måndag 23 juni 2014

ブルージュとブリュッセルの日々

Brugge var tveklöst den stad med högst frekvens av kyrktorn jag träffat på
i mitt liv. Femtonhundratalsbyggnader i allmänhet och chocolaterier runtom
vardera hörn. 

 
den där lilla entrén för båtar fick hjärtat att slå till. Så fint.
 
efter ett ständigt letande fann vi den där omtalade grodan som sägs
vandlas till en prins efter hundratusen kyssar. 
 
stadens främsta kändis visade sig vara en hund som alltid sitter vid fönstret 
under soliga dagar och är upptränad till att ignorera folk med stil.
Den gjorde sitt jobb utmärkt fastän det kontinuerligt kom turistbåten nedanför.
 
i Bryssel var chokladmännen stiligt klädda med kockmössa och allting.
gick sist av allting in till chokladmuséet och betraktade med vida ögon då en
äldre chokladmästare visade hur man tillverkade choklad. Var lycklig.






söndag 22 juni 2014

アントウェルペン

kom igår natt hem ifrån en tredagars tripp runtom i Belgien, uppgödd med belgiska
praliner och smått överlycklig av det. För det är ju så, att äter man belgisk choklad
då den är i sin bästa skepnad, är det faktiskt värt alla finnar man får av den. Och Belgien
i sig är en sådan mångsidig plats i sig med; vardera stad vi tog oss fram till dagligen
var den andras motsats och i slutändan fick vi oss en kombination av urbant, gammaldags
och kyrkliga torn så långt som ögats sikte kan sträcka sig. Blev faktiskt lite kär, om inte
mycket och mer. Det finns någonting med fransktalande länder. Först av allting utforskade
vi Antwerpen där vi dessutom bodde.

den första chokladaffären vi tittade in hos var i en gammaldags byggnad
med både ornament i tak och målningar tvärs över väggarna.
Älskade sättet allting skiftade i violett toner på.

tittade in i köket där en chocolaterier arbetade för fullt.
fanns en ensemble av barbapappa i choklad!!
efter en stunds letande fann vi den omtalade graffitigränden.
 
kunde bland annat titta på då en professionell graffiti blev till.
själv var jag överlycklig över att ha ätit den godaste pralinen hittills i mitt liv.
staden. 
en vanlig syn i vårt kvarter. Området vilket vårt hostel var beläget i visade
sig vara ett ortodox-judiskt sådant där nästintill varenda människa var 
klädd i en korpsvart rock och barn i exakt alla åldrar hade de obligatoriska 
skruvlockarna bakom öronen. Att se en åttaårig pojke bära både hatt och 
kappa kändes dock lite underligt...
















måndag 16 juni 2014

トマトパスタ

har under den senaste tiden försökt med att anamma utmaningen att rensa mitt
skafferi, någonting vilket bland annat ledde till att den där fullkornspastans
existens inne i det innersta hörnet hamnade i strålkastarljuset.


Vad i hela friden skall jag ta mig itu med den där..., 

följt av att även en konservburk med plommontomaters närvaro ropade på
min uppmärksamhet. Svaret var alltså pasta med tomatsås. Helt enkelt.
Så kvickt tillbaka till bokhyllan i jakten på den där volymen av Kinfolk med
Fergus Hendersons pastarecept, vilket visade sig vara en hitt. Det som
uppskattas med receptet, bortsett från smaken det vill säga, är att det både
är enkelt och inte kräver ett överflöd med ingredienser; utan nästintill allting
är ting vilka för det mesta finns till i någon kökshylla. Grundreceptet må vara
vanlig spagetti, men fullkornsvarianten fungerar lika fint. Vegetarisk tröstmat.

 

材料 4人分
- ett paket fullkornspagetti (dryga 450 gram)
- två konservburkar med hela plommontomater
- två rödlökar, skivade
- fyra vitlöksklyftor, skivade tunt
- extra virgin olivolja
- havssalt
- svartpeppar ur en kvarn
- parmesanost, för servering

1. häll ned riktigt med olivolja i en kastrull som står på medelvärme. Stek och rör runt
vitlök och rödlök tills de mjuknar, vilket tar ungefär fem minuter. Använder du dig
av en wokpanna över en gasspis tar det cirka två eller tre. Tillsätt sedan tomaterna, salt
och svartpeppar, följt av att du låter allting puttra under en medellåg hetta så länge
som det bara går tills såsen har tjocknat till och tomaterna krossats med.

 

2. koka upp pastan i väl saltat vatten och skaka sedan av den i ett durkslag.



3. blanda samman sås och pasta, gärna i stekpannan eftersom att smakerna då
absorberas snäppet längre längre. Rör om väl och servera med hyvlad parmesan.

頂きます〜♪

söndag 15 juni 2014

分離不安

har under den här veckan förmodligen haft min första helg här nere i Amsterdam då jag
inte tänkt på studier alls. Och mitt i allting tycks staden vara en hundra gånger trevligare
plats att vara på med. Mitt i allting blir man medveten om de små karaktäristiska
dragen som staden har i sig, som att nederländare blir världens hyvens människor 
momentet innan en fotbollsmatch skall börja och alla är vänliga så ända in i märgen.
Eller att cyklar man hem efteråt och landet har vunnit blir handen alldeles röd i och 
med faktumet att alla tycks vilja slå high five med en i farten. Med mera, med mera. 
Kanske ligger grunden lika gärna i medvetandet om att mindre än tjugo dagar återstår 
och stressen att anda in allting staden har att ge stiger upp i ens sinne... hur som helst,
avbockandet pågår för fullt. 

 
av ett rent sammanträffande var det årets Vondelparkfestival, så flera av oss
samlades i parken för att kolla utbudet och i allmänhet frossa i billig
Ben & Jerry för en ynka en euro. 
vi rundade hela parken och fann oss nya hörnor av den.
 
vaknade imorse relativt sent och alldeles lagom till det avancerade vinyasapasset 
hos yogastudion bortom Rijksmuseum. Kommer att sakna de stora salarna
med tackornament, kristallkronor och grönskande utsikter utanför fönstren.
 
slutade än en gång upp hos stammisstället för att plugga, vilket är oundvikligt då
 Nicolas kaffedrycker någonstans framkallat ett beroende hos mig.
Fick bli en flat white, som en sann nederländare skulle ta kaffet. 





lördag 14 juni 2014

金曜日の過ごし

med en till essä inlämnad känns det lite grand som om man är tillbaka till livet igen. Visst,
jag har fortfarande en grupparbetsessä på 4000 ord och en tenta att ta itu med, men
detta att kunna ta mig en cykeltur ute i solen och inte sitta i datorsalen under åtta timmar
är i lika med 100% ren och skär lycka. Med inte mer än omkring tjugo dagar återståendes
känns det dessutom fundamentalt. Så mycket att se, så mycket att få gjort... det tycks vara
det exakt samma var och varenda gång man skall lämna en plats man bott ett halvår på.

så det kändes verkligen rätt och korrekt att bara sätta mig på cykeln och korsa genom
hela det västliga distriktet Jordaan under fredagseftermiddagen, likt man kan spatsera
utan riktning. De kvarteren ligger förmodligen mig närmast hjärtat, tillsammans med
De Pijp i sydöstra Amsterdam. Fler undangömda och slingrande gator än någon
annanstans i staden. Dolda affärer vilka man får gå på upptäcktsfärd för att ens finna.
Hipsterkaffe hos Headfirst Coffee eller De Winkels appeltaart vilken enligt allas ord
skall vara landets överlägsna. Det är förmodligen det här distriktet som skulle ligga
närmast Södermalm och Shimo-Kitazawa ifall man vägde alternativen i händerna.
Till min överraskning var det inte så mycket folk längs gatorna idag heller. Staden sov.

dessa så omtyckta gator.

det fanns andra som också kände sig desperata efter solljuset.

 
bestämde mig för att pricka av den första kafévisiterna innan hemresan
genom att sätta mig inne hos lot sixty one och smaka på deras latte
då det annars alltid beställts en flat white.

 
skummad perfektion tillsammans med en inhandlad volym av
Cereal att läsa under trädskuggona och ingenting kan gå fel.

i andra ord, en finfin fredag för mig del. Gick under kvällen tillsammans med de 
andra tjejerna i mitt lägenhetskomplex på den första VM-matchen och målade 
varandras kinder i blått, rött och vitt... och fick mig en insikt om att nederländarna 
är som om besatta då det kommer till fotboll. Ett mål, och en DJ spelar dunkande 
musik med alla människor skrikandes. Orangea pappersbilder fallandes från skyn... 
och de spanska åskådarna nedskvätta med Heineken av de självsäkra motståndarna. 
Min tyska vän Nina var dock sympatisk och gav dem alla sina näsdukar, vilket
uppskattades. Alla människor befann sig på Museumplein klädda i orange och målade
i flaggans alla färger  och stämningen var nästintill magisk.







torsdag 12 juni 2014

一年

så då har det till slut passerat ett år sedan vi rörde vid varandra sist. Och det tog mig
verkligen en sådan utdraget lång tid att skriva ned om de där sista dagarna. För att vara
ärlig... så var det verkligen både fysiskt och mentalt krävande att göra det i sig. Samtidigt
som den där dagen vi höll om varandra inte var den sista dagen vi hade kontakt med
varandra, inte alls. Utan fastän han lyssnat på min brors ord om att kontakten skulle tas
genom, hade det kommit femtioen stycken meddelanden från honom den andra dagen
efteråt, då jag kommit tillbaka till hotellets wi-fi... vilka jag självfallet dolde från min
bror. Var helt ställd och undrade vad i hela friden Ryuu höll på med, att han inte kunde
höra av sig till mig direkt, och så snart dessutom... samtidigt som mitt hjärta kändes som
om det stod i lågor och att det brände att för den första gången inte ha honom vid min
sida. Så allt sammanlagt, var det som ett tveeggat svärd; antingen gick jag känslomässigt
itu av att inte få se hans ord, eller så upplevde jag mig själv som den lägsta människan
som fanns i och med denna skam som jag bar på mina axlar längs med att jag höll vår
kontakt bakom min rygg. Jag rentav hatade mig själv för det jag gjorde längs med det
att jag inte kunde hålla känslorna tillbaka. Men självfallet läckte det hela då min bror
lade märke till vår konversation, och det sista som han gjorde innan vi gick igenom
gaten på flygplatsen var att skriva ett meddelande till Ryuu. Om att han inte fick höra
av sig mer och att det inte var tillåtet men. Momentet vi hade kommit in på skånsk
mark efter att ha lämnat Kastrup med tåget... hade det kommit fem meddelanden till.

och det fortsatte. Praktiskt taget hela tiden, bortsett från det faktum att jag lärde mig
dölja meddelandena med finess. Det fanns det ständiga medvetandet om att mobilen
skulle läggas med skärmen nedvänd, att den skulle läggas på ett mjuk underlag för att
inte föra oväsen. Meddelanden steg upp till en annan nivå med. Jag vaknade under
morgonen och fann mig minst ett meddelande sägandes "god morgon", eller "du är
mitt allt, min ängel"... och det gjorde mig så lycklig under momentet. Längtade efter
nästa morgon, längtade efter att prata... samtidigt som den där skammen ständigt fanns
närvarande, vardera sekund jag satt ned mitt emot min familj. Sedan var det detta att
jag inte fick mig något utrymme eller luft till att vara ensam och bearbeta det hela jag
varit igenom; den där ständiga närvaron av honom höll mig någonstans kedjad fast.
Kunde inte endast vara. Han fanns alltid där. Och kunde alltid tala in mig i de ting han
kände för. Det kom en dag då han frågade ifall jag ville att han skulle komma och
hälsa på mig i Sverige. "självklart" sade jag, "innerst inne, men det fungerar inte".
"vill du träffa mig?", "självklart, vill jag det...", "så säg det då. "Ryuu, jag vill att du
kommer"", "Ryuu, jag vill att du kommer", "uppfattat". Då jag väl insett vad jag hade
sagt och tänkte försäkra mig om att han inte varit allvarlig hade han redan bokat sig
en biljett. Då greps jag av en innersta panikångest och inte visste vad att ta mig till.
Inom kort skrev jag honom det första meddelandet om att inte höra av sig till mig
mer, eftersom att jag i det fallet på riktigt skulle gå sönder. Jag berättade för min
mamma, sade åt henne att berätta för min bror åt mig eftersom att jag inte var för-
mögen till att göra det. Då jag väl utav ett rent sammanträffande hälsade på min
äldre bror dagen efteråt var jag ett vrak och bad honom att skriva ett meddelande åt mig,
eftersom att mina inte verkade ha någon effekt på honom. Så han skrev ett långt sådant:


--
Date: 2 augusti 2013 16.03.24 CEST
To: 
Subject: It is over.

Hello Ryo

This is R (Victorias brother).


I am disappointed that you have kept trying to contact my sister and that you still try to make her feel bad for the whole situation of her leaving you when it is to 100% your own fault. Let me make it clear to you once again. You are the one who time after time again hit my sister and made her cry. You are the one who met with my mother and my other sister and pretended everything was good and that we could trust you to treat Victoria well. With your false smile you lied to my family and you treated my sister in the most unacceptable way.

When I met you at the school before bringing Victoria home to Sweden where she will be safe I still did not know many details about how you had been hurting her. I was almost believing that there could be a chance for you and Victoria to meet again. Then I learned exactly how you had been acting with my sister. How you can act very nice and smile when other people are around but that once you are alone tell my sister to change the way she thinks and what she does. That you think you have the right to decide what my sister should or should not do. That you tell her to eat less because you would prefer that. That she cannot go to yoga because you have a problem with other men being at the class. That you keep getting angry and sending her text messages in school just because she looks at the teacher like everyone is supposed to do. All these things makes it clear that you simply are a bad person and that my sister deserves someone better.

However, when I heard how you have  been hitting her, how you easily get angry for reasons that does not make any sense, how you hit her in the side of her head when you were walking down the street just because you had to wait a few minutes, how you kicked her when you were together in the flat, how you hit her with your fists on her back so that she got bruises, the fact that you have been treating her this way, makes you the worst piece of trash. The worst scum of a person that I know. Would I have known the details of what you did to my sister when I met you at school. I would have broken your pathetic crybaby face.

I will never forget and I will never forgive what you did. Maybe you think that there is a chance that you and my sister will be together again but mark my word. If I ever see you again close to my sister I will make you wish that you were never born.

My sister do not want to be in contact with you anymore. She will feel sad and miss whatever good parts that you might have had but she will move forward without you. She will live her life without being afraid of someone like you hurting her or telling her mean things. She will find a person that is not a useless girlfriend-beater like yourself and that treats her with respect and cares for her.

I have also been told that you have tried to tell my sister to ignore her family and to come directly to China so that she can be with you. You really must be stupid if you think my sister would hurt her family that loves her just so she can go back to you and get beaten again. I also heard that you bought flight tickets to Sweden and then afterwards found out that you will not get a visa. Apart from being an idiot you still don’t understand that you will need to talk directly to Victorias family if you really wished to see her again. But we will never allow you to see her again since you are a lying and false piece of trash.

I do not care whatsoever how much money you spent on talking with doctors or for buying flight tickets. That you mention this to my sister and try to make it look that she should feel bad for you is just laughable. She has not done anything that you can blame her for. It is all your fucking fault! You hit her, you lied, you tried to manipulate her. She stayed with you even after you beat her the first time and she gave you many new chances to be better but you still kept hurting her. It is your fault and there are no excuses! I hope your family feels shame if they know the details of what you have done. Perhaps they do not know all the details because you have been lying to them too? Maybe I will arrange to send them a letter in Chinese explaining every detail of what their shameful son has done to my sister?

Victoria asked me to write this letter to you to make you understand that it is over. She does not want to hear anything more that you have to tell her and she will move forward with her own life. We will block any attempts that you might do to contact her and you will not hear anything more in the future.


/Victoria’s Brother
--
  det meddelandet bar på en effekt, under drygt en halv månads tid. Han lyckades alltid 
kontakta mig på något sätt, fastän både LINE och Skype var blockerat. Det fanns alltid
någonting att ta sig till med... det var alltid denna branta balansgång att gå längs, jag 
fick aldrig utrymmet till att smälta ned ting och bearbeta alla dessa tankar som jag bar på.
Så alla dessa gånger jag skrev på bloggen om minnen, och om honom... var det som att
skrika in i en absorberande vägg, att ventilera mig själv. Det kvävde mig, detta att inte
kunna prata med någon närstående alls då detta var tabu. Jag bröt mot reglerna. Jag var
en svikare. Jag var svag som människa då jag alltid på något sätt och vis åter blev insnörad
i hans linor. Blev inkapabel till att äta ordentligt då alla minnena föreställandes honom då
han påpekade mina matvanor alltid fanns där inuti bakhuvudet på mig. Kände av detta
ständiga behov av att bli ren inifrån och ut. Vid det femte tillfället jag åter blockerat 
honom, ringde min mobil vid sammanlagt 127 tillfällen under ett och samma dygn och 
drog till sig folks blickar. Han fortsatte med detta kontakttagande åter och åter igen...
tills det kom till en tidpunkt i november då jag till slut var kapabel till att skriva ordet 
「別れる」, det ord jag aldrig varit kapabel att varken yttra eller skriva, det ord... vilket 
jag aldrig vågat röra vid med mina egna fingertoppar eftersom att rädslan för ett liv utan 
honom var alltför slående. Efter det blockerade jag honom med alla medel, följt av att 
min mobil varenda vecka fick samtal vilka var skyddade av min "true caller"-app. 
Men jag lyckades hålla mig borta från mobilen. Fastän det var svårt. De tillfällen jag 
svarat dolda samtal har människan på den andra sidan av luren lagt på på momentet. 
Och allt efteråt har jag arbetat med mig själv och gett mitt allt, min ihållande PTSD till 
trots, för att finna tillbaka till rötterna av den jag egentligen är. Och det har haft sin effekt, 
bit för bit. För två veckor sedan handlade jag mitt första par med jeans efter år och dagar 
med endast kjolar. Jag kan betrakta mig själv i spegeln och göra miner, följt av att dra på 
ett brett leende. Folk ger mig komplimanger. Jag åt middag tillsammans med någon för
någon dag sedan. Och jag känner... och vet nu, efter ett år utan honom vid min sida,
att jag överlever på min egen hand.

och att jag förtjänar någon bättre. Någon som uppskattar mig för den jag är.

onsdag 11 juni 2014

籠鳥 del 8‏ (sista delen)

momentet jag öppnade dörren, fann jag honom sittandes med ansiktet dolt i sina handflator.
Hela hans kropp skakade likt ett asplöv under en blåsig höstdag, någonting jag aldrig
någonsin hade sett innan den dagen. Den där självsäkra unge mannen som alltid gav
ifrån sig en sådan ytterst värdefull stämning... satt där och var ett vrak. Där brast det.

"Ryuu..."

utan att tänka på någonting alls, hastade jag mig till stolen mitt emot honom och lade
handen ovanför hans korpsvarta hår medan tårarna vägrade stanna till.

"K-karin... förlåt... förlåt så otroligt mycket... jag är en sådan idiot... en sådan idiot...!!"

"Ryuu... titta mig i ögonen"


som om han var rädd för att visa sitt ansikte, drog han darrande ned fingrarna så att
de praktiskt taget blodröda ögonen syntes till.


"K-Karin... förlåt... jag förstår att jag gjort någonting så illa, förlåt...!"

"Ryuu... d-det är okej... jag är så glad att jag fick se dig..."

"-Jag har varit en sådan idiot...!! En sådan idiot!! Varför sade du ingenting till mig??
Varför sade du ingenting av det du skrev i din dagbok...?? Vi hade kunnat kommunicera!"

Så han har alltså läst igenom min dagbok med...?
"Ryuu, det är okej... det som räknas är det som är från och med nu, eller hur?
Att man gör sitt bästa och ger sitt allt för att rätta saker till... här...",

följt av att jag rotade fram min vitprickiga blå näsduk ur den lilla kastanjebruna väskan.

"torka dig med den här"

"tack...",

han torkade av hela sitt ansikte, följt av näsan. Hade aldrig sett någon människa
vars näsa det rann så pass mycket ifrån; det närmare sagt forsade. Under tiden
torkade jag själv mina egna ögon med den ena handen, längs med ett djupt andetag.

"just det ja... jag hörde att du bestämt dig för att ansöka ett japanskt universitet ändå...
blev lite överraskad. Hoppas att det går bra för dig...",

log jag med det leende jag kunde forcera fram.

"K-Karin...!"

mitt i allting hade han greppat tag om mina knogar med sina händer.

"Karin, vem i hela friden har sagt det till dig...? "

""A"-sensei..."

"Karin, jag har inte beslutat mig för någonting sådant, tro inte det. Lärarna har försökt
övertyga mig, men ingenting mer än det, du måste tro på det jag säger. Jag har
aldrig släppt taget om hoppet och beslutet att vi skall vara tillsammans... vi är "uchi",
eller hur? Så få inte för dig något annat"

"mm... Ryuu?"

"mm?"

"tittar rektorn eller någon annan lärare in genom dörrfönstret just nu?
Jag kan inte se eftersom jag har ryggen riktad mot det"

"... det är ingen där just nu?",

följt av att mina händer kvickt drogs fram för att hålla om hans heta kinder.

"ville göra det här mer än någonting annat förstår du",
medan leendet var ett genuint sådant. Hade saknat de där markerade käkarna så,
det korpsvarta håret vilket nu täckte hans öron.

"... Ryuu?"

"mm?"

"har du ätit någonting på sistone? Du ser verkligen hemsk ut...",

följt av ett nekande svar från hans sida av bordet.

"Ryuu...!"

"förlåt, men det gick bara inte... ända sedan du försvann har jag inte kunnat äta en tugga,
inte kunnat dricka någonting heller... jag var så orolig att jag inte kunde sova en blund"

"s-så du har alltså inte ätit någonting alls? Ingenting...?"

han skakade på sitt huvud.

"bara en hamburgare som en kille i klassen hade handlat åt mig utav oro"

så det var därför hans hår legat ned i sin naturliga form, det som han alltid lade ned
en kvart på om inte mer.

--

han drog sig ett djupt andetag, följt av att blicken riktades upp och mötte min egen.

"Karin... stanna här. Stanna här hos mig. Jag kommer att söka hjälp det första jag gör"

「龍…出来ない」
"Ryuu... jag kan inte det",

följt av att hans ögon spärrades upp som om världen kollapsade ovanför våra huvuden.
「カリン…!!」
"Karin...!!"

"J-jag kan det inte, hur mycket jag än skulle vilja det... min bror kom hela vägen bort till
Japan, så hur skulle jag kunna låta honom åka hem ensam...",
följt av att han greppade tag i båda mina överarmar.

"Karin! Du förstår inte! Säras vi isär ifrån varandra, kommer vi aldrig att ses igen...!"

"Ryuu...! Vi kommer visst att träffas, då allting ordnat till sig igen...
då min kropp mår bättre och du blivit av med dina problem..."

"Karin, snälla...! Du vet inte hur sådant här funkar! Visst, du kan gärna tro på
att det blir så, men sanningen är att då folk dras isär på det här sättet, så träffas
de i slutändan inte igen... snälla... jag kan inte leva utan dig...!!"

"Ryuu, du måste förstå! Min kropp har fått ta en sådan stryk av det här, den mår inte bra...
mitt hjärta känns svagt i och med all vikt jag gått ned..."

"Men, Karin... jag behöver ha dig vid min sida då jag går genom behandlingen, ditt stöd..."

"jag vet...!! Jag vet... jag skulle mer än allting vilja vara vid din sida och se alla
framstegen som du gör...",

följt av att jag själv inte ville täcka av mitt ansikte med händerna. Mina ögon sved så
pass att jag inte vad orden för det. Ville inte se hur ett liv utan honom skulle vara.
Och momentet jag drog fram den lilla kassen med noteringsblocket jag lagt ned
själ och hjärta på att fylla ut, ryckte han ifrån, sägandes att han inte ville titta vad
det var för någonting som låg inuti, att det definitivt var ett farväl av något slag.
Mitt i allting hade två timmar passerat och oron för att någon skulle stiga in och
säga åt oss att släppa taget om varandra höll huvudet under ytan.

"Karin... vet du? Kanske skulle jag kunna söka behandling i Sverige.
Har ju hört att ni skall ha en rätt så bra vård där borta"

"det stämmer... men skulle det ens vara möjligt för dig att söka vård där?"

"man vet aldrig, men det är väl värt att prova ändå?
I det fallet skulle vi inte behöva släppa taget om varandra"


han log. Och efter att vi hade fortsatt prata om det ämnet en stund,
steg rektorn in i rummet.

"nu får det nog lov att räcka för er. Victorias äldre bror har väntat ett långt tag nu
och vi måste förr eller senare ta oss till lägenheten för att samla upp sakerna"

"vi förstår"

--

"Victoria"

"mm?"

"har Ryuu några som helst vapen i lägenheten? Knivar och så"

"R...!"

"säg det bara!"

"ingenting mer än kökskniven och en schweizerkniv. Den ena ligger i köksvrån"

väl inne i vår lilla enrummare, satte min äldre bror sig ned på en stol med ryggen riktad
mot ytterdörren och blicken riktad rakt mot oss lik en hök. Han sade att vi skulle
vara kvicka och inte ödsla någon tid. Ryuu och jag slet fram mina två rullväskor
och tömde dem på det oönskade innehållet. Vi delade upp uppgifterna så att Ryuu vek
mina kläder kvickt, men på ett så ordningsamt sätt som han kunde göra det på, medan
jag själv sorterade. Det fanns så mycket ting. Så många minnen. Mitt i allting lade min blick
även märke till den där lappen som alltid haft sin plats på vårt bord, den som sade att en
blick mötandes en annan mans ögonkontakt var i lika med en månad städning.
Det fanns så mycket inkorrekt i vårt vardagsliv, så många ting vilka var udda och fel.
Men samtidigt ting vilka jag längs med tiden vant mig med. Då min stora väska
nästintill var färdigpackad och det inte fanns några kläder kvar att vika, satt Ryuu
och betraktade mig i hörnet, följt av att han darrandes vände sig om. Händerna
höll för hans ansikte och han grät.

"Ryuu...",
hans kropp ryckte till kraftigt medan mina armar famnade sig om hans rygg.
Drog luggen lätt åt sidan följt av att jag gav honom en kyss på tinningen.

"R, skulle vi kunna lämnas ensamma under en minut"

"nej. Absolut inte"

"R...!"

"kommer absolut inte på fråga",

var det lakoniska svar han höll sig till, vilket var väl förståeligt.

då allting väl var packat och draget igen, började vi bära ut väskorna. Efter min äldre brors
befallning gick jag ut först, följt av Ryuu då min bror inte ville riskera att någonting skulle ske.
Väl nedanför porten var det ett dovt molnigt väder i luften och R drog sig en djup suck.

"ja, då får ni säga farväl till varandra",

men först av allting riktade han sin kropp mot Ryuu som själv ryckte till. En hand hölls ut.

"som sagt, sök hjälp. Och om du någonsin vill komma i kontakt med min syster igen,
så gör du det genom familjen och inget annat"

"j-ja, jag förstår... självfallet",

följt av att min bror riktade sin blick åt mig för att signalera vad det var som gällde;
nu var det Ryuus och min tur. Stegen som jag tog i hans riktning var förmodligen
de långsammaste jag upplevt i mitt liv dittills och mitt i allting stod vi framför varandra,
öga mot öga. Gjorde mitt bästa för att inte gråta och sträckte ut mina armar runt hans
långa kropp. Han stod blickstilla, fullkomligt stel i kroppen bortsett från dess skak.

"det är okej, ni kan krama varandra",

yttrade min bror tillåtande på ett bryskt sätt, följt av att Ryuus armar långsamt började
lyftas upp. De höll om min överkropp, försiktigt och ödmjukt som om jag vore tillverkad
av skört glas och skulle gå sönder ifall behandlat på ett alltför okänsligt sätt.

"Ryuu... kom ihåg det jag sade, okej?",

log jag på bristningsgränsen till ett gråt.


「一緒に乗り越えましょう」
"låt oss ta oss igenom det här"

「愛している、カリン。ずっと愛している」
"älskar dig, Karin. Kommer alltid att göra det"

「愛している。ずっと」
"älskar dig. För alltid",

följt av att vi försiktigt släppte taget om varandra och att jag gav honom en kyss på kinden.
Medan jag och min bror gick mot väskorna, gick Ryuu tillbaka till grinden och stängde
igen den för att vi inte skulle känna oss oroliga. Man kunde se honom ståendes bakom den.
Och i och med hans längd, kunde man fortsatt se hans huvud betrakta oss medan han grät.
Då min bror och jag väl rundat hörnan och Ryuu inte längre fanns till inom våra synhåll,
höll han om mig i ett fast grepp.

"jag är så stolt över dig syrran... så stolt..."

följt av att tårarna rann ned längs våra båda kinder. Regnet väntade runt det andra hörnet.

tisdag 10 juni 2014

籠鳥 del 7

momentet lärarinnan släppte taget om min vrist brast hon tystlåtet ut orden

"vi sade ju åt dig att det inte var tryggt för dig att komma till skolan...!"

"j-jag vet... men... det är en sak som jag måste ge honom...",

följt av att hon blickade runt omkring sig och drog en djup suck.
Då min bror väl kom in i det lilla rummet följde rektorn efter.

"så det är alltså du som är Victorias äldre bror?"

"ja, så är det"

"vi ber ursäkt för allt besvär ni har fått gå igenom. Jag kan tänka mig att det inte
var lätt att komma iväg ända bort till Japan inom en sådan kort notis"

"nej, det är inga problem. Det var mitt eget beslut att komma hit, så"

lärarinnan ställde sig bredvid rektorn och talade med en låg röst på japanska i hopp
om att min bror inte skulle förstå vad de talade om, vilket dock jag gjorde. Hon
yttrade vad det var vi pratat om momentet innan de kommit in i rummet; någonting
han själv efter en sekundlång tystnad svarade med ett "mm". Han vände sig mot R.

"vad hon sade var att din syster bett om att få prata med hennes pojkvän"

våra två blickar möttes och gick inte direkt i linje med varandra.

"snälla, R. Jag måste få prata med honom... jag kan inte bara försvinna utan att ens
säga ett enda "farväl"... jag ber dig, snälla..."

han stod där stum, med en fortsatt djupt urgröpt grop emellan ögonbrynen. Det var helt
uppenbart att han inte gillade den tanken då han själv hade svårt att hålla inne på ting.

"... vad sägs om att brodern pratar med pojkvännen i enrum. Ifall din bror efteråt ger
dig sin tillåtelse, får du träffa "O"-san(Ryuus riktiga namn)"

eftersom att rektorn yttrade sig på engelska, tycktes luften i rummet ha kastats omkull;
min brors reaktion över att faktiskt sitta och prata med den unge mannen som tagit ett
strypgrepp på hans närmaste syster var lika stark som min inre då jag fattade att det var
min äldre bror som skulle stå emellan oss två. Detta kommer ju aldrig gå igenom...

med ett grymt yttrade han sitt jakande svar. Det var tydligt att han inte gillade det hela.
Under den tiden ringde skolklockan, följt av att man kunde se genom dörrglaset och
den öppna dörren av det omringande personalrummet att alla kinesiska elever forsade
längs med korridoren. Ting, vilka jag varken skulle se eller höra igen. Lärarinnan lade
sin ena hand ovanpå min högra axel momentet stimmet försvunnit och tog mig hastigt ut
i korridoren för att jag inte skulle få syn på Ryuu medan min blick under tiden innan dess
hade lagt märke till de främre ansiktskonturerna av en Ryuu som skakade likt ett asplöv
bakom dörrkarmen längst bort. Hon ställde mig nära intill väggen för att min blick inte
skulle leta efter honom då han vandrade till rummet innanför personalrummet bakom
vår vägg. Då en annan lärarinna försäkrat henne att de båda var innanför samma stängda
dörr, ledde hon mig ett annat separat rum.

"sitt ned"

jag satte mig ned, hållandes i min medhavda påse vilken hon betraktade.

"vad är det för någonting som du har stoppat ned i den där kassen?"

"ting vilka jag tänkt ge till honom. Hans mest omtyckta chokladmandlar... och ett block
med ord vilka jag suttit och skrivit under hela natten..."

"är det okej att jag tittar?"

"... mm"

som om det vore det enda som ens fanns inuti påsen, drog hon tvärt ur det grönt färgade
blocket, följt av att hon läste igenom den ord för ord. Det kändes som ett slag i mitt
ansikte, detta att hon bara trängde in sig emellan oss två. Vem var hon att läsa orden vilka
jag lagt ned mitt hjärta på att skriva till honom. Vem gjorde det...
, följt av den innersta
viljan att slita blocket ifrån henne. Men det kunde jag inte. Istället rann en tår ned efter
en annan på min kind medan jag betraktade henne. Mitt i allting vände hon ned blocket.

"jag vill fråga dig en sak, Victoria-san?"

"hai"

"vart vill du egentligen med detta?"

"... vad menar du, sensei?"

"vad vill du skall ske? Tänker du lämna honom, tänker du stanna kvar? Berätta för mig"

luften stod helt stilla emellan oss och blicken fäste sig vid bordet.

"... jag älskar honom. Mer än någonting annat. Han är mitt liv, mitt i allt...
men han är sjuk, han har problem... jag vill att han söker hjälp, eftersom...
eftersom... att allting annars kommer f-falla samman...-",
 
följt av att tårarna brast sig ut och det inte längre gick att hålla dem kvar inne. Jag ville
se honom, mer än någonting annat, så att mitt hjärta var på gränsen till att brista ihop,
samtidigt som jag upplevde en innersta känsla för den han kunde bli.

"Victoria-san... är det inte dags att släppa taget om honom? Ni måste båda två gå vidare.
"O"-san är en väldigt skör ung man, väldigt emotionellt instabil. Han ringde till rektorn,
skolan, mig, och grät i telefonen. Han var nära att falla samman då vi väl övertalat
honom att komma hit på ett privat samtal igår"
mitt hjärta vred på sig och rann momentet hon nämnde orden "släppa taget". Jag ville
inte släppa taget om honom, jag kunde inte det. Kunde inte leva utan honom, vi
behövde varandra och inga andra.

"... och vet du vad? Efter att vi under gårdagen försökt tala ut med honom,
så beslutade han sig faktiskt. Han bestämde sig för att trots allt försöka
komma in på ett universitet, här i Tokyo"

våra blickar möttes.

"ett universitet i Tokyo...?"

"ja. Men som sagt, han är i ett skört tillstånd. Så jag tänkte be dig om att släppa taget om
honom, för hans skull. Han försöker verkligen sitt bästa, den unge mannen"

klockan innanför mitt sinne hade slutat ticka sedan ett tag. Blicken vandrade från ett
finger till ett annat och allting möjligt strömmade längs med mina tankebanor.
Han var mitt allt och jag kunde inte se mig själv leva utan honom... men jag ville att
han skulle vara lycklig, mer än någonting annat.

"sensei..."

"ja?"

"är det okej att jag ger honom det här blocket?"

hon betraktade mitt ansikte kritiskt.

"efter att ha läst genom det här blocket kan jag säga
att vissa sidor inte fungerar att ha med"

"v-va? Vilka?"

"det står 「愛している」, eller hur?"

"... ja"

"det funkar inte",

följt av att hon rev ut den sidan och lade undan den medan mitt sinne tycktes ha bleknat vitt.

"har du tänkt träffa honom igen?"

"j-jag hoppas det, jag vill det. Självfallet kan vi inte vara tillsammans i nuläget, men
i framtiden då vi båda är mer stabila och har båda fötterna nere på jorden, så skulle
jag vilja träffa honom igen... jag älskar honom"

"Victoria-san. Du kan inte tänka i de banorna, det funkar inte.
Du kanske betrakta ting från den här synvinkeln, men det är inte så ting går till.
Det är själviskt att endast tänka på dina egna känslor-"
 
"Jag-"

följt av att en lärarinna nätt knackade på dörren.

"de har pratat färdigt nu"

kvickt men obemärkt norpade mina fingertoppar tag i blocket och förde ned det i påsen.
Torkade bort så mycket svart som jag kunde bli av med runtom ögonen och reste mig upp.
Momentet jag steg in i personalrummet var alla ögon riktade mot mig, alla förutom
min brors. Man kunde se att han var väldigt ställd och brottades med sina känslor.

"R...?"

"j-jag har pratat med Ryo nu... och du kan gå in till honom"

mina ögon spärrades upp utav överraskningen medan min röst blev helt stum.

"... älskar dig, brorsan"



blicken riktades upp medan mina steg korsade personalrummets alla blickar,
följt av att min högra hand darrandes greppade tag om dörrens handtag.

söndag 8 juni 2014

クレイジー



de som följt mig länge är nog vid det här laget fullt medvetna om att jag älskar 星野源
(Gen Hoshino) mer än någon annan artist då det kommer till musik. Eller älskar, det
handlar nog närmare av så mycket mer. På något sätt finns det alltid någon text av hans
texter vilken exakt beskriver momentet i sig. Finns ingenting bättre, helt enkelt.
Så med endast tre dagar kvar tills det att den första singeln på åtta hela, olidligt långa
månader är det ganska självfallet att någon är lycklig här nere i Amsterdam.

lördag 7 juni 2014

紅色の日々

"men jag är helt lugn, faktiskt, väldigt mycket lugnare än vad jag kunnat tänka mig,
faktiskt imponerad"
"du är inte lugn"
"du. D-du vet inte inte någonting om vare sig jag är lugn eller inte, hade jag varit 
som normalt hade jag nog allt inte kunnat hålla masken just nu"
"du. Är inte lugn"
"j-jag är så jäkla lugn...",

med en obeskrivligt tung klump av gråt i halsen. Men faktiskt, så har jag under min tid
i Amsterdam hittills lärt mig själv att hantera dilemman och motvindar, mer än vad
jag gjort gjort innan dess. Men visst, det sög. Och vad, att just längan av datorer i
universitetets datorsal i vilken min ingick slocknade för en sekund och därmed fick fem
timmars essäskrivande att försvinna ut i luften. Dagen innan det var dags för inlämning.
Livet. Jag satt fullkomligt still med ett kritvitt ansikte utan något som helst uttryck
att mig till. Hon framför mig lutade sig ned i armarna och rentav grät då hon väl insett
vad det var som just hade skett. Folket längs de andra datorlängorna drog djupa andetag
i en ren och skär tacksamhet över faktumet att de klarat sig helskinnade.

så som sagt, hela min tillvaro har liknats med en enda lång och intensiv Chopinballad,
med alla de tillkommande tonerna. Ytterst uppfyllande momentet man har fått betyget
på den ena essän, lite annat då man någonstans tycks sitta fast med en annan. Men, så
är det. Helt enkelt. Jag är bara sjukt tacksam att min gamla laptop bestämde sig för att
packa ihop innan den mest intensiva perioden, och inte innan någonting var nästintill
klart. Så det är kombinationen av datorbrist och essäöverflöd som orsakat den här
utstående frånvaron fram tills nu. Med all den tid som lagts ned på studierna har jag
knappt haft någon tid till annat heller ändå. Jovisst, kaffe. Har blivit stammis på ett
skandinaviskt fik, vilket onekligen både har att göra med hemlängtan och att grabben
som jobbar där har varit sverigemästare i brewing och i andra ord är fullkomligt
superb med sina lattar. Har gått på Amsterdam Food Film Festival, vilket var rent av
fantastiskt, likaså bokat biljetter ned till Belgien tillsammans med fem fina vänner.


Tog mig under förra lördagen en tripp bort till FOAM, Amsterdams fotomuseum och gick på en utställning med Richards Mosses trollbindande foton av ett Kongo i magentatoner.



Välkomnades vid dörren av en liten födelsedagstjej som
just blivit tre år med rosett och allting.


beställde mig en cheesecake som han i kassan rekommenderade, vilket visade sig vara
rätt och korrekt. Bortsett ifrån kakan fick jag mig en lingonsymmetri med.


Pionen jag handlat för Shuus årsdag då jag just skurit och satt ned den i sin vas.

nej, nu längtar jag hem till Norden. Det skall bli så härligt att komma hem om en månad,
fastän alla andra säger att jag borde stanna kvar i Amsterdam så länge som det endast går.
Det behövs inte, men nog kommer jag att utforska staden in till dess mest dolda hörn.
Och bocka av exakt alla kaffeställena som jag skrivit upp på min lista.

Fler inlägg kommer att komma. Lovar.