人間

det var länge sedan jag skrev här, rättare sagt ett halvt års tid. Vilket är en god
sak i sig. Och ting har förändrats till det mycket bättre vill jag tro. Jag skrattar
praktiskt taget var och varenda dag, sitter och argumenterar loss med grabbarna
i min korridor eftersom att det finns få ting vilka är roligare än det; vågar visa
mina operfekta sidor och stoltsera med dem. Är sann med mig själv och den jag
är, det som den tidigare nämnda människan aldrig gav mig utrymme till att vara.
Han som inte är mig värd. Och desto mer tid jag tillbringat nere i Lund, desto
större insikt har jag fått i min hela tillvaro och perspektivet ifrån vilket mina ögon
betraktar ting. Det har funnits så många ting vilka inte suttit där de bör sitta, så
mycket som inte stämt samman med verkligheten. Det där självupphållna skalet
behöver inte finnas där, trots allt. Du kan vara människa, du kan vara skör, utan
att någon nödvändigtvis kommer utnyttja dig till sin egen vinning. Det finns folk
vilka älskar dig för den du är, och desto mer fläckarna som gör dig din egen.
Och det är väl därför som jag gått med på att genomgå en behandling som
förhoppningsvis kommer hjälpa mig bearbeta och gjuta samman alla ting så
att de åter sitter ihop igen. Med riktiga människor vid min sida, som ser mig.

-- 

det finns så många udda ting; ting vilka man allt som oftast inte kan sortera in.

Ting, vilka lämnar en ståendes. Betraktandes. Reflekterandes inifrån och ut.
Det finns fortsatt så obeskrivligt många ömma punkter som jag ännu inte
rört vid, eftersom jag hittills inte varit medveten om att de ens fanns till.
Det skrämmer mig, för att vara ärlig. Får det att ränna kalla kårar i ryggen.

men på en och samma gång så känns det som att jag någonstans är redo.
Jag vill det, ställa mig upp och greppa taget om tjurens horn. Om djävulen.
Om det är någon som klarar av detta, så är det den jag är i nuläget. Den som
jag iakttar i min spegelbild. Jag tänker ta tillbaka allting som är mitt, och
omvandla det till någonting så pass mycket större. Och stoltsera.

jag vill öppna upp mig för den där människan, för honom. Till skillnad från
innan, då jag anammat alla mina krafter för att hålla mina sköra punkter bort
från andra människor... så vill jag visa honom allt. Mina ömma sidor, ting
vilka jag inte är stolt över. Alla dessa imperfektioner som gör mig till den jag
är. Vill att han skall kunna se mig, inifrån och ut. Och det är en känsla som
jag aldrig varit med om att erfara tidigare. På en och samma gång som den
skrämmer mig in i den djupaste kärnpunkten, fyller den mig med sensationer
av hopp. Får andetagen att kännas så otroligt lättare. Jag är inte van med 
människan som hans närvaro omvandlar mig till att bli. Jag vet inte hur jag
skall hantera denna brist på kontroll som jag upplever kring min kropp, sättet
på vilket den agerar på utan att låta sig styras av förnuftet. Att mina ord tar slut.
Att lättvindigheten får min kropp att gå överstyr med sömnlösa nätter, kinderna
att mitt i allting bli febrigt heta. Att jag blir allt mindre klok på den rådande
tillvaron. Känner mig fullkomligt tafatt.

men på en och samma gång handlar det om en helt annan brist på kontroll än den
som jag hittills konfronterats med. Momenten jag upplevt att omständigheterna
omkring mig hamnat utanför mitt grepp har symptomen av stressyndromet
blossat upp på en och samma gång; allting har blivit vitt. Kallt. Filtrerat för
mina ögon så att de inte kunnat se ordentligt... medan den här kontrollbristen
medfört dess polära motsats i dess plats. Istället sker det så mycket innanför
pannloben på mig så att jag inte kan beskriva det i ord. Allting värms upp till
den grad att mitt ansikte är alldeles upphettat. Koncentrationen är fortsatt ur
funktion, men på grund av att ögonen ser alltför många ting momentet de sluts
igen. Istället för att jag inte har kontroll över tillvaron mig omkring, är det min
kropp i sig som inte kan kontrolleras. Jag är blyg. Jag är ett fulländat nervvrak,
fullkomligt tafatt. Kan inte sova på grund av det ständiga reflekterandes kring
hur i hela friden jag kunde te mig på ett synnerligt genant sätt. Och fastän jag
alltid haft ett ständigt kontrollbehov, finner jag ändå mig själv vandrandes
närmare den där ömma punkten; dras till den. Jag är innerst inne skräckslagen,
samtidigt som denna rädsla får alla nervtrådar att bryta loss och mitt inre att
komma till liv. Samtidigt som den där människans ödmjuka blick gör mig trygg.

mitt i allting är man en människa. Mänsklig.

雰囲気

medan jag stod för att ta lite mer vatten bredvid kön hos il caffé idag, kom det
mitt i allting upp en nätt klädd medelålderskvinna till mig och utbrast ett

"åh, vad sött klädd du var!"

"v-va, menar du det?",

följt av att mina kinder smått hettade till sig medan hon själv log

"jättefin tjej"

satte mig ned efteråt och rörde inte en min ett tag, innan det spirade ett icke-hinderbart

leende längs mina läppar. Rörde vid vecken på min marinblå kjol och sträckte ut

armarna för att betrakta de tunna blusärmarna. Det kändes så fint. Så obeskrivligt

fint... för att sedan bli ett med en låg röst yttrat



"gullig",

emellan två yngre flickor vilka korsat järnvägen samtidigt som mig... till att en

barista på ett av mina stammisställen blinkade till mig medan han blötlade ett

melittafilter med kokande vatten. Och för att vara lite ärlig, så kändes, känns det...

fortsatt aningen udda. Fastän jag håller min blick riktad rakt framåt, så lägger
bakögat märke till hur en efter annan följer mig med blicken. Samtidigt som jag
inte ens gör någonting för att fånga den andres uppmärksamhet. Mängder med

rosande uttryck och uppskattningar; någonting som fortsatt känns som avlägsna

illusioner fastän det redan passerat över ett år sedan det att de inte fanns till.

--

"du ger ifrån dig en stämning av att du bär på ett högt värde, det var det

som slog mig som mest. Det är någonting sällsynt man inte ser ofta",

yttrade han vid något tillfälle under den första tiden vi var tillsammans.
Och längs med det kom förr eller senare bestämdheten om att min blick
inte skulle möta någon annan mans. Det hela gjorde honom neurotisk,
blossade upp i orosmoln vilka jag inte känt av innan dess. Fastän jag
gav mig helhjärtat in i försöket att inte låta mina ögon möta någon annans,
fanns ofta det där stadiga greppet om min hand för att signalisera till de
förbipasserande männen att det här var upptagen mark.

"ställ dig framför mig",

viskade han medan vi stod i det fyllda väntrummet på ett rullbandssushiställe
där människor var oundvikliga, följt av att jag lutade mitt bröst mot hans
magparti och huvudet mot hans bröstkorg. Han betraktade sig omkring, och
lade sedan ned hakan mot min hjässa. Under det momentet rörde det mig inte
det blekaste dugg att jag inte fick blicka män i ögonen; han var ju min.
Och jag hans. Den hela upplevelsen av att rama in varandra med kropparna
kändes så obeskrivligt trygg. Och medan jag själv tryckte till mitt eget grepp
om hans hand, bar jag alltid på det där innersta hoppet om att han inom kort
skulle kunna förstå att jag inte var ett hot. Jag skulle ingenstans, tänkte aldrig
någonsin tillåta någon annan att ta mig ifrån honom. Det var vi två. Bara vi.

jag gjorde ingenting fel; däremot gav jag för mycket eftersom att jag så ville
vara den bästa för honom. Ville vara en som han med glädje skulle visa upp
för sina föräldrar, vilka skulle älska mig tillbaka. Alltför osjälvisk hand i hand
med bristen på relationserfarenhet i och med att han var min första. Sedan var
inte han heller perfekt, utan långt ifrån det. Han var manipulativ, passivt
aggressiv. Ljög själv medan han alltid lyckades med att förvirra mig
så pass att jag kom till att tro på honom då han utbrast att jag själv ljög.
Egocentrisk. Narcissist. En som efter en liten första harmonisk fas endast
såg till sina egna behov medan mina tycktes vara i lika med noll. Och desto
längre tiden passerade, desto mer urholkad blev jag själv inombords; så pass
att jag skrev i min mobils noteringsblock att

"hitta tillbaka till dig själv"

men i slutändan var jag inte längre en individ, utan hans attribut. Han bestämde.
Det fanns inget som helst utrymme för mig att handla utan att först be om
hans tillåtelse. Alltid var det han som gick segrandes ut ur en argumentation,
ifall det ens fanns någon. Jag var ju själv medveten om att det skulle sluta upp
med blåmärken eftersom jag vågat trotsa honom, eller inte trott på honom,
som han brukade se det som. Fastän jag gav mitt allt... så fick jag i allmänhet
inte någon som helst rent osjälvisk gest tillbaka, och det gör mig så arg nu när
jag landat och kommit till att kunna se tillbaka med rationella ögon. Hur
mycket älskad en människa må vara, så har den inte rättigheten till att
behandla den andre som ett förbrukbart objekt.

--

det är verkligen först under den senaste tiden som jag börjat hålla med
uppfattningen om inifrån och ut, det hela om att en människas inre
sinnesstämningar präglar dess yttre. Känner man sig trygg i sig själv, så
syns det ända bort till andra människors synfält. Denna sträckta hållning,
med de vidgade pupillerna vilka säger att man inte är gjord av vassa taggar.
Det, att man faktiskt kan skratta utan att en tyngd av överväganden hamnar
där emellan. Det är normalt att se folk i ögonen medan man pratar med dem,
det är vett och etikett. Det är härligt med en människa som kan skratta gott.
Det är en sådan som jag vill vara. Och det är en sådan som jag är.

och det hela med att kunna skratta helhjärtat momentet sinnet tillåter en till det
funkar dessutom som en slags ventilation med. Det lyfter upp på ett lock; ett
lock vilket annars kan ha legat ett tag över alla dessa ackumulerade känslopartier.
För hur mycket jag än lovar och säger åt mig själv att inte tänka på honom, så är
det en ganska så oundviklig akt i sig; man kan inte med sina händer pressa ned
minnesskepnader vilka flyter upp till ytan. Det går bara inte, utan istället sipprar
det upp genom fingrarna, rundar förbi händerna. Och det kväver en, håller en
nere nog för att en dag under täcket skall kännas mer än lockande. Så finns det
under tillfället någonting som lockar mina skrattgropar, så släpper jag taget om
dem utan hesitation. Fastän ting tidvis håller mig fast bakifrån, kan det vara en
fröjd att för stunden endast rikta fokusen mot någonting i nuet.



さようなら、アムステルダム

det har alltid inneburit blandade känslor momentet jag återvänt till Norden och
all den tid vilken kretsar det omkring. Ett uns av sorg, en handfull av förväntningar...
omfamnat av denna bisarrt överväldigande separationsångest; för det blir ju alltid så,
att man mitt i allting faller ned i detta vida medvetandet om vad som var så mycket
bättre på en plats, att gräset alltid tycks vara grönare på den andra sidan.; i alla fall då
den där separationsångesten förstärker allting. Och fastän jag för månader sedan
själv uttryckte mig att jag var "less på Nederländerna", att jag ville hem... så kom det
självfallet så mycket där på slutet. Ting händer. Folk visar upp sig med. Då vissa ting
landar ned bit för bit så uppenbarar sig någonting annat. Någon yttrar orden

"jag kommer att sakna dig...",

och, ja, då känner man sig som en tickande emotionell bomb. Då står man där med
ett brett leende på läpparna i hopp om att det döljer det egentliga innehållet av en.
Den hastiga takten tills hörnet rundats, följt av att man går med de ytterst långsamma
stegen till spårvagnen eftersom att man djupt inombords inte vill släppa taget.
Om staden. Om allting. På något sätt och vis... är det så att man, först då medvetandet
ligger på plats, lägger märke till de där karaktäristiska detaljerna av staden vilka man
tagit för givet men ändå rent av älskar. Detta med att alla tunna byggnader pressade
emellan varandra antingen lutar sig fram eller bak... till det att nästintill alla barn har
bedårande röda lockar. Att man kan ta sig exakt överallt bara man satt sig ned på
cykelsadeln. Med mera, med mera. Så ja, det upplevdes svårsmält att separeras från
Amsterdam. Även fastän de sålde belgisk choklad på Schiphol och kvinnan bakom
disken i hemlighet bjöd mig på en hallonpralin då jag velade kring ifall det var för
dyrt eller inte. Även fast jag längtade efter mina nära i Stockholm

fastän det alltid tycks ha gått långsamt framåt... känner jag ändå att den här halvårs-
vistelsen i Amsterdam verkligen var det bästa jag kunde ha gjort. Detta med att
endast ta allting från och med början igen, att ta det första steget från noll. Inga
minnen inpräntade i marken, utan att man kan själv vara vem i hela friden man vill.
Inga minnen av Ryuu fanns inpräntade i staden, ingenting som rentav kunde relateras
till honom. Ingenting som kunde associeras med örfilar eller sparkar mot tinningen.
Men självfallet triggade mina sinnen till sig momentet jag talade engelska med andra,
medveten om att jag förr eller senare skulle råka uttrycka någonting på ett udda sätt.
Jag gick och lade mig utmattad om kvällen och vaknade likadan. Under den första
tiden rasade jag i vikt, skakade i hela min kropp utav en yttersta utslitenhet. Allting
tycktes pressa ned mitt huvud och hålla det under ytan. Allt, medan jag log och
endast förklarade att jag sovit lite för lite. Gick inte ut och drack varenda helg eftersom
att min kropp krävde sin sömn. Kände inte för att vara med på de flesta fotografierna
som togs, vilket slutade med att vissa utbytesstudenter hade hundratals taggade bilder
och jag få. Bar under den större delen av tiden på den där ständiga ängsligheten om vad
folk skulle tänka då jag inte hade oändligt många fotografier på FB fastän jag
innerst inne inte brydde mig om den hemsidan så mycket. Samtidigt som jag självfallet
inte tänkte yttra orden om att "mitt ex var sjukligt svartsjuk och på grund av rädslan
jag hyste gentemot honom, raderade och taggade jag av nästintill alla fotografier. Tog
bort alla mina manliga kontakter". Det var meningen att jag inte skulle behöva tänka
på honom, samtidigt som det inte direkt var någonting man ville skylta med.

men som sagt, bit för bit... så kunde jag lägga märke till att ting landade. I synnerhet
under de senaste två månaderna. Blev mer medveten om vem jag själv är som människa.
Lärde mig själv att ta allting med en nypa salt på en och samma gång som jag blev
alltmer kapabel till att låta människor komma mig nära. Hans återstående närvaro kom
stegvis till att tappa sin laddning i mitt sinne. Jag behövde inte vara rädd längre. Han
var inte längre här. Han betraktade inte längre vardera minsta steg som jag tog. Jag var
på min egen hand. Jag bestämde över mitt eget liv och kunde ta mina egna beslut. Insåg
att jag faktiskt kunde följa min egen magkänsla och släppa taget.

och en människa fick mig att återkomma till medvetandet om vad jag egentligen brann för.
Någon som inte ens är medveten om det, som inte vet någonting om mitt förflutna och vad
jag har i mina fotspår. Utan endast satt vi ofta där mitt emot varandra och pratade med en
blygsamhet på en och samma nivå.

"så varför ordet "kastanjer"? Har det någon särskild innebörd för dig?"

"innebörd...?",

följt av ett mumlande om att jag alltid använt det ordet till allt möjligt och lite generade.

"lite svårt att förklara, men... jag har alltid tänkt att det kan symbolisera att... 
människor tenderar att vara hårda på utsidan, vassa... men kommer man 
innanför det vassa skalet, så finns det en söt, mjuk insida"

han log medan jag kände mig obeskrivligt generad. Attans att jag fumlade ut en sådan
vag förklaring, jag hade ju kunnat uttrycka det så mycket bättre..., på en och samma gång
som det värmde att han ens funderat på att ställa mig den frågan. Fastän mitt sinne efter
den där destruktiva relationen fram tills dess alltid stött ifrån sig då det kommit till att
konversera med män, kunde jag sitta och prata med den människan. Och rentav koppla av.
Att det kunde kännas så fridsamt att skratta och på en och samma gång blicka någon annan
djupt in i ögonen. Till det att man i bakögat lade märke till att han betraktade en på håll
och log med en då man vände sig om och slog ett möte med blicken. Det var udda. Jag
hade med säkerhet aldrig skrattat öppet och lett emot en människa jag känt under en sådan
kort tid. Det fick mig att känna mig själv så levande, som om någonting släpptes taget om.
Att mina vingar hade tryckt sig loss ifrån den där burens galler. Jag var fri, till slut. Fri.

 

dessa regniga gator med karaktärsfulla hus i mitt hjärta.

 

gick under den sista kvällen tillsammans med några vänner till sky lounge

för att ta en avskedsdrink tillsammans, med en perfekt vy över staden.

 

mitt sista fotografi på mig själv i Amsterdam blev ett där jag log på riktigt,

omringad av de finaste människorna.

歩

snart är det maj och det har snart redan passerat en månad sedan årsdagen för hans
första slag på min kind. En och en halv månad kvar tills det passerat ett år sedan
den där morgonen jag klev ut genom dörren till vår lägenhet för att hasta mig iväg.
Så jag tänkte reflektera lite kring ting i allmänhet. Uttrycka ett antal tankar.

--

innan denna vårtermin är slut här nere i Amsterdam, har jag fyra akademiska essäer,
samt tre tentor att ta itu med. Egentligen skulle det endast ha varit tre och två, men
mitt stressyndrom sedan den där perioden i fjol blossade åter upp igen följt av att den
pressade ned mitt ansikte under ytan under en lång tid. Så, två stycken av dem är i andra
ord omskrivningar.

i fredags då jag satt i min handledares kontor var det första han gjorde att lägga alla
papper på en hög och räcka över dem till mig, sägandes att det bästa skulle vara ifall
jag först av allting bläddrade igenom dem på egen hand och noterade korrekta gentemot
inkorrekta svar. Så med alla involverade pappersark i min famn, satte jag mig ned i
personalens kafferum och kavlade upp ärmarna för att bli mentalt redo. Det skulle inte
vara några som helst konstigheter, utan endast fakta. Ingenting udda. Men. Fastän jag
visste vad jag hade att förvänta mig, kom det ändå som en chock momentet jag vände
det första bladet. I vissa sektioner gapade det tomt; vissa nedskrivna meningar förstod
jag inte ens innerbörden av och i andra fanns det helt bisarra verb placerade inom
fullkomligt opassande områden... och det var mina ord. Självfallet hade jag sett mina
egna signerade tentor förr, men den här tentan var av sitt eget slag. För mitt framför
ögonen på mig, låg det ett skriftligt bevis på vad mitt posttraumatiska stressyndrom
faktiskt gjorde mot min kropp. Inget ömt rörande omkring kanterna, utan rakt på sak.
Det påminde om mitt första samtal hos kvinnojouren i Stockholm, under vilket kvinnan
framför mig konstaterade att "din pojkvän utförde sexuella övergrepp på dig", utan att
varken blinka eller säga det försiktigt. Det var inte så att jag gick sönder av hennes
faktumställande; utan i kontrast, kändes det skönt att endast få ren och skär ärlighet
yttrad ansikte mot ansikte. Även fast ärlighet tidvis kan få en att bli smått omtumlad.
Så momentet jag såg de där ytterst kritiska dokumenten, föll inte taket samman över
mig; utan istället drog jag in mig ett djupt andetag vilket jag sedan andades ut.
Nu handlar det bara om att visa de där människorna vad du går för.
Du klarar det. Det, tillsammans med en smått knuten näve.

--

fastän det är en sådan lång tid sedan sist, korsar Ryuu mina tankar vardera dag; han finns
där vardera morgon och kväll. Då jag väl öppnar mina ögon det första jag gör och innan
jag slutit dem för kvällens sista gång. Rätt så ofta blossar faktiskt tanken upp om att "tänk
om han skulle stå där vid de snurrande dörrarna då jag kommer till universitetet idag".
Den tanken är i lika med vardag. Och allting, alla tankar har sina egna vinklar och aspekter.
Det kan handla om minnen om att ligga i en omfamnande varm bröstkorg, en doft.
Likväl övermannas jag inombords ofta av rädslan för att yttra någonting udda, eller
kanske misstänksamt i hans öron, och därmed bli förhörd av den jag samtalar med.

för att vara ärlig, upplevs det ofta som om jag vore inlindad i en enda paradox där
ingenting går ihop med det andra. Jag har blivit alltmer kapabel till att betrakta det
mesta med en objektiv lins i mitt öga, men samtidigt sitter känslorna fortsatt kvar
på ett och samma ställe som förr. Den där avsaknaden finns med mig där, hela tiden.
Varenda dag. Män är bara män. De kan bära på ett attraktivt yttre, men ingenting mer. 
De består endast av ett skal..., så jag får lov att påminna mig själv varenda dag som
går om att "jag skulle inte ha varit kapabel att knyta upp de uppsnörade problemen
han drogs med, inte han heller", "hade jag stannat vid hans sida hade jag förr eller
senare förlorat mitt eget liv". Men ändå vill man förstås alltid tro, man vill alltid hålla
sig fast vid hoppet bara för att. Fastän människan korsat linjer och brutit regler. Man
vill vara den tålmodige som väntar och litar på en. Fastän särskilda ting går inte i
hand med varandra.

--
 

det må låta konstigt i andra människors öron, men jag hatar inte honom. Fastän han
misshandlade mig under timmar och var svartsjuk till den grad att vi båda i slutändan
blev ytterst lidande. Andra kan säga att han förtjänar att brinna i helvetet,
eller att de skulle döda honom ifall blickarna möttes, men det kan inte jag.

han brukade alltid understryka tankesättet om att "desto mer en människa är kapabel
att hata, desto mer är den kapabel att älska", samt det omvända. Hat och kärlek var i
lika väst och öst. I hans ögon var det så att kunde en människa sträcka sig långt åt en
riktning gentemot en människa, kunde den räcka sig lika långt åt den motsatta riktningen
gentemot andra; medan den som inte kunde det låg kvar på den likgiltiga linjen i mitten.
Någon grå, ytterst omänsklig människa i hans ögon. Någon som var känslomässigt flat.
Så för att jag skulle vara förmögen att älska honom så som han älskade mig, var jag
alltså tvungen att lära mig hata människorna från "utsidan" som förtjänade det. Fanns
inget annat. Han ville ha en sådan uppenbar distans som möjligt.

men jag betraktar, betraktade inte ting på exakt samma sätt som honom. Inte alltid.
Hat förbrukar endast ens krafter; man tjänar i slutändan ingenting på att hålla fast vid det.
Skulle hatet vara ett nödvändigt element skulle någonting faktiskt sitta väldigt fel till.
Vart kommer allt detta hat ifrån, egentligen. Varför tycks de flesta individer omkring mig
understryka det att jag bör uttrycka hat. Förstår bara det inte. Och som svar till de andra människornas råd om att jag borde känna åtminstone detsamma som dem gentemot honom,
så är det antingen eller; hat och kärlek är varandras raka motsatser och man når inte dem
båda med fingertopparna hur mycket man än sträcker på sina armar. Man kan inte hata en
man älskar. Så visst, jag kan vara tokrasande på honom ibland, fantisera om att kasta ting
mitt i hans ansikte vid tillfällen då en yttersta vrede åter flyter upp till mitt medvetande.
Skrika tills det att mina stämband vissnar sig till. Men... jag kan inte hata honom. Han
betyder alltför mycket för mig. Så mycket att det inte finns beskrivande ord för det hela.
Det finns ting vilka kan skifta i form, medan andra tycks vara permanenta.

 

--

 

så som sagt är det inte endast att blicka vidare, utan allting från tidigare tider präglar en

människa efteråt med. Och ett år är inte mycket då det kommer till passergångar heller.
Dock, då det kommer till innehåll. Jag känner att... jag, sett ifrån särskilda aspekter,
är starkare nu. Har blivit mer av en optimist som ser misslyckanden och motgångar
som nödvändiga byggstenar av lärdom; världen faller inte samman längs med det att
man faller omkull. Tänker på att unna mig själv mer nu än vad jag gjort innan och
sätter min kropp som prioritet ett då den känner sig svag. Stöttar mig själv och släpper
inte taget om de tankar jag känner att jag vill stå för. Behandlar mina svagheter och
styrkor med respekt, helt enkelt. Dessa ting, vilka hamnade i skymundan då han tog
till sig allt rampljus som fanns till. Man skall aldrig glömma bort uttrycket om att

 

"du är huvudrollen i ditt eget liv".




 

取り組み

ingen motion alls. Inga längre promenader och inte heller cykelturer.

 

det är lite konstigt... fastän jag inte varit ute i blåsten(vilken inte heller var alltför kall)

under en sådan lång tid, är det verkligen invecklat att skriva. Ett nätt grepp om den svarta

tuschpennan och det är som om hela min underarm ger ifrån sig ett gnäll. Och ett ynkligt

sådant på det. Det var likadant i onsdags efter att vi haft en 1,5 timmes lång vandringstur

under litteraturlektionen för att se området Anne Frank växte upp på... mer än en timme

tog det för mina händer att återgå till ett sansat beteende. Det känns som om mina armar

krampat under en hel timme och efter dess är uttömda på sina krafter.

 

"Hej Victoria,

Precis så menar jag: du ska inte motionera alls. Åk spårvagn eller ta dig fram på annat sätt än cykel eller till fots, det är skadligt att motionera eller röra sig för mycket om man äter otillräckligt, det påskyndar att muskulaturen bryts ner som ”bränsle”. Framför allt: kämpa för att öka ditt energiintag!! Låt inte ätstörningen ta makten igen!

 

Lycka till, sök om möjligt hjälp där du befinner dig, och se det inte som ett nederlag om du behöver återvända till Sverige för att komma på rätt spår."

 

gillar inte den där understrukna kombinationen av orden "nederlag" och "ändra planerna"

som min läkare använt sig av vid flera tillfällen då hon skrivit mig meddelanden. Det känns

nästan som om hon skulle förväntar sig att det kommer resultera i dessa. Tycker inte om

det. Vill inte heller läsa om. Jag tänker inte begå en förlust, utan om någonting kommer jag
att motbevisa dem med råge.

 

vill följa med till Prag, Irland och alla de andra utflykterna organisationen kommer anordna

åt utbytesstudenterna. Vill ta dagarna som de kommer. Och nu när jag äntligen är här
tänker jag inte tillåta någon att bara rycka ifrån mig det utan en enda kamp till försvars.
Så, ett ständigt grepp om min egen krage samt en kontinuerlig disciplin så att det bara
skriker om det. Djupa andetag, både in och ut. För den första gången kan jag väl allt säga
att det är blotta turen att jag inte hunnit handla mig ett lås till min cykel ännu, eftersom
att jag då kan använda det faktumet som orsak till att ta spårvagnen istället. Har inte
hunnit med att ordna det ännu. Bara det. Jag kan ordna den biten utan svårigheter,
så inga problem.

 

men dock så susar alltid den där ständiga oron där inne, djupt inombords. Fastän jag 

egentligen inte ens orkar bry mig, finns ändå dessa tankar där och blossar upp bakom

ryggen på mig. De kommer då det kommer till att lägga till människor, vilka jag just lärt

känna, som vänner på facebook. Varför är eftersom att det inte finns alltför många äldre

fotografier att se sedan hans svartsjuka tvingade mig att radera dem. Alla fotografier
utom yttersta få raderades och alla manliga vänner togs bort; andras fotografier taggades
jag bort ifrån och i slutändan var det endast fotografier på mig själv ensam som återstod.
Och det vandrar ofta in på mina tankestigar att "vad erhåller människor för något slags
intryck av den som endast har få bilder kvar, och på sig själv?". Det är väl detta som är en
av de skrämmande punkterna med att börja från och med noll igen på en obekant plats:

Ingen vet. Omedvetenhet kan leda till många slags intryck och övertygelser, vilka lika

gärna kan missleda en åt fel tankebanor.

 

man vill visa upp sitt allra främsta, ordentliga "jag" och inte vara svag. Inte bräcklig. Inget

drunknande i sig själv och sina djupt inpräntade känslor, i alla fall inte först av allting.

Vill inte vara hon som måste anpassa sig och lägga in minst fem måltider per dag eftersom

att ting annars inte går hand i hand, inte heller hon som fått ta sig multipla smällar och slag

i det förflutna; bara en ung kvinna som lever sitt liv och verkligen lever det. Helheten, och

inte någon enskild, negativt laddad detalj vilken präglar mig ut längs ramens alla kanter.

窪み

jag vet inte varför... men det är som om min kropp hamnat i ett chocktillstånd. Blickar
man tillbaka till tiden i Japan hade jag alltid honom vid min sida. Vi sov tillsammans,
vi åt alla dessa mänger av måltider som jag lagat till. Hemma hade jag alltid mina
nära och familjen nära. Men fastän jag har delar lägenhet med de finaste människorna
här nere i Amsterdam, är det som om ett gapande hål. Någonting fattas, det är någonting
som inte räcker till. Som om vinden blåser igenom en. Och att man är så oförnekande liten.

har alltid tyckt om att gå omkring, spatsera på min egen hand. Detta med att stå timtals
i de allra största bokhandlarna som finns till hands. Eller att sitta ensam med en bok.
Men det är först nu som jag verkligen börjat lägga märke till aningarna att jag är
smått beroende av att ha någon vid min sida. Annars känns det tomt. I slutändan blir det
att man sitter där med särskilda låtar strömmandes igenom öronen. Fyra gånger i rad...
och nästintill alltid sådana som leder mig in i äldre tankestigar. Minnen. Och honom.

på en och samma gång som jag ibland inte har utrymmet till att blicka tillbaka, i och
med allting som sker omkring, kommer det ibland över mig. Och hårt, som om jag
skulle ha dåligt samvete över att ha släppt taget om dessa tankar om än bara en sekund.

"det tar tid att komma vidare och att släppa taget om

sådana här relationer, det tar sin tid",

yttrar flera människor mig omkring. Och sant. Det tar sin tid. Men bara för att det känns
tungt, ibland även överväldigande så... tänker jag inte titta åt andra människor på det
sättet. Jag behöver inte det, vill inte det. Mina känslor är fortsatt desamma, hur man än
vrider och vänder på dem. Jag kan inte omfamna komplimanger jag får av andra män,
vill inte det heller utan känner luft. Istället för att vara beroende av en annan människa än
honom... så är jag hellre på min egen hand och lutar mot min egen axel, är självständig.
Jag behöver mig själv, och då skall jag även räcka ut min ena hand mot den andra.
Tänker inte ha alltför bråttom och framför allt inte rusa fram bara för att, utan endast
spatsera längs med de belysta kanalerna i min egen takt.

反省

imorgon kommer jag att vakna tidigt för att förbereda mig. Att putsa mig själv från
topp till tå, låta hårinpackningen stanna kvar tills halvtimmen redan passerat.
Min klänning i svart spets som väntat på mig i två veckor, till klackarna ifrån Hope.
Mitt i allting har ett långt år i sig nästintill kommit till sitt slut.

skall man sammanställa året 2013 i sig... är det året som varit främst i det mesta.
Det mest utmanande, det mest bittra, mest ärrande... men samtidigt det mest
givande året av dem alla. Faktiskt. Det finns ganska så många människor som sagt
till mig att "det bästa skulle ha varit ifall du inte alls åkte till Japan", samtidigt
som jag inte håller med. Hur udda det än må låta enligt vissa, så ångrar jag mig inte.
Inte i det minsta. Eftersom att utan det här årets gång, skulle jag inte ha varit den
människa som jag är idag. Under året har jag växt mer som människa än vad jag
gjort under vilket trippelår som helst. Man kan inte allt. Man vet inte allt heller för
den delen. Utan man känner sig fram med fingertopparna, möter hinder likaså dörrar.

jag blev kär, milalängder längre än att bli blott förälskad. En människa fick mig att
le mitt fullkomligt genuina leende utan virvlande tankar, fyllde på mina kunskaper
angående Kina kanske 150 gånger mer än vad de rymde i fjol. Jag lärde mig konsten
att lita på min magkänsla och dessutom följa den, någonting som alltid varit ett enda
mission impossible förr. Blev kapabel till att vara trotsig på riktigt och ryta emot då
jag tyckte att någon trampade på min tröskel. Genomgick vissa erfarenheter vilka både
var för tidiga och tärande för själen, men vilka jag ändå kommer hålla om i min famn
livet ut. Det känns som om det här året är det under vilket jag lärde känna exakt
vem jag själv är. Och tycka om mitt jag.

att inte kunna sova väl, att drömma mardrömmar. Att känna ångest kring maten
och mitt i allting vara ängslig igen. Det är endast detaljer, enskilda komponenter
och inte allt. Tänker inte låta dem besegra mig, hur mycket de än kan tyckas lamslå
mig. Allting tar sin tid och det handlar om att unna sig den. Det är man värd.

歪み

åter igen dessa avvikanden. Ofta vill jag verkligen skriva, samtidigt som det alltid tycks
komma någonting som helst i vägen. En rädsla för att vara det minsta negativ.
Utmattning då jag min sömn alltid tycks lyckas med att hålla sig undan ifrån den
djupa nivån. En brist på kraft vilken får min hand att vika på sig efter femton
nedskrivna ord. Rader utav texter som helt enkelt inte vill fastna i huvudets förråd.

ändå syns det inte alltför mycket på min utsida då det endast handlar om att vara
medveten om att le. Samtala som alltid tillsammans med de i min universitetsklass
då vi skrattar i samma takt. Hålla pli på hållningen. Jag kan det. Erfarenheten som
en lite alltför smal flicka under mina yngre år har gjort mig till en expert i
kamouflage. Ingen kan se, ingen kan lägga märke till det. Ingen kan lägga
märke till sprickorna så länge som man spacklar över dem ordentligt.

efter ett samtal som handlat om en del av det under min tid i Japan, slutade jag upp
med att ligga hopkurad i min säng under hela kvällen med endast julstjärnan i fönstret
lysandes. Mitt huvud höll på att spricka, och det högg som om knivaggar i min magmun.
Vred jag det minsta på mig, var jag övertygad om att jag skulle spy. Min kropp tycktes
skrika och i allting hade jag haft mitt introduktionssamtal med vad man kallar för migrän.
Tingen kommer, ett efter ett annat som om på led. Och.

det spelar ingen roll att jag inte kan sova, ingen som helst roll att min kropp upplevs
som sliten... de finns fortsatt där, och med en och samma styrka. Hur lång tid det
än passerat mig förbi. Känslorna. Alla dessa emotionella punkter på insidan av mig.
Vill se honom. Vill att han skall se på mig. Saknar hans berörelse, lukten av hans
kropp som alltid fanns där då jag lutade mitt huvud emot den andra axeln. Den som jag
inte kunde få nog av. Känslan då jag satte mina fingrar emellan hans två skulderblad.
Det är som om mina sinnen driver med mig, lurar in mig i hörnor. En efter en till.
Ibland ser jag det framför mig då jag sluter mina ögon. Att han mitt i allting, en dag
skulle stå där ute på gatan. Att han skulle stå utanför porten då jag passerat den.

愛読

med en inlämnad lingvistikessä på över tusen ord och annat genomfört, var det
dags att göra någonting för mig själv. Det fick bli en vegetarisk kokbok denna gång.
Stor och dyr nog för att bli kvarståendes på hyllan, och ändå fick den mig att titta förbi Akademibokhandeln vid åtminstone tolv tillfällen bara för att. I synnerhet kokböcker
tenderar att fästa sig på mitt huvud. Det räcker inte med en. Vet inte exakt varför,
men ifall det är någonstans som jag trivs så är det i en bokhandel. Att vara omgiven av
väntande böcker är som att få en enda stor kram. Kan stå där under timmar och bläddra
så mycket som jag bara känner för, vilket jag också gjorde i Tokyo. Bokhandeln T-Site var
den sjunde himmelen för mig under regniga dagar eftersom det dessutom fanns ett
Starbucks mitt i det hela.

Världar i olika skepnader uppenbarar sig, beroende på just vilken bok man slår upp.
Handlar man den blossar det upp en varm känsla inombords med. Så det fick lov att
bli den där kokboken, vare sig jag redan hade över femton japanska(exklusive svenska)
kokböcker som det var eller inte. Det är dags att komma ut ur hörnet och uggla ned mig
själv i matlagningen igen. Kanske inte fyra rätter som då jag fortsatt bodde i Japan,
men steg för steg. I min egen takt. Tillsammans med mycket film.

 

霜

ibland, eller rättare sagt ofta ifrågasätter jag ifall jag verkligen är stark. Ibland tvekar jag.

I natt... drömde jag att det var någonting jag bar på en stark ångest längs, något beslut jag

tagit. Minns inte exakt vilket det handlade om i den drömmen. Då, mitt i allt detta,

fanns det en del av mig själv som puttade på och lade sin hand på min ena axel. En

människa som sade att "det här då, det är inte så illa, eller hur?",

"tycker att det ser riktigt utomordentligt ut, så försök med att inte ängsla dig så mycket".

"det kommer att gå fint". Det var en rätt så märklig känsla, att få ett stöttande tryck

bakifrån min rygg. I synnerhet då det vanligtvis tycks handla om att hålla tillbaka för

att någonstans inte brista isär. Välla över. Krackelera. Gå ned i ett enda stort kras.

 

under förmiddagen tog vi alla här hemma i kyrkbyn en promenad över hästhagarna, dit vi

alltid tagit med oss hunden då den fortsatt var vid livet. Temperaturen hade fallit ned

ordentligt och fastän alla dessa lager med tyg, lyckades kylan komma in en på skinnet.

Himmelen var dov med alla dess moln. Frosten hade täckt allting så in i det smalaste

strået. Tog mig ett andetag och fick mig ett bevis på att jag fått andas ut moln en frostig

förmiddag igen. En sak som jag önskat, och sedan fått i uppfyllelse.



 

 

 

 

清潔

ibland vet man vad man skall skriva, ibland tar det stopp. Ibland känner man sig som en
slags Karl-Alfred efter tjugo doser med spenat, medan det dygnet efteråt upplevs som åska
med flera moln på led. Du känner dig som om fullkomligt på topp i och med din
effektivitet, fram tills den punkt då den inte tyckts räcka till. Då känns det katastrofalt,
som om du faller ljudlöst nedför en ravin inom din inre sinnesverksamhet.


mitt i allting fäste min blick sig vid det faktumet att badrummet såg vedervärdigt ut.
Damm, fläckar över spegeln. Visst att det alltid slutade upp med det utseendet då min
äldre syster sovit hemma någon natt, men den här gången hade jag inte ordnat till.
Istället hade jag lämnat det exakt som det var då jag kommit in. Det var endast en
minimal detalj då mitt huvud var upptaget i mina egna djupa funderingar och
överflödanden. Men det handlade inte om att jag inte brydde mig, inte alls. Till dess
motsats fick det mig att må förjävligt. Rastlös. Obenägen att ens kunna koppla av.
Ställde mig framför spegeln och betraktade min egen avspegling. Sade inte ett ord.

----

"kan du komma hit?"

momentet jag rest mig upp och ställt mig framför honom vid dörrkarmen bredvid
kylskåpet, höll han upp två engångspåsar med ketchup som var kvar sedan han beställt
hem hamburgare en dryg veckan innan dess. Temperamentet tycktes ha nått sin botten.

"är det någonting fel?"

 

"dessa. Hur länge har de legat här?"

 

"... en vecka... en vecka skulle jag tro.

Sedan du sist beställde hem från Freshness Burger"

 

"... och vi har inte direkt använt dem, eller hur?

Vad är det då ens för någon mening att ha dem kvar?"

 

"jag vet inte, du brukar ju vilja ha lite mer ibland. Sedan är det väl

också ändå bortkastat ifall man slänger bort dem direkt"

du har ju också påpekat om att inte slänga i onödan...

 

"men varför lade du dem på kylskåpet?"

 

"... därför att de då syns väl. Vi har ingen låda att lägga dem i, så annars skulle de

glömmas bort och bli gamla, eller hur? Varför gör du det till en sådan stor sak?"

 

"och har du ens SETT hur kylskåpet ser ut? Om du tittar där, över kylskåpet och under

toasterugnen som står ovanpå? Damm... ser fan helt förjävligt ut här.

Och vad i hela friden tänkte du då du lade dem där egentligen?

Har du någonsin tänkt på att toasterugnar ger ifrån sig värme då de hettas upp?"

 

"n-nej, det hade jag faktiskt inte...

det var inte så kluvet gjort av mig. Jag borde ha tänkt-"

 

"-du tänkte alltså inte alls på det? Alltså, jag förstår det inte... ifall du inte ens klarar av

någonting så pass fundamentalt som detta, hur i hela friden skulle du då kunna vara

kapabel att ta hand om barn i framtiden!? Ta hand om familjens ekonomiska ansvar?"

 

"för guds skull, hur långt tar du detta egentligen...? Jag gjorde ett litet misstag-"

 

"förstår fan inte detta! En japansk kvinna skulle aldrig låta köket bli smutsigt på något

enda sätt, det är ju kvinnans himmelrike, för guds skull! En plats som hon i vanliga

fall försöker hålla mannen borta ifrån - och nu besegras du av en MAN!"

"..."

inombords var jag kluven itu. En part upplevdes som körd ned i marken och undermålig,
medan den andra ville slå igenom ett hål i väggen intill. Jag var inte en japansk kvinna,
skulle aldrig vara det heller. Jag var en svenska, en som står upp för sig själv. Tänkte
aldrig vara en slags mänsklig bichon frise, som gör allt för att vara söt och behaga med
en viftande svans, som ut i helvete heller...

 

"... jag-"

 

"-SKÄMS DU INTE SOM KVINNA ELLER...?!"

det var den första gången som jag fått dessa ord riktade in i mitt ansikte. Och av en man
på det hela om någonting. Innan jag träffade honom, hade jag däremot dock ofta fått
påpekanden om att jag var lite alltför prydlig och pedantisk. Hade alltid fått höra ord om
att jag var ordentlig ifall någonting. Men i det fallet som rådde under nuet, var det kanske
inte den klokaste av mina handlingar hittills att streta emot och trotsa. Vem vet. Säg det.
Då framkallades det vart eftersom blåmärken tvärs över mina smalbens framsidor.
Men faktiskt... hade det faktiskt upplevts som mer smärtsamt i min själ efteråt ifall jag
inte stått på mina egna två fötter och hållit mig fast vid mina egna tankar. En kvinna skall
inte alltid behöva ta emot, ty hon är också benägen att ge tillbaka. Stå upp för sig själv.

kanske var det också därför min kropp fastän det ostädade badrummet nu inte satte sig i
handling. Eftersom att den kunde. Den kunde vara, låta ting vara. Min kropp tycks ha
kommit in i en slags trotsande fas, eftersom att den kan och tillåter det. Den är mänsklig.