var det som om ett fönster spruckit ned till tusentals kristaller, vilket bländade en
ordentligt. Vintern var äntligen här på riktigt och jag och mamma hade bokat in en
dag ämnad åt att vara tillsammans ute på stan, nu innan jag skulle ta mig ned till
Nederländerna.
både vi hade våra önskemål om affärer och mitt första fick lov att bli COS. Som väntat
ville jag, som under momentet blundande för verkligheten att jag faktiskt är en
fattig student, ha med mig minst sex plagg hem. Alltifrån en himmelblå behå, till de
där låga skorna med becksvart skinn. Mitt i allt fäste sig blicken vid ett vitt skjortaktigt
plagg. Eller rättare sagt en skjorta, vars ärmar inte räckte sig ända ned till min armbåge.
Det var någonting, någonting som jag helt enkelt tyckte om med den... men jag kunde
inte sätta mitt finger på exakt vad. Kanske handlade det om det kritvita tyget. Eller det
att man sällan såg skjortar som inte stannade upp vid handleden på en.
"har du hittat någonting?"
"ja, en skjorta... vad tycks?"
jag höll upp den, med ett leende på läpparna och hon betraktade mitt fynd.
"ja, den var fin. Vad kostar den då, ifall man får fråga?"
"hmm... omkring fyrahundra... fyrahundrafemtio ungefär. Men den var väldigt egen
på något sätt! Känns verkligen som ett plagg som jag både kan använda under våren
då jag är i Amsterdam, för att inte säga under sommaren"
--
knäppte som alltid upp de fyra översta knapparna på skjortan innan det att jag drog
den över mig själv. Med den översta knappen knäppt, släppte jag ned mina armar
och betraktade. Vred och vände på min kropp. Och efter att inte ha rört den minsta
vink under åtta sekunder slog det mig vad det var som gjorde den så särskild i mina
två ögon: den påminde om hans. Han skjorta, den där ljusblå som både han och jag
tyckt allra mest om. Han vek alltid upp sina ärmar till exakt samma höjd som min
vita nådde ned vid. Och med min byst som inte varit så liten och knapp på länge
liknade min egen överkropp på något sätt hans. Det var märkligt, alltför märkligt.
Innan jag var på min väg att bli alltför insvept i den hela omständigheten öppnade
jag upp provhyttsdörren och visade upp mig för mamma som stått utanför.
"vad tycks?"
"den sitter väldigt fint på dig"
"eller hur? Den känns på något sätt så mycket mer "klädd" än
den genomsnittliga skjortan. Och den känns så "frisk" med",
följt av jag snurrade för att visa hur den såg ut runtom. Hon betraktade den noggrant.
"och det är väldigt mycket "du" över den"
jag nickade instämmande tillbaka. Och sade detsamma, att det var så sällan som jag
själv hittade något plagg vilket jag trivdes så mycket i att det lika gärna kunnat vara
en individuellt plagg beställt ifrån en skräddare. Men. Samtidigt upplevdes den hela
situationen som någonting... vilket jag inte kunde finna det korrekta uttrycket för.
Jag hade hittat en skjorta, vilken jag trivdes så obeskrivligt bra i att den lika gärna
kunnat vara skapt enbart för mig själv. Det, följt av att det mitt i allt slagit mig att
han utan tvekan kunnat bära en likadan och stormtrivts, och att jag utöver det fått
höra att det var sällsynt mycket "jag" över den. Livet är allt bra påhittigt ibland.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar