海底

låg just nere i vardagsrummets mörkgröna soffa med fingrarna spatserandes emellan
tangentbordets olika bokstäver på min Iphone. Med huvudet igentäppt med pollen-
allergi var det det enda som fanns på agendan för momentet. Orkade inte med att läsa
någonting sansat, det kändes alltför komplicerat, och mitt i allting fann jag mig själv
bläddrandes genom gamla bekanta namn på Facebook. Fanns faktiskt många som flöt
upp till mitt medvetande. Grabben som introducerade mig till Saties verk medan vi
satt bredvid varandra under universitetets japanska föreläsningar. Någon annan
individ som gått i en och samma estetiska linje som mig under gymnasietiden...
följt av att blicken fastnade vid skärmen och tankarna samlades samman.

tänk om...?,

fingertopparna hesiterade, men tryckte ändå ostoppbart in en bokstav efter en annan
i den särskilda ordningen. Mitt i allting hade den personens engelska namn radats upp
inom sökfältet och långfingertoppen tryckt in den sökande knappen. En länga med folk
med ett och samma korta namn täckte skärmen uppifrån och ned.

men var i hela friden håller du på med, Victoria...?! Det här är inte acceptabelt!!,

samtidigt som blicken ändå passade på att försiktigt men ändå kvickt syna fotona.

där! Där ser du, ingen fara alls! Självfallet att han har en sådan där inställning genom

vilken inte vem som helst kan hitta människans profil! Så, ingen repetition hädanefter-,

följt av att tiden och andetagen stannade till. Var det han... jo, det var han. Han log med
sitt oumbärligt fromma leende på sin profilbild, med blicken riktad rakt mot kameran.
Han bar på en kostym och en slips, vilket förmodligen var i lika med att han trots allt
återvänt till Peking och arbetade för sin pappas företagsverksamhet igen. Det var ett
fotografi vilket var fullkomligt nytt för mina ögon... och mitt i allting kändes det som om
mitt huvud skulle sprängas, att det skulle brytas itu. Allting tycktes kollapsa inombords;
ridåerna föll tvärs över parketten, strålkastarna för ned i grunden för att gnistra i kras.

vad i hela friden hade jag gjort. Hur kunde jag. Varför. Med vilken orsak, hur. Fastän
jag själv visste att det aldrig skulle utvinnas någonting positivt laddat alls av att ens
få se, höra, eller läsa någonting om hans nuvarande existens. Han fanns inte i mitt liv.
Han skulle aldrig någonsin mer finnas i mitt liv, han innehade inte den tillåtelsen.
Skulle aldrig det heller.

men mitt i allting, så forsade ändå hans närvaro rakt igenom mitt sinne, mitt mentala inre.
Den kunde lika gärna ha kunnat vara stormande forsar vilka trängde sig förbi och tryckte
ned mitt huvud under ytan. Och jag kunde inte heller sätta min fingertopp på exakt vilka
enskilda känslor jag upplevde under det momentet, utan allting drogs med i strömmen, i
en alltför hög hastighet för att man skulle kunna läsa av dem enbart med ögonen. Men...
en sak var det som dock hade bränt sig fast innanför pannloben på mig. Leendet. Det där
så obeskrivligt fromma leendet vilket fick vardera individs hårdhet att mjukna till. I fotot
blickade han rakt emot kamerans lins, likt han blickade någon in i ögonen. Det fanns där.
Jag kände det leendet alltför väl. Skulle minnas det till dagen jag drar mitt sista andetag.
Han hade haft det på sina läppar medan han med en munter ton på rösten yttrat att

「写真を見たよ」

"jag såg fotografierna",

följt av att han med full kraft sparkat sin ena fot in i sängkanten för att visa sin ilska

innan han själv kröp ned under där delade täcket. Det var den natten han blickat igenom 

min silverfärgade laptops alla fotoalbum utan att ens fråga och funnit ett par fotografier

på en kafékille jag lärt känna under mina första utlandsstudier i Tokyo. I hans ögon fanns 

inte det någon trovärdig och sansad logik i förklaringarna att jag behållt ett par fotografier 

som enbart minnen; det var i lika med otrogenhet. Oförlåtligt. Lössläppt. Och den följande
morgonen var det den första gången han mitt i allting for med sin fot i luften, och sparkade
till mitt huvud så att tinningen for in i den hårda vita väggen som omgav vår säng. Då jag
höll om min högra tinning med båda handflatorna och utbrast att

「いっ痛い…！！」

"-d-det gör ont...!!",

fanns det ingen som helst ångest eller ängslighet att finna i hans ansiktsuttryck.

「痛いって、この中で誰が痛いのか…！！」

"ont, vem är det som har ont här egentligen...?!"

allt i allo fanns det inget utrymme för mig att uttrycka min ilska över att han rotat
igenom mina privata ägodelar utan lov, då all skuld låg på mina axlar. Jag var det
svarta fåret. Inte han. Och det var väl också just det som det där bländande leendet
delvis stod för; renlighet. Oskuldsfullhet. Ödmjukhet. Sådant som folk vad än ville se,
åtminstone ha ett fragment av. Alla ville någonstans korsa det där kristallblå havet,
allt medan jag visste att även det mest granna och bländande vattnet kunde dölja ting
under ytan. För att nämna ett annat exempel, ringde vid ett tillfälle något för mig okänt
nummer till mobilen under lektionen, följt av att jag kvickt stängde ned dess vibration.
Då jag direkt efteråt försäkrande vände mig om mot Ryuu som alltid satt på platsen
bakom mig, fann jag mig det där leendet igen.

「何か隠しているんだ」

"du döljer någonting för mig"

det, var ungefärligen detsamma som att en åttaårig pojke förväntansfullt berättade för

en att "nu kommer du att få stryk". Och allt medan det alla andra lade märke till var ett

vackert leende som det sken om. Så sant, man skulle faktiskt kunna säga att hans
leende var detsamma som ett stort, vida hav i gnistrande blått. Det var tilldragande om
något. Folk ville komma närmare och lära känna det. Samtidigt som det endast var jag
som verkligen dykt ned i dess vatten och funnit vad som väntade under den bländande
ytan. Det fanns ting vilka kunde dra ned en ifrån ytan och hålla en fast. Svarta armar.
Och svarta ögon vilka betraktade min minsta rörelse.

min mamma har alltid uttryckt sig att hon hyser en yttersta respekt för vatten om
någonting. Och jag förstår det nu. Det är fundamentalt för att allting skall kunna
bevaras vid livet, samtidigt som det lika gärna utan svårigheter kan likvidera det
som kommer i dess väg... så inte konstigt att allting fördes med i en forsande ström
momentet min blick mötte hans leende ansiktsuttryck, nu när jag tänker kring det.
Det stod för en yttersta skräck. Det stod för bundenheten av att ständigt vara omgiven
av vattnet, samtidigt som det stod för det ständiga beroende jag själv upplevt inför honom.
Och inte minst... rädslan för att än en gång dras med vågorna, ut på djupt vatten. 

一年

så då har det till slut passerat ett år sedan vi rörde vid varandra sist. Och det tog mig
verkligen en sådan utdraget lång tid att skriva ned om de där sista dagarna. För att vara
ärlig... så var det verkligen både fysiskt och mentalt krävande att göra det i sig. Samtidigt
som den där dagen vi höll om varandra inte var den sista dagen vi hade kontakt med
varandra, inte alls. Utan fastän han lyssnat på min brors ord om att kontakten skulle tas
genom, hade det kommit femtioen stycken meddelanden från honom den andra dagen
efteråt, då jag kommit tillbaka till hotellets wi-fi... vilka jag självfallet dolde från min
bror. Var helt ställd och undrade vad i hela friden Ryuu höll på med, att han inte kunde
höra av sig till mig direkt, och så snart dessutom... samtidigt som mitt hjärta kändes som
om det stod i lågor och att det brände att för den första gången inte ha honom vid min
sida. Så allt sammanlagt, var det som ett tveeggat svärd; antingen gick jag känslomässigt
itu av att inte få se hans ord, eller så upplevde jag mig själv som den lägsta människan
som fanns i och med denna skam som jag bar på mina axlar längs med att jag höll vår
kontakt bakom min rygg. Jag rentav hatade mig själv för det jag gjorde längs med det
att jag inte kunde hålla känslorna tillbaka. Men självfallet läckte det hela då min bror
lade märke till vår konversation, och det sista som han gjorde innan vi gick igenom
gaten på flygplatsen var att skriva ett meddelande till Ryuu. Om att han inte fick höra
av sig mer och att det inte var tillåtet men. Momentet vi hade kommit in på skånsk
mark efter att ha lämnat Kastrup med tåget... hade det kommit fem meddelanden till.

och det fortsatte. Praktiskt taget hela tiden, bortsett från det faktum att jag lärde mig
dölja meddelandena med finess. Det fanns det ständiga medvetandet om att mobilen
skulle läggas med skärmen nedvänd, att den skulle läggas på ett mjuk underlag för att
inte föra oväsen. Meddelanden steg upp till en annan nivå med. Jag vaknade under
morgonen och fann mig minst ett meddelande sägandes "god morgon", eller "du är
mitt allt, min ängel"... och det gjorde mig så lycklig under momentet. Längtade efter
nästa morgon, längtade efter att prata... samtidigt som den där skammen ständigt fanns
närvarande, vardera sekund jag satt ned mitt emot min familj. Sedan var det detta att
jag inte fick mig något utrymme eller luft till att vara ensam och bearbeta det hela jag
varit igenom; den där ständiga närvaron av honom höll mig någonstans kedjad fast.
Kunde inte endast vara. Han fanns alltid där. Och kunde alltid tala in mig i de ting han
kände för. Det kom en dag då han frågade ifall jag ville att han skulle komma och
hälsa på mig i Sverige. "självklart" sade jag, "innerst inne, men det fungerar inte".
"vill du träffa mig?", "självklart, vill jag det...", "så säg det då. "Ryuu, jag vill att du
kommer"", "Ryuu, jag vill att du kommer", "uppfattat". Då jag väl insett vad jag hade
sagt och tänkte försäkra mig om att han inte varit allvarlig hade han redan bokat sig
en biljett. Då greps jag av en innersta panikångest och inte visste vad att ta mig till.
Inom kort skrev jag honom det första meddelandet om att inte höra av sig till mig
mer, eftersom att jag i det fallet på riktigt skulle gå sönder. Jag berättade för min
mamma, sade åt henne att berätta för min bror åt mig eftersom att jag inte var för-
mögen till att göra det. Då jag väl utav ett rent sammanträffande hälsade på min
äldre bror dagen efteråt var jag ett vrak och bad honom att skriva ett meddelande åt mig,
eftersom att mina inte verkade ha någon effekt på honom. Så han skrev ett långt sådant:

--

Date: 2 augusti 2013 16.03.24 CEST

To: 

Subject: It is over.

Hello Ryo

This is R (Victorias brother).

I am disappointed that you have kept trying to contact my sister and that you still try to make her feel bad for the whole situation of her leaving you when it is to 100% your own fault. Let me make it clear to you once again. You are the one who time after time again hit my sister and made her cry. You are the one who met with my mother and my other sister and pretended everything was good and that we could trust you to treat Victoria well. With your false smile you lied to my family and you treated my sister in the most unacceptable way.

When I met you at the school before bringing Victoria home to Sweden where she will be safe I still did not know many details about how you had been hurting her. I was almost believing that there could be a chance for you and Victoria to meet again. Then I learned exactly how you had been acting with my sister. How you can act very nice and smile when other people are around but that once you are alone tell my sister to change the way she thinks and what she does. That you think you have the right to decide what my sister should or should not do. That you tell her to eat less because you would prefer that. That she cannot go to yoga because you have a problem with other men being at the class. That you keep getting angry and sending her text messages in school just because she looks at the teacher like everyone is supposed to do. All these things makes it clear that you simply are a bad person and that my sister deserves someone better.

However, when I heard how you have  been hitting her, how you easily get angry for reasons that does not make any sense, how you hit her in the side of her head when you were walking down the street just because you had to wait a few minutes, how you kicked her when you were together in the flat, how you hit her with your fists on her back so that she got bruises, the fact that you have been treating her this way, makes you the worst piece of trash. The worst scum of a person that I know. Would I have known the details of what you did to my sister when I met you at school. I would have broken your pathetic crybaby face.

I will never forget and I will never forgive what you did. Maybe you think that there is a chance that you and my sister will be together again but mark my word. If I ever see you again close to my sister I will make you wish that you were never born.

My sister do not want to be in contact with you anymore. She will feel sad and miss whatever good parts that you might have had but she will move forward without you. She will live her life without being afraid of someone like you hurting her or telling her mean things. She will find a person that is not a useless girlfriend-beater like yourself and that treats her with respect and cares for her.

I have also been told that you have tried to tell my sister to ignore her family and to come directly to China so that she can be with you. You really must be stupid if you think my sister would hurt her family that loves her just so she can go back to you and get beaten again. I also heard that you bought flight tickets to Sweden and then afterwards found out that you will not get a visa. Apart from being an idiot you still don’t understand that you will need to talk directly to Victorias family if you really wished to see her again. But we will never allow you to see her again since you are a lying and false piece of trash.

I do not care whatsoever how much money you spent on talking with doctors or for buying flight tickets. That you mention this to my sister and try to make it look that she should feel bad for you is just laughable. She has not done anything that you can blame her for. It is all your fucking fault! You hit her, you lied, you tried to manipulate her. She stayed with you even after you beat her the first time and she gave you many new chances to be better but you still kept hurting her. It is your fault and there are no excuses! I hope your family feels shame if they know the details of what you have done. Perhaps they do not know all the details because you have been lying to them too? Maybe I will arrange to send them a letter in Chinese explaining every detail of what their shameful son has done to my sister?

Victoria asked me to write this letter to you to make you understand that it is over. She does not want to hear anything more that you have to tell her and she will move forward with her own life. We will block any attempts that you might do to contact her and you will not hear anything more in the future.

/Victoria’s Brother

--

  det meddelandet bar på en effekt, under drygt en halv månads tid. Han lyckades alltid 
kontakta mig på något sätt, fastän både LINE och Skype var blockerat. Det fanns alltid
någonting att ta sig till med... det var alltid denna branta balansgång att gå längs, jag 
fick aldrig utrymmet till att smälta ned ting och bearbeta alla dessa tankar som jag bar på.
Så alla dessa gånger jag skrev på bloggen om minnen, och om honom... var det som att
skrika in i en absorberande vägg, att ventilera mig själv. Det kvävde mig, detta att inte
kunna prata med någon närstående alls då detta var tabu. Jag bröt mot reglerna. Jag var
en svikare. Jag var svag som människa då jag alltid på något sätt och vis åter blev insnörad
i hans linor. Blev inkapabel till att äta ordentligt då alla minnena föreställandes honom då
han påpekade mina matvanor alltid fanns där inuti bakhuvudet på mig. Kände av detta
ständiga behov av att bli ren inifrån och ut. Vid det femte tillfället jag åter blockerat 
honom, ringde min mobil vid sammanlagt 127 tillfällen under ett och samma dygn och 
drog till sig folks blickar. Han fortsatte med detta kontakttagande åter och åter igen...
tills det kom till en tidpunkt i november då jag till slut var kapabel till att skriva ordet 
「別れる」, det ord jag aldrig varit kapabel att varken yttra eller skriva, det ord... vilket 
jag aldrig vågat röra vid med mina egna fingertoppar eftersom att rädslan för ett liv utan 
honom var alltför slående. Efter det blockerade jag honom med alla medel, följt av att 
min mobil varenda vecka fick samtal vilka var skyddade av min "true caller"-app. 
Men jag lyckades hålla mig borta från mobilen. Fastän det var svårt. De tillfällen jag 
svarat dolda samtal har människan på den andra sidan av luren lagt på på momentet. 
Och allt efteråt har jag arbetat med mig själv och gett mitt allt, min ihållande PTSD till 
trots, för att finna tillbaka till rötterna av den jag egentligen är. Och det har haft sin effekt, 
bit för bit. För två veckor sedan handlade jag mitt första par med jeans efter år och dagar 
med endast kjolar. Jag kan betrakta mig själv i spegeln och göra miner, följt av att dra på 
ett brett leende. Folk ger mig komplimanger. Jag åt middag tillsammans med någon för
någon dag sedan. Och jag känner... och vet nu, efter ett år utan honom vid min sida,
att jag överlever på min egen hand.

och att jag förtjänar någon bättre. Någon som uppskattar mig för den jag är.

籠鳥 del 8‏ (sista delen)

momentet jag öppnade dörren, fann jag honom sittandes med ansiktet dolt i sina handflator.
Hela hans kropp skakade likt ett asplöv under en blåsig höstdag, någonting jag aldrig
någonsin hade sett innan den dagen. Den där självsäkra unge mannen som alltid gav
ifrån sig en sådan ytterst värdefull stämning... satt där och var ett vrak. Där brast det.

"Ryuu..."

utan att tänka på någonting alls, hastade jag mig till stolen mitt emot honom och lade
handen ovanför hans korpsvarta hår medan tårarna vägrade stanna till.

"K-karin... förlåt... förlåt så otroligt mycket... jag är en sådan idiot... en sådan idiot...!!"

"Ryuu... titta mig i ögonen"

som om han var rädd för att visa sitt ansikte, drog han darrande ned fingrarna så att
de praktiskt taget blodröda ögonen syntes till.

"K-Karin... förlåt... jag förstår att jag gjort någonting så illa, förlåt...!"

"Ryuu... d-det är okej... jag är så glad att jag fick se dig..."

"-Jag har varit en sådan idiot...!! En sådan idiot!! Varför sade du ingenting till mig??
Varför sade du ingenting av det du skrev i din dagbok...?? Vi hade kunnat kommunicera!"

Så han har alltså läst igenom min dagbok med...?
"Ryuu, det är okej... det som räknas är det som är från och med nu, eller hur?
Att man gör sitt bästa och ger sitt allt för att rätta saker till... här...",

följt av att jag rotade fram min vitprickiga blå näsduk ur den lilla kastanjebruna väskan.

"torka dig med den här"

"tack...",

han torkade av hela sitt ansikte, följt av näsan. Hade aldrig sett någon människa
vars näsa det rann så pass mycket ifrån; det närmare sagt forsade. Under tiden
torkade jag själv mina egna ögon med den ena handen, längs med ett djupt andetag.

"just det ja... jag hörde att du bestämt dig för att ansöka ett japanskt universitet ändå...
blev lite överraskad. Hoppas att det går bra för dig...",

log jag med det leende jag kunde forcera fram.

"K-Karin...!"

mitt i allting hade han greppat tag om mina knogar med sina händer.

"Karin, vem i hela friden har sagt det till dig...? "

""A"-sensei..."

"Karin, jag har inte beslutat mig för någonting sådant, tro inte det. Lärarna har försökt
övertyga mig, men ingenting mer än det, du måste tro på det jag säger. Jag har
aldrig släppt taget om hoppet och beslutet att vi skall vara tillsammans... vi är "uchi",
eller hur? Så få inte för dig något annat"

"mm... Ryuu?"

"mm?"

"tittar rektorn eller någon annan lärare in genom dörrfönstret just nu?
Jag kan inte se eftersom jag har ryggen riktad mot det"

"... det är ingen där just nu?",

följt av att mina händer kvickt drogs fram för att hålla om hans heta kinder.

"ville göra det här mer än någonting annat förstår du",

medan leendet var ett genuint sådant. Hade saknat de där markerade käkarna så,
det korpsvarta håret vilket nu täckte hans öron.

"... Ryuu?"

"mm?"

"har du ätit någonting på sistone? Du ser verkligen hemsk ut...",

följt av ett nekande svar från hans sida av bordet.

"Ryuu...!"

"förlåt, men det gick bara inte... ända sedan du försvann har jag inte kunnat äta en tugga,
inte kunnat dricka någonting heller... jag var så orolig att jag inte kunde sova en blund"

"s-så du har alltså inte ätit någonting alls? Ingenting...?"

han skakade på sitt huvud.

"bara en hamburgare som en kille i klassen hade handlat åt mig utav oro"

så det var därför hans hår legat ned i sin naturliga form, det som han alltid lade ned
en kvart på om inte mer.

--

han drog sig ett djupt andetag, följt av att blicken riktades upp och mötte min egen.

"Karin... stanna här. Stanna här hos mig. Jag kommer att söka hjälp det första jag gör"

「龍…出来ない」
"Ryuu... jag kan inte det",

följt av att hans ögon spärrades upp som om världen kollapsade ovanför våra huvuden.

「カリン…!！」
"Karin...!!"

"J-jag kan det inte, hur mycket jag än skulle vilja det... min bror kom hela vägen bort till
Japan, så hur skulle jag kunna låta honom åka hem ensam...",

följt av att han greppade tag i båda mina överarmar.

"Karin! Du förstår inte! Säras vi isär ifrån varandra, kommer vi aldrig att ses igen...!"

"Ryuu...! Vi kommer visst att träffas, då allting ordnat till sig igen...
då min kropp mår bättre och du blivit av med dina problem..."

"Karin, snälla...! Du vet inte hur sådant här funkar! Visst, du kan gärna tro på
att det blir så, men sanningen är att då folk dras isär på det här sättet, så träffas
de i slutändan inte igen... snälla... jag kan inte leva utan dig...!!"

"Ryuu, du måste förstå! Min kropp har fått ta en sådan stryk av det här, den mår inte bra...
mitt hjärta känns svagt i och med all vikt jag gått ned..."

"Men, Karin... jag behöver ha dig vid min sida då jag går genom behandlingen, ditt stöd..."

"jag vet...!! Jag vet... jag skulle mer än allting vilja vara vid din sida och se alla
framstegen som du gör...",

följt av att jag själv inte ville täcka av mitt ansikte med händerna. Mina ögon sved så
pass att jag inte vad orden för det. Ville inte se hur ett liv utan honom skulle vara.
Och momentet jag drog fram den lilla kassen med noteringsblocket jag lagt ned
själ och hjärta på att fylla ut, ryckte han ifrån, sägandes att han inte ville titta vad
det var för någonting som låg inuti, att det definitivt var ett farväl av något slag.
Mitt i allting hade två timmar passerat och oron för att någon skulle stiga in och
säga åt oss att släppa taget om varandra höll huvudet under ytan.

"Karin... vet du? Kanske skulle jag kunna söka behandling i Sverige.
Har ju hört att ni skall ha en rätt så bra vård där borta"

"det stämmer... men skulle det ens vara möjligt för dig att söka vård där?"

"man vet aldrig, men det är väl värt att prova ändå?
I det fallet skulle vi inte behöva släppa taget om varandra"

han log. Och efter att vi hade fortsatt prata om det ämnet en stund,
steg rektorn in i rummet.

"nu får det nog lov att räcka för er. Victorias äldre bror har väntat ett långt tag nu
och vi måste förr eller senare ta oss till lägenheten för att samla upp sakerna"

"vi förstår"

--

"Victoria"

"mm?"

"har Ryuu några som helst vapen i lägenheten? Knivar och så"

"R...!"

"säg det bara!"

"ingenting mer än kökskniven och en schweizerkniv. Den ena ligger i köksvrån"

väl inne i vår lilla enrummare, satte min äldre bror sig ned på en stol med ryggen riktad
mot ytterdörren och blicken riktad rakt mot oss lik en hök. Han sade att vi skulle
vara kvicka och inte ödsla någon tid. Ryuu och jag slet fram mina två rullväskor
och tömde dem på det oönskade innehållet. Vi delade upp uppgifterna så att Ryuu vek
mina kläder kvickt, men på ett så ordningsamt sätt som han kunde göra det på, medan
jag själv sorterade. Det fanns så mycket ting. Så många minnen. Mitt i allting lade min blick
även märke till den där lappen som alltid haft sin plats på vårt bord, den som sade att en
blick mötandes en annan mans ögonkontakt var i lika med en månad städning.
Det fanns så mycket inkorrekt i vårt vardagsliv, så många ting vilka var udda och fel.
Men samtidigt ting vilka jag längs med tiden vant mig med. Då min stora väska
nästintill var färdigpackad och det inte fanns några kläder kvar att vika, satt Ryuu
och betraktade mig i hörnet, följt av att han darrandes vände sig om. Händerna
höll för hans ansikte och han grät.

"Ryuu...",

hans kropp ryckte till kraftigt medan mina armar famnade sig om hans rygg.
Drog luggen lätt åt sidan följt av att jag gav honom en kyss på tinningen.

"R, skulle vi kunna lämnas ensamma under en minut"

"nej. Absolut inte"

"R...!"

"kommer absolut inte på fråga",

var det lakoniska svar han höll sig till, vilket var väl förståeligt.

då allting väl var packat och draget igen, började vi bära ut väskorna. Efter min äldre brors
befallning gick jag ut först, följt av Ryuu då min bror inte ville riskera att någonting skulle ske.
Väl nedanför porten var det ett dovt molnigt väder i luften och R drog sig en djup suck.

"ja, då får ni säga farväl till varandra",

men först av allting riktade han sin kropp mot Ryuu som själv ryckte till. En hand hölls ut.

"som sagt, sök hjälp. Och om du någonsin vill komma i kontakt med min syster igen,
så gör du det genom familjen och inget annat"

"j-ja, jag förstår... självfallet",

följt av att min bror riktade sin blick åt mig för att signalera vad det var som gällde;
nu var det Ryuus och min tur. Stegen som jag tog i hans riktning var förmodligen
de långsammaste jag upplevt i mitt liv dittills och mitt i allting stod vi framför varandra,
öga mot öga. Gjorde mitt bästa för att inte gråta och sträckte ut mina armar runt hans
långa kropp. Han stod blickstilla, fullkomligt stel i kroppen bortsett från dess skak.

"det är okej, ni kan krama varandra",

yttrade min bror tillåtande på ett bryskt sätt, följt av att Ryuus armar långsamt började
lyftas upp. De höll om min överkropp, försiktigt och ödmjukt som om jag vore tillverkad
av skört glas och skulle gå sönder ifall behandlat på ett alltför okänsligt sätt.

"Ryuu... kom ihåg det jag sade, okej?",

log jag på bristningsgränsen till ett gråt.

「一緒に乗り越えましょう」
"låt oss ta oss igenom det här"

「愛している、カリン。ずっと愛している」
"älskar dig, Karin. Kommer alltid att göra det"

「愛している。ずっと」
"älskar dig. För alltid",

följt av att vi försiktigt släppte taget om varandra och att jag gav honom en kyss på kinden.
Medan jag och min bror gick mot väskorna, gick Ryuu tillbaka till grinden och stängde
igen den för att vi inte skulle känna oss oroliga. Man kunde se honom ståendes bakom den.
Och i och med hans längd, kunde man fortsatt se hans huvud betrakta oss medan han grät.
Då min bror och jag väl rundat hörnan och Ryuu inte längre fanns till inom våra synhåll,
höll han om mig i ett fast grepp.

"jag är så stolt över dig syrran... så stolt..."

följt av att tårarna rann ned längs våra båda kinder. Regnet väntade runt det andra hörnet.

籠鳥 del 7

momentet lärarinnan släppte taget om min vrist brast hon tystlåtet ut orden

"vi sade ju åt dig att det inte var tryggt för dig att komma till skolan...!"

"j-jag vet... men... det är en sak som jag måste ge honom...",

följt av att hon blickade runt omkring sig och drog en djup suck.
Då min bror väl kom in i det lilla rummet följde rektorn efter.

"så det är alltså du som är Victorias äldre bror?"

"ja, så är det"

"vi ber ursäkt för allt besvär ni har fått gå igenom. Jag kan tänka mig att det inte
var lätt att komma iväg ända bort till Japan inom en sådan kort notis"

"nej, det är inga problem. Det var mitt eget beslut att komma hit, så"

lärarinnan ställde sig bredvid rektorn och talade med en låg röst på japanska i hopp
om att min bror inte skulle förstå vad de talade om, vilket dock jag gjorde. Hon
yttrade vad det var vi pratat om momentet innan de kommit in i rummet; någonting
han själv efter en sekundlång tystnad svarade med ett "mm". Han vände sig mot R.

"vad hon sade var att din syster bett om att få prata med hennes pojkvän"

våra två blickar möttes och gick inte direkt i linje med varandra.

"snälla, R. Jag måste få prata med honom... jag kan inte bara försvinna utan att ens
säga ett enda "farväl"... jag ber dig, snälla..."

han stod där stum, med en fortsatt djupt urgröpt grop emellan ögonbrynen. Det var helt
uppenbart att han inte gillade den tanken då han själv hade svårt att hålla inne på ting.

"... vad sägs om att brodern pratar med pojkvännen i enrum. Ifall din bror efteråt ger

dig sin tillåtelse, får du träffa "O"-san(Ryuus riktiga namn)"

eftersom att rektorn yttrade sig på engelska, tycktes luften i rummet ha kastats omkull;
min brors reaktion över att faktiskt sitta och prata med den unge mannen som tagit ett
strypgrepp på hans närmaste syster var lika stark som min inre då jag fattade att det var
min äldre bror som skulle stå emellan oss två. Detta kommer ju aldrig gå igenom...

med ett grymt yttrade han sitt jakande svar. Det var tydligt att han inte gillade det hela.
Under den tiden ringde skolklockan, följt av att man kunde se genom dörrglaset och
den öppna dörren av det omringande personalrummet att alla kinesiska elever forsade
längs med korridoren. Ting, vilka jag varken skulle se eller höra igen. Lärarinnan lade
sin ena hand ovanpå min högra axel momentet stimmet försvunnit och tog mig hastigt ut

i korridoren för att jag inte skulle få syn på Ryuu medan min blick under tiden innan dess

hade lagt märke till de främre ansiktskonturerna av en Ryuu som skakade likt ett asplöv

bakom dörrkarmen längst bort. Hon ställde mig nära intill väggen för att min blick inte

skulle leta efter honom då han vandrade till rummet innanför personalrummet bakom

vår vägg. Då en annan lärarinna försäkrat henne att de båda var innanför samma stängda

dörr, ledde hon mig ett annat separat rum.

"sitt ned"

jag satte mig ned, hållandes i min medhavda påse vilken hon betraktade.

"vad är det för någonting som du har stoppat ned i den där kassen?"

"ting vilka jag tänkt ge till honom. Hans mest omtyckta chokladmandlar... och ett block
med ord vilka jag suttit och skrivit under hela natten..."

"är det okej att jag tittar?"

"... mm"

som om det vore det enda som ens fanns inuti påsen, drog hon tvärt ur det grönt färgade
blocket, följt av att hon läste igenom den ord för ord. Det kändes som ett slag i mitt
ansikte, detta att hon bara trängde in sig emellan oss två. Vem var hon att läsa orden vilka
jag lagt ned mitt hjärta på att skriva till honom. Vem gjorde det..., följt av den innersta
viljan att slita blocket ifrån henne. Men det kunde jag inte. Istället rann en tår ned efter
en annan på min kind medan jag betraktade henne. Mitt i allting vände hon ned blocket.

"jag vill fråga dig en sak, Victoria-san?"

"hai"

"vart vill du egentligen med detta?"

"... vad menar du, sensei?"

"vad vill du skall ske? Tänker du lämna honom, tänker du stanna kvar? Berätta för mig"

luften stod helt stilla emellan oss och blicken fäste sig vid bordet.

"... jag älskar honom. Mer än någonting annat. Han är mitt liv, mitt i allt...
men han är sjuk, han har problem... jag vill att han söker hjälp, eftersom...
eftersom... att allting annars kommer f-falla samman...-",

 

följt av att tårarna brast sig ut och det inte längre gick att hålla dem kvar inne. Jag ville
se honom, mer än någonting annat, så att mitt hjärta var på gränsen till att brista ihop,
samtidigt som jag upplevde en innersta känsla för den han kunde bli.

"Victoria-san... är det inte dags att släppa taget om honom? Ni måste båda två gå vidare.
"O"-san är en väldigt skör ung man, väldigt emotionellt instabil. Han ringde till rektorn,
skolan, mig, och grät i telefonen. Han var nära att falla samman då vi väl övertalat
honom att komma hit på ett privat samtal igår"

mitt hjärta vred på sig och rann momentet hon nämnde orden "släppa taget". Jag ville
inte släppa taget om honom, jag kunde inte det. Kunde inte leva utan honom, vi
behövde varandra och inga andra.

"... och vet du vad? Efter att vi under gårdagen försökt tala ut med honom,

så beslutade han sig faktiskt. Han bestämde sig för att trots allt försöka

komma in på ett universitet, här i Tokyo"

våra blickar möttes.

"ett universitet i Tokyo...?"

"ja. Men som sagt, han är i ett skört tillstånd. Så jag tänkte be dig om att släppa taget om
honom, för hans skull. Han försöker verkligen sitt bästa, den unge mannen"

klockan innanför mitt sinne hade slutat ticka sedan ett tag. Blicken vandrade från ett
finger till ett annat och allting möjligt strömmade längs med mina tankebanor.
Han var mitt allt och jag kunde inte se mig själv leva utan honom... men jag ville att
han skulle vara lycklig, mer än någonting annat.

"sensei..."

"ja?"

"är det okej att jag ger honom det här blocket?"

hon betraktade mitt ansikte kritiskt.

"efter att ha läst genom det här blocket kan jag säga

att vissa sidor inte fungerar att ha med"

"v-va? Vilka?"

"det står 「愛している」, eller hur?"

"... ja"

"det funkar inte",

följt av att hon rev ut den sidan och lade undan den medan mitt sinne tycktes ha bleknat vitt.

"har du tänkt träffa honom igen?"

"j-jag hoppas det, jag vill det. Självfallet kan vi inte vara tillsammans i nuläget, men
i framtiden då vi båda är mer stabila och har båda fötterna nere på jorden, så skulle
jag vilja träffa honom igen... jag älskar honom"

"Victoria-san. Du kan inte tänka i de banorna, det funkar inte.

Du kanske betrakta ting från den här synvinkeln, men det är inte så ting går till.

Det är själviskt att endast tänka på dina egna känslor-"

 

"Jag-"

följt av att en lärarinna nätt knackade på dörren.

"de har pratat färdigt nu"

kvickt men obemärkt norpade mina fingertoppar tag i blocket och förde ned det i påsen.
Torkade bort så mycket svart som jag kunde bli av med runtom ögonen och reste mig upp.

Momentet jag steg in i personalrummet var alla ögon riktade mot mig, alla förutom
min brors. Man kunde se att han var väldigt ställd och brottades med sina känslor.

"R...?"

"j-jag har pratat med Ryo nu... och du kan gå in till honom"

mina ögon spärrades upp utav överraskningen medan min röst blev helt stum.

"... älskar dig, brorsan"

blicken riktades upp medan mina steg korsade personalrummets alla blickar,
följt av att min högra hand darrandes greppade tag om dörrens handtag.

籠鳥 del 6

på onsdagsmorgonen stod jag där på den fjortonde perrongen och väntade på nästa
ankommande tåg ifrån Narita. Lyssnade på en stationsmelodi efter en annan, vardera
olik den andra beroende på linje. Klockan tickade på. Drog med jämna mellanrum
upp ärmen på min kofta för att kolla av blåmärkena längs den ena underarmen och
blev någonstans illa till mods. Sträckte på min rygg. Rättade till min kjol i ljusblå
manchestertyg och drog mig ett djupt andetag. Snart skulle min äldre bror komma
med tåget, och då han väl på håll steg av den mittersta vagnen log jag stort.

momentet han själv fick syn på mig greppade han tag i sin rullväska och vandrade mot
mig i en rask takt, tills det att han höll om mig. Det var den mest varsamma omfamning
jag någonsin fått av honom, inte ett fast grepp vilket lyfte mina fötter upp från marken.
Istället var det som om han var försiktig för att ingenting skulle gå itu. Kunde känna
hans fullkomligt upprörda sätt att andas på, vilket var ett alldeles första.

"det var länge sedan sist. Gick resan bra?",

var det enda som jag kunde få ut ur mig, följt av ett leende som jag hoppades kunde
få honom att lugna ned sig. Det var en sådan obekant erfarenhet för mig att se honom
på det viset att jag inte visste hur jag skulle te mig. Men istället fann jag mig ett par
illröda ögon som blickade mig rakt in i ansiktet. Han hade knappt sovit en enda blund
under flygresan ända ifrån Köpenhamn till östra Asien, följt av att han inte kunnat
lugna ned sig under den två timmar långa tågresan. Blicken vandrade från mitt ansikte,
ned till händerna och benen som om den skannade av ifall någonting blivit brutet. Den
hade nog lagt märke till min tunna kroppsbyggnad redan under det första ögonblicket.

"har du... många blåmärken?"

"längs benen, armarna... på baksidan av min rygg. Gör fortsatt ont att svälja mitt spott...

men det är ingen fara. Är ju inte direkt som om någonting är brutet, det är bara det att

jag måste bära kofta och fastän det är riktigt varmt...!"

jag stod där och log i hoppet om att det skulle verka ett uns övertygande om någonting.
Men förmodligen så misslyckades jag med det. I alla fall verkade det vara fallet. Jag
teg. Det enda som korsade min tankeverksamhet under det momentet var att inte
tynga ned min bror ännu mer. Och att det var kort om tid. Allting var tvunget att
falla på sin plats, på en och samma gång. Vi skulle ta oss till min skola, vilket jag
kommit överrens tillsammans med rektorn som ringt mig kvällen innan. Medan vi
åkte upp längs den gröna linjen, svävade det en stram stämning omkring min bror
som stilla och tyst stirrade på mina två armar.

"så... syns det mycket?"

"du menar mina blåmärken?"

"...ja"

då jag på ett diskret sätt drog upp min högra ärm på koftan ryckte han till.

"men för fan, Victoria",

följt av att stämningen skiftade till en hämningsfylld ton, på gränsen till att tippa över.

"R. Nu får du samla dig. Vi står mitt i tåget just nu, och det är viktigt att vara

samlad... jag är det, och likaså borde du kunna vara det..."

"alltså, skulle jag bara se honom nu, så...",

följt av en knäckande spänd knoge. Nu korsades mitt sinne av en sensation av oro,
längs med tankarna kring hur i hela friden ting skulle gå då...

"...så. Vad är det som gäller nu då?"

jag mötte hans blick och drog mig en långsam suck för att samla mig själv.

"...jo, så här står det till: vi kommer att ta oss till skolan, och det är väldigt viktigt 

att vi kommer fram innan förmiddagslektionen slutat eftersom att det annars kommer

vara väldigt mycket folk i rörelse. Vi kommer dit... och sedan så kom jag och rektorn

under gårdagen överrens om att du, rektorn och Ryuu kommer åka till lägenheten

och hämta upp mina saker. Enligt rektorn hade han redan hunnit med att byta lås,

så han måste vara med"

en tung tystnad breddade ut sig i luften oss emellan. Som om det låg någonting dött nere
på marken. Den förutsedda tystnaden var orsaken till varför jag känt av ängslan innan dess.

"... han kommer alltså att vara i skolan då vi kommer?"

"... ja. Han kom till skolan under kvällen igår och talade ut med rektorn och lärarna efter

att de ringt och kallat dit honom. De kom överrens om detta tillsammans"

"du... jag vill absolut inte att du ser honom.
Han får inte heller se dig, på något som helst vis"

"... ja, men jag behöver lämna över en sak till honom, jag måste det. Vare sig du vill

det eller inte. Vi har varit tillsammans i månader, bott tillsammans och allting, så tror

du att jag bara tänker försvinna ut i luften...? I den här påsen som jag håller i ligger det någonting som jag lagt ned timmar på för att ge till honom som en sista sak.

Jag måste verkligen det"

då jag väl lyfte upp kassen drog han sig en suck. Hade jag bestämt mig för någonting,
så hade jag det. Och jag visste det, jag visste att det var någonting nödvändigt för
mig själv. Mitt hjärta skulle aldrig få sig ro ifall jag, likt lärarnas ord, bara skulle
försvinna ur hans liv. Hade inte sovit mer än en blund då han kontinuerligt ringt mig
under nätterna innan dess. Hade knappt orkat med att äta någonting heller. Bara detta.

 

klockan fem i tolv kom vi upp till skolans våning i den smått slitna byggnaden och
då vi öppnade upp dörren var hela administrationspersonalens blickar fästa vid oss.
Alla hade blivit informerade om vad det var som gällde. Alla visste. Det kunde jag
läsa av på deras ansiktsuttryck momentet jag såg dem. Men det var inte det som var
det viktigaste. Utan inom två sekunder vände mitt ansikte sig åt vänster, mot
klassrummet i vilket han och jag under vårterminen alltid haft våra lektioner. Min
kropp stannade hastigt till. Jag kunde på håll se honom genom det lilla fönstret på
dörren. Där satt han, på min sittplats istället för sin egen. Han bar sin ljusblå skjorta,
den som jag alltid tyckt allra mest om. De svarta jeansen, med det obligatoriska skärpet
till. Han verkade inte ha använt några som helst hårprodukter under morgonen, utan
allt det korpsvarta håret låg lugnt ned. Det var han. På kanske tjugofem meters håll
var han där. Att han satt där och hade den där särskilda fokuserade blicken riktad framåt
mot tavlan i klassrummet gav mig en sådant obeskrivligt lugn... och mitt i allting hade
tårarna samlats i mina ögon. Det hade passerat lite mer än två dygn men samtidigt
upplevts som tjugo år.

mitt i allting greppade den kvinnliga huvudläraren brådskande tag i min högra
överarm och förde mig tillbaka till verkligheten, yttrandes:

 

"du borde inte träffa honom...! Det kan vara farligt för dig!"

att höra de orden påminde mig om en kallsup, som om hon pressade ned mitt ansikte i
ett gapande isvak. Blicken slog sig tillbaka igen och mitt hjärta stannade till,
likaså tiden. Han hade lagt märke till mig. Han såg mig. Han grövre närsynthet fick
honom att kisa ordentligt med ögonen för att försäkra sig om att han verkligen sett rätt.
Den följande sekunden jäktade lärarna med mig in i det innersta rummet.

籠鳥 del 5

"vad vill du dricka?

"kaffe... jag tar en svart kaffe tack"

"okej, då vet jag. Du kan gå och ta en plats åt oss så länge"

jag nickade till svars och vandrade in i lokalen. Utanför föll regnet i ett Harajuku
som ännu inte vaknat till liv under den tidiga förmiddagen. De enda människorna som
satt inne hos det lilla Doutorkaféet var ensamma salarymen som åt sin sena frukost.
Innan hade vi inte talats vid alltför mycket, men nu skulle jag sitta och dricka kaffe
tillsammans med rektorn. Det hade inte passerat ett dygn sedan det att jag inte kommit
tillbaka till Ryuus och min lägenhet och rektorn hade ringt upp mig för att ses.
Väl sittandes ned kunde inte mina fötter stå stilla. Blicken vandrade rummet omkring.
Mannen kom gåendes med en bricka i sina händer som han varsamt ställde ned på bordet.

"hur har det gått hittills då? Har du kunnat sova väl?"

"inte alltför väl, men det är ingen fara. Jag klarar mig"

blicken fäste sig vid den vita koppen med svart inuti. Stannade där.

「どうぞ」

"varsågod",

visade han med en tillåtande handgest.

「．．．あっ、頂きます」

"ahh, itadakimasu"

drog mig en sipp. Vanligt, helt vanligt svart kaffe men ändå så lugnande. Kunde inte
sätta mitt finger på hur lång tid det passerat sedan sist. Varmt kaffe, som inte var av
den instanta varianten i glasburk. Det kändes som om jag smått tinade upp inombords.

"för att nu komma till saken. Din pojkvän har hört av sig till skolan"

"... har han? V-vad sade han då?"

"han frågade först och främst om vart du hade försvunnit, ifall vi visste någonting.

Självfallet hade vi sagt åt alla lärare att "inte veta" ifall ditt namn kom på tal.

Och så bad han om telefonnumret till dina föräldrar med"

"... han har ringt mina föräldrar, ja. Och eftersom att han har mitt automatiskt

inloggade skypekonto, har han numret till min egen mobil med..."

"... han mår inte bra, din pojkvän. Han är emotionellt instabil"

min blick riktade sig uppåt och mötte rektorns.

"vet du... vet du ifall han är med i lektionen idag?

Du kom hit så pass tidigt, att du kanske inte vet, men..."

"han är inte i skolan, nej. Han använder verkligen sitt huvud, den där unge mannen.

Tydligen så har han frågat flera elever på skolan ifall de vet var du kan vara.

Det verkar som om de håller koll på ifall någonting händer där, medan han stannar

hemma och vaktar boet. Han är inte en enkel motståndare att tampas med"

kaffekoppen jag höll i mina två händer höll på att tappas ned på fatet. Det fick inte
vara sant... det fick det inte lov att vara. Alla kort jag haft i mina fickor hade inom
det momentet kommit till att blossa upp i rök.

"s-så du säger i andra ord att han inte kommer lämna lägenheten... alls...?"

"jag skulle inte tro det, nej. Han har ju allting han behöver där,

medan han har sina spanare inom skolans område"

fick inte något ljud ut ur mig.

"har du fått reda på när din äldre bror kommer hit?"

"ja, imorgon... faktiskt. Jag har tänkt mycket angående hur man skall göra och det

jag hittills tänkt mig är att han och jag skulle ta oss till lägenheten med hans

medtagna resväskor medan Ryuu är i skolan... planet landar tidigt, så"

"du kan inte ta dig till lägenheten"

"... varför? Ifall ni skulle kunna få honom att komma till skolan skulle det gå snabbt

att göra, eller hur? Alla mina ägodelar är där, för att inte säga mitt pass"

"det är för farligt, för riskfyllt. Du borde ge upp dina ting. Det viktigaste

av allting är det att du själv är i säkert behåll, eller hur?"

"inte direkt... jag vill lämna ett brev till honom med, någonting åtminstone..."

ifall jag inte skulle få se honom något mer, ville jag i alla fall lämna någonting till
honom, någonting ifrån mig. Det fanns inte i min värld, kunde inte tänka mig att
endast försvinna utan något minsta tecken som helst. Han skulle tro att jag tagit
livet av mig, eller gud vet vad. Jag ville inte bara försvinna ut i luften. Inte alls.
Mannen betraktade mitt bleka ansikte och lutade sitt huvud i den vänstra handflatan.

"men om du tänker på detta vis: han kommer hem ifrån lektionen och finner dina

ting borta. Det enda som finns kvar är ett brev. Han skulle bli fullkomligt förstörd"

"..."
faktiskt...

"du och din bror hade bokat flyg hem till ditt land när?"

"sjuttonde... sjuttonde juni"

"i andra ord borde ni hinna med att tillverka ett nytt pass. Normalt brukar det ta en del

tid, men ifall det är en nödsituation som denna så borde det inte vara några problem"

 

"men är det inte så att man kan komma till lägenheten i sällskap av en konstapel

för att vara på den säkra sidan? Det borde ju fungera, eller hur?"

 

"det fungerar inte på det viset"

 

"... varför?"

 

"eftersom att ni är i en relation",

 

följt av att han tog en sipp av sitt eget kaffe.

 

 

den dagen lärde jag mig att det var en oväntat stor skillnad mellan svensk och japansk
polis. Här i Norden är det mer laddat desto närmare offret och förövarens relation är.
I Japan är det den raka motsatsen. Visst, våld i hemmet är någonting hemskt. Fast enligt
rektorn brydde sig inte polisen direkt om sådana ting. Det faktumställandet kunde inte mitt
sinne ta in och bearbeta hur mycket man än vred och vände på det. Det var endast ifall det
fortfarande pågick som de skulle komma till undsättning för kvinnan, vilket i mina öron
endast lät... bisarrt. Vem i hela friden skulle ens kunna lyfta på luren medan den blev
sparkad. Eller slagen i sitt ansikte. Hela min kropp rös bara jag tänkte på hur orealistiskt
det hela lät. Men då jag sedan frågade människorna på ambassaden angående samma sak,
skakade de båda mjukt på sina huvuden. De var fullkomligt säkra på den saken, inklusive
den blonda svenska kvinnan. Det enda som de alla yttrade var att jag skulle ge upp mina
ting och handla nya väl hemma i Norden.

"hör av er till oss då ni vet mer. Ifall det verkligen inte går att få tag på ditt pass,

får vi tillverka ett tillfälligt åt dig. Det viktigaste av allting är att du kommer hem igen"

de rekommenderade starkt att jag skulle gå till polisen och anmäla Ryuu; exakt samma
ord som mina föräldrar understrukit innan dess. Men jag tänkte inte det.
Jag kunde inte anmäla honom. Det fanns inte i min värld.

苦悩

i början av mars

steg för steg hade hans hår kommit till att bli vitt på vissa ställen. Inte i en större
utsträckning, utan strå för vardera strå. Minns att det påfrestade honom om någonting,
att han fann ett korpsvart hår som det mest passande. Det som gav det främsta intrycket.
Han stod framför helkroppsspegeln och drog ut ett efter ett annat. Ibland ryckte han till
efter att ha tagit fler i ett och samma grepp.

"sätt dig ned stilla, så hjälper jag dig",

och efteråt satt jag vardera dag och "kammade" hans hår i olika lager, följt av att mina
ögon synade igenom. Under de första dagarna var inte mina fingrar vana med finheten
det innebar att ta tag i ett enda hårstrå i taget, så det blev en hel del smärta för honom.
Men längs det att tiden gick anammade mina fingertoppar färdigheten. Ett efter ett lade
jag dem i en hög på bordet för att det inte skulle hamna något på golvet. Efter middagarna
satt vi under dryga tio minuter och gjorde det som om det vore någonting självfallet,
fastän det i det genomsnittliga fallet förmodligen inte varit det. Han var 25 år gammal
och fick ett par vita hårstrån för vardera dag i och med stressen han led av. Det fanns
inget självklart val emellan att ansöka universitetet i Japan, eller att återvända till
sitt land igen för att försöka med att starta någonting eget.

och bredvid hans sida fann man mig med. Från och med början hade jag inte varit
fullkomligt absorberad i tanken på att ansöka till ett japanskt universitet. Självfallet hade
det varit frestande, men tanken på inträdesproven de hade till vardera underströk
faktumet att det knappt skulle finnas någon som helst chans för mig. På en och samma
gång hade jag aldrig satt ned min fot i Kina. Jag kände ingen där, kunde inte heller språket
som talades. Så någonstans fann jag mig själv i ett enda ekande vaakum där emellan. Men
jag hade honom. Vilket beslut han än skulle ta, så skulle jag hitta någon slags stig att följa.
På något slags sätt. Samtidigt som jag var fruktansvärt rädd. Vardera alternativ upplevdes
som en enda dans på is.

"Jag har bestämt mig, vi försöker komma in på universitet i Japan"

"Har du kollat upp något universitet ännu?",

följt av att jag sökte och sökte. Det fanns så mycket, för mycket. Hans programs
ansökningar skulle ske under hösten, medan konstuniversitetens intervjuer främst
skulle ta plats under våren. Vad om han skulle komma in, men inte jag. Vad då.
Bara den frågan gjorde mig skräckslagen, samtidigt som jag inte kunde få det ur mig.
Dock var det inte den frågan som var den värsta utav dem alla, utan vilket. Vilket av dem.

"Victoria...",

yttrade han med en låg röst medan axeln lutade emot dörrkarmen till hallen
där jag stod mitt under matlagningen.

"mm?"

"... vi tar oss till Kina"

för ett moment stannade mina kroppsrörelser till. Blickarna möttes.

"Ryuu, är du säker?"

"Mm. Skulle inte klara av det där TOEFL-testet så som det ser ut nu ändå"

"okej",

följt av att han med varsamma steg gick fram och höll om mig bakifrån, viskandes

"jag kommer att göra dig till den lyckligaste kvinnan. Älskar dig så mycket".

... vilket redan vänts om momentet jag vaknade under morgonen då han hade
ett brett leende på läpparna och en smått exalterad stämning omkring sig.

"Du, jag tänkte om! Vi stannar i Japan istället! Man vet ju aldrig förrän man försöker"

han hade tänkt om flera gånger innan dess, men den morgonen tycktes ha blivit det
största slaget min kropp fått ta fram tills det tillfället. Från och med den dagen slutade
min kropp inte upp med att menstruera. Det var dess försvarsställning emot stressen,
dess överlevnadsmetod. Efter en och en halv månads kontinuerlighet satte jag mig
till slut ned mig i väntrummet hos en gynekologimottagning i närheten av skolan.
Det var en missplacerad känsla om någonting i och med faktumet att det närmaste till
en sådan mottagning jag satt min fot inne hos var ungdomsmottagningen. Nu satt jag i
en i Tokyo av alla platser, omgiven av gravida mödrar utav olika slag. Antingen var det
förmodliga hemmafruar, eller alltför unga kvinnor. Det intressanta var att man kunde
läsa på dem vad som var fallet i och med att en man enligt lagen skall följa med
kvinnan till undersökningen ifall han gjort henne på smällen. Männen i den yngre
generationens par satt med blicken nere i marken. Detta var deras så kallade skamvrå.

eftersom att vi inte direkt hade lärt oss de medicinska termerna för gynekologiska ting
under lektionerna hittills, rotade den äldre kvinnan fram en gammal plansch
som hunnit bli gulfläckig om kanterna. En och samma "kvinnans insida" som hemma
i Norden, men med mängder utav kinesiska tecken omkring. Hon pekade sig runt.
Det visade sig att mina äggstockar läckte ut blod, allt på grund av stress.
Jag led av anemi. Men det var enligt henne ingenting att vara orolig för.

"ta det bara så lugnt som det bara går, och inta hormonerna vi kommer att skriva
ut till dig, morgon, lunch och middag, så kommer dina blödningar att upphöra. 

Och så vill vi att du kommer tillbaka om två veckor"

hormonpulvret, tillsammans med allt som ingick under undersökningen, gick på omkring
2000 kronor. Och att svälja ned det var som om av någon annan dimension då det väl
jämfördes med Alvedon. Bara lukten av det gav en kväljningar. Men efter att ha testat
mig fram visade det sig att varm mjölk kunde tämja eftersmaken. Två veckor gick och
pulvret tog slut, samtidigt som problemet med blödningarna återstod. Då jag nämnde att
det snart skulle bli dags för att göra en efterundersökning viftade han undan det på sitt
eget sätt.

"de säger alltid att man skall gå tillbaka en andra gång, det är en norm.

De är bara ute efter ens pengar så mycket som det bara går"

bet ihop mina läppar, och undrade inombords när det skulle återgå till det ursprungliga
igen. Hade någonstans glömt bort hur det skulle kännas att ha en dag utan mensvärk.
Det verkade himmelskt då jag försökte se det framför mig. Och det var först då han
fått ett otillräckligt resultat på TOEFL och slutligen bestämt sig för att vi skulle till
Kina, som det skedde. Dygnet efter var blödandet borta. Ting landade.

----

två essäer på 1400 ord som skall vara inne inom tre veckor, en lingvistiktentamen nästa
vecka under fredagen. Tankar. Ting, vilka tycks stapla upp sig på vacklande höjder
innanför mitt huvud.

klockan hade stannat på 12:59 och tiden som var bokad hos studievägledaren skulle
ta plats en minut senare. Drog mig ett djupt andetag, följt av att handen krokade sig.

-knack- -knack-

"ja, kom in du"

då jag väl steg in på hennes kontor satt hon redan med sina fingrar flätade med varandra,
lutandes fram på sitt bord. Med ett leende på sina läppar hade hennes blick varit fäst
vid mig under den hela tiden från och med att jag rundade dörrkarmen tills det att jag
satt ned. Jag log tillbaka.

"hoppas att jag inte är till besvär, så mycket som jag kommit förbi"

"det verkar som det varit mycket för dig på sistone.

Och som att hela det här komplicerade med din application

för Amsterdam skulle vara snäppet över det hela"

"det har varit lite mycket, ja. Så det skulle vara skönt ifall man bara kunde få det

hela gjort för en gångs skull, så att jag kan fokusera på det andra mer... syns det?"

"det syns, ja. Man ser på dina ögon att du skulle kunna börja gråta när som helst"

"det är ingen fara",

log jag varsamt tillbaka och skakade på mitt huvud.

det finns stress och sedan stress. Flera olika nyanser av dessa.

涙

det var en kväll någonstans under mars månad. Utanför fönstret vilade en bitande kyla,
innanför satt vi vid varsin hörna av hans avslagna kotatsu. Båda bar vi en slags japansk
korsning emellan madrass och pyjamas, fast i vardera färg. Min var vinröd och hans blå.
Gud vet vad vi pratade om, det kan jag inte minnas klart. Dock skrattade vi så att
vi nästintill grät. Han rullade omkull på golvet utav ett enda stort garv efter något av
mina ansiktsuttryck som han fann 最高, det bästa av det bästa. Jag log tillbaka varmt.

「龍、私が消えたらどうする？」

"Ryuu, vad skulle du göra ifall jag en dag vore borta?"

「ヴィクトリアが消えたら．．．」

"ifall du vore borta...",

följt av att hans ansiktsuttryck stannade till. Andningen med. Innan jag ens kunnat
fatta mina händer om det hela momentet, hade det runnit ned en tår nedför hans kind.

「龍．．．」

"Ryuu..."

「何も無いです」

"d-det är ingenting",

sade han medan den vänstra handens fingrar blockerade vyn för hans ögon. Handen
darrade utan stopp och under den rann tårarna ned ifrån hans båda ögon. Det droppade
om hans haka medan munnen hölls ihop i den mån som han under det momentet var
kapabel till. Nu flödade det ned ifrån hans näsa med.

「見ないで」

"se inte..."

det var den första gången som jag såg honom gråta. Och det enda som föll mig in var
att räcka mina armar om hans hopkutade kroppsställning. Lyfte hans lugg åt sidan och
kysste hans panna medan mina tårar rann ned i takt med hans.

「想像出来ない．．．ヴィクトリアが消えるとは．．．」

"kan inte föreställa mig det... att du skulle försvinna..."

「龍．．．心配しないで。私、一生消えないから。泣かないで．．．」

"Ryuu... oroa dig inte. Kommer alltid att vara vid din sida. Så gråt inte..."

släppte inte taget om honom med mina armar förrän hans tårar slutat med att rinna ned.
Efter det höll vi om varandra. Sov i varandras famn. Ville aldrig få honom att gråta
igen, inte så länge som jag levde. Ville se hans leende, vara omgiven av det under
det momentet jag i gammal ålder skulle dra mitt sista andetag. Finnas i himmelen.

籠鳥 del 4

då jag väl stängt igen dörren till mitt eget hotellrum, satte jag mig ned på sängen.
Drog gardinen åt sidan för att se en rätt så grå vy, en bred väg med allt från personbilar
till stora last. Desto längre jag satt där och andades in och ut, blev det allt tydligare att
jag var fullkomligt ensam. Han var inte här. Han var inte vid min sida, vilket han hade

varit ifall jag istället vänt mig hem till vår lägenhet. Och tårarna rann nedför min

kind som om det vore självfallet. Ett till meddelande kom från min äldre bror. Ord om

att han skulle berätta för sin chef om att han inte skulle till Boston vilket varit tänkt

från början. Om att han kollat upp flygbiljetter och skulle boka så snart som möjligt.

 

"Lova att absolut inte svara på samtal, mail, eller sms som kan vara från han!

Nämn också inte hoteldetaljer i mail, eller sms till oss alla. Inget facebook

som han kapa heller. Ok? Ring snart! Älskar dig. /din Bror"

förr eller senare var jag tvungen att ställa mig upp. Kunde inte sitta och stirra ut i luften
under resten av dygnet. Ståendes framför spegeln som hängde på väggen, läste jag av
och räknade antalet blåmärken som täckte min kropp. Lade märke till ett par jag inte
sett innan dess. Efter det gick jag ned till wifi-kaféet alldeles intill hotellet för att äta
min sena lunch. Fastän mina hungerkänslor inte direkt utmärkte sig var jag ändå
tvungen att svälja någonting. Men hållandes i menyn kom jag till att inse att det inte
bara var att äta. Först skulle man välja vad att ta. Blicken vacklade emellan en
caesarsallad och en med avokado och tofu. Då ordet "ost" i slutändan fällt mig över
till det första alternativet följdes det snart av en grav ångest. Momentet innan min
sallad kommit till bordet hade bordsgrannen fått sin, vilken självfallet var alternativet
som jag inte valt. Salladen var alldeles grön. Den hade tofu i sig, och så avokado för
hyn... och min tallrik ställdes ned. Jag avskydde dessa stora kasslerkuber. Var rädd
för dem, jämförde dem med pesten. Ville inte se dem. Det gröna räckte inte till,
min kropp skulle känna sig som en katastrof. Ville inte gå upp i vikt.

längs med de andras ord om att jag skulle hålla mig borta ifrån platser vi besökt
tillsammans, satt mina ögon i nacken. Ibland kom jag till att se honom överallt.
Ute på trottoaren, i tågstationen. För den första gången i mitt liv hade folk kommit
till att likna honom. Såg honom kommandes på håll. Såg honom gå igenom spärrarna...
det var först inne i provhytten hos Topshop vart jag kände mig trygg ifrån min egen syn.
Sträckte ut mina armar. På något sätt fick den starka belysningen de mörka partierna att
bli allt mer koncentrerade. Mer djupa. Vad hade hänt med livsgnistan i mina ögon,
sedan när hade den blivit så svag och långt borta. Sedan när hade jag blivit så smal.
Det var först då en i personalen kommit förbi och frågat ifall jag behövde en till storlek
som jag blivit medveten om att jag stått där under ett längre tag. Bytte kvickt om och
vandrade vidare till 無印良品 för att handla livsnödvändigheter som exempelvis en
borste och annat. Handlade mig också en dagbok att ha till hands. Utlandsstudierna
hittills hade lärt mig om vad som skulle prioriteras, och vad som skulle komma till
användning snarast då man alltid började med två fyllda resväskor. Det kändes lite som
en underhållande utmaning i sig att inte ens ha med dem denna gång. Och att kunna
peta på de alla intressanta varorna så länge som det föll mig in.

efter att ha lämnat affären vandrade jag nedför trapporna till Isetanvaruhusets stora
kulinariska avdelning och omgavs av förmodliga hemmafruar till förmögna affärsmän.
Förr hade jag alltid älskat att spatsera omkring i sådana här avdelningar och prova
mig fram. Utforska hittills okända ting. Nu hade det varit över fyra månader sedan sist.
På något sätt upplevdes detta hav av ljusa färgnyanser som om bländade. Allting
kändes så prydligt, fint i den minsta detaljen. Ifrån en annan värld. Till slut stannade mina
steg till vid en disk med mörk choklad uppradandes på ett led.

tjugo minuter senare lämnade jag byggnaden med tre noggrant utvalda praliner inslagna
i en ask med en djupblå rosett. Det var en present till mig själv. En slags klapp på axeln.
Då klockan började närma sig fyrabläcket, satte jag mig ned vid fönstret hos ett Starbucks
i närheten och betraktade alla människorna som strömmade utanför Kinokuniya-
bokhandeln. Fastän jag hunnit med så mycket under den dagen, tycktes tiden att ha
nästintill stannat till. Regnet skulle förmodligen falla snart, det kunde man se på alla
paraplyer som strömmarna höll i sin hand. Snart hade mina fingrar börjat dra i rosetten
och därefter öppna den nätta asken. Där låg de tre. Min blick höll sig fast vid dem, som
om det stod någonting skrivet på dem. En grop gröptes ut emellan mina ögonbryn innan
jag skickade ett meddelande till mamma för att få som en slags tillåtelse till att göra
någonting som fram tills den tidpunkten ansetts så fel.

"gör jag det rätta genom att unna mig lyxpraliner idag?"

det skulle ta tid innan jag kunde vänja mig med frihet. Bara den grava tyngden inom
hela maggropen momentet min pupill fäst sig vid grannens gröna sallad underströk
det. Fyra månader, varav två inkluderat våld. Slag med knutna nävar. Sparkar med
en komplett kraft utan minsta återhållsamhet beroende på ansikte eller inte.

väl tillbaka i mitt hotellrum kom det ett till meddelande ifrån min bror.

"Han använder din skype. Svara absolut inte. Vi pratar bara svenska!!"

 

"va???"

"har han ringt dig??"

då slog det mig. Så det var alltså därför han ifrågasatt mig då jag ville skaffa mig ett
lösenord till laptopen. Han hade min dator och därmed min automatiskt inloggade
Skype med. Hela min familjs telefonnummer låg i hans händer och han ringde
dem genom det kontot. I andra ord hade han numret till min svenska Iphone med,
vilken inte kunde vara avslagen likt den japanska. Den följande natten var förmodligen
den tyngsta i mitt liv. Jag sov inte en blund. Emellan klockslagen 4:11 och 5:23 ringde
han min mobil elva gånger. Och jag fick på all bekostnad inte svara, utan grät tills det
att tårarna borde ha sinat. Jag visste det, jag visste djupt inombords att han grät med.

de första orden av det första kapitlet i min dagbok löd

"vet inte ifall mitt huvud känns som om det kommer sprängas eftersom att

skallen fortsatt inte läkt sig ifrån alla hans slag, eller ifall det inte kan

smälta det faktum att jag inte kommer se honom mer".

 

籠鳥 del 3

den morgonen var det endast ett sammanträffande att han inte skulle följa med till skolan.
Redan innan dess hade jag under momenten han var på toaletten, då han sov längre
än mig under söndags- och måndagsmorgonen suttit och fyllt i min Iphones noterings-
block, ord för ord. Ord, vilka i slutändan skulle bli ett mejl jag tänkte skicka till min
äldre bror. Jag visste det, han var den enda som jag hade att greppa tag i.

----

"Victoria... har Ryuu någonsin visat några som helst tecken till att ta till våld mot dig?"

 

"... nej"
 

"... det känns bra att höra. Skulle ens partner göra det, är det bara att gå"
 

"...mm"

 

"du får aldrig oroa oss på detta sätt igen, hör du det. Vi var alla så oroliga.

Egentligen borde du ringa till dina systrar och be om ursäkt senare"

 

"...(tystnaden av att sjunka ned genom golvet utav skam)"

 

"den enda som vi inte kontaktade var R.

Skulle vi ha berättat det för honom, skulle han ha gått upp i taket"

 

"... jag förstår"

 

där var den, min räddning. R var den enda som kunde hjälpa mig, den mest
rationella människan i min familj. Den sekunden stod allting klart.

 

----

 

under tågresan till skolan blickade jag inte upp en enda gång, utan blicken var under den

hela tiden fäst vid telefonens skärm. Jag skrev, och skrev. Och då jag väl kommit fram

till klassrummet och kopplat mig med skolans wifi skickades mejlet iväg till hans adress.

Det vill säga, efter minuters velande. Samtidigt som jag innerst inne visste att det var det

enda som kunde göras, kom mina känslor till trots. Fastän det förmodligen inte syntes på

utsidan, bestod mitt inre utav ett enda stort kaos bestående av känsla kontra förnuft.

Ville inte, ville inte. Men var tvungen. Var medveten, om att jag skulle hata mig själv

momentet jag väl tryckt ned skicka-knappen. Och väl efteråt blossade den innersta viljan

att spola tillbaka tiden så att jag kunde få det ogjort upp.

satt där alldeles tyst vid min fönsterplats och väntade på något som helst tecken. Efter att
inte ha fått något svar fastän jag skickat flera meddelanden på mobilen, började jag ringa
en signal. Momentet han väl lyfte på luren lade jag på, och började skriva åter igen.

 

"har du läst mitt meddelande?"

 

"jag låg faktiskt och sov. Sjyst att väcka mig flera gånger"

 

"R, du vet att jag är inte den som ringer mitt i natten bara för att.

Kan du bara läsa vad jag har skrivit för en gångs skull?"

 

"ge mig en minut"

 

efter att två minuter passerat, ringde han upp mig direkt på mobilen. Då jag självfallet

avböjde samtalet i och med att det var mitt under lektionen, kom det direkt ett

meddelande ifrån honom sägandes

 

"Ring mig nu!!! Älskr dig. Tar på Skype!".

 

väl ute i damtoaletten ringde jag upp honom. Då han lyfte på luren kunde jag tydligt höra

hur fullkomligt ställd och uppblossad han var. Aldrig någonsin hade jag hört en sådant
upprört tonläge kommandes ifrån hans röst. Bara andningen verkade okontrollerbar och
orden tycktes inte ta slut de heller.

 

"j-jag fattar inte det, HAN HAR SLAGIT DIG...!!,

 

följt av orden om att jag inte kunde komma tillbaka till den där lägenheten igen. Aldrig.

Vid den tidspunkten hade min ångest redan vällt över. Det gick inte att smälta ned,
alla dessa faktum. Lägenheten avskydde jag då den för det mesta alltid betraktats som
en enda stor bur, men inte människan som levde där inuti. Det var inte endast ont i honom.
Bara ibland. Samtidigt som detta inte var någonting som min bror kunde se framför sig.
Ryuu var en misshandlare, han var en som slog ned sin flickvän, det värsta avskummet
som en människa någonsin kunde vara. Under tiden då jag stod stum och lyssnade, slog
det mitt medvetande. Herregud, allting hade till slut läckt ut ifrån min mun...

 

"du måste berätta för din lärare nu, de måste veta"

 

"m-men om de får reda på det hela, vad kommer att hända med honom då...??"

 

"det vet jag inte! Men du måste i falla fall göra det, de har ett ansvar för din trygghet"

 

momentet jag skulle svara, ringde klockan som sade att det var förmiddagsrast och

som alltid började det strömma in kvinnliga elever för att gå på toaletten. Då blicken även
lade märke till dem som gick i en och samma klass, slog reflexen hastigt till inombords.
Kunde inte stå kvar där och prata. I synnerhet inte då folk utan tvekan kunde läsa mitt
sinneläge. Ifall Ryuu någonstans skulle få reda på att jag stått i damtoaletten och pratat
tillsammans med någon annan än honom i telefon skulle det vara illa.

 

"...du, Roger. Jag ringer tillbaka dig lite senare då, efter att jag berättat för en lärare"

 

"bra. Jag ringer till morsan och farsan och berättar hur allting står till här"

 

"...mm"

 

då mitt samtal med honom väl avslutats, lade blicken märke till att det kommit flera

meddelanden ifrån Ryuu. Efter dem hade det kommit ett uppradande utav symboler

föreställandes förbannade nallar som hade eld i sin bakgrund. Täckte skärmen med min

handflata för att ingen annan skulle se, och bet ihop. Jag fick inte vara rädd, jag fick inte

det under några som helst omständigheter. Det fanns ingen omvändo, det var endast att

gå. Gjorde allt som jag kunde för att ha ett ansikte utav is, ett som det inte rann ned ifrån.

Gjorde allt som jag kunde för att ha ett neutralt leende medan jag vandrade folk förbi.

Bara gå, gå...

 

efter att ha fått tag i läraren som jag haft i mina tankar och vi två stod ensamma, kom det.

 

「．．．一緒に住んでいる人に暴力されているんです」

"... jag blir misshandlad av den som jag bor tillsammans med",

 

följt av att jag drog upp den enda ärmen av min svarta kofta.

 

「暴力．．．？ちょっと待って、一緒に住んでいる人とは、お彼氏さん？

ヴィクトリアさんの彼氏はーーさんですよね？」

"misshandlad? Men vänta lite nu, är inte ------ din pojkvän?"

 

「．．．うん」
"...mm"

 

som jag förväntat mig kunde läraren först knappt tro sina öron. Ryuu var den som var

en bland de mest ödmjuka och blyga eleverna som fanns på skolan, en som folk alltid

såg upp till och kom till ifall de ville ha råd angående någonting. En som... ingen

någonsin sett tappa temperamentet. Och här stod jag nu, och visade upp utspridda

blåmärken som han åsamkat med sina egna händer. Gråtandes utan någon som helst

kontroll. Det kändes som om jag vore det svarta fåret i flocken, att jag svikit honom.

 

"har du några fler blåmärken på din kropp?"

 

"ett stort på insidan av låret... flera på benen, längs hela armarna... längs min rygg då

han slagit mig med knogarna där... det gör ont att svälja vatten med"

 

mitt bakhuvud kändes fortsatt dovt efter alla knogslag som det fått under lördagen. Ibland

gjorde det hela mig yr fastän det passerat näst intill två dygn sedan den misshandeln.

Mobilen vibrerade längs ett meddelande ifrån honom igen och jag svalde försiktigt

ned lite grann.

 

"vet någon i din familj om detta?"

 

"jag ringde precis innan till min äldre bror och berättade allt.

Han skulle ringa till mina föräldrar och berätta detaljerna...

det verkar som att han kommer att komma hit och hämta mig"

 

--

 

"det är bäst att du inte kommer till skolan något mer. Det är inte tryggt för dig här

eftersom att han mitt i allting kan komma hit och leta efter dig. Han är farlig"

 

efter att de fått klartecken att det fanns ett ledigt hotellrum åt mig i Shinagawaområdet,

gav rektorn mig en sladd så att jag kunde ladda min Iphone väl där borta. Ingenting fick
ta alltför lång tid. Det var en underlig känsla att ta farväl av den kvinnliga huvudläraren
som jag alltid stått nära medan allt fick gå i en hast. Bara det var svårt att ta in. Då
rektorn väl vinkat av mig vid Yamanotelinjens perrong, satte jag mig ned på en av
sitsarna vid fönstret och drog ut ett djupt andetag. Där satt jag på väg söderut med tåget
istället för norrväst. Jag hade inte mitt pass, inte min bankdosa. Inget som helst ombyte
med klädesplagg... utan endast min lilla bruna skinnväska samt skolböcker.

Jag befann mig i mitt Tokyo, mitt andra hem, men var nu på en och samma gång hemlös.