頁

"det är väl bara min mens, ingenting annat... det blir alltid på detta sätt varenda månad"

stod där framför den långa sträckan med kokböcker i den amerikanska bokhandeln igen.
Framför den asiatiska sektionen igen. Med blicken vandrandes på en och samma rad.
Fingertopparna vandrade och tog sig ett kliv från en bokrygg till en annan och till slut
fann jag det, det där lila tygomslaget med vita mönster föreställande ris.

visste inte vid exakt hur många tillfällen som jag stått där och hållit den där boken i
mina två händer och varsamt bläddrat mig igenom de där sidorna, men många var det.
Kanske lite alltför många då jag i allmänhet tappat räkningen. Åter igen blickade
jag på vardera fotografi tills blicken väl stannade till. Där kom den där maträtten igen,
den som påminde om hans favoriträtt lagad av hans mamma; stekta tomater med ägg.

"svårt att säga, men hon brukade alltid göra någonting där hon stekte ägg

tillsammans med tomater, vilket var så otroligt gott",

följt av den knutna näven och ett ansiktsuttryck vilket tycktes minnas vidunderliga ting.

det fanns så många bakgrundsliggande orsaker till varför jag varken handlat den där
boken eller låtit den vara efter en enskilda titt. Så många. Det fanns flera, mängder
av recept som jag utan tvekan kunde tänka mig laga. Det fanns allt tänkbart, tofu-
rätter utav alla slag, auberginerätter i kontrastfyllda färger. Maträtter och tekniker
vilka jag inte provat på ännu. Men... det var samtidigt en kinesisk kokbok. Jag såg
honom i den, i vardera sida, i vardera bild. Mina tankar flög iväg och vardera recept
fick mig att ställa frågan ifall han ätit någonting liknande då han själv var liten. Ifall
jag själv skulle ha lagat honom någonting sådant ifall jag inte den dagen skickat iväg
det där meddelandet till min bror, utan två veckor senare flyttat tillsammans med
honom till hans land. Det hade varit på ett och samma vis vardera gång jag hållit i den
där boken; den slet någonstans mig itu i två delar, kastade mig ned i ett enda djupt hav.

... men den här dagen gick jag faktiskt till kassan med boken, och handlade den.
Var och är fortsatt inte stabil, dessa överväldigande tidsvågor kommer fortsatt då
och då inuti mitt eget huvud... men kanske. Kanske kommer jag komma till att
kunna laga någonting ur den kokboken utan att få kallsup någon dag.

鏡

livet är fyllt av alla möjliga slags kontraster. Eller i alla fall mitt. Det finns inte en enda
avlång stig som man lugnt och rofyllt följer utan den minsta tanke, utan det finns dalar
och backar med. U-svängar och hastiga svängar.

och så möts jag av den där spegelbilden där, mitt i allting mig omkring. Är jag påklädd
och bär strumpbyxor är det inga som helst problem, utan det är när jag är hemma som
spegelbilderna vänder sig ut och in. Framför badrumsspegeln ovanför det gula handfatet
ser jag smala armar vilka är spikraka ifall jag sträcker dem nedåt, urgröpta i vissa
springor till områden då jag spänner till dem i nittio graders vinkel.

"japp, du vet vad hon sade. Bara att öka på ditt intag ännu mer...",

tills då jag kommer till helkroppsspegeln i mitt rum på baksidan av dörren eller spegel-
bilden som tålmodigt väntat på min balkongdörr. Låren. Låren, låren, låren... vad gör
de där låren där. Det hänger bara inte ihop. Ifall jag verkligen skulle vara alltför smal,
varför i hela friden skulle de där så kallade låren vara där, längs med alla möjliga
slags tankar och diskussioner som utlöper ifrån den tidspunkten. Argumentationer.
Interna slagsmål och ryt. Till slut pressar jag ihop ögonloppen med alla kraft jag har.

"du vet att detta endast är hallucinationer, Victoria.

Lyssna på armarna, lyssna på din kropp"

om det är någon jag borde vara kapabel att verkligen lyssna på, så borde det vara min
kropp, den vän jag haft längst. Den känns som om tom på krafterna. Hjärtat känns
som om det vore matt och svagt. Min koncentrationsförmåga är låg och ting fastnar
inte i mitt huvud medan det inre lexikonet stannar till. För att vara ärlig... är det hela
som ett tvåeggat svärd. Det är inte underhållande alls att fäktas med sig själv, det är
helvetet i sin fullaste glans. Och det stirrar på en där i det speglande glaset.

取り組み

ingen motion alls. Inga längre promenader och inte heller cykelturer.

 

det är lite konstigt... fastän jag inte varit ute i blåsten(vilken inte heller var alltför kall)

under en sådan lång tid, är det verkligen invecklat att skriva. Ett nätt grepp om den svarta

tuschpennan och det är som om hela min underarm ger ifrån sig ett gnäll. Och ett ynkligt

sådant på det. Det var likadant i onsdags efter att vi haft en 1,5 timmes lång vandringstur

under litteraturlektionen för att se området Anne Frank växte upp på... mer än en timme

tog det för mina händer att återgå till ett sansat beteende. Det känns som om mina armar

krampat under en hel timme och efter dess är uttömda på sina krafter.

 

"Hej Victoria,

Precis så menar jag: du ska inte motionera alls. Åk spårvagn eller ta dig fram på annat sätt än cykel eller till fots, det är skadligt att motionera eller röra sig för mycket om man äter otillräckligt, det påskyndar att muskulaturen bryts ner som ”bränsle”. Framför allt: kämpa för att öka ditt energiintag!! Låt inte ätstörningen ta makten igen!

 

Lycka till, sök om möjligt hjälp där du befinner dig, och se det inte som ett nederlag om du behöver återvända till Sverige för att komma på rätt spår."

 

gillar inte den där understrukna kombinationen av orden "nederlag" och "ändra planerna"

som min läkare använt sig av vid flera tillfällen då hon skrivit mig meddelanden. Det känns

nästan som om hon skulle förväntar sig att det kommer resultera i dessa. Tycker inte om

det. Vill inte heller läsa om. Jag tänker inte begå en förlust, utan om någonting kommer jag
att motbevisa dem med råge.

 

vill följa med till Prag, Irland och alla de andra utflykterna organisationen kommer anordna

åt utbytesstudenterna. Vill ta dagarna som de kommer. Och nu när jag äntligen är här
tänker jag inte tillåta någon att bara rycka ifrån mig det utan en enda kamp till försvars.
Så, ett ständigt grepp om min egen krage samt en kontinuerlig disciplin så att det bara
skriker om det. Djupa andetag, både in och ut. För den första gången kan jag väl allt säga
att det är blotta turen att jag inte hunnit handla mig ett lås till min cykel ännu, eftersom
att jag då kan använda det faktumet som orsak till att ta spårvagnen istället. Har inte
hunnit med att ordna det ännu. Bara det. Jag kan ordna den biten utan svårigheter,
så inga problem.

 

men dock så susar alltid den där ständiga oron där inne, djupt inombords. Fastän jag 

egentligen inte ens orkar bry mig, finns ändå dessa tankar där och blossar upp bakom

ryggen på mig. De kommer då det kommer till att lägga till människor, vilka jag just lärt

känna, som vänner på facebook. Varför är eftersom att det inte finns alltför många äldre

fotografier att se sedan hans svartsjuka tvingade mig att radera dem. Alla fotografier
utom yttersta få raderades och alla manliga vänner togs bort; andras fotografier taggades
jag bort ifrån och i slutändan var det endast fotografier på mig själv ensam som återstod.
Och det vandrar ofta in på mina tankestigar att "vad erhåller människor för något slags
intryck av den som endast har få bilder kvar, och på sig själv?". Det är väl detta som är en
av de skrämmande punkterna med att börja från och med noll igen på en obekant plats:

Ingen vet. Omedvetenhet kan leda till många slags intryck och övertygelser, vilka lika

gärna kan missleda en åt fel tankebanor.

 

man vill visa upp sitt allra främsta, ordentliga "jag" och inte vara svag. Inte bräcklig. Inget

drunknande i sig själv och sina djupt inpräntade känslor, i alla fall inte först av allting.

Vill inte vara hon som måste anpassa sig och lägga in minst fem måltider per dag eftersom

att ting annars inte går hand i hand, inte heller hon som fått ta sig multipla smällar och slag

i det förflutna; bara en ung kvinna som lever sitt liv och verkligen lever det. Helheten, och

inte någon enskild, negativt laddad detalj vilken präglar mig ut längs ramens alla kanter.