金曜日の過ごし

med en till essä inlämnad känns det lite grand som om man är tillbaka till livet igen. Visst,
jag har fortfarande en grupparbetsessä på 4000 ord och en tenta att ta itu med, men
detta att kunna ta mig en cykeltur ute i solen och inte sitta i datorsalen under åtta timmar
är i lika med 100% ren och skär lycka. Med inte mer än omkring tjugo dagar återståendes
känns det dessutom fundamentalt. Så mycket att se, så mycket att få gjort... det tycks vara
det exakt samma var och varenda gång man skall lämna en plats man bott ett halvår på.

så det kändes verkligen rätt och korrekt att bara sätta mig på cykeln och korsa genom
hela det västliga distriktet Jordaan under fredagseftermiddagen, likt man kan spatsera
utan riktning. De kvarteren ligger förmodligen mig närmast hjärtat, tillsammans med
De Pijp i sydöstra Amsterdam. Fler undangömda och slingrande gator än någon
annanstans i staden. Dolda affärer vilka man får gå på upptäcktsfärd för att ens finna.
Hipsterkaffe hos Headfirst Coffee eller De Winkels appeltaart vilken enligt allas ord
skall vara landets överlägsna. Det är förmodligen det här distriktet som skulle ligga
närmast Södermalm och Shimo-Kitazawa ifall man vägde alternativen i händerna.
Till min överraskning var det inte så mycket folk längs gatorna idag heller. Staden sov.

dessa så omtyckta gator.

det fanns andra som också kände sig desperata efter solljuset.

 

bestämde mig för att pricka av den första kafévisiterna innan hemresan

genom att sätta mig inne hos lot sixty one och smaka på deras latte

då det annars alltid beställts en flat white.

 

skummad perfektion tillsammans med en inhandlad volym av

Cereal att läsa under trädskuggona och ingenting kan gå fel.

i andra ord, en finfin fredag för mig del. Gick under kvällen tillsammans med de 

andra tjejerna i mitt lägenhetskomplex på den första VM-matchen och målade 

varandras kinder i blått, rött och vitt... och fick mig en insikt om att nederländarna 

är som om besatta då det kommer till fotboll. Ett mål, och en DJ spelar dunkande 

musik med alla människor skrikandes. Orangea pappersbilder fallandes från skyn... 

och de spanska åskådarna nedskvätta med Heineken av de självsäkra motståndarna. 

Min tyska vän Nina var dock sympatisk och gav dem alla sina näsdukar, vilket

uppskattades. Alla människor befann sig på Museumplein klädda i orange och målade

i flaggans alla färger  och stämningen var nästintill magisk.

ラテイ

Latei är det där stället där du skulle kunna sitta med en gammal och nära vän under
en lång regnig eftermiddag, eller en dag då du enbart känner för att fönsterspana
på förbigående turister. Då det kommer till ställets koncept... är det helt enkelt
gamla ting. Bokstavligt talat. Riktar man upp blicken mot taket, kommer det att
finnas mängder av gamla antika lampor vilka alla är till salu för den som vill ha,
medan det utöver det finns vykort med mera med för den delen. Wifi ingår.





kaffedryckerna må vara i minimalt små koppar, men det att åtminstone det svarta kaffet
är ekologiskt är ett plus i sig. Då det kommer till utbudet av smått och gott finns det små
brownies, morotskaka, nederländsk äppelkaka (lik exemplaret här ovan), samt en bakad
cheesecake som skall vara väldigt prisad av lokalborna.

för den som inte är orienterad i Amsterdam kommer kanske den höga frekvensen av

lättklädda kvinnor på vägen dit komma som en smärre chock. Eftersom att stället

nämligen ligger mitt i det kinesiska kvarteret av staden kommer du att onekligen

behöva korsa dess red light district.

 

adress: Zeedijk 143, Amsterdam

 

hur att ta sig dit: stig av vid spårvagnshållplatsen Dam(linje 1, 2, samt 5), med riktning

från centralstationen. Vandra fram ett par meter i spårvagnens riktning, så kommer du

att lägga märke till det vida torget Dam Platz på din vänstra sida. Vandra längs vägen

som går in, längs den. Tänk på att ha Madam Tassaud på din högra sida och fortsätt in

på gatan Damstraat. Efter att du korsat den andra kanalen, svänger du åt vänster(så att

du går längs med den. Sedan vandrar du in på den sjunde tvärgatan, Monnikenstraat.

Sväng till höger direkt efteråt, så kommer du lägga märke till ett fönster med den

gyllene texten "Latei".

Screaming Beans

som nästa kaffeställe i ledet blir det Screaming Beans.

 

stället i sig ligger mitt bland De 9 Straatjes, "de nio gatorna" i västcentrala Amsterdam,

så att drygt hälften av kunderna talar annat än nederländska är taget som det större

folkstimmet. Men. Trots allt detta, är det ett helt reko ställe med reko människor som

kan sin sak. Latten är förmodligen den starkaste hittills och deras appeltaart är så

fluffigt mjuk att man får det där fåniga leendet på läpparna efter en tugga.

 

eftersom att det är beläget i ett sådant omtyckt område av turister, har de ordnat så att

den bakre delen av menyn är alltid översatt till engelska för den som inte kan språket.



 

 

adress: Hartenstraat 12, Amsterdam

 

hur att ta sig dit: ta femmans linje med spårvagnen ifrån centralstationen och stig av

vid Dam. Väl där fortsätter du att gå en liten bit fram i samma riktning, följt av att du

svänger av till höger då du möts upp av tvärgatan Paleisstraat. Gå längs den gatan

och korsa sammanlagt två kanaler så kommer du att komma in på Hartenstraat, 

med stället snart på din högra sida. 

 

 

KOKO Coffee & Design

och så har jakten på Amsterdams bättre kaféer och fik äntligen dragit igång.
Den här ack så regniga eftermiddagen fann jag mig KOKO, ett litet ställe som
överträffade mina förväntningar med råge och nu ligger på plats nummer ett.

kort sammanfattat är det ett hippt kafé samt en liten designeraffär i ett. Den dova
belysningen, tillsammans med en kombination av gammalt möter nytt gör det till
ett ställe man mer än gärna skulle vilja tillbringa en hel regnig eftermiddag på.
Och ta ungefär allting som finns i lokalen med sig hem för den delen.
Att det dessutom är väldigt centralt beläget är ett plus i sig.

 

 

 

adress: Oudezijds Achterburgwal 145, Amsterdam

 

hur att ta sig dit: stig av vid Dam ifall du exempelvis tar spårvagnslinjen 5
ifrån centralstationen. Vänd till vänster och korsa vägen så att du kommer in på
Dam Platz, det stora torget. Då du väl har Madame Tussaud på din högra sida,
fortsätter du rakt fram och kommer in på affärsgatan Damstraat. Efter att du
korsat den andra kanalen i ledet, kommer du att se kaféets nätta lilla skylt på
tjugo meters håll ned åt vänster.

独りフィーカ

två bord bort satt det en kvartett hipsters mitt emot varandra med varsitt slag av huvud-
bonad. Mannen med en brun hatt i cognacbrun mocka, den snaggade med sotarmössa.
Han med ingen alls utan med en pedantiskt tillordnad frisyr och kvinnan med luva.
Skall de ha citrongul färg på väggarna eller inte. Konversationen tycktes egga upp sig.
Blicken tog sig vidare mot den högra sidan om min axel. Vid kassan stod de två tyska
turisterna som beställde varsin kopp varm choklad istället för det svarta kaffet den
genomsnittlige stockholmaren förmodligen skulle ha valt. Hunden med sådana där
härliga skruvlockar till päls fastnade med blicken på en, medan folk sittandes på en
rad gjorde detsamma med sin iPhone. Det var ett sådant där moment i vilket man
upplevde att allting var samlat på en och samma plats och flera filmer pågick parallellt.

"ursäkta, skulle du bara kunna kolla mina saker i fem minuter?"

"absolut, med livet som insats",

svarade den äldre karlen glatt längs med en optimistisk tummen upp.

--

vet inte exakt vad det är som ligger bakom det hela, men jag har alltid känt mig hemma
på mindre kaféer och smått dolda fik. Om någonstans, går det att skriva dagboken där
eller att läsa en bok. Hemma möts man konstant av uppkommande ting som skall
göras eller en rastlöshet grundad i det att man vill ut i den friska luften, men då man
väl har kaffet framför sig kan det ibland endast tyckas vara nuet som allting handlar
om. Medan det fortfarande finns ett antal droppar kvar skall man ingenstans.

sedan finns också charmen av att det är helt beroende på vilket ställe. Allting passar inte
en som handen i handsken. Olika fik drar till sig olika slags stammisar. Likaså som
det finns olika genrer, finns det människor, personligheter, stämningar med mera av
olika fack. Man söker sig fram tills det att man funnit sig sin egen kopp av te.

visst brukar utbudet av bakverken de svenska fiken erbjuder sällan nå upp till Tokyos
finstilta perfektion med två knallgröna blad av citronmeliss på grädden. Men oftast,
så spelar det faktiskt inte någon som helst roll. Det rör mig inte alltför mycket. För
hur man än vrider och vänder på det hela, är nog förmodligen det viktigaste att av
allting att det finns en själ i maten och stämningen. Ibland kan faktiskt ingenting slå
en smulpaj i vilken degklumparna, bisarrt uttryckt, drunknar i mosade bär. Då det är
rustikt och inte fullkomligt noggrant så kopplar man av mer. Och bara är som man är.