första slag på min kind. En och en halv månad kvar tills det passerat ett år sedan
den där morgonen jag klev ut genom dörren till vår lägenhet för att hasta mig iväg.
Så jag tänkte reflektera lite kring ting i allmänhet. Uttrycka ett antal tankar.
--
innan denna vårtermin är slut här nere i Amsterdam, har jag fyra akademiska essäer,
samt tre tentor att ta itu med. Egentligen skulle det endast ha varit tre och två, men
mitt stressyndrom sedan den där perioden i fjol blossade åter upp igen följt av att den
pressade ned mitt ansikte under ytan under en lång tid. Så, två stycken av dem är i andra
ord omskrivningar.
i fredags då jag satt i min handledares kontor var det första han gjorde att lägga alla
papper på en hög och räcka över dem till mig, sägandes att det bästa skulle vara ifall
jag först av allting bläddrade igenom dem på egen hand och noterade korrekta gentemot
inkorrekta svar. Så med alla involverade pappersark i min famn, satte jag mig ned i
personalens kafferum och kavlade upp ärmarna för att bli mentalt redo. Det skulle inte
vara några som helst konstigheter, utan endast fakta. Ingenting udda. Men. Fastän jag
visste vad jag hade att förvänta mig, kom det ändå som en chock momentet jag vände
det första bladet. I vissa sektioner gapade det tomt; vissa nedskrivna meningar förstod
jag inte ens innerbörden av och i andra fanns det helt bisarra verb placerade inom
fullkomligt opassande områden... och det var mina ord. Självfallet hade jag sett mina
egna signerade tentor förr, men den här tentan var av sitt eget slag. För mitt framför
ögonen på mig, låg det ett skriftligt bevis på vad mitt posttraumatiska stressyndrom
faktiskt gjorde mot min kropp. Inget ömt rörande omkring kanterna, utan rakt på sak.
Det påminde om mitt första samtal hos kvinnojouren i Stockholm, under vilket kvinnan
framför mig konstaterade att "din pojkvän utförde sexuella övergrepp på dig", utan att
varken blinka eller säga det försiktigt. Det var inte så att jag gick sönder av hennes
faktumställande; utan i kontrast, kändes det skönt att endast få ren och skär ärlighet
yttrad ansikte mot ansikte. Även fast ärlighet tidvis kan få en att bli smått omtumlad.
Så momentet jag såg de där ytterst kritiska dokumenten, föll inte taket samman över
mig; utan istället drog jag in mig ett djupt andetag vilket jag sedan andades ut.
Nu handlar det bara om att visa de där människorna vad du går för.
Du klarar det. Det, tillsammans med en smått knuten näve.
--
fastän det är en sådan lång tid sedan sist, korsar Ryuu mina tankar vardera dag; han finns
där vardera morgon och kväll. Då jag väl öppnar mina ögon det första jag gör och innan
jag slutit dem för kvällens sista gång. Rätt så ofta blossar faktiskt tanken upp om att "tänk
om han skulle stå där vid de snurrande dörrarna då jag kommer till universitetet idag".
Den tanken är i lika med vardag. Och allting, alla tankar har sina egna vinklar och aspekter.
Det kan handla om minnen om att ligga i en omfamnande varm bröstkorg, en doft.
Likväl övermannas jag inombords ofta av rädslan för att yttra någonting udda, eller
kanske misstänksamt i hans öron, och därmed bli förhörd av den jag samtalar med.
för att vara ärlig, upplevs det ofta som om jag vore inlindad i en enda paradox där
ingenting går ihop med det andra. Jag har blivit alltmer kapabel till att betrakta det
mesta med en objektiv lins i mitt öga, men samtidigt sitter känslorna fortsatt kvar
på ett och samma ställe som förr. Den där avsaknaden finns med mig där, hela tiden.
Varenda dag. Män är bara män. De kan bära på ett attraktivt yttre, men ingenting mer.
De består endast av ett skal..., så jag får lov att påminna mig själv varenda dag som
går om att "jag skulle inte ha varit kapabel att knyta upp de uppsnörade problemen
han drogs med, inte han heller", "hade jag stannat vid hans sida hade jag förr eller
senare förlorat mitt eget liv". Men ändå vill man förstås alltid tro, man vill alltid hålla
sig fast vid hoppet bara för att. Fastän människan korsat linjer och brutit regler. Man
vill vara den tålmodige som väntar och litar på en. Fastän särskilda ting går inte i
hand med varandra.
--
det må låta konstigt i andra människors öron, men jag hatar inte honom. Fastän han
misshandlade mig under timmar och var svartsjuk till den grad att vi båda i slutändan
blev ytterst lidande. Andra kan säga att han förtjänar att brinna i helvetet,
eller att de skulle döda honom ifall blickarna möttes, men det kan inte jag.
han brukade alltid understryka tankesättet om att "desto mer en människa är kapabel
att hata, desto mer är den kapabel att älska", samt det omvända. Hat och kärlek var i
lika väst och öst. I hans ögon var det så att kunde en människa sträcka sig långt åt en
riktning gentemot en människa, kunde den räcka sig lika långt åt den motsatta riktningen
gentemot andra; medan den som inte kunde det låg kvar på den likgiltiga linjen i mitten.
Någon grå, ytterst omänsklig människa i hans ögon. Någon som var känslomässigt flat.
Så för att jag skulle vara förmögen att älska honom så som han älskade mig, var jag
alltså tvungen att lära mig hata människorna från "utsidan" som förtjänade det. Fanns
inget annat. Han ville ha en sådan uppenbar distans som möjligt.
men jag betraktar, betraktade inte ting på exakt samma sätt som honom. Inte alltid.
Hat förbrukar endast ens krafter; man tjänar i slutändan ingenting på att hålla fast vid det.
Skulle hatet vara ett nödvändigt element skulle någonting faktiskt sitta väldigt fel till.
Vart kommer allt detta hat ifrån, egentligen. Varför tycks de flesta individer omkring mig
understryka det att jag bör uttrycka hat. Förstår bara det inte. Och som svar till de andra människornas råd om att jag borde känna åtminstone detsamma som dem gentemot honom,
så är det antingen eller; hat och kärlek är varandras raka motsatser och man når inte dem
båda med fingertopparna hur mycket man än sträcker på sina armar. Man kan inte hata en
man älskar. Så visst, jag kan vara tokrasande på honom ibland, fantisera om att kasta ting
mitt i hans ansikte vid tillfällen då en yttersta vrede åter flyter upp till mitt medvetande.
Skrika tills det att mina stämband vissnar sig till. Men... jag kan inte hata honom. Han
betyder alltför mycket för mig. Så mycket att det inte finns beskrivande ord för det hela.
Det finns ting vilka kan skifta i form, medan andra tycks vara permanenta.
misshandlade mig under timmar och var svartsjuk till den grad att vi båda i slutändan
blev ytterst lidande. Andra kan säga att han förtjänar att brinna i helvetet,
eller att de skulle döda honom ifall blickarna möttes, men det kan inte jag.
han brukade alltid understryka tankesättet om att "desto mer en människa är kapabel
att hata, desto mer är den kapabel att älska", samt det omvända. Hat och kärlek var i
lika väst och öst. I hans ögon var det så att kunde en människa sträcka sig långt åt en
riktning gentemot en människa, kunde den räcka sig lika långt åt den motsatta riktningen
gentemot andra; medan den som inte kunde det låg kvar på den likgiltiga linjen i mitten.
Någon grå, ytterst omänsklig människa i hans ögon. Någon som var känslomässigt flat.
Så för att jag skulle vara förmögen att älska honom så som han älskade mig, var jag
alltså tvungen att lära mig hata människorna från "utsidan" som förtjänade det. Fanns
inget annat. Han ville ha en sådan uppenbar distans som möjligt.
men jag betraktar, betraktade inte ting på exakt samma sätt som honom. Inte alltid.
Hat förbrukar endast ens krafter; man tjänar i slutändan ingenting på att hålla fast vid det.
Skulle hatet vara ett nödvändigt element skulle någonting faktiskt sitta väldigt fel till.
Vart kommer allt detta hat ifrån, egentligen. Varför tycks de flesta individer omkring mig
understryka det att jag bör uttrycka hat. Förstår bara det inte. Och som svar till de andra människornas råd om att jag borde känna åtminstone detsamma som dem gentemot honom,
så är det antingen eller; hat och kärlek är varandras raka motsatser och man når inte dem
båda med fingertopparna hur mycket man än sträcker på sina armar. Man kan inte hata en
man älskar. Så visst, jag kan vara tokrasande på honom ibland, fantisera om att kasta ting
mitt i hans ansikte vid tillfällen då en yttersta vrede åter flyter upp till mitt medvetande.
Skrika tills det att mina stämband vissnar sig till. Men... jag kan inte hata honom. Han
betyder alltför mycket för mig. Så mycket att det inte finns beskrivande ord för det hela.
Det finns ting vilka kan skifta i form, medan andra tycks vara permanenta.
--
så som sagt är det inte endast att blicka vidare, utan allting från tidigare tider präglar en
människa efteråt med. Och ett år är inte mycket då det kommer till passergångar heller.
Dock, då det kommer till innehåll. Jag känner att... jag, sett ifrån särskilda aspekter,
är starkare nu. Har blivit mer av en optimist som ser misslyckanden och motgångar
som nödvändiga byggstenar av lärdom; världen faller inte samman längs med det att
man faller omkull. Tänker på att unna mig själv mer nu än vad jag gjort innan och
sätter min kropp som prioritet ett då den känner sig svag. Stöttar mig själv och släpper
inte taget om de tankar jag känner att jag vill stå för. Behandlar mina svagheter och
styrkor med respekt, helt enkelt. Dessa ting, vilka hamnade i skymundan då han tog
till sig allt rampljus som fanns till. Man skall aldrig glömma bort uttrycket om att
Dock, då det kommer till innehåll. Jag känner att... jag, sett ifrån särskilda aspekter,
är starkare nu. Har blivit mer av en optimist som ser misslyckanden och motgångar
som nödvändiga byggstenar av lärdom; världen faller inte samman längs med det att
man faller omkull. Tänker på att unna mig själv mer nu än vad jag gjort innan och
sätter min kropp som prioritet ett då den känner sig svag. Stöttar mig själv och släpper
inte taget om de tankar jag känner att jag vill stå för. Behandlar mina svagheter och
styrkor med respekt, helt enkelt. Dessa ting, vilka hamnade i skymundan då han tog
till sig allt rampljus som fanns till. Man skall aldrig glömma bort uttrycket om att
"du är huvudrollen i ditt eget liv".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar