Han över det som är honom omkring, och jag över mig själv i allmänhet.
det känns tryggt ifall jag inte överstiger, eftersom att jag då befinner mig inom ramen
för trygghet. Passar mer med vatten till detta, svart kaffe till det andra... följt av att jag
mitt i allting måste stå bredbent för att de mjuka byxorna inte skall falla ned till golvet
bredvid mina två fötter. Det är svårt att sätta ord på det, men skulle jag finna någon som
helst likhet så skulle det vara forsande vatten vilket strömmar emot en. Hur brett en
människa än spretar ut sina tio fingrar, vecklar ut helheten av handflatan... är det inte mer
än en ynka liter som hålls tillbaka medan allting tränger sig förbi. Förr eller senare även
litern med. Det stiger sig långsamt uppåt, och snart förbi ens egen huvudhöjd. Då kommer
denna kallsup. Jag beskrev ofta det på detta vis förut då jag var sjuk. Att man drunknade
i sitt eget inre. Den här gången har vattnet hunnit stiga rätt så högt upp; det står skrivet
på mina två kantiga axlar. Att det bucklas in i överarmarna då de spänns vid.
"nu skall jag gå upp i vikt!", vem säger att det är enkelt. Och nu syftar jag inte på
processen att gå upp i vikt, utan att bevara den motivationen kvar i ens sinne. Det
finns en ständig rädsla för detta. Och varför, eftersom att det inte direkt finns en lampa
som blinkar rött momentet då "det räcker". Vad om man passerar. Tänk ifall man
tappar kontrollen. Det tycks finnas en förbestämd fördom inristad innanför pannloben
på mig, att jag som en människa i mindre storlek bör ha mindre portioner med, likt en
förutbestämd balansgång på en lina...
----
「ちょっと寒いね．．．」
"det är väldigt kallt i rummet, eller hur?"
han stannade till med sitt skrivande på tangentbordet och såg på mig,
sedan på min vänstra underarm som var placerad bredvid hans egen.
「私の腕と比べてみて。誰は脂肪が最も多いのか」
"titta på våra två armar. Vem har mest fett?",
följt av att jag suckade och höll tyst. Ännu ett argument jag inte kunde segra över.
Han var den smalaste mannen jag känt hittills i mitt liv, med en så pass späd kropps-
byggnad att min mamma efter att hon träffat honom frågade ifall han åt väl. Självfallet
fanns det denna innersta ilska inombords längs med tankarna att "det var väl ändå
fullkomligt orelaterat med samtalsämnet, och ONÖDIGT att säga...".
vid ett annat tillfälle var det istället
"du borde väl inte frysa, med tanke på hur dina lår ser ut".
--
「ダイエットしてみたら？」
"har du funderat på att gå på någon slags diet?"
--
"det syns att du har gått ned i vikt, för man ser att du har mindre fett på halsen",
medan han hade ett stolt, brett leende på läpparna. Då jag senare vid ett tillfälle
förmodligen blivit lite svullen i och med att min mens inom kort skulle komma igång,
blev min kroppsbyggnad dock påpekad med den mer negativa klangen på rösten.
Om att den inte gått ned, utan stigit i vikt.
「本当にがっかりしている」
"känner mig så besviken på dig"
under den tiden lät jag mig själv i alla fall inte påverkas till det yttersta, utan jag stod
emot. Visste att jag hade rätt. Hade det etsat fast inuti mitt huvud medvetenheten om att
jag hade rätt. Och det var dessutom den första gången som jag verkligen trotsat och
stretat emot tankar som mitt forna jag skulle ha blivit nedpepprad av. Jag gjorde endast
det jag var tvungen att göra för att inte få stryk, ingenting mer. Men någonstans är det
som om han sådde frön borta i mitt bakhuvud, vilka dessutom kommit till att slå skott.
Det enda att hoppas på är att vattnet tillsammans med fröna
inte framkallar djupare rötter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar