籠鳥 del 6

på onsdagsmorgonen stod jag där på den fjortonde perrongen och väntade på nästa
ankommande tåg ifrån Narita. Lyssnade på en stationsmelodi efter en annan, vardera
olik den andra beroende på linje. Klockan tickade på. Drog med jämna mellanrum
upp ärmen på min kofta för att kolla av blåmärkena längs den ena underarmen och
blev någonstans illa till mods. Sträckte på min rygg. Rättade till min kjol i ljusblå
manchestertyg och drog mig ett djupt andetag. Snart skulle min äldre bror komma
med tåget, och då han väl på håll steg av den mittersta vagnen log jag stort.

momentet han själv fick syn på mig greppade han tag i sin rullväska och vandrade mot
mig i en rask takt, tills det att han höll om mig. Det var den mest varsamma omfamning
jag någonsin fått av honom, inte ett fast grepp vilket lyfte mina fötter upp från marken.
Istället var det som om han var försiktig för att ingenting skulle gå itu. Kunde känna
hans fullkomligt upprörda sätt att andas på, vilket var ett alldeles första.

"det var länge sedan sist. Gick resan bra?",

var det enda som jag kunde få ut ur mig, följt av ett leende som jag hoppades kunde
få honom att lugna ned sig. Det var en sådan obekant erfarenhet för mig att se honom
på det viset att jag inte visste hur jag skulle te mig. Men istället fann jag mig ett par
illröda ögon som blickade mig rakt in i ansiktet. Han hade knappt sovit en enda blund
under flygresan ända ifrån Köpenhamn till östra Asien, följt av att han inte kunnat
lugna ned sig under den två timmar långa tågresan. Blicken vandrade från mitt ansikte,
ned till händerna och benen som om den skannade av ifall någonting blivit brutet. Den
hade nog lagt märke till min tunna kroppsbyggnad redan under det första ögonblicket.

"har du... många blåmärken?"

"längs benen, armarna... på baksidan av min rygg. Gör fortsatt ont att svälja mitt spott...

men det är ingen fara. Är ju inte direkt som om någonting är brutet, det är bara det att

jag måste bära kofta och fastän det är riktigt varmt...!"

jag stod där och log i hoppet om att det skulle verka ett uns övertygande om någonting.
Men förmodligen så misslyckades jag med det. I alla fall verkade det vara fallet. Jag
teg. Det enda som korsade min tankeverksamhet under det momentet var att inte
tynga ned min bror ännu mer. Och att det var kort om tid. Allting var tvunget att
falla på sin plats, på en och samma gång. Vi skulle ta oss till min skola, vilket jag
kommit överrens tillsammans med rektorn som ringt mig kvällen innan. Medan vi
åkte upp längs den gröna linjen, svävade det en stram stämning omkring min bror
som stilla och tyst stirrade på mina två armar.

"så... syns det mycket?"

"du menar mina blåmärken?"

"...ja"

då jag på ett diskret sätt drog upp min högra ärm på koftan ryckte han till.

"men för fan, Victoria",

följt av att stämningen skiftade till en hämningsfylld ton, på gränsen till att tippa över.

"R. Nu får du samla dig. Vi står mitt i tåget just nu, och det är viktigt att vara

samlad... jag är det, och likaså borde du kunna vara det..."

"alltså, skulle jag bara se honom nu, så...",

följt av en knäckande spänd knoge. Nu korsades mitt sinne av en sensation av oro,
längs med tankarna kring hur i hela friden ting skulle gå då...

"...så. Vad är det som gäller nu då?"

jag mötte hans blick och drog mig en långsam suck för att samla mig själv.

"...jo, så här står det till: vi kommer att ta oss till skolan, och det är väldigt viktigt 

att vi kommer fram innan förmiddagslektionen slutat eftersom att det annars kommer

vara väldigt mycket folk i rörelse. Vi kommer dit... och sedan så kom jag och rektorn

under gårdagen överrens om att du, rektorn och Ryuu kommer åka till lägenheten

och hämta upp mina saker. Enligt rektorn hade han redan hunnit med att byta lås,

så han måste vara med"

en tung tystnad breddade ut sig i luften oss emellan. Som om det låg någonting dött nere
på marken. Den förutsedda tystnaden var orsaken till varför jag känt av ängslan innan dess.

"... han kommer alltså att vara i skolan då vi kommer?"

"... ja. Han kom till skolan under kvällen igår och talade ut med rektorn och lärarna efter

att de ringt och kallat dit honom. De kom överrens om detta tillsammans"

"du... jag vill absolut inte att du ser honom.
Han får inte heller se dig, på något som helst vis"

"... ja, men jag behöver lämna över en sak till honom, jag måste det. Vare sig du vill

det eller inte. Vi har varit tillsammans i månader, bott tillsammans och allting, så tror

du att jag bara tänker försvinna ut i luften...? I den här påsen som jag håller i ligger det någonting som jag lagt ned timmar på för att ge till honom som en sista sak.

Jag måste verkligen det"

då jag väl lyfte upp kassen drog han sig en suck. Hade jag bestämt mig för någonting,
så hade jag det. Och jag visste det, jag visste att det var någonting nödvändigt för
mig själv. Mitt hjärta skulle aldrig få sig ro ifall jag, likt lärarnas ord, bara skulle
försvinna ur hans liv. Hade inte sovit mer än en blund då han kontinuerligt ringt mig
under nätterna innan dess. Hade knappt orkat med att äta någonting heller. Bara detta.

 

klockan fem i tolv kom vi upp till skolans våning i den smått slitna byggnaden och
då vi öppnade upp dörren var hela administrationspersonalens blickar fästa vid oss.
Alla hade blivit informerade om vad det var som gällde. Alla visste. Det kunde jag
läsa av på deras ansiktsuttryck momentet jag såg dem. Men det var inte det som var
det viktigaste. Utan inom två sekunder vände mitt ansikte sig åt vänster, mot
klassrummet i vilket han och jag under vårterminen alltid haft våra lektioner. Min
kropp stannade hastigt till. Jag kunde på håll se honom genom det lilla fönstret på
dörren. Där satt han, på min sittplats istället för sin egen. Han bar sin ljusblå skjorta,
den som jag alltid tyckt allra mest om. De svarta jeansen, med det obligatoriska skärpet
till. Han verkade inte ha använt några som helst hårprodukter under morgonen, utan
allt det korpsvarta håret låg lugnt ned. Det var han. På kanske tjugofem meters håll
var han där. Att han satt där och hade den där särskilda fokuserade blicken riktad framåt
mot tavlan i klassrummet gav mig en sådant obeskrivligt lugn... och mitt i allting hade
tårarna samlats i mina ögon. Det hade passerat lite mer än två dygn men samtidigt
upplevts som tjugo år.

mitt i allting greppade den kvinnliga huvudläraren brådskande tag i min högra
överarm och förde mig tillbaka till verkligheten, yttrandes:

 

"du borde inte träffa honom...! Det kan vara farligt för dig!"

att höra de orden påminde mig om en kallsup, som om hon pressade ned mitt ansikte i
ett gapande isvak. Blicken slog sig tillbaka igen och mitt hjärta stannade till,
likaså tiden. Han hade lagt märke till mig. Han såg mig. Han grövre närsynthet fick
honom att kisa ordentligt med ögonen för att försäkra sig om att han verkligen sett rätt.
Den följande sekunden jäktade lärarna med mig in i det innersta rummet.