人間

det var länge sedan jag skrev här, rättare sagt ett halvt års tid. Vilket är en god
sak i sig. Och ting har förändrats till det mycket bättre vill jag tro. Jag skrattar
praktiskt taget var och varenda dag, sitter och argumenterar loss med grabbarna
i min korridor eftersom att det finns få ting vilka är roligare än det; vågar visa
mina operfekta sidor och stoltsera med dem. Är sann med mig själv och den jag
är, det som den tidigare nämnda människan aldrig gav mig utrymme till att vara.
Han som inte är mig värd. Och desto mer tid jag tillbringat nere i Lund, desto
större insikt har jag fått i min hela tillvaro och perspektivet ifrån vilket mina ögon
betraktar ting. Det har funnits så många ting vilka inte suttit där de bör sitta, så
mycket som inte stämt samman med verkligheten. Det där självupphållna skalet
behöver inte finnas där, trots allt. Du kan vara människa, du kan vara skör, utan
att någon nödvändigtvis kommer utnyttja dig till sin egen vinning. Det finns folk
vilka älskar dig för den du är, och desto mer fläckarna som gör dig din egen.
Och det är väl därför som jag gått med på att genomgå en behandling som
förhoppningsvis kommer hjälpa mig bearbeta och gjuta samman alla ting så
att de åter sitter ihop igen. Med riktiga människor vid min sida, som ser mig.

-- 

det finns så många udda ting; ting vilka man allt som oftast inte kan sortera in.

Ting, vilka lämnar en ståendes. Betraktandes. Reflekterandes inifrån och ut.
Det finns fortsatt så obeskrivligt många ömma punkter som jag ännu inte
rört vid, eftersom jag hittills inte varit medveten om att de ens fanns till.
Det skrämmer mig, för att vara ärlig. Får det att ränna kalla kårar i ryggen.

men på en och samma gång så känns det som att jag någonstans är redo.
Jag vill det, ställa mig upp och greppa taget om tjurens horn. Om djävulen.
Om det är någon som klarar av detta, så är det den jag är i nuläget. Den som
jag iakttar i min spegelbild. Jag tänker ta tillbaka allting som är mitt, och
omvandla det till någonting så pass mycket större. Och stoltsera.

jag vill öppna upp mig för den där människan, för honom. Till skillnad från
innan, då jag anammat alla mina krafter för att hålla mina sköra punkter bort
från andra människor... så vill jag visa honom allt. Mina ömma sidor, ting
vilka jag inte är stolt över. Alla dessa imperfektioner som gör mig till den jag
är. Vill att han skall kunna se mig, inifrån och ut. Och det är en känsla som
jag aldrig varit med om att erfara tidigare. På en och samma gång som den
skrämmer mig in i den djupaste kärnpunkten, fyller den mig med sensationer
av hopp. Får andetagen att kännas så otroligt lättare. Jag är inte van med 
människan som hans närvaro omvandlar mig till att bli. Jag vet inte hur jag
skall hantera denna brist på kontroll som jag upplever kring min kropp, sättet
på vilket den agerar på utan att låta sig styras av förnuftet. Att mina ord tar slut.
Att lättvindigheten får min kropp att gå överstyr med sömnlösa nätter, kinderna
att mitt i allting bli febrigt heta. Att jag blir allt mindre klok på den rådande
tillvaron. Känner mig fullkomligt tafatt.

men på en och samma gång handlar det om en helt annan brist på kontroll än den
som jag hittills konfronterats med. Momenten jag upplevt att omständigheterna
omkring mig hamnat utanför mitt grepp har symptomen av stressyndromet
blossat upp på en och samma gång; allting har blivit vitt. Kallt. Filtrerat för
mina ögon så att de inte kunnat se ordentligt... medan den här kontrollbristen
medfört dess polära motsats i dess plats. Istället sker det så mycket innanför
pannloben på mig så att jag inte kan beskriva det i ord. Allting värms upp till
den grad att mitt ansikte är alldeles upphettat. Koncentrationen är fortsatt ur
funktion, men på grund av att ögonen ser alltför många ting momentet de sluts
igen. Istället för att jag inte har kontroll över tillvaron mig omkring, är det min
kropp i sig som inte kan kontrolleras. Jag är blyg. Jag är ett fulländat nervvrak,
fullkomligt tafatt. Kan inte sova på grund av det ständiga reflekterandes kring
hur i hela friden jag kunde te mig på ett synnerligt genant sätt. Och fastän jag
alltid haft ett ständigt kontrollbehov, finner jag ändå mig själv vandrandes
närmare den där ömma punkten; dras till den. Jag är innerst inne skräckslagen,
samtidigt som denna rädsla får alla nervtrådar att bryta loss och mitt inre att
komma till liv. Samtidigt som den där människans ödmjuka blick gör mig trygg.

mitt i allting är man en människa. Mänsklig.

雰囲気

medan jag stod för att ta lite mer vatten bredvid kön hos il caffé idag, kom det
mitt i allting upp en nätt klädd medelålderskvinna till mig och utbrast ett

"åh, vad sött klädd du var!"

"v-va, menar du det?",

följt av att mina kinder smått hettade till sig medan hon själv log

"jättefin tjej"

satte mig ned efteråt och rörde inte en min ett tag, innan det spirade ett icke-hinderbart

leende längs mina läppar. Rörde vid vecken på min marinblå kjol och sträckte ut

armarna för att betrakta de tunna blusärmarna. Det kändes så fint. Så obeskrivligt

fint... för att sedan bli ett med en låg röst yttrat



"gullig",

emellan två yngre flickor vilka korsat järnvägen samtidigt som mig... till att en

barista på ett av mina stammisställen blinkade till mig medan han blötlade ett

melittafilter med kokande vatten. Och för att vara lite ärlig, så kändes, känns det...

fortsatt aningen udda. Fastän jag håller min blick riktad rakt framåt, så lägger
bakögat märke till hur en efter annan följer mig med blicken. Samtidigt som jag
inte ens gör någonting för att fånga den andres uppmärksamhet. Mängder med

rosande uttryck och uppskattningar; någonting som fortsatt känns som avlägsna

illusioner fastän det redan passerat över ett år sedan det att de inte fanns till.

--

"du ger ifrån dig en stämning av att du bär på ett högt värde, det var det

som slog mig som mest. Det är någonting sällsynt man inte ser ofta",

yttrade han vid något tillfälle under den första tiden vi var tillsammans.
Och längs med det kom förr eller senare bestämdheten om att min blick
inte skulle möta någon annan mans. Det hela gjorde honom neurotisk,
blossade upp i orosmoln vilka jag inte känt av innan dess. Fastän jag
gav mig helhjärtat in i försöket att inte låta mina ögon möta någon annans,
fanns ofta det där stadiga greppet om min hand för att signalisera till de
förbipasserande männen att det här var upptagen mark.

"ställ dig framför mig",

viskade han medan vi stod i det fyllda väntrummet på ett rullbandssushiställe
där människor var oundvikliga, följt av att jag lutade mitt bröst mot hans
magparti och huvudet mot hans bröstkorg. Han betraktade sig omkring, och
lade sedan ned hakan mot min hjässa. Under det momentet rörde det mig inte
det blekaste dugg att jag inte fick blicka män i ögonen; han var ju min.
Och jag hans. Den hela upplevelsen av att rama in varandra med kropparna
kändes så obeskrivligt trygg. Och medan jag själv tryckte till mitt eget grepp
om hans hand, bar jag alltid på det där innersta hoppet om att han inom kort
skulle kunna förstå att jag inte var ett hot. Jag skulle ingenstans, tänkte aldrig
någonsin tillåta någon annan att ta mig ifrån honom. Det var vi två. Bara vi.

jag gjorde ingenting fel; däremot gav jag för mycket eftersom att jag så ville
vara den bästa för honom. Ville vara en som han med glädje skulle visa upp
för sina föräldrar, vilka skulle älska mig tillbaka. Alltför osjälvisk hand i hand
med bristen på relationserfarenhet i och med att han var min första. Sedan var
inte han heller perfekt, utan långt ifrån det. Han var manipulativ, passivt
aggressiv. Ljög själv medan han alltid lyckades med att förvirra mig
så pass att jag kom till att tro på honom då han utbrast att jag själv ljög.
Egocentrisk. Narcissist. En som efter en liten första harmonisk fas endast
såg till sina egna behov medan mina tycktes vara i lika med noll. Och desto
längre tiden passerade, desto mer urholkad blev jag själv inombords; så pass
att jag skrev i min mobils noteringsblock att

"hitta tillbaka till dig själv"

men i slutändan var jag inte längre en individ, utan hans attribut. Han bestämde.
Det fanns inget som helst utrymme för mig att handla utan att först be om
hans tillåtelse. Alltid var det han som gick segrandes ut ur en argumentation,
ifall det ens fanns någon. Jag var ju själv medveten om att det skulle sluta upp
med blåmärken eftersom jag vågat trotsa honom, eller inte trott på honom,
som han brukade se det som. Fastän jag gav mitt allt... så fick jag i allmänhet
inte någon som helst rent osjälvisk gest tillbaka, och det gör mig så arg nu när
jag landat och kommit till att kunna se tillbaka med rationella ögon. Hur
mycket älskad en människa må vara, så har den inte rättigheten till att
behandla den andre som ett förbrukbart objekt.

--

det är verkligen först under den senaste tiden som jag börjat hålla med
uppfattningen om inifrån och ut, det hela om att en människas inre
sinnesstämningar präglar dess yttre. Känner man sig trygg i sig själv, så
syns det ända bort till andra människors synfält. Denna sträckta hållning,
med de vidgade pupillerna vilka säger att man inte är gjord av vassa taggar.
Det, att man faktiskt kan skratta utan att en tyngd av överväganden hamnar
där emellan. Det är normalt att se folk i ögonen medan man pratar med dem,
det är vett och etikett. Det är härligt med en människa som kan skratta gott.
Det är en sådan som jag vill vara. Och det är en sådan som jag är.

och det hela med att kunna skratta helhjärtat momentet sinnet tillåter en till det
funkar dessutom som en slags ventilation med. Det lyfter upp på ett lock; ett
lock vilket annars kan ha legat ett tag över alla dessa ackumulerade känslopartier.
För hur mycket jag än lovar och säger åt mig själv att inte tänka på honom, så är
det en ganska så oundviklig akt i sig; man kan inte med sina händer pressa ned
minnesskepnader vilka flyter upp till ytan. Det går bara inte, utan istället sipprar
det upp genom fingrarna, rundar förbi händerna. Och det kväver en, håller en
nere nog för att en dag under täcket skall kännas mer än lockande. Så finns det
under tillfället någonting som lockar mina skrattgropar, så släpper jag taget om
dem utan hesitation. Fastän ting tidvis håller mig fast bakifrån, kan det vara en
fröjd att för stunden endast rikta fokusen mot någonting i nuet.



復帰

för den första gången i mitt liv har jag verkligen lärt mig att uppskatta sommaren,
och inte endast betraktat den som ett enda vakuum. Ingen upplevelse av att vara
understimulerad eller uttråkad, utan endast lugn och ro. Känner verkligen att jag
äntligen endast kan vara, som om ting inte håller tillbaka mig på samma sätt som
innan. Kan lägga mig på soffan och läsa en bok under nästintill en hel utan att
tankar drar tag i min krage... vilket är rentav himmelskt.

det är samtidigt så annorlunda från i fjol. Han fanns ju alltid närvarande i min mobil,
väntades på mina meddelanden utan ett enda uns med tålamod, gav mig ett
dåligt samvete eftersom att jag inte kunde ge respons på momentet; ting var redan
tunga som de var. Allt mitt i mellan blockerande konton och ett hjärta alldeles
sönderslitet längs med alla dessa moraldilemman. Det var inte lov; det var att bli
lämnad till sig själv och sina egna tankar, som ett hjälplöst barn i skogsmörkret.

en till orsak till varför jag känner mig så befriad i nuläget är också det att en
önskan jag burit på inombords i nästintill tio år äntligen tycks bli sann; i höst blir
jag en tvättäkta Lundastudent. Jag skall dit, till slut. Det händer. Det händer faktiskt...
och åter igen strömmar dessa diverse känslor igenom mina ådror. Extas. Eufori.
Omtumlande nyanser. Den där innersta sorgen jag bar på inombords momentet
han och jag en dag beslutat oss för att flytta till Peking tillsammans och mina
djupt rotade drömmar om studier i södra Sverige därmed inte skulle bli verklighet.
Jag skulle inte längre kunna resa runt i Europa och spatsera där, skulle trots allt i
slutändan inte bli en universitetsstudent med ett praktfullt examensbevis i sina
händer. Stolt över det jag i slutändan uträttat i mitt liv. Skulle bli en hemmafru,
utan tillåtelsen till arbete utanför hemmet...

... så det känns allt lite underligt. Som om ting är svåra att greppa taget om.
Jag slet mig själv från hans händer med mina egna handlingar, och mitt i allt
tycks ett fragment efter ett annat falla på plats; det landar. Jag drömde om att
få se Europa, Nederländerna med mina ögon, och mitt i allting blir jag vald
som utbytesstudent nere i Amsterdam. Blir antagen till Lunds universitet inom
det område jag velat studera mer. Och det... är en obeskrivligt uppfyllande känsla,
detta att bit för bit kunna greppa tag om äpplena jag sörjt och varit övertygad
inte längre fanns till inom mitt räckhåll. Det känns nästan som om allt detta
lappar samman de fortsatt intakta partierna och att jag själv blir vattentät igen.

samtidigt... som det känns som om jag i och med detta kan ge igen. Jag slog aldrig
ett enda slag tillbaka på hans kind, sjönk aldrig lika lågt som honom, utan höll
alltid ihop. Och nu kan jag göra det på mitt eget vis. Han var oftast inte offensiv
på det direkta sättet, utan i dess plats rundade han hörnet och var passiv med sina
attacker. Sådde frön vilka kom till att spira och bli dåliga samveten inuti mitt
bakhuvud. Var manipulativ. Lyckades alltid vrida och vända på omständigheterna
och få det att se ut som om han var offret. Det var synd om honom, inte mig...
vilket är så otroligt klenmodigt då jag väl tänker på det. Akten av en ynkrygg.
Tänker aldrig någonsin bli en sådan låg varelse... utan i stället gå med en rak rygg.
Vägrar se mig själv som ett offer. Tänker aldrig någonsin vara det heller. Inte
i hans ögon, inte i någon annan individs heller. Utan istället tänker jag från och
med nu alltid vara sann med mig själv och vara den jag är, den jag vill vara.
Jag tänker ha en tät lugg. Jag tänker inte ha på mig mer smink än vad jag känner
för att bära. Jag tänker le åt alla människor och betrakta dem som mina jämlikar,
eftersom att det är den jag är. Vare sig han vill det eller inte. Jag är inte en
osjälvständig stackare som behöver någon som tar mina egna beslut åt mig.
Visst, en del av mitt inre må älska honom fortfarande, en annan tycka synd.
Något annat parti vara fulländat förbannat på hans tidigare ageranden...
men jag klarar mig på egen hand. Det är mitt sätt att ge igen, att leva mitt
liv utan att tänka på honom vardera dag.

jag är inte en ägodel. 
jag är inte en osjälvständig varelse som behöver tyglas.
jag är inte ett offer.
jag är mig själv, och jag duger väl.

水面

en vecka sedan jag kom tillbaka till gamla, hederliga Stockholm igen. Vilket känns
mycket, mycket längre om någonting. Blev faktiskt smått överraskad då jag själv
svarade orden "en vecka... imorgon"  som svar till min nära väns fråga angående när.
Man vet inte exakt vad man skall känna, det är helt enkelt en bittersöt känsla i sig.
Likt en äppelfrukt vilkens syrlighet överväldigar ens smaksinnen, för att sedan linda
om ens tunga med en len sötma. Ett velande emellan högt och lågt. Men under de
senaste dagarna har det i alla fall känts som om jag lyckats acklimatisera mig väl.

så. Orsaken varför jag privatiserade bloggen under en vecka var eftersom det föll mig
in att jag behövde ta ett luftrum ifrån allting, och "ta bort" alla inläggen om 秋.
Den tanken hade funnits innanför min pannlob under en längre tid, för att inte säga
under månader. Men med allting omkring, så kom det aldrig ett tillfälle att verkligen
sätta sig ned och ta itu med det hela. Det gnagde i mitt bakhuvud dock. Och nu är det
till slut ordnat. Så den som inte vet vem Shuu är, får inte läsa det. Helt enkelt.

under de sista dagarna i Amsterdam var det mycket som kretsade omkring inom mitt
sinne dock. Tankar. För att inte säga insikter om så många ting vilka förändrats under
min vistelse där nere i Nederländerna. Väl på flygplatsen satt jag och väntade på mitt
plan, bärandes på ett par med jeans, vilket aldrig skulle ha kommit på fråga ett eller
två år tidigare. Det kändes lite grann som en seger ifrån mitt håll. I synnerhet då jag
faktiskt lyckades med att radera vart och vartenda fotografi av Ryuu. Självfallet finns
de kvar i en portabel hårddisk hemma i Stockholm, men ändå; inget album med namnet
"Ryuu", inte heller de där filmade sekvenserna då han stod där med sin mest propra
ställning för att välkomna min mamma och syster till Tokyo. Fotografiet där han lyft
bort asken vilken dolt den lilla nätta gräddtårta han handlat inför min regniga födelsedag.
Filmen där jag skrattar till då hans "have a good night" låtit som en robots ord. Visste
inte exakt vad jag hade att förvänta mig ifall jag utförde just de handlingarna... men det
gick faktiskt oväntat odramatiskt; istället för att drabbas av en kallsup längs med det
hela... kändes det som om jag i dess plats kom upp till ytan och flöt där upp med ryggen
riktad ned mot vattnet. Det var menat att komma till den punkten. Det var meningen.
Jag var kapabel att släppa taget om den människa vilken alltid vägrat lossa sitt grepp
om mina armar och mitt sinne. Han tryckte inte ned mig i det mörka djupet längre.
I alla fall inte vardera moment inom vilket jag andades och tog andetag.

men sant, jag är rädd. Rädd för alla möjliga slags ting och upplever ängslan kring
i hela friden vilken skepnad framtiden kommer att anamma. Är rädd för att göra fel.
Men. Jag bär på dessa känslor likt vilken människa som helst. Överväldigas av rena
impulser, faller ned för att sedan resa mig upp. Det som kallas för livet. Det, vilket
åter är mitt eget igen, och ingen annans.

mitt första fika hemma i Stockholm fick lov att bli hos Drop.

さようなら、アムステルダム

det har alltid inneburit blandade känslor momentet jag återvänt till Norden och
all den tid vilken kretsar det omkring. Ett uns av sorg, en handfull av förväntningar...
omfamnat av denna bisarrt överväldigande separationsångest; för det blir ju alltid så,
att man mitt i allting faller ned i detta vida medvetandet om vad som var så mycket
bättre på en plats, att gräset alltid tycks vara grönare på den andra sidan.; i alla fall då
den där separationsångesten förstärker allting. Och fastän jag för månader sedan
själv uttryckte mig att jag var "less på Nederländerna", att jag ville hem... så kom det
självfallet så mycket där på slutet. Ting händer. Folk visar upp sig med. Då vissa ting
landar ned bit för bit så uppenbarar sig någonting annat. Någon yttrar orden

"jag kommer att sakna dig...",

och, ja, då känner man sig som en tickande emotionell bomb. Då står man där med
ett brett leende på läpparna i hopp om att det döljer det egentliga innehållet av en.
Den hastiga takten tills hörnet rundats, följt av att man går med de ytterst långsamma
stegen till spårvagnen eftersom att man djupt inombords inte vill släppa taget.
Om staden. Om allting. På något sätt och vis... är det så att man, först då medvetandet
ligger på plats, lägger märke till de där karaktäristiska detaljerna av staden vilka man
tagit för givet men ändå rent av älskar. Detta med att alla tunna byggnader pressade
emellan varandra antingen lutar sig fram eller bak... till det att nästintill alla barn har
bedårande röda lockar. Att man kan ta sig exakt överallt bara man satt sig ned på
cykelsadeln. Med mera, med mera. Så ja, det upplevdes svårsmält att separeras från
Amsterdam. Även fastän de sålde belgisk choklad på Schiphol och kvinnan bakom
disken i hemlighet bjöd mig på en hallonpralin då jag velade kring ifall det var för
dyrt eller inte. Även fast jag längtade efter mina nära i Stockholm

fastän det alltid tycks ha gått långsamt framåt... känner jag ändå att den här halvårs-
vistelsen i Amsterdam verkligen var det bästa jag kunde ha gjort. Detta med att
endast ta allting från och med början igen, att ta det första steget från noll. Inga
minnen inpräntade i marken, utan att man kan själv vara vem i hela friden man vill.
Inga minnen av Ryuu fanns inpräntade i staden, ingenting som rentav kunde relateras
till honom. Ingenting som kunde associeras med örfilar eller sparkar mot tinningen.
Men självfallet triggade mina sinnen till sig momentet jag talade engelska med andra,
medveten om att jag förr eller senare skulle råka uttrycka någonting på ett udda sätt.
Jag gick och lade mig utmattad om kvällen och vaknade likadan. Under den första
tiden rasade jag i vikt, skakade i hela min kropp utav en yttersta utslitenhet. Allting
tycktes pressa ned mitt huvud och hålla det under ytan. Allt, medan jag log och
endast förklarade att jag sovit lite för lite. Gick inte ut och drack varenda helg eftersom
att min kropp krävde sin sömn. Kände inte för att vara med på de flesta fotografierna
som togs, vilket slutade med att vissa utbytesstudenter hade hundratals taggade bilder
och jag få. Bar under den större delen av tiden på den där ständiga ängsligheten om vad
folk skulle tänka då jag inte hade oändligt många fotografier på FB fastän jag
innerst inne inte brydde mig om den hemsidan så mycket. Samtidigt som jag självfallet
inte tänkte yttra orden om att "mitt ex var sjukligt svartsjuk och på grund av rädslan
jag hyste gentemot honom, raderade och taggade jag av nästintill alla fotografier. Tog
bort alla mina manliga kontakter". Det var meningen att jag inte skulle behöva tänka
på honom, samtidigt som det inte direkt var någonting man ville skylta med.

men som sagt, bit för bit... så kunde jag lägga märke till att ting landade. I synnerhet
under de senaste två månaderna. Blev mer medveten om vem jag själv är som människa.
Lärde mig själv att ta allting med en nypa salt på en och samma gång som jag blev
alltmer kapabel till att låta människor komma mig nära. Hans återstående närvaro kom
stegvis till att tappa sin laddning i mitt sinne. Jag behövde inte vara rädd längre. Han
var inte längre här. Han betraktade inte längre vardera minsta steg som jag tog. Jag var
på min egen hand. Jag bestämde över mitt eget liv och kunde ta mina egna beslut. Insåg
att jag faktiskt kunde följa min egen magkänsla och släppa taget.

och en människa fick mig att återkomma till medvetandet om vad jag egentligen brann för.
Någon som inte ens är medveten om det, som inte vet någonting om mitt förflutna och vad
jag har i mina fotspår. Utan endast satt vi ofta där mitt emot varandra och pratade med en
blygsamhet på en och samma nivå.

"så varför ordet "kastanjer"? Har det någon särskild innebörd för dig?"

"innebörd...?",

följt av ett mumlande om att jag alltid använt det ordet till allt möjligt och lite generade.

"lite svårt att förklara, men... jag har alltid tänkt att det kan symbolisera att... 
människor tenderar att vara hårda på utsidan, vassa... men kommer man 
innanför det vassa skalet, så finns det en söt, mjuk insida"

han log medan jag kände mig obeskrivligt generad. Attans att jag fumlade ut en sådan
vag förklaring, jag hade ju kunnat uttrycka det så mycket bättre..., på en och samma gång
som det värmde att han ens funderat på att ställa mig den frågan. Fastän mitt sinne efter
den där destruktiva relationen fram tills dess alltid stött ifrån sig då det kommit till att
konversera med män, kunde jag sitta och prata med den människan. Och rentav koppla av.
Att det kunde kännas så fridsamt att skratta och på en och samma gång blicka någon annan
djupt in i ögonen. Till det att man i bakögat lade märke till att han betraktade en på håll
och log med en då man vände sig om och slog ett möte med blicken. Det var udda. Jag
hade med säkerhet aldrig skrattat öppet och lett emot en människa jag känt under en sådan
kort tid. Det fick mig att känna mig själv så levande, som om någonting släpptes taget om.
Att mina vingar hade tryckt sig loss ifrån den där burens galler. Jag var fri, till slut. Fri.

 

dessa regniga gator med karaktärsfulla hus i mitt hjärta.

 

gick under den sista kvällen tillsammans med några vänner till sky lounge

för att ta en avskedsdrink tillsammans, med en perfekt vy över staden.

 

mitt sista fotografi på mig själv i Amsterdam blev ett där jag log på riktigt,

omringad av de finaste människorna.

一年

så då har det till slut passerat ett år sedan vi rörde vid varandra sist. Och det tog mig
verkligen en sådan utdraget lång tid att skriva ned om de där sista dagarna. För att vara
ärlig... så var det verkligen både fysiskt och mentalt krävande att göra det i sig. Samtidigt
som den där dagen vi höll om varandra inte var den sista dagen vi hade kontakt med
varandra, inte alls. Utan fastän han lyssnat på min brors ord om att kontakten skulle tas
genom, hade det kommit femtioen stycken meddelanden från honom den andra dagen
efteråt, då jag kommit tillbaka till hotellets wi-fi... vilka jag självfallet dolde från min
bror. Var helt ställd och undrade vad i hela friden Ryuu höll på med, att han inte kunde
höra av sig till mig direkt, och så snart dessutom... samtidigt som mitt hjärta kändes som
om det stod i lågor och att det brände att för den första gången inte ha honom vid min
sida. Så allt sammanlagt, var det som ett tveeggat svärd; antingen gick jag känslomässigt
itu av att inte få se hans ord, eller så upplevde jag mig själv som den lägsta människan
som fanns i och med denna skam som jag bar på mina axlar längs med att jag höll vår
kontakt bakom min rygg. Jag rentav hatade mig själv för det jag gjorde längs med det
att jag inte kunde hålla känslorna tillbaka. Men självfallet läckte det hela då min bror
lade märke till vår konversation, och det sista som han gjorde innan vi gick igenom
gaten på flygplatsen var att skriva ett meddelande till Ryuu. Om att han inte fick höra
av sig mer och att det inte var tillåtet men. Momentet vi hade kommit in på skånsk
mark efter att ha lämnat Kastrup med tåget... hade det kommit fem meddelanden till.

och det fortsatte. Praktiskt taget hela tiden, bortsett från det faktum att jag lärde mig
dölja meddelandena med finess. Det fanns det ständiga medvetandet om att mobilen
skulle läggas med skärmen nedvänd, att den skulle läggas på ett mjuk underlag för att
inte föra oväsen. Meddelanden steg upp till en annan nivå med. Jag vaknade under
morgonen och fann mig minst ett meddelande sägandes "god morgon", eller "du är
mitt allt, min ängel"... och det gjorde mig så lycklig under momentet. Längtade efter
nästa morgon, längtade efter att prata... samtidigt som den där skammen ständigt fanns
närvarande, vardera sekund jag satt ned mitt emot min familj. Sedan var det detta att
jag inte fick mig något utrymme eller luft till att vara ensam och bearbeta det hela jag
varit igenom; den där ständiga närvaron av honom höll mig någonstans kedjad fast.
Kunde inte endast vara. Han fanns alltid där. Och kunde alltid tala in mig i de ting han
kände för. Det kom en dag då han frågade ifall jag ville att han skulle komma och
hälsa på mig i Sverige. "självklart" sade jag, "innerst inne, men det fungerar inte".
"vill du träffa mig?", "självklart, vill jag det...", "så säg det då. "Ryuu, jag vill att du
kommer"", "Ryuu, jag vill att du kommer", "uppfattat". Då jag väl insett vad jag hade
sagt och tänkte försäkra mig om att han inte varit allvarlig hade han redan bokat sig
en biljett. Då greps jag av en innersta panikångest och inte visste vad att ta mig till.
Inom kort skrev jag honom det första meddelandet om att inte höra av sig till mig
mer, eftersom att jag i det fallet på riktigt skulle gå sönder. Jag berättade för min
mamma, sade åt henne att berätta för min bror åt mig eftersom att jag inte var för-
mögen till att göra det. Då jag väl utav ett rent sammanträffande hälsade på min
äldre bror dagen efteråt var jag ett vrak och bad honom att skriva ett meddelande åt mig,
eftersom att mina inte verkade ha någon effekt på honom. Så han skrev ett långt sådant:

--

Date: 2 augusti 2013 16.03.24 CEST

To: 

Subject: It is over.

Hello Ryo

This is R (Victorias brother).

I am disappointed that you have kept trying to contact my sister and that you still try to make her feel bad for the whole situation of her leaving you when it is to 100% your own fault. Let me make it clear to you once again. You are the one who time after time again hit my sister and made her cry. You are the one who met with my mother and my other sister and pretended everything was good and that we could trust you to treat Victoria well. With your false smile you lied to my family and you treated my sister in the most unacceptable way.

When I met you at the school before bringing Victoria home to Sweden where she will be safe I still did not know many details about how you had been hurting her. I was almost believing that there could be a chance for you and Victoria to meet again. Then I learned exactly how you had been acting with my sister. How you can act very nice and smile when other people are around but that once you are alone tell my sister to change the way she thinks and what she does. That you think you have the right to decide what my sister should or should not do. That you tell her to eat less because you would prefer that. That she cannot go to yoga because you have a problem with other men being at the class. That you keep getting angry and sending her text messages in school just because she looks at the teacher like everyone is supposed to do. All these things makes it clear that you simply are a bad person and that my sister deserves someone better.

However, when I heard how you have  been hitting her, how you easily get angry for reasons that does not make any sense, how you hit her in the side of her head when you were walking down the street just because you had to wait a few minutes, how you kicked her when you were together in the flat, how you hit her with your fists on her back so that she got bruises, the fact that you have been treating her this way, makes you the worst piece of trash. The worst scum of a person that I know. Would I have known the details of what you did to my sister when I met you at school. I would have broken your pathetic crybaby face.

I will never forget and I will never forgive what you did. Maybe you think that there is a chance that you and my sister will be together again but mark my word. If I ever see you again close to my sister I will make you wish that you were never born.

My sister do not want to be in contact with you anymore. She will feel sad and miss whatever good parts that you might have had but she will move forward without you. She will live her life without being afraid of someone like you hurting her or telling her mean things. She will find a person that is not a useless girlfriend-beater like yourself and that treats her with respect and cares for her.

I have also been told that you have tried to tell my sister to ignore her family and to come directly to China so that she can be with you. You really must be stupid if you think my sister would hurt her family that loves her just so she can go back to you and get beaten again. I also heard that you bought flight tickets to Sweden and then afterwards found out that you will not get a visa. Apart from being an idiot you still don’t understand that you will need to talk directly to Victorias family if you really wished to see her again. But we will never allow you to see her again since you are a lying and false piece of trash.

I do not care whatsoever how much money you spent on talking with doctors or for buying flight tickets. That you mention this to my sister and try to make it look that she should feel bad for you is just laughable. She has not done anything that you can blame her for. It is all your fucking fault! You hit her, you lied, you tried to manipulate her. She stayed with you even after you beat her the first time and she gave you many new chances to be better but you still kept hurting her. It is your fault and there are no excuses! I hope your family feels shame if they know the details of what you have done. Perhaps they do not know all the details because you have been lying to them too? Maybe I will arrange to send them a letter in Chinese explaining every detail of what their shameful son has done to my sister?

Victoria asked me to write this letter to you to make you understand that it is over. She does not want to hear anything more that you have to tell her and she will move forward with her own life. We will block any attempts that you might do to contact her and you will not hear anything more in the future.

/Victoria’s Brother

--

  det meddelandet bar på en effekt, under drygt en halv månads tid. Han lyckades alltid 
kontakta mig på något sätt, fastän både LINE och Skype var blockerat. Det fanns alltid
någonting att ta sig till med... det var alltid denna branta balansgång att gå längs, jag 
fick aldrig utrymmet till att smälta ned ting och bearbeta alla dessa tankar som jag bar på.
Så alla dessa gånger jag skrev på bloggen om minnen, och om honom... var det som att
skrika in i en absorberande vägg, att ventilera mig själv. Det kvävde mig, detta att inte
kunna prata med någon närstående alls då detta var tabu. Jag bröt mot reglerna. Jag var
en svikare. Jag var svag som människa då jag alltid på något sätt och vis åter blev insnörad
i hans linor. Blev inkapabel till att äta ordentligt då alla minnena föreställandes honom då
han påpekade mina matvanor alltid fanns där inuti bakhuvudet på mig. Kände av detta
ständiga behov av att bli ren inifrån och ut. Vid det femte tillfället jag åter blockerat 
honom, ringde min mobil vid sammanlagt 127 tillfällen under ett och samma dygn och 
drog till sig folks blickar. Han fortsatte med detta kontakttagande åter och åter igen...
tills det kom till en tidpunkt i november då jag till slut var kapabel till att skriva ordet 
「別れる」, det ord jag aldrig varit kapabel att varken yttra eller skriva, det ord... vilket 
jag aldrig vågat röra vid med mina egna fingertoppar eftersom att rädslan för ett liv utan 
honom var alltför slående. Efter det blockerade jag honom med alla medel, följt av att 
min mobil varenda vecka fick samtal vilka var skyddade av min "true caller"-app. 
Men jag lyckades hålla mig borta från mobilen. Fastän det var svårt. De tillfällen jag 
svarat dolda samtal har människan på den andra sidan av luren lagt på på momentet. 
Och allt efteråt har jag arbetat med mig själv och gett mitt allt, min ihållande PTSD till 
trots, för att finna tillbaka till rötterna av den jag egentligen är. Och det har haft sin effekt, 
bit för bit. För två veckor sedan handlade jag mitt första par med jeans efter år och dagar 
med endast kjolar. Jag kan betrakta mig själv i spegeln och göra miner, följt av att dra på 
ett brett leende. Folk ger mig komplimanger. Jag åt middag tillsammans med någon för
någon dag sedan. Och jag känner... och vet nu, efter ett år utan honom vid min sida,
att jag överlever på min egen hand.

och att jag förtjänar någon bättre. Någon som uppskattar mig för den jag är.

紅色の日々

"men jag är helt lugn, faktiskt, väldigt mycket lugnare än vad jag kunnat tänka mig,

faktiskt imponerad"

"du är inte lugn"

"du. D-du vet inte inte någonting om vare sig jag är lugn eller inte, hade jag varit 

som normalt hade jag nog allt inte kunnat hålla masken just nu"

"du. Är inte lugn"

"j-jag är så jäkla lugn...",

med en obeskrivligt tung klump av gråt i halsen. Men faktiskt, så har jag under min tid
i Amsterdam hittills lärt mig själv att hantera dilemman och motvindar, mer än vad
jag gjort gjort innan dess. Men visst, det sög. Och vad, att just längan av datorer i
universitetets datorsal i vilken min ingick slocknade för en sekund och därmed fick fem
timmars essäskrivande att försvinna ut i luften. Dagen innan det var dags för inlämning.
Livet. Jag satt fullkomligt still med ett kritvitt ansikte utan något som helst uttryck
att mig till. Hon framför mig lutade sig ned i armarna och rentav grät då hon väl insett
vad det var som just hade skett. Folket längs de andra datorlängorna drog djupa andetag
i en ren och skär tacksamhet över faktumet att de klarat sig helskinnade.

så som sagt, hela min tillvaro har liknats med en enda lång och intensiv Chopinballad,
med alla de tillkommande tonerna. Ytterst uppfyllande momentet man har fått betyget
på den ena essän, lite annat då man någonstans tycks sitta fast med en annan. Men, så
är det. Helt enkelt. Jag är bara sjukt tacksam att min gamla laptop bestämde sig för att
packa ihop innan den mest intensiva perioden, och inte innan någonting var nästintill
klart. Så det är kombinationen av datorbrist och essäöverflöd som orsakat den här
utstående frånvaron fram tills nu. Med all den tid som lagts ned på studierna har jag
knappt haft någon tid till annat heller ändå. Jovisst, kaffe. Har blivit stammis på ett
skandinaviskt fik, vilket onekligen både har att göra med hemlängtan och att grabben
som jobbar där har varit sverigemästare i brewing och i andra ord är fullkomligt
superb med sina lattar. Har gått på Amsterdam Food Film Festival, vilket var rent av
fantastiskt, likaså bokat biljetter ned till Belgien tillsammans med fem fina vänner.

Tog mig under förra lördagen en tripp bort till FOAM, Amsterdams fotomuseum och gick på en utställning med Richards Mosses trollbindande foton av ett Kongo i magentatoner.

Välkomnades vid dörren av en liten födelsedagstjej som

just blivit tre år med rosett och allting.

beställde mig en cheesecake som han i kassan rekommenderade, vilket visade sig vara

rätt och korrekt. Bortsett ifrån kakan fick jag mig en lingonsymmetri med.

Pionen jag handlat för Shuus årsdag då jag just skurit och satt ned den i sin vas.

nej, nu längtar jag hem till Norden. Det skall bli så härligt att komma hem om en månad,
fastän alla andra säger att jag borde stanna kvar i Amsterdam så länge som det endast går.
Det behövs inte, men nog kommer jag att utforska staden in till dess mest dolda hörn.
Och bocka av exakt alla kaffeställena som jag skrivit upp på min lista.

Fler inlägg kommer att komma. Lovar.

蘇り

blicken vandrade upp- och nedför de trånga hyllornas lådor i jakten på torkad chilipeppar
utan någon större succé då jag mitt i allting hörde någon tilltala mig på nederländska.
Jag vände mig om och då riktade mina ögon uppåt, stod det en medelålderskvinna där.

"pardon?"

 

"Oh. I-is that your real hair color...?",

frågade hon med ett fint leende på läpparna; och då jag nickade ett

 

"yeah"

till svars, utbrast hon

"life is so unfair...!!".

det visade sig att hon verkligen fann tycke om min naturligt rödtonade hårfärg.
Och jag som fram tills den tidspunkten haft en ständig ängslan gentemot min
allmänna "bad-bangs-day" upplevde mig själv räddad i nöden. Finaste människa.
Och det finns mängder av dem här med, bortsett från sportcyklisterna som verkar
ha för sig att de äger staden.

----

det var ett tag sedan sist. Ödmjuka ursäkter till att min uppdatering på bloggen varit
som om bortblåst under den senaste månaden. För att förklara mig, så kom livet lite
grann i vägen. För mycket studier, för lite tid... bara det med högskoleansökan. Och
alltsamman en enda kombination tillsammans med en paus.

och ibland är det endast så väl behövt; det att bara släppa taget om det mesta bara
trampa så snabbt framåt med cykeln att det skulle vara livsfarligt att krocka, bara för
att få hårstråna att flöda vilt. Eller att under de regnande förmiddagarna luta tinningen
mot spårvagnsfönstret med "värvet" i örat. Att spatsera, eller att cykla längs med
gatorna utan något särskilt mål (vilket vid ett tillfälle slutade med att jag hamnade i
Amsterdams motsvarighet till Husby). Och jag är själv ganska överraskad över hur
pass jag kunde släppa taget, att inte uppdatera de sociala medierna alls, fastän jag är i
ett annat land. För att vara ärlig, var det hela lite grann som en slags detox för sinnet.

så. För att uppdatera så har våren har kommit till Amsterdam, på riktigt. Tulpanerna har
slagit ut längs med stadens alla alléer och körsbärsblommen blåst förbi. Insekterna har
börjat surra till i en orkester vart man än tar sig och glassätandet är bokstavligt talat
överallt. Det är sådant här som gör mig till en stolt vädur, lycklig över att vara född i
april månad, den bästa av alla. Så i andra ord har jag fyllt 24 blotta år. Har dessutom
ansökt så att jag till slut kommer bli en lundastudent från och med höst, och därmed
kryssa av den punkten från listan. Har under snart en månad utan tabbar varit en
veckodagsvegetarian och börjat bocka av recept i den kinesiska kokboken jag innan
dess endast betraktat på håll. Sammanfattat, kan en månads tid och rum innehålla
mycket om man gör det till det. Och jag känner mig nöjd.

utsikten från balkongen till mitt rum och vårt vardagsrum som de andra

två i lägenheten prytt till med lite snitsiga solenergilampor.

så. Dags att ta och börja med skrivandet igen. Foton kommer, och text med.

zie je later.

五日間残り

skall jag vara ärlig... så känns det smått overkligt. Eller ganska så omtumlande.
Från att ha tyckt att tiden gått alltför långsamt och varit utbredd, så känns det som
om den inte räcker till längre. Långa listor ifyllda med ting som skall bli utförda
eller handlas kantas längs med denna övermannande resfeber. En skräckblandad
förtjusning, helt enkelt. Så de senaste dagarna har fyllts med ting som att gå
till biografen ett flertal gånger med fina människor, att laga mina egna dumplings
en sista gång för att göra pappa munter, till att ta mig en sista tripp till Fotografiska
för att bli ännu mer förälskad i Eliott Erwitts svartvita fotografier.

och mitt i allt detta känner jag dessutom att det är så otroligt bra för mig det här.
Att ha en helt annan, obekant utmaning framför mig själv och att innan dess haft ett
extra långt lov där jag fokuserat på att endast tänka på mig själv. Unnat, även smått
skämt bort ifall det har funnits ett behov av det. Inga måsten, utan endast på känsla...
vilket varit så nyttigt att det inte finns ord för det. Visst har allting inkluderat bland
annat kurator, läkare och samtalskontakt på en kvinnojour och hela köret, men det
har verkligen varit till min hjälp. Jag drömmer fortsatt mycket, men inte längre till
den grad att jag vaknar fullkomligt utmattad då klockan ringer; försöker undvika
att hålla en järnkoll på mina fötter då jag går och hålla min blick uppe, och lyckas
även med det. Tillåter mig själv till att bara vara. Och låter ångesten lossna en bit.

om mindre än fem dygn kommer jag att stå med två fyllda rullväskor i centrala
Nederländerna, i en stad vilken jag aldrig vandrat runt omkring i; betrakta en okänd
värld i dess vida öga och dra mig djupt andetag. Livet kan tyckas vara otålmodigt,
men på en och samma gång så väntar det på en. Det är bara att ta det första steget.

反省

imorgon kommer jag att vakna tidigt för att förbereda mig. Att putsa mig själv från
topp till tå, låta hårinpackningen stanna kvar tills halvtimmen redan passerat.
Min klänning i svart spets som väntat på mig i två veckor, till klackarna ifrån Hope.
Mitt i allting har ett långt år i sig nästintill kommit till sitt slut.

skall man sammanställa året 2013 i sig... är det året som varit främst i det mesta.
Det mest utmanande, det mest bittra, mest ärrande... men samtidigt det mest
givande året av dem alla. Faktiskt. Det finns ganska så många människor som sagt
till mig att "det bästa skulle ha varit ifall du inte alls åkte till Japan", samtidigt
som jag inte håller med. Hur udda det än må låta enligt vissa, så ångrar jag mig inte.
Inte i det minsta. Eftersom att utan det här årets gång, skulle jag inte ha varit den
människa som jag är idag. Under året har jag växt mer som människa än vad jag
gjort under vilket trippelår som helst. Man kan inte allt. Man vet inte allt heller för
den delen. Utan man känner sig fram med fingertopparna, möter hinder likaså dörrar.

jag blev kär, milalängder längre än att bli blott förälskad. En människa fick mig att
le mitt fullkomligt genuina leende utan virvlande tankar, fyllde på mina kunskaper
angående Kina kanske 150 gånger mer än vad de rymde i fjol. Jag lärde mig konsten
att lita på min magkänsla och dessutom följa den, någonting som alltid varit ett enda
mission impossible förr. Blev kapabel till att vara trotsig på riktigt och ryta emot då
jag tyckte att någon trampade på min tröskel. Genomgick vissa erfarenheter vilka både
var för tidiga och tärande för själen, men vilka jag ändå kommer hålla om i min famn
livet ut. Det känns som om det här året är det under vilket jag lärde känna exakt
vem jag själv är. Och tycka om mitt jag.

att inte kunna sova väl, att drömma mardrömmar. Att känna ångest kring maten
och mitt i allting vara ängslig igen. Det är endast detaljer, enskilda komponenter
och inte allt. Tänker inte låta dem besegra mig, hur mycket de än kan tyckas lamslå
mig. Allting tar sin tid och det handlar om att unna sig den. Det är man värd.

愛読

med en inlämnad lingvistikessä på över tusen ord och annat genomfört, var det
dags att göra någonting för mig själv. Det fick bli en vegetarisk kokbok denna gång.
Stor och dyr nog för att bli kvarståendes på hyllan, och ändå fick den mig att titta förbi Akademibokhandeln vid åtminstone tolv tillfällen bara för att. I synnerhet kokböcker
tenderar att fästa sig på mitt huvud. Det räcker inte med en. Vet inte exakt varför,
men ifall det är någonstans som jag trivs så är det i en bokhandel. Att vara omgiven av
väntande böcker är som att få en enda stor kram. Kan stå där under timmar och bläddra
så mycket som jag bara känner för, vilket jag också gjorde i Tokyo. Bokhandeln T-Site var
den sjunde himmelen för mig under regniga dagar eftersom det dessutom fanns ett
Starbucks mitt i det hela.

Världar i olika skepnader uppenbarar sig, beroende på just vilken bok man slår upp.
Handlar man den blossar det upp en varm känsla inombords med. Så det fick lov att
bli den där kokboken, vare sig jag redan hade över femton japanska(exklusive svenska)
kokböcker som det var eller inte. Det är dags att komma ut ur hörnet och uggla ned mig
själv i matlagningen igen. Kanske inte fyra rätter som då jag fortsatt bodde i Japan,
men steg för steg. I min egen takt. Tillsammans med mycket film.

 

岐路

medan vinden for igenom mitt hår och höll om mina öron, stod jag stilla för en stund och
var stum. Blickade ut bland de alla människorna som mig passerade och de som satt.
Slussen upplevdes som om den bestod av ett större folkmyller än för det mesta.
Allting rörde på sig i en hastig takt, medan mina rörelser återstod.
Drog in det djupaste av mina andetag.

då blicken åter igen fäste sig bland orden, vilka sade att jag blivit utvald till att
representera den engelska sektionen av Stockholms universitet i Amsterdam under
vårterminen... befann det sig ett bittersött leende på mina läppar. En kombination
av känslor.Två tårar, en knappt biten läpp. Tio fingrar vilka med ett stadigt grepp
höll om telefonen.

att handla rykande färskt bröd ifrån något lokalt bageri. Att kunna se Anne Franks bostad,
spatsera omkring bland de alla marknaderna, använda en cykel för att ta mig omkring.
Att under någon passande helg kanske hoppa på tåget och ta mig ned till Bryssel, öst
till Tysklands Berlin. Människorna på universitetet hade valt åt mig och det hade till
slut blivit bestämt. I vår skulle jag tillbringa mina dagar i Nederländerna.

från Norden, till Japan, till Norden, till Japan, följt av tillbaka hit igen.
Och nu skulle det riktas in mot sydligare, obekanta trakter för min del.
Vart skulle mina fötter ta mig härnäst.

 

我知道你看了我寫的東西......我知道你一直在做它。我愛你。