torsdag 26 september 2013

眠っている頃の残り

den ena drömmen hade följt den andra, och ögonlocken slog upp. Mitt huvud kändes tungt.
Hade en feber, vilket var den första gången på nästintill ett år om inte mer.

"du bär på alltför mycket, Victoria. Jag känner dig inifrån och ut, du behöver mig just nu",
 
tycktes inte vilja sluta eka innanför pannloben på mig. Hans ord skulle än en gång blossa
upp i körer sjungandes i min tankeverksamhet med. Men samtidigt var ju inte det exakt
någonting att få en grop emellan ögonbrynen över då jag någonstans kommit till att bli van
med det hela. Det är helt normalt. Det är i lika med att koka min havregrynsgröt med
alltför många torkade tranbär i. Sträckte mitt högra ben rakt ut i luften som alltid då jag
tar sats upp ur min säng klockan halv sju. Huvudet slog tillbaka en bit.

det skulle ha suttit fint ifall man kunnat spela in sina drömmar, då de alla för det mesta
försvinner ut ur det blotta minnet efter fem minuter. Någonting som varit så in i det
hela stjärnklart den ena sekunden blir till luft. Om vad. Om vem. Och så sitter en sedan
där, vridandes på sig själv vid köksbordet. Petandes på sitt bersåporslin.

"har det hänt någonting? Du ser så nedstämd ut"
 
"jag vet inte varför, men jag har en sådan innersta vilja att slå ned något porslin i golvet,
att kasta någonting i luften. Känner mig bara så fullkomligt frustrerad"

visst hade jag kanske tappat bort innehållet av natten. Men det fanns i alla fall kvar i
mitt minne att vid vardera av de fyra tillfällena mina ögon slagits upp... hade allting
varit riktat mot hans existens. Fullkomligt absorberat av alla hans detaljer. Hur det ens
kommit sig kunde jag inte svara på, då det redan suttit fast momentet jag väl vaknat.
Det var väl därför som viljan att tappa ned någonting i golvet fanns där.

torsdagens bokfika.
 
 
 
"minns alltid
 
gå tillbaka till den mogna, självsäkra människa som du var hemma i Norden
kom tillbaka till ditt äkta "jag"
var sann mot dig själv
lär dig av och ta dina erfarenheter till ditt hjärta
skriv i din dagbok
få honom att känna sig trygg med dig
visa att du är en vuxen människa åter igen
se upp till dig själv
ta till ditt eget ansvar
var försiktig, ta allting med en nypa salt
 - lita inte på allting som en människa yttrar
安心させるように
- försvara och skydda dig själv",
 
orden som jag skrivit till mig själv på ett litet pappersark vilket jag alltid brukade
ha tillgängligt i det innersta facket inuti min lilla bruna skinnväska. Det fanns i alla fall
två stycken i vardera av mina väskor, alla egna. En del var samtidigt sådana som
han istället skrivit åt mig vare sig jag bett om det eller inte, låt oss säga påminnelser
om att inte titta folk i ögonen. Eller rättare sagt män.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar