苦悩

i början av mars

steg för steg hade hans hår kommit till att bli vitt på vissa ställen. Inte i en större
utsträckning, utan strå för vardera strå. Minns att det påfrestade honom om någonting,
att han fann ett korpsvart hår som det mest passande. Det som gav det främsta intrycket.
Han stod framför helkroppsspegeln och drog ut ett efter ett annat. Ibland ryckte han till
efter att ha tagit fler i ett och samma grepp.

"sätt dig ned stilla, så hjälper jag dig",

och efteråt satt jag vardera dag och "kammade" hans hår i olika lager, följt av att mina
ögon synade igenom. Under de första dagarna var inte mina fingrar vana med finheten
det innebar att ta tag i ett enda hårstrå i taget, så det blev en hel del smärta för honom.
Men längs det att tiden gick anammade mina fingertoppar färdigheten. Ett efter ett lade
jag dem i en hög på bordet för att det inte skulle hamna något på golvet. Efter middagarna
satt vi under dryga tio minuter och gjorde det som om det vore någonting självfallet,
fastän det i det genomsnittliga fallet förmodligen inte varit det. Han var 25 år gammal
och fick ett par vita hårstrån för vardera dag i och med stressen han led av. Det fanns
inget självklart val emellan att ansöka universitetet i Japan, eller att återvända till
sitt land igen för att försöka med att starta någonting eget.

och bredvid hans sida fann man mig med. Från och med början hade jag inte varit
fullkomligt absorberad i tanken på att ansöka till ett japanskt universitet. Självfallet hade
det varit frestande, men tanken på inträdesproven de hade till vardera underströk
faktumet att det knappt skulle finnas någon som helst chans för mig. På en och samma
gång hade jag aldrig satt ned min fot i Kina. Jag kände ingen där, kunde inte heller språket
som talades. Så någonstans fann jag mig själv i ett enda ekande vaakum där emellan. Men
jag hade honom. Vilket beslut han än skulle ta, så skulle jag hitta någon slags stig att följa.
På något slags sätt. Samtidigt som jag var fruktansvärt rädd. Vardera alternativ upplevdes
som en enda dans på is.

"Jag har bestämt mig, vi försöker komma in på universitet i Japan"

"Har du kollat upp något universitet ännu?",

följt av att jag sökte och sökte. Det fanns så mycket, för mycket. Hans programs
ansökningar skulle ske under hösten, medan konstuniversitetens intervjuer främst
skulle ta plats under våren. Vad om han skulle komma in, men inte jag. Vad då.
Bara den frågan gjorde mig skräckslagen, samtidigt som jag inte kunde få det ur mig.
Dock var det inte den frågan som var den värsta utav dem alla, utan vilket. Vilket av dem.

"Victoria...",

yttrade han med en låg röst medan axeln lutade emot dörrkarmen till hallen
där jag stod mitt under matlagningen.

"mm?"

"... vi tar oss till Kina"

för ett moment stannade mina kroppsrörelser till. Blickarna möttes.

"Ryuu, är du säker?"

"Mm. Skulle inte klara av det där TOEFL-testet så som det ser ut nu ändå"

"okej",

följt av att han med varsamma steg gick fram och höll om mig bakifrån, viskandes

"jag kommer att göra dig till den lyckligaste kvinnan. Älskar dig så mycket".

... vilket redan vänts om momentet jag vaknade under morgonen då han hade
ett brett leende på läpparna och en smått exalterad stämning omkring sig.

"Du, jag tänkte om! Vi stannar i Japan istället! Man vet ju aldrig förrän man försöker"

han hade tänkt om flera gånger innan dess, men den morgonen tycktes ha blivit det
största slaget min kropp fått ta fram tills det tillfället. Från och med den dagen slutade
min kropp inte upp med att menstruera. Det var dess försvarsställning emot stressen,
dess överlevnadsmetod. Efter en och en halv månads kontinuerlighet satte jag mig
till slut ned mig i väntrummet hos en gynekologimottagning i närheten av skolan.
Det var en missplacerad känsla om någonting i och med faktumet att det närmaste till
en sådan mottagning jag satt min fot inne hos var ungdomsmottagningen. Nu satt jag i
en i Tokyo av alla platser, omgiven av gravida mödrar utav olika slag. Antingen var det
förmodliga hemmafruar, eller alltför unga kvinnor. Det intressanta var att man kunde
läsa på dem vad som var fallet i och med att en man enligt lagen skall följa med
kvinnan till undersökningen ifall han gjort henne på smällen. Männen i den yngre
generationens par satt med blicken nere i marken. Detta var deras så kallade skamvrå.

eftersom att vi inte direkt hade lärt oss de medicinska termerna för gynekologiska ting
under lektionerna hittills, rotade den äldre kvinnan fram en gammal plansch
som hunnit bli gulfläckig om kanterna. En och samma "kvinnans insida" som hemma
i Norden, men med mängder utav kinesiska tecken omkring. Hon pekade sig runt.
Det visade sig att mina äggstockar läckte ut blod, allt på grund av stress.
Jag led av anemi. Men det var enligt henne ingenting att vara orolig för.

"ta det bara så lugnt som det bara går, och inta hormonerna vi kommer att skriva
ut till dig, morgon, lunch och middag, så kommer dina blödningar att upphöra. 

Och så vill vi att du kommer tillbaka om två veckor"

hormonpulvret, tillsammans med allt som ingick under undersökningen, gick på omkring
2000 kronor. Och att svälja ned det var som om av någon annan dimension då det väl
jämfördes med Alvedon. Bara lukten av det gav en kväljningar. Men efter att ha testat
mig fram visade det sig att varm mjölk kunde tämja eftersmaken. Två veckor gick och
pulvret tog slut, samtidigt som problemet med blödningarna återstod. Då jag nämnde att
det snart skulle bli dags för att göra en efterundersökning viftade han undan det på sitt
eget sätt.

"de säger alltid att man skall gå tillbaka en andra gång, det är en norm.

De är bara ute efter ens pengar så mycket som det bara går"

bet ihop mina läppar, och undrade inombords när det skulle återgå till det ursprungliga
igen. Hade någonstans glömt bort hur det skulle kännas att ha en dag utan mensvärk.
Det verkade himmelskt då jag försökte se det framför mig. Och det var först då han
fått ett otillräckligt resultat på TOEFL och slutligen bestämt sig för att vi skulle till
Kina, som det skedde. Dygnet efter var blödandet borta. Ting landade.

----

två essäer på 1400 ord som skall vara inne inom tre veckor, en lingvistiktentamen nästa
vecka under fredagen. Tankar. Ting, vilka tycks stapla upp sig på vacklande höjder
innanför mitt huvud.

klockan hade stannat på 12:59 och tiden som var bokad hos studievägledaren skulle
ta plats en minut senare. Drog mig ett djupt andetag, följt av att handen krokade sig.

-knack- -knack-

"ja, kom in du"

då jag väl steg in på hennes kontor satt hon redan med sina fingrar flätade med varandra,
lutandes fram på sitt bord. Med ett leende på sina läppar hade hennes blick varit fäst
vid mig under den hela tiden från och med att jag rundade dörrkarmen tills det att jag
satt ned. Jag log tillbaka.

"hoppas att jag inte är till besvär, så mycket som jag kommit förbi"

"det verkar som det varit mycket för dig på sistone.

Och som att hela det här komplicerade med din application

för Amsterdam skulle vara snäppet över det hela"

"det har varit lite mycket, ja. Så det skulle vara skönt ifall man bara kunde få det

hela gjort för en gångs skull, så att jag kan fokusera på det andra mer... syns det?"

"det syns, ja. Man ser på dina ögon att du skulle kunna börja gråta när som helst"

"det är ingen fara",

log jag varsamt tillbaka och skakade på mitt huvud.

det finns stress och sedan stress. Flera olika nyanser av dessa.