絆

bland de sista fallande novemberlöven. Bland de liggande resterna efter ett regn.
En bitande kyla som tycks tränga sig in i märgen på en längs med de starka vindarna.
Franska toner strömmandes igenom öronen, vilka ackompanjerar med allting en omkring.
En nättare sextiotalsmelodi tillsammans med de hastiga stegen ikapp med tåget, en
stråk av violin som sätter en kursiv linje på ens känsloband. Handflatorna hållandes om
de röda kinderna för att hålla dem trygga och varma, för att kunna sluta ögonen och
samtidigt vara kapabel att se allting gott. Allting som inte fallit ur led på något vis.
Det kan regna, det kan komma storm. Det kan falla pärlor, finnas guld. Det kan finnas
alla dessa sammanhållande linor, de som ingen ser. De som knyter en an, som håller en om.