man tillbaka till tiden i Japan hade jag alltid honom vid min sida. Vi sov tillsammans,
vi åt alla dessa mänger av måltider som jag lagat till. Hemma hade jag alltid mina
nära och familjen nära. Men fastän jag har delar lägenhet med de finaste människorna
här nere i Amsterdam, är det som om ett gapande hål. Någonting fattas, det är någonting
som inte räcker till. Som om vinden blåser igenom en. Och att man är så oförnekande liten.
har alltid tyckt om att gå omkring, spatsera på min egen hand. Detta med att stå timtals
i de allra största bokhandlarna som finns till hands. Eller att sitta ensam med en bok.
Men det är först nu som jag verkligen börjat lägga märke till aningarna att jag är
smått beroende av att ha någon vid min sida. Annars känns det tomt. I slutändan blir det
att man sitter där med särskilda låtar strömmandes igenom öronen. Fyra gånger i rad...
och nästintill alltid sådana som leder mig in i äldre tankestigar. Minnen. Och honom.
på en och samma gång som jag ibland inte har utrymmet till att blicka tillbaka, i och
med allting som sker omkring, kommer det ibland över mig. Och hårt, som om jag
skulle ha dåligt samvete över att ha släppt taget om dessa tankar om än bara en sekund.
"det tar tid att komma vidare och att släppa taget om
sådana här relationer, det tar sin tid",
yttrar flera människor mig omkring. Och sant. Det tar sin tid. Men bara för att det känns
tungt, ibland även överväldigande så... tänker jag inte titta åt andra människor på det
sättet. Jag behöver inte det, vill inte det. Mina känslor är fortsatt desamma, hur man än
vrider och vänder på dem. Jag kan inte omfamna komplimanger jag får av andra män,
vill inte det heller utan känner luft. Istället för att vara beroende av en annan människa än
honom... så är jag hellre på min egen hand och lutar mot min egen axel, är självständig.
Jag behöver mig själv, och då skall jag även räcka ut min ena hand mot den andra.
Tänker inte ha alltför bråttom och framför allt inte rusa fram bara för att, utan endast
spatsera längs med de belysta kanalerna i min egen takt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar