懸念

Ryuu... är, var en ung man som tycktes bära på allt fler sprickor under sitt skal än vad
som syntes på utsidan. Vet inte ifall det hade att göra med hans längd på 184 centimeter,
hans ödmjuka och blyga uttryck, eller lika gärna hans ordentlighet... men folk fann alltid
honom som en tillitsfull klippa. Utan undantag. Han gjorde alltid allting helhjärtat och
in i det fullaste. Var ordentlig, mogen nog för att folk misstog honom som fem år äldre.
Och någonstans mitt i allting fann vi varandra, dragna till stämningen, luften som den
andre parten gav ifrån sig. Den, vilken som var en sådan kontrast till allting runt omkring.

men någonvart fanns samtidigt denna osäkerhet, detta vacklande. En rädsla,
vilken alltid verkade vara närvarande i hans bakhuvud och orsaka honom lidande.

"tänkte angående universitet, det är inget inriktat på kvinnor som du känner för?"

 

"ett kvinnligt universitet? Inte direkt..."

 

"tänkte att det verkligen skulle passa dig. Och sedan så är det alltid

främst kvinnor ifrån bättre familjer som går på sådana,

vilket skulle bli ett bra umgänge att omkretsas av"

 

"jaha... men av vad jag hittills sett, så är det inget som har inriktningar som tilltalar mig

dessvärre. Varför skulle jag inte kunna gå på ett normalt universitet?"

 

"alltså, du vet inte hur studentlivet är på sådana... ---- fester hela tiden...
och bara det att du skulle vara omringad av män. Japaner. Det känns inte tryggt alls,

jag skulle inte kunna koppla av det minsta"

 

"men varför känner du på det sättet? Jag har ju dig, och du är den enda som

betyder någonting för mig. Jag är inte det blekaste intresserad av andra"

 

"jag är övertygad, jag känner det på mig... att skulle jag släppa taget och låta dig

plugga på ett samkönat universitet... skulle du bli tagen ifrån mig. Det skrämmer mig"

ibland kunde han vakna upp mitt i natten, följt av att han kvickt försäkrade sig om att
jag fortsatt låg kvar där vid hans sida. Sedan låg han där och betraktade medan jag sov.