絆

bland de sista fallande novemberlöven. Bland de liggande resterna efter ett regn.
En bitande kyla som tycks tränga sig in i märgen på en längs med de starka vindarna.
Franska toner strömmandes igenom öronen, vilka ackompanjerar med allting en omkring.
En nättare sextiotalsmelodi tillsammans med de hastiga stegen ikapp med tåget, en
stråk av violin som sätter en kursiv linje på ens känsloband. Handflatorna hållandes om
de röda kinderna för att hålla dem trygga och varma, för att kunna sluta ögonen och
samtidigt vara kapabel att se allting gott. Allting som inte fallit ur led på något vis.
Det kan regna, det kan komma storm. Det kan falla pärlor, finnas guld. Det kan finnas
alla dessa sammanhållande linor, de som ingen ser. De som knyter en an, som håller en om.

涙

det var en kväll någonstans under mars månad. Utanför fönstret vilade en bitande kyla,
innanför satt vi vid varsin hörna av hans avslagna kotatsu. Båda bar vi en slags japansk
korsning emellan madrass och pyjamas, fast i vardera färg. Min var vinröd och hans blå.
Gud vet vad vi pratade om, det kan jag inte minnas klart. Dock skrattade vi så att
vi nästintill grät. Han rullade omkull på golvet utav ett enda stort garv efter något av
mina ansiktsuttryck som han fann 最高, det bästa av det bästa. Jag log tillbaka varmt.

「龍、私が消えたらどうする？」

"Ryuu, vad skulle du göra ifall jag en dag vore borta?"

「ヴィクトリアが消えたら．．．」

"ifall du vore borta...",

följt av att hans ansiktsuttryck stannade till. Andningen med. Innan jag ens kunnat
fatta mina händer om det hela momentet, hade det runnit ned en tår nedför hans kind.

「龍．．．」

"Ryuu..."

「何も無いです」

"d-det är ingenting",

sade han medan den vänstra handens fingrar blockerade vyn för hans ögon. Handen
darrade utan stopp och under den rann tårarna ned ifrån hans båda ögon. Det droppade
om hans haka medan munnen hölls ihop i den mån som han under det momentet var
kapabel till. Nu flödade det ned ifrån hans näsa med.

「見ないで」

"se inte..."

det var den första gången som jag såg honom gråta. Och det enda som föll mig in var
att räcka mina armar om hans hopkutade kroppsställning. Lyfte hans lugg åt sidan och
kysste hans panna medan mina tårar rann ned i takt med hans.

「想像出来ない．．．ヴィクトリアが消えるとは．．．」

"kan inte föreställa mig det... att du skulle försvinna..."

「龍．．．心配しないで。私、一生消えないから。泣かないで．．．」

"Ryuu... oroa dig inte. Kommer alltid att vara vid din sida. Så gråt inte..."

släppte inte taget om honom med mina armar förrän hans tårar slutat med att rinna ned.
Efter det höll vi om varandra. Sov i varandras famn. Ville aldrig få honom att gråta
igen, inte så länge som jag levde. Ville se hans leende, vara omgiven av det under
det momentet jag i gammal ålder skulle dra mitt sista andetag. Finnas i himmelen.

依存

drabbas utav en sentimental kallsup igen. Någonstans drunknar jag. Vill endast ha
honom vid min sida, nära mig. Det känns som om jag inte kan andas utan honom,
det är han som ger mig luft. Håller mig varm. Kysser mig ödmjukt och varsamt om mina
båda varma kinder. Kanske hade denna lack av disciplin under gårdagen att göra med ett
enda utbrett förnekande, att jag håller om mina egna ögonlock för att inte se.

klarar mig. Allting kommer att gå fint. Behöver inte honom längre.
Allt är endast skärvor utav det förflutna jag lämnat kvar...

... medan det faktiskt inte är så. Det är den raka, bestämda motsatsen. Känner mig inte, är
inte stark. Inte alls. Och jag är blind, kan inte se. Den enda människa som kan plocka upp
alla mina utsplittrade skärvor och försiktigt limma ihop, sätta dem samman igen, är han.
Ingen annan.