"vad vill du dricka?
"kaffe... jag tar en svart kaffe tack"
"okej, då vet jag. Du kan gå och ta en plats åt oss så länge"
jag nickade till svars och vandrade in i lokalen. Utanför föll regnet i ett Harajuku
som ännu inte vaknat till liv under den tidiga förmiddagen. De enda människorna som
satt inne hos det lilla Doutorkaféet var ensamma salarymen som åt sin sena frukost.
Innan hade vi inte talats vid alltför mycket, men nu skulle jag sitta och dricka kaffe
tillsammans med rektorn. Det hade inte passerat ett dygn sedan det att jag inte kommit
tillbaka till Ryuus och min lägenhet och rektorn hade ringt upp mig för att ses.
Väl sittandes ned kunde inte mina fötter stå stilla. Blicken vandrade rummet omkring.
Mannen kom gåendes med en bricka i sina händer som han varsamt ställde ned på bordet.
"hur har det gått hittills då? Har du kunnat sova väl?"
"inte alltför väl, men det är ingen fara. Jag klarar mig"
blicken fäste sig vid den vita koppen med svart inuti. Stannade där.
「どうぞ」
"varsågod",
visade han med en tillåtande handgest.
「．．．あっ、頂きます」
"ahh, itadakimasu"
drog mig en sipp. Vanligt, helt vanligt svart kaffe men ändå så lugnande. Kunde inte
sätta mitt finger på hur lång tid det passerat sedan sist. Varmt kaffe, som inte var av
den instanta varianten i glasburk. Det kändes som om jag smått tinade upp inombords.
"för att nu komma till saken. Din pojkvän har hört av sig till skolan"
"... har han? V-vad sade han då?"
"han frågade först och främst om vart du hade försvunnit, ifall vi visste någonting.
Självfallet hade vi sagt åt alla lärare att "inte veta" ifall ditt namn kom på tal.
Och så bad han om telefonnumret till dina föräldrar med"
"... han har ringt mina föräldrar, ja. Och eftersom att han har mitt automatiskt
inloggade skypekonto, har han numret till min egen mobil med..."
"... han mår inte bra, din pojkvän. Han är emotionellt instabil"
min blick riktade sig uppåt och mötte rektorns.
"vet du... vet du ifall han är med i lektionen idag?
Du kom hit så pass tidigt, att du kanske inte vet, men..."
"han är inte i skolan, nej. Han använder verkligen sitt huvud, den där unge mannen.
Tydligen så har han frågat flera elever på skolan ifall de vet var du kan vara.
Det verkar som om de håller koll på ifall någonting händer där, medan han stannar
hemma och vaktar boet. Han är inte en enkel motståndare att tampas med"
kaffekoppen jag höll i mina två händer höll på att tappas ned på fatet. Det fick inte
vara sant... det fick det inte lov att vara. Alla kort jag haft i mina fickor hade inom
det momentet kommit till att blossa upp i rök.
"s-så du säger i andra ord att han inte kommer lämna lägenheten... alls...?"
"jag skulle inte tro det, nej. Han har ju allting han behöver där,
medan han har sina spanare inom skolans område"
fick inte något ljud ut ur mig.
"har du fått reda på när din äldre bror kommer hit?"
"ja, imorgon... faktiskt. Jag har tänkt mycket angående hur man skall göra och det
jag hittills tänkt mig är att han och jag skulle ta oss till lägenheten med hans
medtagna resväskor medan Ryuu är i skolan... planet landar tidigt, så"
"du kan inte ta dig till lägenheten"
"... varför? Ifall ni skulle kunna få honom att komma till skolan skulle det gå snabbt
att göra, eller hur? Alla mina ägodelar är där, för att inte säga mitt pass"
"det är för farligt, för riskfyllt. Du borde ge upp dina ting. Det viktigaste
av allting är det att du själv är i säkert behåll, eller hur?"
"inte direkt... jag vill lämna ett brev till honom med, någonting åtminstone..."
ifall jag inte skulle få se honom något mer, ville jag i alla fall lämna någonting till
honom, någonting ifrån mig. Det fanns inte i min värld, kunde inte tänka mig att
endast försvinna utan något minsta tecken som helst. Han skulle tro att jag tagit
livet av mig, eller gud vet vad. Jag ville inte bara försvinna ut i luften. Inte alls.
Mannen betraktade mitt bleka ansikte och lutade sitt huvud i den vänstra handflatan.
"men om du tänker på detta vis: han kommer hem ifrån lektionen och finner dina
ting borta. Det enda som finns kvar är ett brev. Han skulle bli fullkomligt förstörd"
"..."
faktiskt...
faktiskt...
"du och din bror hade bokat flyg hem till ditt land när?"
"sjuttonde... sjuttonde juni"
"i andra ord borde ni hinna med att tillverka ett nytt pass. Normalt brukar det ta en del
tid, men ifall det är en nödsituation som denna så borde det inte vara några problem"
"men är det inte så att man kan komma till lägenheten i sällskap av en konstapel
för att vara på den säkra sidan? Det borde ju fungera, eller hur?"
"det fungerar inte på det viset"
"... varför?"
"eftersom att ni är i en relation",
följt av att han tog en sipp av sitt eget kaffe.
den dagen lärde jag mig att det var en oväntat stor skillnad mellan svensk och japansk
polis. Här i Norden är det mer laddat desto närmare offret och förövarens relation är.
I Japan är det den raka motsatsen. Visst, våld i hemmet är någonting hemskt. Fast enligt
rektorn brydde sig inte polisen direkt om sådana ting. Det faktumställandet kunde inte mitt
sinne ta in och bearbeta hur mycket man än vred och vände på det. Det var endast ifall det
fortfarande pågick som de skulle komma till undsättning för kvinnan, vilket i mina öron
endast lät... bisarrt. Vem i hela friden skulle ens kunna lyfta på luren medan den blev
sparkad. Eller slagen i sitt ansikte. Hela min kropp rös bara jag tänkte på hur orealistiskt
det hela lät. Men då jag sedan frågade människorna på ambassaden angående samma sak,
skakade de båda mjukt på sina huvuden. De var fullkomligt säkra på den saken, inklusive
den blonda svenska kvinnan. Det enda som de alla yttrade var att jag skulle ge upp mina
ting och handla nya väl hemma i Norden.
"hör av er till oss då ni vet mer. Ifall det verkligen inte går att få tag på ditt pass,
får vi tillverka ett tillfälligt åt dig. Det viktigaste av allting är att du kommer hem igen"
de rekommenderade starkt att jag skulle gå till polisen och anmäla Ryuu; exakt samma
ord som mina föräldrar understrukit innan dess. Men jag tänkte inte det.
Jag kunde inte anmäla honom. Det fanns inte i min värld.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar