籠鳥 del 8‏ (sista delen)

momentet jag öppnade dörren, fann jag honom sittandes med ansiktet dolt i sina handflator.
Hela hans kropp skakade likt ett asplöv under en blåsig höstdag, någonting jag aldrig
någonsin hade sett innan den dagen. Den där självsäkra unge mannen som alltid gav
ifrån sig en sådan ytterst värdefull stämning... satt där och var ett vrak. Där brast det.

"Ryuu..."

utan att tänka på någonting alls, hastade jag mig till stolen mitt emot honom och lade
handen ovanför hans korpsvarta hår medan tårarna vägrade stanna till.

"K-karin... förlåt... förlåt så otroligt mycket... jag är en sådan idiot... en sådan idiot...!!"

"Ryuu... titta mig i ögonen"

som om han var rädd för att visa sitt ansikte, drog han darrande ned fingrarna så att
de praktiskt taget blodröda ögonen syntes till.

"K-Karin... förlåt... jag förstår att jag gjort någonting så illa, förlåt...!"

"Ryuu... d-det är okej... jag är så glad att jag fick se dig..."

"-Jag har varit en sådan idiot...!! En sådan idiot!! Varför sade du ingenting till mig??
Varför sade du ingenting av det du skrev i din dagbok...?? Vi hade kunnat kommunicera!"

Så han har alltså läst igenom min dagbok med...?
"Ryuu, det är okej... det som räknas är det som är från och med nu, eller hur?
Att man gör sitt bästa och ger sitt allt för att rätta saker till... här...",

följt av att jag rotade fram min vitprickiga blå näsduk ur den lilla kastanjebruna väskan.

"torka dig med den här"

"tack...",

han torkade av hela sitt ansikte, följt av näsan. Hade aldrig sett någon människa
vars näsa det rann så pass mycket ifrån; det närmare sagt forsade. Under tiden
torkade jag själv mina egna ögon med den ena handen, längs med ett djupt andetag.

"just det ja... jag hörde att du bestämt dig för att ansöka ett japanskt universitet ändå...
blev lite överraskad. Hoppas att det går bra för dig...",

log jag med det leende jag kunde forcera fram.

"K-Karin...!"

mitt i allting hade han greppat tag om mina knogar med sina händer.

"Karin, vem i hela friden har sagt det till dig...? "

""A"-sensei..."

"Karin, jag har inte beslutat mig för någonting sådant, tro inte det. Lärarna har försökt
övertyga mig, men ingenting mer än det, du måste tro på det jag säger. Jag har
aldrig släppt taget om hoppet och beslutet att vi skall vara tillsammans... vi är "uchi",
eller hur? Så få inte för dig något annat"

"mm... Ryuu?"

"mm?"

"tittar rektorn eller någon annan lärare in genom dörrfönstret just nu?
Jag kan inte se eftersom jag har ryggen riktad mot det"

"... det är ingen där just nu?",

följt av att mina händer kvickt drogs fram för att hålla om hans heta kinder.

"ville göra det här mer än någonting annat förstår du",

medan leendet var ett genuint sådant. Hade saknat de där markerade käkarna så,
det korpsvarta håret vilket nu täckte hans öron.

"... Ryuu?"

"mm?"

"har du ätit någonting på sistone? Du ser verkligen hemsk ut...",

följt av ett nekande svar från hans sida av bordet.

"Ryuu...!"

"förlåt, men det gick bara inte... ända sedan du försvann har jag inte kunnat äta en tugga,
inte kunnat dricka någonting heller... jag var så orolig att jag inte kunde sova en blund"

"s-så du har alltså inte ätit någonting alls? Ingenting...?"

han skakade på sitt huvud.

"bara en hamburgare som en kille i klassen hade handlat åt mig utav oro"

så det var därför hans hår legat ned i sin naturliga form, det som han alltid lade ned
en kvart på om inte mer.

--

han drog sig ett djupt andetag, följt av att blicken riktades upp och mötte min egen.

"Karin... stanna här. Stanna här hos mig. Jag kommer att söka hjälp det första jag gör"

「龍…出来ない」
"Ryuu... jag kan inte det",

följt av att hans ögon spärrades upp som om världen kollapsade ovanför våra huvuden.

「カリン…!！」
"Karin...!!"

"J-jag kan det inte, hur mycket jag än skulle vilja det... min bror kom hela vägen bort till
Japan, så hur skulle jag kunna låta honom åka hem ensam...",

följt av att han greppade tag i båda mina överarmar.

"Karin! Du förstår inte! Säras vi isär ifrån varandra, kommer vi aldrig att ses igen...!"

"Ryuu...! Vi kommer visst att träffas, då allting ordnat till sig igen...
då min kropp mår bättre och du blivit av med dina problem..."

"Karin, snälla...! Du vet inte hur sådant här funkar! Visst, du kan gärna tro på
att det blir så, men sanningen är att då folk dras isär på det här sättet, så träffas
de i slutändan inte igen... snälla... jag kan inte leva utan dig...!!"

"Ryuu, du måste förstå! Min kropp har fått ta en sådan stryk av det här, den mår inte bra...
mitt hjärta känns svagt i och med all vikt jag gått ned..."

"Men, Karin... jag behöver ha dig vid min sida då jag går genom behandlingen, ditt stöd..."

"jag vet...!! Jag vet... jag skulle mer än allting vilja vara vid din sida och se alla
framstegen som du gör...",

följt av att jag själv inte ville täcka av mitt ansikte med händerna. Mina ögon sved så
pass att jag inte vad orden för det. Ville inte se hur ett liv utan honom skulle vara.
Och momentet jag drog fram den lilla kassen med noteringsblocket jag lagt ned
själ och hjärta på att fylla ut, ryckte han ifrån, sägandes att han inte ville titta vad
det var för någonting som låg inuti, att det definitivt var ett farväl av något slag.
Mitt i allting hade två timmar passerat och oron för att någon skulle stiga in och
säga åt oss att släppa taget om varandra höll huvudet under ytan.

"Karin... vet du? Kanske skulle jag kunna söka behandling i Sverige.
Har ju hört att ni skall ha en rätt så bra vård där borta"

"det stämmer... men skulle det ens vara möjligt för dig att söka vård där?"

"man vet aldrig, men det är väl värt att prova ändå?
I det fallet skulle vi inte behöva släppa taget om varandra"

han log. Och efter att vi hade fortsatt prata om det ämnet en stund,
steg rektorn in i rummet.

"nu får det nog lov att räcka för er. Victorias äldre bror har väntat ett långt tag nu
och vi måste förr eller senare ta oss till lägenheten för att samla upp sakerna"

"vi förstår"

--

"Victoria"

"mm?"

"har Ryuu några som helst vapen i lägenheten? Knivar och så"

"R...!"

"säg det bara!"

"ingenting mer än kökskniven och en schweizerkniv. Den ena ligger i köksvrån"

väl inne i vår lilla enrummare, satte min äldre bror sig ned på en stol med ryggen riktad
mot ytterdörren och blicken riktad rakt mot oss lik en hök. Han sade att vi skulle
vara kvicka och inte ödsla någon tid. Ryuu och jag slet fram mina två rullväskor
och tömde dem på det oönskade innehållet. Vi delade upp uppgifterna så att Ryuu vek
mina kläder kvickt, men på ett så ordningsamt sätt som han kunde göra det på, medan
jag själv sorterade. Det fanns så mycket ting. Så många minnen. Mitt i allting lade min blick
även märke till den där lappen som alltid haft sin plats på vårt bord, den som sade att en
blick mötandes en annan mans ögonkontakt var i lika med en månad städning.
Det fanns så mycket inkorrekt i vårt vardagsliv, så många ting vilka var udda och fel.
Men samtidigt ting vilka jag längs med tiden vant mig med. Då min stora väska
nästintill var färdigpackad och det inte fanns några kläder kvar att vika, satt Ryuu
och betraktade mig i hörnet, följt av att han darrandes vände sig om. Händerna
höll för hans ansikte och han grät.

"Ryuu...",

hans kropp ryckte till kraftigt medan mina armar famnade sig om hans rygg.
Drog luggen lätt åt sidan följt av att jag gav honom en kyss på tinningen.

"R, skulle vi kunna lämnas ensamma under en minut"

"nej. Absolut inte"

"R...!"

"kommer absolut inte på fråga",

var det lakoniska svar han höll sig till, vilket var väl förståeligt.

då allting väl var packat och draget igen, började vi bära ut väskorna. Efter min äldre brors
befallning gick jag ut först, följt av Ryuu då min bror inte ville riskera att någonting skulle ske.
Väl nedanför porten var det ett dovt molnigt väder i luften och R drog sig en djup suck.

"ja, då får ni säga farväl till varandra",

men först av allting riktade han sin kropp mot Ryuu som själv ryckte till. En hand hölls ut.

"som sagt, sök hjälp. Och om du någonsin vill komma i kontakt med min syster igen,
så gör du det genom familjen och inget annat"

"j-ja, jag förstår... självfallet",

följt av att min bror riktade sin blick åt mig för att signalera vad det var som gällde;
nu var det Ryuus och min tur. Stegen som jag tog i hans riktning var förmodligen
de långsammaste jag upplevt i mitt liv dittills och mitt i allting stod vi framför varandra,
öga mot öga. Gjorde mitt bästa för att inte gråta och sträckte ut mina armar runt hans
långa kropp. Han stod blickstilla, fullkomligt stel i kroppen bortsett från dess skak.

"det är okej, ni kan krama varandra",

yttrade min bror tillåtande på ett bryskt sätt, följt av att Ryuus armar långsamt började
lyftas upp. De höll om min överkropp, försiktigt och ödmjukt som om jag vore tillverkad
av skört glas och skulle gå sönder ifall behandlat på ett alltför okänsligt sätt.

"Ryuu... kom ihåg det jag sade, okej?",

log jag på bristningsgränsen till ett gråt.

「一緒に乗り越えましょう」
"låt oss ta oss igenom det här"

「愛している、カリン。ずっと愛している」
"älskar dig, Karin. Kommer alltid att göra det"

「愛している。ずっと」
"älskar dig. För alltid",

följt av att vi försiktigt släppte taget om varandra och att jag gav honom en kyss på kinden.
Medan jag och min bror gick mot väskorna, gick Ryuu tillbaka till grinden och stängde
igen den för att vi inte skulle känna oss oroliga. Man kunde se honom ståendes bakom den.
Och i och med hans längd, kunde man fortsatt se hans huvud betrakta oss medan han grät.
Då min bror och jag väl rundat hörnan och Ryuu inte längre fanns till inom våra synhåll,
höll han om mig i ett fast grepp.

"jag är så stolt över dig syrran... så stolt..."

följt av att tårarna rann ned längs våra båda kinder. Regnet väntade runt det andra hörnet.