söndag 8 september 2013

雨中

"fast det känns ju lite sorgligt ändå... att inte kunna bli väckt av dig på min födelsedag
av alla dagar då vi annars alltid sover tillsammans"
 
"du har ju i alla fall med dig din mamma och syster, eller hur?"
 
"mm... fast det kommer nog att vara en rätt så underlig känsla, att vakna på min
födelsedag och samtidigt befinna mig i Kyoto av alla platser att välja på.
Fast skall jag vara ärlig, hade jag faktiskt föredragit
att stanna kvar här tillsammans med dig",
 
följt av ett leende på mina läppar innan jag smuttade på det gröna téet han hällt upp
i det enda glaset vi hade i vår lilla lägenhet tillsammans.

det var den sena kvällen till tredje april, dagen innan den fjärde då jag skulle fylla
tjugotre. Regnet föll hårt ned utanför vårt fönster. Packningen var nästintill färdig
och klar. Under de senaste dygnen hade vi knappt sett varandra då jag vardera morgon
vaknat tidigt för att möta upp med min mamma och äldre syster på deras hotell borta i Shinjukutrakten. Och nu skulle jag vara bortrest under nästintill två dygn. Jag kunde
känna av det i luften att han kände sig väldigt obekväm med faktumet att jag var så pass
frånvarande i och med att mina familjemedlemmar kommit på besök i Tokyo,
eftersom att det väl var då som han inte kunde ha sin uppsikt över mig.
Själv överväldigades jag av en varm sinnesstämning innanför min bröstkorg då
tankarna riktades till det att han till slut äntligen fått träffa dem två.
 
"... känner du dig fortfarande tacksam över att den där japanen följde
dig till flygplatsen i fjol?"

stannade till det momentet, innerst inne frågandes över varför just detta samtalsämne
kommit på hans tunga. Varför nu, fastän han redan frågat mig förr, och vi dessutom
hamnat i en mastig dispyt efteråt. Ville inte sitta och få den frågan ställd i mitt ansikte
igen då han ändå inte tycktes kunna förstå hur jag tänkte. Självfallet hade jag i fjol känt
tacksamhet gentemot den där mannen då jag inte hunnit med planet hem till Norden
ifall det inte varit för honom. Självklart. Men det behövde inte vara i lika med att jag
hyste några som helst känslor för den mannen, till skillnad ifrån vad Ryuu fått för sig
sist den dagen kom på tal. Inte alls. Satt stilla och betraktade honom, inkapabel att få
ut något som helst ord. Allting, alla tankar kretsade omkring i rummet.
Luften hade mitt i allting blivit väldigt tung att andas.

attans... vill för guds skull inte bli osams med honom igen, framför allt inte då min
födelsedag befinner sig runt hörnet... men vad skall jag säga. Skulle jag mitt i allting
ändra på mitt svar, skulle det väl ändå verka väldigt tillverkat ifall han frågar mig
en och samma fråga som sist, så...
 
"...ja-"
 
----!!

innan jag hunnit komma till punkten av min mening, hade hans handflata redan drämt till
min högra kind. Efteråt träffades den vänstra och min kropp låg ned på golvet. Nedbrottad.
Han satt på sina knän och fortsatte med den hela akten, som om han tedde sig längs en
blott desperation, eller en rädsla som satt ända in i ryggraden på honom. Det gjorde
faktiskt... inte lika ont som jag förr tänkt mig, att bli slagen för den första gången i
mitt liv. Utan det handlade rättare sagt om chockkonditionen vilken tycktes blockera
allting som mitt känselsinne egentligen borde, skulle ha känt av. Det fanns inte,
det fanns väl ändå bara inte... varför. Varför skulle man mitt i allting bli nedslagen av
sin mest älskade människa, den som betydde överlägset mest för en. Kunde inte förstå,
inte alls... hur det ens kom sig. Kunde inte sätta in det någonstans i min tankeverksamhet.
Allting tycktes vara plant.

"känner du dig tacksam gentemot honom, eller inte...?!"
 
"n-nej...!! Det gör jag inte, jag vill att han skall dö, den jäveln, vill mörda honom...!!"

våra röster kunde utan tvekan höras ned till grannarna på våningen nedanför oss. Jag skrek
för den första gången i mitt liv ut ord vilka var mer brutala än någonting som jag riktat
emot en annan människa... samtidigt som jag inombords inte kände detsamma. Utan
djupt inombords fanns det endast en slags avdomnad liggandes. En avtrubbighet. Jag kände
inte av ett innerligt hat, utan endast skrek ut ord som tycktes vara räddande i situationen.

han betraktade mig noggrant efter att allting pågått under ett tag,
som om han försökte läsa av ord som stod skrivna i mitt ansikte.

"jag förstår bara inte... fastän vad den där jäveln gjorde emot dig, så är det som om du
inte kan hata honom. Jag känner inte av någonting i luften som du ger ifrån dig, du
ger inte ifrån dig något som helst hat... detta är ju endast skrämmande"
 
"jag känner visst av hat... jag vill att den där människan skall brinna i helvetet"
 
"nej... du ser inte hatisk ut. Inte nog"

jag satt och försökte i alla fall, samtidigt som jag inte exakt visste hur en människa skulle
se hatisk ut då den egentligen inte kände sig som det. Tänkte på ilska, hur hämndlystna
människoroller i filmer brukade te sig. Samtidigt satt han där mitt emot mig och underströk
faktumet att desto mer en människa kan hata, desto mer kan den älska. Och så den
motsatta ordningen. En människa som inte kunde hata skulle inte heller vara kapabel
att älska. Men hur mycket jag än ansträngde mig, tycktes ändå mina föräldrars ord stå
kvar, orubbade i min mittersta part. Att "hata" var ett väldigt starkt ord, ett som man
skulle försöka att använda sig av så lite som man endast kunde. Mitt praktiska yttre och
abstrakta inre var separerade med sten. I alla fall upplevdes det som om det,
att skrika in i en vägg.

förr eller senare tycktes ting i alla fall landa. Klockslaget hade inte långt innan dess
passerat två och inom en timme senare skulle min väckarklocka ringa. Min kropp hade
tömts på alla sina krafter och han själv var ångestfull, som om han inte kunde förstå
vad som just skett. Han sprang och rotade efter en av sina egna t-shirts i garderoben
att låna mig då den randiga tröjan jag bar slitits upp i sömmarna runtom halsen. I slut-
ändan blev det hans mest omtyckta, den vita. Efter att ha kommit med ett glas vatten,
nattade han mig och släckte sedan ljuset.

"men går det bra att släcka då...?"
du hade ju inte tänkt sova just nu...
 
"oroa dig inte över mig. Du behöver sova den tid som återstår innan du skall upp igen",
 
yttrade han och strök varsamt mitt hår och ena kind med sin vänstra hand. 

tio minuter senare ringde alarmet. Och då jag väl ställde mig framför badrumsspegeln för
att borsta tänderna, fäste sig blicken vid det att min hud skiftat i färg. Blåmärken täckte
min kropp lite överallt. Ett mindre fanns på min nedre arm, ett kraftigt på insidan av den
övre högra. På ett antal platser längs benet, i mitten av min bröstkorg. Drog mig ett
djupt andetag och kunde redan då tänka mig vilken helst undviken utmaning det
skulle bli att sova i ett och samma rum som två andra människor...
och på en och samma gång dölja alla dessa utspridda märken.

han följde mig bort till stationen i regnet, under ett och samma paraply. Min arm krokade
sig omkring hans. Mörkret utomhus hade inte hunnit tunna ut sig ännu och gatljusen sken.
Det enda som kunde höras var det ekande smattrandet i asfalten av alla regndroppar.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar