
lutandes fram på sitt bord. Med ett leende på sina läppar hade hennes blick varit fäst
vid mig under den hela tiden från och med att jag rundade dörrkarmen tills det att jag
satt ned. Jag log tillbaka.

"hoppas att jag inte är till besvär, så mycket som jag kommit förbi"

"det verkar som det varit mycket för dig på sistone.

Och som att hela det här komplicerade med din application

för Amsterdam skulle vara snäppet över det hela"

"det har varit lite mycket, ja. Så det skulle vara skönt ifall man bara kunde få det

hela gjort för en gångs skull, så att jag kan fokusera på det andra mer... syns det?"

"det syns, ja. Man ser på dina ögon att du skulle kunna börja gråta när som helst"

"det är ingen fara",

log jag varsamt tillbaka och skakade på mitt huvud.

det finns stress och sedan stress. Flera olika nyanser av dessa.

眠っている頃の残り

den ena drömmen hade följt den andra, och ögonlocken slog upp. Mitt huvud kändes tungt.
Hade en feber, vilket var den första gången på nästintill ett år om inte mer.

"du bär på alltför mycket, Victoria. Jag känner dig inifrån och ut, du behöver mig just nu",

 
tycktes inte vilja sluta eka innanför pannloben på mig. Hans ord skulle än en gång blossa
upp i körer sjungandes i min tankeverksamhet med. Men samtidigt var ju inte det exakt
någonting att få en grop emellan ögonbrynen över då jag någonstans kommit till att bli van
med det hela. Det är helt normalt. Det är i lika med att koka min havregrynsgröt med
alltför många torkade tranbär i. Sträckte mitt högra ben rakt ut i luften som alltid då jag
tar sats upp ur min säng klockan halv sju. Huvudet slog tillbaka en bit.

det skulle ha suttit fint ifall man kunnat spela in sina drömmar, då de alla för det mesta
försvinner ut ur det blotta minnet efter fem minuter. Någonting som varit så in i det
hela stjärnklart den ena sekunden blir till luft. Om vad. Om vem. Och så sitter en sedan
där, vridandes på sig själv vid köksbordet. Petandes på sitt bersåporslin.

"har det hänt någonting? Du ser så nedstämd ut"

 

"jag vet inte varför, men jag har en sådan innersta vilja att slå ned något porslin i golvet,

att kasta någonting i luften. Känner mig bara så fullkomligt frustrerad"

visst hade jag kanske tappat bort innehållet av natten. Men det fanns i alla fall kvar i
mitt minne att vid vardera av de fyra tillfällena mina ögon slagits upp... hade allting
varit riktat mot hans existens. Fullkomligt absorberat av alla hans detaljer. Hur det ens
kommit sig kunde jag inte svara på, då det redan suttit fast momentet jag väl vaknat.
Det var väl därför som viljan att tappa ned någonting i golvet fanns där.

torsdagens bokfika.

 

 

 

"minns alltid

 

gå tillbaka till den mogna, självsäkra människa som du var hemma i Norden

kom tillbaka till ditt äkta "jag"

var sann mot dig själv

lär dig av och ta dina erfarenheter till ditt hjärta

skriv i din dagbok

få honom att känna sig trygg med dig

visa att du är en vuxen människa åter igen

se upp till dig själv

ta till ditt eget ansvar

var försiktig, ta allting med en nypa salt

 - lita inte på allting som en människa yttrar

安心させるように

- försvara och skydda dig själv",

 

orden som jag skrivit till mig själv på ett litet pappersark vilket jag alltid brukade

ha tillgängligt i det innersta facket inuti min lilla bruna skinnväska. Det fanns i alla fall

två stycken i vardera av mina väskor, alla egna. En del var samtidigt sådana som

han istället skrivit åt mig vare sig jag bett om det eller inte, låt oss säga påminnelser

om att inte titta folk i ögonen. Eller rättare sagt män.

無力

"det känns som att det blir alldeles lagom, faktiskt. Rocketyoga och pilates som göra mig

vig och flexibel, och sedan löpning. Då det blir kallare utomhus kan jag simma med"

satt med ett leende på mina läppar och log stoltserande med kalendern liggandes i
min hand... det vill säga tills jag lade märke till att kvav tystnad sjunkit ned i
luftrummet oss emellan. Hon stod och betraktade mig med en kritisk blick,
följt av att hennes ena fingertopp tryckte till på min smått kantiga axel.

"det är väldigt viktigt att du äter ordentligt"

 

...attans.

vet inte hur det egentligen hänger ihop, men för vardera gång som jag återvänder efter
mina studier borta i Tokyo, tycks min viktkurva börja med att luta sig nedåt i en långsam
takt. I fjol förmodligen på grund av den starka avsaknaden av bär, knäckebröd och icke-
sötade ting. Då hamnade jag i slutändan åter igen på gränsen till att få ett givet
matschema och att vara tvungen till att äta ett av tre bestämda alternativ, sex gånger om
dygnet. Att inte ha ett enda utrymme till alla de omtyckta glasen med iskallt vatten då tre
deciliter mjölk eller juice alltid skulle stå väntandes bredvid tallriken.

fast den här gången var det rätt så avvikande ifrån sist, eftersom jag nu redan var tunn och
inte hade alltför mycket att gripa tag i med skinnet som undantag. Mitt hjärta tycktes ha
hunnit med att bli orkeslöst vid de tillfällen det var i behovet att ta i. Att äta kött
upplevdes som någonting tungt tabubelagt, vilket inte varit fallet förr. Tanken på lite
mer tropiska frukter gav mig ångest i maggropen, så pass att bara ordet gröpte ur en
grop emellan mina egna två ögonbryn. Ifall jag fikade ute, kunde det eka ord om att
jag hade rent katastrofala matvanor och inte var värdig som en människa.
Tankarna kunde inte lämna mig ifred. De satt.

men förr eller senare kom min vikt återvändandes tillbaka, långsamt men säkert...
för att sedan dala ned åter igen. Fastän jag kommit till att vara mer robust, mer stark än
den jag varit innan dess, visade sig bördorna vara detsamma. Inga ting att endast vifta bort
med fingertopparna, utan sådana som höll ett grepp om halsen på en. Det handlade inte
endast om att jag kommit hem till mitt hemland igen, någonting jag längtat efter...
utan det att jag, om nätt uttryckt, blivit "tagen hem". Mitt i allting blivit på min egen hand,
då jag för den första gången blivit beroende av att vara en del av någonting på tumanhand.
Att vara ensam, det kvävde. Det kväver. Fastän jag förr varit så pass sjuk att jag nästintill
tappat greppet om mitt liv, var det för den första gången som jag kände mig så pass liten.
Övertygad, om att jag inte skulle klara av ting med endast mina egna händer. Behövde
vara två. Två människor. Tillsammans.

vandrade runt och log, levde mitt liv. Tog mig till alla de platser och ställen som jag
längtat efter under min tid borta i Tokyo. Omgav mig med fina människor, vilka alla
fick mig att må fint och ännu bättre. Rörde vid alla möjliga blad och löv med mina
fingertoppar för att känna mig levande och närvarande. Löpte, sprang spåret eftersom
att jag kunde. Skrattade... men någonstans slutade nästintill vardera dag på ett och
samma sätt, vilket var det att jag ringde till min äldre bror och grät. Frågandes åter
och åter, ifall det inte fanns något som helst hopp, ifall jag inte kunde ha förändrat
utgången på något som helst sätt och vis. Han satt vid vardera tillfälle tyst på den
andra sidan av telefonluren, följt av att han satte orden på sin tunga. Det tycktes inte
spela någon som helst roll att jag alltid fick ett och samma nekande svar. Inte alls.
Jag satt där, alltid väntandes på att det förr eller senare skulle skifta.