fredag 31 januari 2014

到頭到着

 
"jo, det är ett särskilt pålägg på mackan som jag bara måste ha!"
 
"vad då för något pålägg?"
 
"vet inte vad det heter... inte på engelska heller för den delen...",

vred hon på sig och berättelserna om vad barnen alltid haft på sina mackor då min äldre
syster arbetade som au pair i Nederländerna flöt upp innanför pannloben på mig.

"... menar du strössel, eller? Det är många som äter det verkar det som"
 
"inte exakt... men jag kommer säkert att hitta den väl där. Och sådana där,
sådana där "stroopwaf-någonting"!"
 
"stroopwafeln?"
 
"exakt!"

vi var tre personer som skulle dela lägenheten i närheten av universitetet och då jag
och polskan väl hade ställt ned våra väskor i rummen, tog vi oss vår första tur till
mataffären på håll. Båda tingen som hon eftersökte fanns i affären. Stroopwafel fanns
att se överallt, även mitt framför kassan; det där lilla nätta nederländska bakverket
bestående av två runda våfflor med ett lager sirap av något slag emellan.

och angående det där pålägget... var det bokstavligt talat hyvlad choklad i en påse.
Den hela hyllängden som hon fann det på bestod av choklad, strössel och allt annat
möjligt sött man kunde ha, som på samma gång inte var marmelad. Stod förmodligen
förstummad där under minst två minuter.

det var faktiskt riktigt roligt att ta min första tur till en nederländsk matbutik.
Vi fick det understruket att en bild ofta inte räcker till, utan att man verkligen
blir handikappad av att inte kunna språket. Bara att tolka ifall smöret bestod av
hundra procent smör eller inte var komplicerat, medan det att välja vilket paket
med färdigskivad ost som passade en i smaken var ett dilemma. Fast för att vara
riktigt optimistisk fanns det färskt bakat bröd i mängder. Och dessutom gudomligt
gott sådant på det. Inte konstigt att den genomsnittlige holländaren äter bröd med
någonting gott till lunch.
 
--

min kropp och sinne tycks inte ha ställt sig in på detta ännu, det känns rent
overkligt att vara nere i Amsterdam. Utmattad efter att under morgonen stigit upp
tjugo i tre, övermannad av den där känslan av att vara ynkligt liten i en fullkomligt
obekant omgivning. Men bortsett ifrån dessa prägelser känns det faktiskt rätt så fint.
Momentet planet landade var landningsbanan omringad av kanaler med fridfullt
simmande änder i. Vattnet är praktiskt taget överallt. Nästa vecka kommer jag att
skaffa mig min egen cykel att ta mig omkring med. Nu är jag här.

söndag 26 januari 2014

五日間残り

skall jag vara ärlig... så känns det smått overkligt. Eller ganska så omtumlande.
Från att ha tyckt att tiden gått alltför långsamt och varit utbredd, så känns det som
om den inte räcker till längre. Långa listor ifyllda med ting som skall bli utförda
eller handlas kantas längs med denna övermannande resfeber. En skräckblandad
förtjusning, helt enkelt. Så de senaste dagarna har fyllts med ting som att gå
till biografen ett flertal gånger med fina människor, att laga mina egna dumplings
en sista gång för att göra pappa munter, till att ta mig en sista tripp till Fotografiska
för att bli ännu mer förälskad i Eliott Erwitts svartvita fotografier.



och mitt i allt detta känner jag dessutom att det är så otroligt bra för mig det här.
Att ha en helt annan, obekant utmaning framför mig själv och att innan dess haft ett
extra långt lov där jag fokuserat på att endast tänka på mig själv. Unnat, även smått
skämt bort ifall det har funnits ett behov av det. Inga måsten, utan endast på känsla...
vilket varit så nyttigt att det inte finns ord för det. Visst har allting inkluderat bland
annat kurator, läkare och samtalskontakt på en kvinnojour och hela köret, men det
har verkligen varit till min hjälp. Jag drömmer fortsatt mycket, men inte längre till
den grad att jag vaknar fullkomligt utmattad då klockan ringer; försöker undvika
att hålla en järnkoll på mina fötter då jag går och hålla min blick uppe, och lyckas
även med det. Tillåter mig själv till att bara vara. Och låter ångesten lossna en bit.

om mindre än fem dygn kommer jag att stå med två fyllda rullväskor i centrala
Nederländerna, i en stad vilken jag aldrig vandrat runt omkring i; betrakta en okänd
värld i dess vida öga och dra mig djupt andetag. Livet kan tyckas vara otålmodigt,
men på en och samma gång så väntar det på en. Det är bara att ta det första steget.

fredag 17 januari 2014

シャツ

frosten bet och de krispiga snöflingorna ringlade nedför luften. Såg man dem i motljus
var det som om ett fönster spruckit ned till tusentals kristaller, vilket bländade en
ordentligt. Vintern var äntligen här på riktigt och jag och mamma hade bokat in en
dag ämnad åt att vara tillsammans ute på stan, nu innan jag skulle ta mig ned till
Nederländerna.

både vi hade våra önskemål om affärer och mitt första fick lov att bli COS. Som väntat
ville jag, som under momentet blundande för verkligheten att jag faktiskt är en
fattig student, ha med mig minst sex plagg hem. Alltifrån en himmelblå behå, till de
där låga skorna med becksvart skinn. Mitt i allt fäste sig blicken vid ett vitt skjortaktigt
plagg. Eller rättare sagt en skjorta, vars ärmar inte räckte sig ända ned till min armbåge.
Det var någonting, någonting som jag helt enkelt tyckte om med den... men jag kunde
inte sätta mitt finger på exakt vad. Kanske handlade det om det kritvita tyget. Eller det
att man sällan såg skjortar som inte stannade upp vid handleden på en.
 
"har du hittat någonting?"
 
"ja, en skjorta... vad tycks?"

jag höll upp den, med ett leende på läpparna och hon betraktade mitt fynd.

"ja, den var fin. Vad kostar den då, ifall man får fråga?"
 
"hmm... omkring fyrahundra... fyrahundrafemtio ungefär. Men den var väldigt egen
på något sätt! Känns verkligen som ett plagg som jag både kan använda under våren
jag är i Amsterdam, för att inte säga under sommaren"
 
--

knäppte som alltid upp de fyra översta knapparna på skjortan innan det att jag drog
den över mig själv. Med den översta knappen knäppt, släppte jag ned mina armar
och betraktade. Vred och vände på min kropp. Och efter att inte ha rört den minsta
vink under åtta sekunder slog det mig vad det var som gjorde den så särskild i mina
två ögon: den påminde om hans. Han skjorta, den där ljusblå som både han och jag
tyckt allra mest om. Han vek alltid upp sina ärmar till exakt samma höjd som min
vita nådde ned vid. Och med min byst som inte varit så liten och knapp på länge
liknade min egen överkropp på något sätt hans. Det var märkligt, alltför märkligt.
Innan jag var på min väg att bli alltför insvept i den hela omständigheten öppnade
jag upp provhyttsdörren och visade upp mig för mamma som stått utanför.

"vad tycks?"
 
"den sitter väldigt fint på dig"
 
"eller hur? Den känns på något sätt så mycket mer "klädd" än
den genomsnittliga skjortan. Och den känns så "frisk" med",

följt av jag snurrade för att visa hur den såg ut runtom. Hon betraktade den noggrant.
 
"och det är väldigt mycket "du" över den"

jag nickade instämmande tillbaka. Och sade detsamma, att det var så sällan som jag
själv hittade något plagg vilket jag trivdes så mycket i att det lika gärna kunnat vara
en individuellt plagg beställt ifrån en skräddare. Men. Samtidigt upplevdes den hela
situationen som någonting... vilket jag inte kunde finna det korrekta uttrycket för.
Jag hade hittat en skjorta, vilken jag trivdes så obeskrivligt bra i att den lika gärna
kunnat vara skapt enbart för mig själv. Det, följt av att det mitt i allt slagit mig att
han utan tvekan kunnat bära en likadan och stormtrivts, och att jag utöver det fått
höra att det var sällsynt mycket "jag" över den. Livet är allt bra påhittigt ibland.

onsdag 15 januari 2014

The Secret Life of Walter Mitty



sitter och är alldeles exalterad över att det endast är nio dagar som återstår tills premiären
av filmen The Secret Life of Walter Mitty. Hittills har det varit få trailers som nästintill
trollbundit mig och att bara soundtracket i sig är episkt skadar ju inte heller.

tisdag 14 januari 2014

籠鳥 del 6

på onsdagsmorgonen stod jag där på den fjortonde perrongen och väntade på nästa
ankommande tåg ifrån Narita. Lyssnade på en stationsmelodi efter en annan, vardera
olik den andra beroende på linje. Klockan tickade på. Drog med jämna mellanrum
upp ärmen på min kofta för att kolla av blåmärkena längs den ena underarmen och
blev någonstans illa till mods. Sträckte på min rygg. Rättade till min kjol i ljusblå
manchestertyg och drog mig ett djupt andetag. Snart skulle min äldre bror komma
med tåget, och då han väl på håll steg av den mittersta vagnen log jag stort.

momentet han själv fick syn på mig greppade han tag i sin rullväska och vandrade mot
mig i en rask takt, tills det att han höll om mig. Det var den mest varsamma omfamning
jag någonsin fått av honom, inte ett fast grepp vilket lyfte mina fötter upp från marken.
Istället var det som om han var försiktig för att ingenting skulle gå itu. Kunde känna
hans fullkomligt upprörda sätt att andas på, vilket var ett alldeles första.

"det var länge sedan sist. Gick resan bra?",

var det enda som jag kunde få ut ur mig, följt av ett leende som jag hoppades kunde
få honom att lugna ned sig. Det var en sådan obekant erfarenhet för mig att se honom
på det viset att jag inte visste hur jag skulle te mig. Men istället fann jag mig ett par
illröda ögon som blickade mig rakt in i ansiktet. Han hade knappt sovit en enda blund
under flygresan ända ifrån Köpenhamn till östra Asien, följt av att han inte kunnat
lugna ned sig under den två timmar långa tågresan. Blicken vandrade från mitt ansikte,
ned till händerna och benen som om den skannade av ifall någonting blivit brutet. Den
hade nog lagt märke till min tunna kroppsbyggnad redan under det första ögonblicket.

"har du... många blåmärken?"

"längs benen, armarna... på baksidan av min rygg. Gör fortsatt ont att svälja mitt spott...
men det är ingen fara. Är ju inte direkt som om någonting är brutet, det är bara det att
jag måste bära kofta och fastän det är riktigt varmt...!"

jag stod där och log i hoppet om att det skulle verka ett uns övertygande om någonting.
Men förmodligen så misslyckades jag med det. I alla fall verkade det vara fallet. Jag
teg. Det enda som korsade min tankeverksamhet under det momentet var att inte
tynga ned min bror ännu mer. Och att det var kort om tid. Allting var tvunget att
falla på sin plats, på en och samma gång. Vi skulle ta oss till min skola, vilket jag
kommit överrens tillsammans med rektorn som ringt mig kvällen innan. Medan vi
åkte upp längs den gröna linjen, svävade det en stram stämning omkring min bror
som stilla och tyst stirrade på mina två armar.

"så... syns det mycket?"

"du menar mina blåmärken?"

"...ja"

då jag på ett diskret sätt drog upp min högra ärm på koftan ryckte han till.

"men för fan, Victoria",

följt av att stämningen skiftade till en hämningsfylld ton, på gränsen till att tippa över.

"R. Nu får du samla dig. Vi står mitt i tåget just nu, och det är viktigt att vara
samlad... jag är det, och likaså borde du kunna vara det..."

"alltså, skulle jag bara se honom nu, så...",

följt av en knäckande spänd knoge. Nu korsades mitt sinne av en sensation av oro,
längs med tankarna kring hur i hela friden ting skulle gå då...

"...så. Vad är det som gäller nu då?"

jag mötte hans blick och drog mig en långsam suck för att samla mig själv.

"...jo, så här står det till: vi kommer att ta oss till skolan, och det är väldigt viktigt 
att vi kommer fram innan förmiddagslektionen slutat eftersom att det annars kommer
vara väldigt mycket folk i rörelse. Vi kommer dit... och sedan så kom jag och rektorn
under gårdagen överrens om att du, rektorn och Ryuu kommer åka till lägenheten
och hämta upp mina saker. Enligt rektorn hade han redan hunnit med att byta lås,
så han måste vara med"

en tung tystnad breddade ut sig i luften oss emellan. Som om det låg någonting dött nere
på marken. Den förutsedda tystnaden var orsaken till varför jag känt av ängslan innan dess.

"... han kommer alltså att vara i skolan då vi kommer?"

"... ja. Han kom till skolan under kvällen igår och talade ut med rektorn och lärarna efter
att de ringt och kallat dit honom. De kom överrens om detta tillsammans"

"du... jag vill absolut inte att du ser honom.
Han får inte heller se dig, på något som helst vis"

"... ja, men jag behöver lämna över en sak till honom, jag måste det. Vare sig du vill
det eller inte. Vi har varit tillsammans i månader, bott tillsammans och allting, så tror
du att jag bara tänker försvinna ut i luften...? I den här påsen som jag håller i ligger det någonting som jag lagt ned timmar på för att ge till honom som en sista sak.
Jag måste verkligen det"

då jag väl lyfte upp kassen drog han sig en suck. Hade jag bestämt mig för någonting,
så hade jag det. Och jag visste det, jag visste att det var någonting nödvändigt för
mig själv. Mitt hjärta skulle aldrig få sig ro ifall jag, likt lärarnas ord, bara skulle
försvinna ur hans liv. Hade inte sovit mer än en blund då han kontinuerligt ringt mig
under nätterna innan dess. Hade knappt orkat med att äta någonting heller. Bara detta.

 
klockan fem i tolv kom vi upp till skolans våning i den smått slitna byggnaden och
då vi öppnade upp dörren var hela administrationspersonalens blickar fästa vid oss.
Alla hade blivit informerade om vad det var som gällde. Alla visste. Det kunde jag
läsa av på deras ansiktsuttryck momentet jag såg dem. Men det var inte det som var
det viktigaste. Utan inom två sekunder vände mitt ansikte sig åt vänster, mot
klassrummet i vilket han och jag under vårterminen alltid haft våra lektioner. Min
kropp stannade hastigt till. Jag kunde på håll se honom genom det lilla fönstret på
dörren. Där satt han, på min sittplats istället för sin egen. Han bar sin ljusblå skjorta,
den som jag alltid tyckt allra mest om. De svarta jeansen, med det obligatoriska skärpet
till. Han verkade inte ha använt några som helst hårprodukter under morgonen, utan
allt det korpsvarta håret låg lugnt ned. Det var han. På kanske tjugofem meters håll
var han där. Att han satt där och hade den där särskilda fokuserade blicken riktad framåt
mot tavlan i klassrummet gav mig en sådant obeskrivligt lugn... och mitt i allting hade
tårarna samlats i mina ögon. Det hade passerat lite mer än två dygn men samtidigt
upplevts som tjugo år.

mitt i allting greppade den kvinnliga huvudläraren brådskande tag i min högra
överarm och förde mig tillbaka till verkligheten, yttrandes:
 
"du borde inte träffa honom...! Det kan vara farligt för dig!"

att höra de orden påminde mig om en kallsup, som om hon pressade ned mitt ansikte i
ett gapande isvak. Blicken slog sig tillbaka igen och mitt hjärta stannade till,
likaså tiden. Han hade lagt märke till mig. Han såg mig. Han grövre närsynthet fick
honom att kisa ordentligt med ögonen för att försäkra sig om att han verkligen sett rätt.
Den följande sekunden jäktade lärarna med mig in i det innersta rummet.

onsdag 8 januari 2014

一年間


känns nästan lite overkligt att det redan passerat ett helt år sedan dagen jag
satte mig ned på planet mot Tokyo i fjol. Tiden bara flyger en förbi.

tisdag 7 januari 2014

独りフィーカ

två bord bort satt det en kvartett hipsters mitt emot varandra med varsitt slag av huvud-
bonad. Mannen med en brun hatt i cognacbrun mocka, den snaggade med sotarmössa.
Han med ingen alls utan med en pedantiskt tillordnad frisyr och kvinnan med luva.
Skall de ha citrongul färg på väggarna eller inte. Konversationen tycktes egga upp sig.
Blicken tog sig vidare mot den högra sidan om min axel. Vid kassan stod de två tyska
turisterna som beställde varsin kopp varm choklad istället för det svarta kaffet den
genomsnittlige stockholmaren förmodligen skulle ha valt. Hunden med sådana där
härliga skruvlockar till päls fastnade med blicken på en, medan folk sittandes på en
rad gjorde detsamma med sin iPhone. Det var ett sådant där moment i vilket man
upplevde att allting var samlat på en och samma plats och flera filmer pågick parallellt.
"ursäkta, skulle du bara kunna kolla mina saker i fem minuter?"
"absolut, med livet som insats",

svarade den äldre karlen glatt längs med en optimistisk tummen upp.

--

vet inte exakt vad det är som ligger bakom det hela, men jag har alltid känt mig hemma
på mindre kaféer och smått dolda fik. Om någonstans, går det att skriva dagboken där
eller att läsa en bok. Hemma möts man konstant av uppkommande ting som skall
göras eller en rastlöshet grundad i det att man vill ut i den friska luften, men då man
väl har kaffet framför sig kan det ibland endast tyckas vara nuet som allting handlar
om. Medan det fortfarande finns ett antal droppar kvar skall man ingenstans.

sedan finns också charmen av att det är helt beroende på vilket ställe. Allting passar inte
en som handen i handsken. Olika fik drar till sig olika slags stammisar. Likaså som
det finns olika genrer, finns det människor, personligheter, stämningar med mera av
olika fack. Man söker sig fram tills det att man funnit sig sin egen kopp av te.

visst brukar utbudet av bakverken de svenska fiken erbjuder sällan nå upp till Tokyos
finstilta perfektion med två knallgröna blad av citronmeliss på grädden. Men oftast,
så spelar det faktiskt inte någon som helst roll. Det rör mig inte alltför mycket. För
hur man än vrider och vänder på det hela, är nog förmodligen det viktigaste att av
allting att det finns en själ i maten och stämningen. Ibland kan faktiskt ingenting slå
en smulpaj i vilken degklumparna, bisarrt uttryckt, drunknar i mosade bär. Då det är
rustikt och inte fullkomligt noggrant så kopplar man av mer. Och bara är som man är.






lördag 4 januari 2014

生姜焼き

och så var det ett nytt välkomnat år här. Det kanske inte har varit så aktivt med skrivandet
i fjol i och med så pass mycket som kretsade en omkring. Men det skall det råda bot på,
bland annat då det kommer till mitt uppdaterande med recept! Som årets första mat-
relaterade inlägg får det lov att bli den simpla men ack så bekväma 生姜焼きn, vilket
enkelt uttryckt är fläskkött stekt med ingefära. Receptet kommer ifrån en av Harumi
Kuriharas kokböcker.


生姜焼き
 
材料 4人分
- 400g fläskkarré
- 6 matskedar japansk soja
- 4 matskedar mirin
- 2 matskedar riven ingefära(brukar dock ha kanske fyra gånger mer)

1. skiva fläskkarrén så tunt som det bara går blanda samman den tillsammans med
resterande ingredienser. Låt allting gärna stå ett litet tag.
2. hetta upp olja i stekpannan och stek allting på hög värme tills köttet blir tillagat
och såsen kokas ned och blir tjockare. Vill du ha det mindre salt, så är det bara
att skopa ur lite av såsen medan köttet steks.
3. servera tillsammans med ris eller råris, misosoppa efter smak samt mängder grönt.
Strimlad vitkål passar perfekt tillsammans med köttets sälta, samtidigt som sallad
med en citronbaserad sås lägger till en friskhet. Rekommenderar dessa två varmt.

頂きます~