söndag 15 september 2013

無力

"det känns som att det blir alldeles lagom, faktiskt. Rocketyoga och pilates som göra mig
vig och flexibel, och sedan löpning. Då det blir kallare utomhus kan jag simma med"

satt med ett leende på mina läppar och log stoltserande med kalendern liggandes i
min hand... det vill säga tills jag lade märke till att kvav tystnad sjunkit ned i
luftrummet oss emellan. Hon stod och betraktade mig med en kritisk blick,
följt av att hennes ena fingertopp tryckte till på min smått kantiga axel.

"det är väldigt viktigt att du äter ordentligt"
 
...attans.

vet inte hur det egentligen hänger ihop, men för vardera gång som jag återvänder efter
mina studier borta i Tokyo, tycks min viktkurva börja med att luta sig nedåt i en långsam
takt. I fjol förmodligen på grund av den starka avsaknaden av bär, knäckebröd och icke-
sötade ting. Då hamnade jag i slutändan åter igen på gränsen till att få ett givet
matschema och att vara tvungen till att äta ett av tre bestämda alternativ, sex gånger om
dygnet. Att inte ha ett enda utrymme till alla de omtyckta glasen med iskallt vatten då tre
deciliter mjölk eller juice alltid skulle stå väntandes bredvid tallriken.

fast den här gången var det rätt så avvikande ifrån sist, eftersom jag nu redan var tunn och
inte hade alltför mycket att gripa tag i med skinnet som undantag. Mitt hjärta tycktes ha
hunnit med att bli orkeslöst vid de tillfällen det var i behovet att ta i. Att äta kött
upplevdes som någonting tungt tabubelagt, vilket inte varit fallet förr. Tanken på lite
mer tropiska frukter gav mig ångest i maggropen, så pass att bara ordet gröpte ur en
grop emellan mina egna två ögonbryn. Ifall jag fikade ute, kunde det eka ord om att
jag hade rent katastrofala matvanor och inte var värdig som en människa.
Tankarna kunde inte lämna mig ifred. De satt.

men förr eller senare kom min vikt återvändandes tillbaka, långsamt men säkert...
för att sedan dala ned åter igen. Fastän jag kommit till att vara mer robust, mer stark än
den jag varit innan dess, visade sig bördorna vara detsamma. Inga ting att endast vifta bort
med fingertopparna, utan sådana som höll ett grepp om halsen på en. Det handlade inte
endast om att jag kommit hem till mitt hemland igen, någonting jag längtat efter...
utan det att jag, om nätt uttryckt, blivit "tagen hem". Mitt i allting blivit på min egen hand,
då jag för den första gången blivit beroende av att vara en del av någonting på tumanhand.
Att vara ensam, det kvävde. Det kväver. Fastän jag förr varit så pass sjuk att jag nästintill
tappat greppet om mitt liv, var det för den första gången som jag kände mig så pass liten.
Övertygad, om att jag inte skulle klara av ting med endast mina egna händer. Behövde
vara två. Två människor. Tillsammans.

vandrade runt och log, levde mitt liv. Tog mig till alla de platser och ställen som jag
längtat efter under min tid borta i Tokyo. Omgav mig med fina människor, vilka alla
fick mig att må fint och ännu bättre. Rörde vid alla möjliga blad och löv med mina
fingertoppar för att känna mig levande och närvarande. Löpte, sprang spåret eftersom
att jag kunde. Skrattade... men någonstans slutade nästintill vardera dag på ett och
samma sätt, vilket var det att jag ringde till min äldre bror och grät. Frågandes åter
och åter, ifall det inte fanns något som helst hopp, ifall jag inte kunde ha förändrat
utgången på något som helst sätt och vis. Han satt vid vardera tillfälle tyst på den
andra sidan av telefonluren, följt av att han satte orden på sin tunga. Det tycktes inte
spela någon som helst roll att jag alltid fick ett och samma nekande svar. Inte alls.
Jag satt där, alltid väntandes på att det förr eller senare skulle skifta.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar