torsdag 5 september 2013

弾き

det är enkelt hänt att jag stannar till och tycks falla in i den splittrade tankspriddheten.
Att mitt i allting känns det som om han skulle sitta där, bredvid min sida i sin svarta
höst- eller vinterjacka på tåget, lutandes tillbaka. Att handen långsamt skulle närma sig
min för att sedan fläta om medan min tinning lutade sig emot hans vänstra axel.
Han sade att han kände sig som allra lyckligast då jag gjorde det och därmed hade det
blivit en självklar vana. Tillåtelsen fanns ifrån den andra parten, så inget höll mig tillbaka.
Förr eller senare skulle hans långa fingrar spela piano längs min handrygg, den ena
fingertoppen efter den andra, och toner kom att utbytas i olika takt. Ibland kom jag med
basen och tryckte till hårt till svars. Och log som om jag just segrat.

kände mig så väldigt trygg just där och då. Höll mina ögonlock stängda om inte blicken
hade fäst sig vid våra händer och hans vänstra öga tittade varsamt ned för att försäkra
sig om att den höll sig kvar där. Att han med skulle känna sig trygg...
var det som jag fann viktigast av allting.

1 kommentar:

  1. Hej hej! :)

    Jag måste fråga. Har du möjligtvis haft en blogg som heter pigment.blogg.se ?


    Kram Tisa (stars in heaven)

    SvaraRadera