onsdag 28 november 2012

知らない




hurraaaa....~*oändlig lycka i tystnad*
Nästintill fem månader sedan han sist gav ut en singel och ett antal glädjeskutt på det.
Den som väntar, den får trots allt sitt efterlängtade i slutändan.

--

av alla de artister som jag själv lyssnar på hamnar han alltid bland de högsta.
För det är skillnad på texter och texter. De som endast är utfyllda av tillsatta ord
och de som, likt Hoshinos, tycks ha fyllts och vuxit fram inifrån med innebörd och själ.

kanske är det därför som jag håller dem så varmt om mitt hjärta och
eftersträvar en egen komplett samling att ställa på hyllan,
då melodierna och tonerna tycks ha funktionen som livets eget soundtrack.
Vare sig det handlar om moment som tillbringas
tittandes ut genom tågets fönster eller nedanför ett paraply under ett skyfall.
Eller då jag alltid haft dem att greppa fast vid under dessa allra mörkaste stunder.
De finns alltid där till undsättning.


så ett av målen som jag bestämt mig för att sträva efter den här gången i Japan,
det kommer bland annat att vara att se honom uppträda.
Även fastän den enda spelningen skulle ta plats i Sapporo, Kyoto.Vart än.
Och mitt bland alla högljudda människor kommer jag förmodligen att stå där alldeles tyst.
Med tårar rinnande nedför min kind, med ett leende på läpparna.





tisdag 27 november 2012

クリスマスの為に

 puuh, nästintill färdig med den första hemtillverkade julklappen för året.
Tarantino och hela nittiotalsserien av "stolthet och fördom"
den kombinationen verkligen uträtta mindre mirakel då motivationen
att sitta och pina ryggen i ett antal timmar sinar...
koffeinet längs mängder chaite kan även det ha haft sin inverkan med.




måndag 26 november 2012

しあわせのパン


 

brast ut i ett par glädjehopp då någon vänlig människa till slut, 
till slut lagt ut filmen "shiawase no pan" på nätet, 
filmatiseringen av den första japanska skönlitterära boken jag bläddrat ut. 
Och som punkten ovanför i:et var den dessutom lika fin som förväntat. 
Lycka i en gyllene förpackning utan den där cheesinessen som 
västerländska filmer i många fall tycks ha benägenheten att innebära. 

skulle nog inte sitta fel alls ifall livet var dag bestod av filosofiska stunder med kaffet 
och en brödugn på baksidan av huset... men visst, har filmen namnet "lyckans bröd" så.

söndag 25 november 2012

チーズーケーキ作り

 
den här söndagen fick det lov att bakas en japansk ostkaka,
min första hembakade dessutom.
Till skillnad ifrån det aningen för söta som en cheesecake ibland kan innebära,
hade den här en lite mer mild smak och karaktär. Som en svensk sådan skall vara!
I andra ord tror jag inte att det skulle förstöra med lite blåbärssylt för den med söt tand.

till skillnad ifrån originalreceptet ersattes strösockret med den råa varianten,
en halv tesked grov svartpeppar med pressad citron.
 
ペッパーチーズケーキ

材料 (för en bakform med 15 centimeters diameter)
- 80 gram färskost, rumstempererat
- 30 gram strösocker
- 50 gram gräddfil
- 50 gram riven edamerost
- ett ägg, rumstempererat
- 100 ml vispgrädde
- 1½ matsked vetemjöl
- ½ tesked grovmalen svartpeppar
- 1 kryddmått salt

- 7 stycken digestivekex
- 30 gram osaltat smör

作り方
1. först av allting, botten. Stoppa i kexen i en plastpåse och krossa dem i smått med exempelvis brödkaveln. Efteråt tilläggs smöret som tinats upp i mikron.
Pressa ned massan i botten av formen med hjälp av en sked.
Ifall du likt mig föredrar en gammaldags ugnsform, glöm inte bakplåtspapperet(!!).
Förvara formen efteråt i kylskåpet och sätt samtidigt på ugnens värme på 160 grader.
2. häll ned den uppmjukade färskosten, sockret samt saltet i en bunke och vispa dig
en jämn smet med hjälp av en visp. Tillägg allting i ordningen ifrån gräddfil~svartpeppar
och blanda.
3. ta fram formen och häll ned fyllningen innan den kompletta kakan
tillbringar dryga 45 minuter i ugnen.
Då den värsta värmen efteråt avtagit får allting svalna ned sig rejält i kylskåpet
innan det är dags för servering.

出来上がり~♪

lördag 24 november 2012

悔しいと言えば、

"nu är det så att detta stödschema skall du följa fram tills vårt nästa samtal."

"vad händer ifall jag inte följer det?"

[14:e november]


"ja, du... enkelt uttryckt blir vi väl tvungna att ta dig tillbaka in här i det fallet",
drog han till med en gest genom att föra upp vänster handflata i luften.

", men det är ju självklart att du inte har lust med det eller hur.
Äta med en våg varenda måltid, ligga i ett värmerum..."

"..."
-"det är väldigt avkopplande att ligga i ett värmerum, men..."-

blicken ned på golvet. Underläppen i ett litet grepp tänderna emellan.
Ville, ville inte heller på en och samma gång. Men för alltings skull skulle jag bita ihop
och försöka vänja mig med smaken av det sura äpplet. Människan som satt och log där
mitt framför ögonen på mig, han var en fullfjädrad nutritionist.
Vare sig det skulle handla om en diskussion eller argumentation
skulle han med all säkerhet vara den med det sista ordet.

"... skulle jag kunna få se på matschemat?",
pekade jag på hans datorskärm som var vänd utom min synvinkel.

"Visst kan du det",
och den vändes åt mitt håll för att visa en bittersöt ton av nostalgi.
Frukosten bestod endast av två alternativ, vilket i sig kändes som lite lagom.
Andra ting som vi tillsammans bestämt oss för att jag skulle ha på mitt dagliga intag
kändes lite som en upptäcktsfärd.

honung, till exempel, hade jag aldrig haft ståendes på mitt matschema förr och innan
då det är någonting som mitt hjärta kommit till att slå för under tiden i Japan.
Som punkten över i:et kunde jag dessutom äta gröt dessa dagar.
Skulle nog faktiskt bli rätt så  avkopplande att inte behöva sitta och tänka
på vad att ha som morgondagens intag dag ut och dag in...

men hur kom det då sig att tårarna bestämt sig för att samlas och blockera min vy?
Att ett slag på mitt hjärta inombords uttryckte det att detta kanske var ett misstag,
och jag borde göra mitt bästa i att löpa ut därifrån innan jag kedjades fast i det hela.
Det skrämde slag på mig. Att äta denna jättelika mängd, medan folk som satt
omkring mig i universitetsbiblioteket alltid endast bar med sig en liten svart kaffe.

varför skulle jag det och inte dem. Hur kom det sig att det skulle vara så nödvändigt?
Jag är bara 154,5 centimeter lång, alltså borde jag inte äta lika mycket som de andra.
Ingen verkar äta någonting emellan måltiderna, alltså borde inte jag det heller.
Står två lika smala människor bredvid varandra, ser den längre slankare ut.
Alltså kommer det hela att göra mig till en grotesk människa folk äcklas av. 
Ingen kommer att tycka om mig, älska mig...

, så någonstans tycktes det som om man hade mottagit och blottlagt sin förlust.
Segern, den var någon annans.

---
...men fyra veckor, sedan slipper jag förhoppningsvis allt som har
med matskedar och decilitermått att göra(bortsett ifrån matlagningen förstås)! ファイト!

ようこそ

Under min förra långtidsvistelse i Tokyo kom jag att lägga märke till särskilda ting.
Bland annat dessa paraplyer.

lämnade man boendet under morgonen och en människa vandrade förbi med ett sådant,
var det endast att vända sig om och hämta sitt eget med förnuftet i hand.

under det fallande regnet över korsningen mitt emot Hachiko en eftermiddag
ifrån Tsutayabokhandelns andra våning syntes knappt människorna till.
Istället vimlade det omkring uppfällda cirklar utav den kompletta färgkartan
innan den "blå" vandrande gångmannen slog om till rött.

tendensen att glömma kvar mitt eget efter ett annat under morgonresorna jag tog längs
Chuolinjen, följt av den innersta trösten att det i alla fall inte var två den här gången..

...till det att låten "green rain" i hörlurarna fick mig att betrakta regnande paraplyer
momentet som mina ögonlock fälldes ned.

--

... Och i denna blogg kommer det att skrivas om min upplevelse, min återkomst
till staden i landet i öst. I andra ord mitt så älskade Tokyo.
Från och med januari månad och minst ett halvt år framåt kommer rönnbäret
att åter igen utforska det ännu outforskade. Äta potatischeesecake och
använda iPhonens kamera tills det att det bränner i fingrarna.


いらっしゃい~