Var fullt övertygad om det. Men nej, det handlar endast om att det kommit sådana av
andra slags varianter vilka inte visat sig förr. De flyter upp till ytan. Kommer och går.
att vara omringad av tyska framtida släktingar underströk den biten. Jag kunde känna av
hur pass stressnivån steg inombords då en del av dem inte kunde engelska, och vardera
tyskt ord som jag uttryckte i nittio procent av fallen följdes av någon japansk fortsättning.
"Wasserでいい", till 「えっとう．．．」 då jag skulle betala för mina chokladtäckta mandlar
i en chokladaffär nere i Hamburg. I slutändan blev det att jag så mycket som jag endast
kunde undvek att sitta eller stå bredvid styvfadern till min brors tyska fästmö. Jag greps
av panik inombords. Ville inte göra något fel, inte ett enda misstag under några som helst
omständigheter. Satt och log mitt bredaste leende och deltog i alla engelska
konversationer som tog plats över bordet. Då klockan närmat sig niotiden under
kvällen blickade min mamma mot mitt håll.
"... Victoria, håller du på att somna ihop där borta?",
följt av att jag skakade nätt på mitt huvud och svarade att det inte var någon som
helst fara. Lite omställningar bara, och ingenting mer.
det var först efter att jag kommit hem till Norden igen som en sak tändes upp och
stod klart tydligt inuti mitt huvud. Det var ännu ett symptom, ännu en reaktion som min
kropp stött ifrån sig, likt vad det stod på vårdguidens hemsida om "att man försöker
undvika allt som på något sätt påminner om traumat. Det kan leda till att man isolerar
sig ifrån familj, vänner och arbetskamrater". Visste exakt vad detta hela dilemma
påminde mig om. Kunde se tillbaka och betrakta på mitt dåtida jag som alltid satt där
på helspänn och tänkte igenom, djupt och noggrant, för att inte göra någonting fel, eller
yttra någonting som antingen kunde verka udda, ifrågasättande, oklart eller låta
det minsta misstänksamt i hans öron Ögonen i min nacke. Det ständigt aktiva läget
inombords likt en med knapp påsatt lampa. Snart kommer det att komma. Ett slag.
Ett timlångt förhör utan några som helst grunder, vilket jag aldrig kan ta mig ur
fastän det faktiskt inte legat någon som helst baktanke bakom ordet. Någonting
som helst vilket får mig att uppleva en djup kluvenhet. Detta att falla ned i. Vill inte.
tingen blossar upp inombords vare sig jag vill det eller inte. Men det är endast att bara
ta och tugga i det bittra äpplet tills dess bitterhet inte längre tycks vara så laddat längre.
Nu är det lov. Nu finns det tid till att göra exakt vad jag vill, och så skall det bli.
Sex böcker ligger på kö. Den vackra engelska kokboken på 345 sidor skall gås igenom.
Den där hittills ogenomförbara flätfrisyren skall inom kort tämjas.
om någonting, så finns det knappt något som jag finner mer fullfyllande än ledigheten
innan ännu en resa, eftersom att allting då tycks bära på en särskild innebörd. Man
vässar sig själv. Finar till alla kanter. Inför mina studier borta i Tokyo handlade det om
att äta bär och det grovaste av allt grovt tills min mage fick nog och att leta omönstrade
plagg. Nu kommer det att handla om att trycka in nederländska fraser, vilket om man
följder det bokstavliga, förmodligen kommer kräva lite mer disciplin. I andra ord,
utmaningar då de är som allra bäst. Det är väl därför som jag uppskattar en sådan
ledighet så mycket; den ger en utrymmet till de ting som det inte funnits utrymme
till både före och efter. Ett luftrum.
det enda som återstår är en vokabulärtenta. Sedan drar det ned åt gamla Amsterdam.
Boendet är bokat sedan ett par kvällar. Flygresan i slutet av januari står på tur.
Sedan väntar det en ihopsatt att-göra-lista, samt tjugotals kaffebarer att notera ned.
Skall börja skriva igen, utforska obekanta recept som det bara går. Skall finna tillbaka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar