torsdag 27 februari 2014

Six and Sons

nästa ställe i ledet med fikaställen är "Six and Sons", beläget borta på Haarlemmerdijk.
 
 
 
likt kafé String på Södermalm är alla möbler till salu, medan muggar och kompani är
desamma som i affären på den nedre våningen. Där finns det utöver porslinsserviser
i marint motiv Sandqvistryggsäckar och annat den genomsnittlige manlige hipstern
gott skulle önska sig.

 
 
kyckling- och avokadomacka fick det bli. Och dessutom ett praktexemplar på hur en
macka skall serveras i Amsterdam... med potatischips vid sidan av. Det tycks aldrig stå
på menyn att chipsen ingår, så jag antar att det närmare bestämt är något av en norm här.

 
 
menyn är skriven på nederländska, men det är inga problem då personalen med glädje
översätter det oförståeliga åt en. Likt de flesta kaféerna i Amsterdam är det endast
mackor som finns som tillgängliga lunchalternativ och bakverken är få. Deras
hembakade "hummingbird cake" sägs vara väldigt omtyckt av kunderna dock.
 
 
adress: Haarlemmerdijk 31, Amsterdam
 
 
hur att ta sig dit: stig av hållplatsen Martelaarsgracht, en hållplats från centralstationen
med spårvagnen på exempelvis linje 5. Vandra i riktningen bort från centralstationen
och sväng in till höger där det skall stå Nieuwendijk på gatuskylten. Vandra längs
gatan, över kanalen och du kommer nu befinna dig på Haarlemmerstraat. Fortsätt
framåt under kanske åtta minuter och korsa nästa vattendrag med, så kommer du
nu att befinna dig på Haarlemmerdijk. Efter någon minut till ligger stället snart
på din vänstra sida.

 
 

onsdag 26 februari 2014

アンネ・フランクの家へ


idag har det varit en fin och efterlängtad dag för min del då det var bestämt
att vi i litteraturklassen skulle ta oss bort till Anne Franks hus på Prinsengracht.
 

 
det är en alldeles särskild stämning i luften en tidig morgon i Amsterdam. Staden sover
fortsatt länge medan solljuset stiger upp alltmer. Kluckandet av båtar är det enda som
hörs. Så med morgonsolen på min sida skadade det inte alls att jag tagit fel på tiden
och kommit in till stan alldeles för tidigt. Vädret var värt sin efterlängtade promenad.
 
att vandra igenom Anne Franks hus var en alldeles egen upplevelse. Det är svårt att
förklara det hela, men uttrycket som träffar bäst är nog det engelska ordet "numb".
Fastän det inte fanns några som helst återstående möbler i huset eftersom nazisterna
alltid tömde judarnas bostäder på allt resterande, låg det på något sätt i luften. Att alla
fönsterna var svartmålade inifrån, de nederländskt branta trapporna, alltisamman med
faktumet att hon själv tillbringat över två år där inne... gjorde att allting bara upplevdes
som väldigt tungt. Ingen av oss var direkt pratsamma efteråt. Det var så pass att man
knappt ens reagerade på att det faktiskt stod en äkta Oscarstatyett inglasad vid utgången.
 
under eftermiddagen drog det sig till arkivet för krigsdokument, där en äldre karl
visade upp de handskrivna kopiorna av hennes alla tre dagböcker tillsammans med
andra ting. Bortsett ifrån faktumet att de var exakta kopior värda över en miljon
euro(!!), hade de dessutom samma bokomslag som originalen. Det enda som sade
att de faktiskt var kopior var en liten klisterlapp på insidan av den första sidan.

 
hon hade en sådan nätt och ordentlig handstil.

 
 
fick erfara en sådan där en-gång-i-livet-upplevelse och bläddra igenom alla tre böckerna,
vilket om något var helt magiskt... det skadar allt inte att vara litteraturstudent ibland.
 
 
sedan fick det dra sig hem. Må nog säga att Amsterdam allt är lika vackert
under skymningen som under gryningen. Nu kallar essäskrivandet och fem
dagar på rad med regn, regn, och ännu mera regn enligt väderprognosen. 
 


tisdag 25 februari 2014

livet är fyllt av alla möjliga slags kontraster. Eller i alla fall mitt. Det finns inte en enda
avlång stig som man lugnt och rofyllt följer utan den minsta tanke, utan det finns dalar
och backar med. U-svängar och hastiga svängar.

och så möts jag av den där spegelbilden där, mitt i allting mig omkring. Är jag påklädd
och bär strumpbyxor är det inga som helst problem, utan det är när jag är hemma som
spegelbilderna vänder sig ut och in. Framför badrumsspegeln ovanför det gula handfatet
ser jag smala armar vilka är spikraka ifall jag sträcker dem nedåt, urgröpta i vissa
springor till områden då jag spänner till dem i nittio graders vinkel.

"japp, du vet vad hon sade. Bara att öka på ditt intag ännu mer...",

tills då jag kommer till helkroppsspegeln i mitt rum på baksidan av dörren eller spegel-
bilden som tålmodigt väntat på min balkongdörr. Låren. Låren, låren, låren... vad gör
de där låren där. Det hänger bara inte ihop. Ifall jag verkligen skulle vara alltför smal,
varför i hela friden skulle de där så kallade låren vara där, längs med alla möjliga
slags tankar och diskussioner som utlöper ifrån den tidspunkten. Argumentationer.
Interna slagsmål och ryt. Till slut pressar jag ihop ögonloppen med alla kraft jag har.

"du vet att detta endast är hallucinationer, Victoria.
Lyssna på armarna, lyssna på din kropp"

om det är någon jag borde vara kapabel att verkligen lyssna på, så borde det vara min
kropp, den vän jag haft längst. Den känns som om tom på krafterna. Hjärtat känns
som om det vore matt och svagt. Min koncentrationsförmåga är låg och ting fastnar
inte i mitt huvud medan det inre lexikonet stannar till. För att vara ärlig... är det hela
som ett tvåeggat svärd. Det är inte underhållande alls att fäktas med sig själv, det är
helvetet i sin fullaste glans. Och det stirrar på en där i det speglande glaset.

自然の命

 
upptäckte idag finländaren Kai Fagerströms fantastiska fotografier. Efter att husets
ägare dött i en brand, lämnades det till naturens gång och skogens djur flyttade in. 
 

 
 

tisdag 18 februari 2014

Screaming Beans

som nästa kaffeställe i ledet blir det Screaming Beans.
 
stället i sig ligger mitt bland De 9 Straatjes, "de nio gatorna" i västcentrala Amsterdam,
så att drygt hälften av kunderna talar annat än nederländska är taget som det större
folkstimmet. Men. Trots allt detta, är det ett helt reko ställe med reko människor som
kan sin sak. Latten är förmodligen den starkaste hittills och deras appeltaart är så
fluffigt mjuk att man får det där fåniga leendet på läpparna efter en tugga.
 
eftersom att det är beläget i ett sådant omtyckt område av turister, har de ordnat så att
den bakre delen av menyn är alltid översatt till engelska för den som inte kan språket.

 
 

adress: Hartenstraat 12, Amsterdam
 
hur att ta sig dit: ta femmans linje med spårvagnen ifrån centralstationen och stig av
vid Dam. Väl där fortsätter du att gå en liten bit fram i samma riktning, följt av att du
svänger av till höger då du möts upp av tvärgatan Paleisstraat. Gå längs den gatan
och korsa sammanlagt två kanaler så kommer du att komma in på Hartenstraat
med stället snart på din högra sida. 
 
 

måndag 17 februari 2014

her

 
ser så mycket fram emot att filmen snart har premiär här nere i Amsterdam.
Bara trailern är så underbar att man ser den om och om igen.
 

söndag 16 februari 2014

芽キャベツのリゾット

den första gången jag åt risotto var det som en uppenbarelse och sedan dess har jag varit
fast. Bara helheten i den är så toppen. Den är enkel att tillaga och kombinationen av
tuggmotstånd och en drös med parmesanost gör den till den perfekta motsvarigheten
till utrycket comfort food. Så länge som man har basingredienserna kan man använda
sig av nästintill vad som helst och som den brysselkålsfantast jag är, kändes det som
om det vore dags att prova vad den gick för. Resultatet? Ett par millimeter ifrån att få
rena lyckotårar. Receptet är det samma som i boken Veggivore, bara att bondbönorna
är utbytta mot brysselkål.


材料 4人分
- tre deciliter arvorioris
- en deciliter vitt vin
- en liter grönsaks-/kycklingbuljong
- en stor näve med brysselkål
- två vitlöksklyftor
- en lök
- två matskedar smör
- rivet skal, samt saften av en citron
- cirka 50 gram parmesanost
- peppar efter smak
- tre matskedar fin olivolja

1. först av allting kokar du upp brysselkålen emellan fem och tio minuter för att den
skall behålla sitt tuggmotstånd (sex minuter, och de blir perfekta). Då de kokat
färdigt, ställer du dem åt sidan följt av att du skär dem i halvor när nedsvalnade.
2. under koktiden ovan skär du lök och vitlök fint.
3. lös upp buljongen i vatten i en separat kastrull.
4. hetta upp 3 matskedar olivolja i en stekpanna och fräs löken och vitlöken utan
att den får färg. Lägg till riset och rör runt under någon minut tills alla korn är
glansiga. Tillsätt det vita vinet och låt drygt hälften koka bort.
5. nu kommer det till buljongen: tillsätt omkring 2 deciliter åt gången och rör runt
med en träsked eller liknande för att riskornen inte skall gå sönder. Efter dryga
15-20 minuter kommer riset att vara färdigt och al dente i sitt tuggmotstånd.
Ifall du föredrar att ha det mjukare är det bara att lägga till lite mer vatten.
6. tillsätt skal samt saft av en citron, smöret, hyvlad parmesanost och brysselkålen.
Rör runt och ta en tur med pepparkvarnen.

頂きます~

lördag 15 februari 2014

取り組み

ingen motion alls. Inga längre promenader och inte heller cykelturer.
 
det är lite konstigt... fastän jag inte varit ute i blåsten(vilken inte heller var alltför kall)
under en sådan lång tid, är det verkligen invecklat att skriva. Ett nätt grepp om den svarta
tuschpennan och det är som om hela min underarm ger ifrån sig ett gnäll. Och ett ynkligt
sådant på det. Det var likadant i onsdags efter att vi haft en 1,5 timmes lång vandringstur
under litteraturlektionen för att se området Anne Frank växte upp på... mer än en timme
tog det för mina händer att återgå till ett sansat beteende. Det känns som om mina armar
krampat under en hel timme och efter dess är uttömda på sina krafter.
 
"Hej Victoria,
Precis så menar jag: du ska inte motionera alls. Åk spårvagn eller ta dig fram på annat sätt än cykel eller till fots, det är skadligt att motionera eller röra sig för mycket om man äter otillräckligt, det påskyndar att muskulaturen bryts ner som ”bränsle”. Framför allt: kämpa för att öka ditt energiintag!! Låt inte ätstörningen ta makten igen!
 
Lycka till, sök om möjligt hjälp där du befinner dig, och se det inte som ett nederlag om du behöver återvända till Sverige för att komma på rätt spår."
 
gillar inte den där understrukna kombinationen av orden "nederlag" och "ändra planerna"
som min läkare använt sig av vid flera tillfällen då hon skrivit mig meddelanden. Det känns
nästan som om hon skulle förväntar sig att det kommer resultera i dessa. Tycker inte om
det. Vill inte heller läsa om. Jag tänker inte begå en förlust, utan om någonting kommer jag
att motbevisa dem med råge.
 
vill följa med till Prag, Irland och alla de andra utflykterna organisationen kommer anordna
åt utbytesstudenterna. Vill ta dagarna som de kommer. Och nu när jag äntligen är här
tänker jag inte tillåta någon att bara rycka ifrån mig det utan en enda kamp till försvars.
Så, ett ständigt grepp om min egen krage samt en kontinuerlig disciplin så att det bara
skriker om det. Djupa andetag, både in och ut. För den första gången kan jag väl allt säga
att det är blotta turen att jag inte hunnit handla mig ett lås till min cykel ännu, eftersom
att jag då kan använda det faktumet som orsak till att ta spårvagnen istället. Har inte
hunnit med att ordna det ännu. Bara det. Jag kan ordna den biten utan svårigheter,
så inga problem.
 
men dock så susar alltid den där ständiga oron där inne, djupt inombords. Fastän jag 
egentligen inte ens orkar bry mig, finns ändå dessa tankar där och blossar upp bakom
ryggen på mig. De kommer då det kommer till att lägga till människor, vilka jag just lärt
känna, som vänner på facebook. Varför är eftersom att det inte finns alltför många äldre
fotografier att se sedan hans svartsjuka tvingade mig att radera dem. Alla fotografier
utom yttersta få raderades och alla manliga vänner togs bort; andras fotografier taggades
jag bort ifrån och i slutändan var det endast fotografier på mig själv ensam som återstod.
Och det vandrar ofta in på mina tankestigar att "vad erhåller människor för något slags
intryck av den som endast har få bilder kvar, och på sig själv?". Det är väl detta som är en
av de skrämmande punkterna med att börja från och med noll igen på en obekant plats:
Ingen vet. Omedvetenhet kan leda till många slags intryck och övertygelser, vilka lika
gärna kan missleda en åt fel tankebanor.
 
man vill visa upp sitt allra främsta, ordentliga "jag" och inte vara svag. Inte bräcklig. Inget
drunknande i sig själv och sina djupt inpräntade känslor, i alla fall inte först av allting.
Vill inte vara hon som måste anpassa sig och lägga in minst fem måltider per dag eftersom
att ting annars inte går hand i hand, inte heller hon som fått ta sig multipla smällar och slag
i det förflutna; bara en ung kvinna som lever sitt liv och verkligen lever det. Helheten, och
inte någon enskild, negativt laddad detalj vilken präglar mig ut längs ramens alla kanter.

tisdag 11 februari 2014

KOKO Coffee & Design

och så har jakten på Amsterdams bättre kaféer och fik äntligen dragit igång.
Den här ack så regniga eftermiddagen fann jag mig KOKO, ett litet ställe som
överträffade mina förväntningar med råge och nu ligger på plats nummer ett.

kort sammanfattat är det ett hippt kafé samt en liten designeraffär i ett. Den dova
belysningen, tillsammans med en kombination av gammalt möter nytt gör det till
ett ställe man mer än gärna skulle vilja tillbringa en hel regnig eftermiddag på.
Och ta ungefär allting som finns i lokalen med sig hem för den delen.
Att det dessutom är väldigt centralt beläget är ett plus i sig.
 
 
 

adress: Oudezijds Achterburgwal 145, Amsterdam
 


hur att ta sig dit: stig av vid Dam ifall du exempelvis tar spårvagnslinjen 5
ifrån centralstationen. Vänd till vänster och korsa vägen så att du kommer in på
Dam Platz, det stora torget. Då du väl har Madame Tussaud på din högra sida,
fortsätter du rakt fram och kommer in på affärsgatan Damstraat. Efter att du
korsat den andra kanalen i ledet, kommer du att se kaféets nätta lilla skylt på
tjugo meters håll ned åt vänster.

måndag 10 februari 2014

窪み

jag vet inte varför... men det är som om min kropp hamnat i ett chocktillstånd. Blickar
man tillbaka till tiden i Japan hade jag alltid honom vid min sida. Vi sov tillsammans,
vi åt alla dessa mänger av måltider som jag lagat till. Hemma hade jag alltid mina
nära och familjen nära. Men fastän jag har delar lägenhet med de finaste människorna
här nere i Amsterdam, är det som om ett gapande hål. Någonting fattas, det är någonting
som inte räcker till. Som om vinden blåser igenom en. Och att man är så oförnekande liten.

har alltid tyckt om att gå omkring, spatsera på min egen hand. Detta med att stå timtals
i de allra största bokhandlarna som finns till hands. Eller att sitta ensam med en bok.
Men det är först nu som jag verkligen börjat lägga märke till aningarna att jag är
smått beroende av att ha någon vid min sida. Annars känns det tomt. I slutändan blir det
att man sitter där med särskilda låtar strömmandes igenom öronen. Fyra gånger i rad...
och nästintill alltid sådana som leder mig in i äldre tankestigar. Minnen. Och honom.

på en och samma gång som jag ibland inte har utrymmet till att blicka tillbaka, i och
med allting som sker omkring, kommer det ibland över mig. Och hårt, som om jag
skulle ha dåligt samvete över att ha släppt taget om dessa tankar om än bara en sekund.

"det tar tid att komma vidare och att släppa taget om
sådana här relationer, det tar sin tid",

yttrar flera människor mig omkring. Och sant. Det tar sin tid. Men bara för att det känns
tungt, ibland även överväldigande så... tänker jag inte titta åt andra människor på det
sättet. Jag behöver inte det, vill inte det. Mina känslor är fortsatt desamma, hur man än
vrider och vänder på dem. Jag kan inte omfamna komplimanger jag får av andra män,
vill inte det heller utan känner luft. Istället för att vara beroende av en annan människa än
honom... så är jag hellre på min egen hand och lutar mot min egen axel, är självständig.
Jag behöver mig själv, och då skall jag även räcka ut min ena hand mot den andra.
Tänker inte ha alltför bråttom och framför allt inte rusa fram bara för att, utan endast
spatsera längs med de belysta kanalerna i min egen takt.