籠鳥 del 7

momentet lärarinnan släppte taget om min vrist brast hon tystlåtet ut orden

"vi sade ju åt dig att det inte var tryggt för dig att komma till skolan...!"

"j-jag vet... men... det är en sak som jag måste ge honom...",

följt av att hon blickade runt omkring sig och drog en djup suck.
Då min bror väl kom in i det lilla rummet följde rektorn efter.

"så det är alltså du som är Victorias äldre bror?"

"ja, så är det"

"vi ber ursäkt för allt besvär ni har fått gå igenom. Jag kan tänka mig att det inte
var lätt att komma iväg ända bort till Japan inom en sådan kort notis"

"nej, det är inga problem. Det var mitt eget beslut att komma hit, så"

lärarinnan ställde sig bredvid rektorn och talade med en låg röst på japanska i hopp
om att min bror inte skulle förstå vad de talade om, vilket dock jag gjorde. Hon
yttrade vad det var vi pratat om momentet innan de kommit in i rummet; någonting
han själv efter en sekundlång tystnad svarade med ett "mm". Han vände sig mot R.

"vad hon sade var att din syster bett om att få prata med hennes pojkvän"

våra två blickar möttes och gick inte direkt i linje med varandra.

"snälla, R. Jag måste få prata med honom... jag kan inte bara försvinna utan att ens
säga ett enda "farväl"... jag ber dig, snälla..."

han stod där stum, med en fortsatt djupt urgröpt grop emellan ögonbrynen. Det var helt
uppenbart att han inte gillade den tanken då han själv hade svårt att hålla inne på ting.

"... vad sägs om att brodern pratar med pojkvännen i enrum. Ifall din bror efteråt ger

dig sin tillåtelse, får du träffa "O"-san(Ryuus riktiga namn)"

eftersom att rektorn yttrade sig på engelska, tycktes luften i rummet ha kastats omkull;
min brors reaktion över att faktiskt sitta och prata med den unge mannen som tagit ett
strypgrepp på hans närmaste syster var lika stark som min inre då jag fattade att det var
min äldre bror som skulle stå emellan oss två. Detta kommer ju aldrig gå igenom...

med ett grymt yttrade han sitt jakande svar. Det var tydligt att han inte gillade det hela.
Under den tiden ringde skolklockan, följt av att man kunde se genom dörrglaset och
den öppna dörren av det omringande personalrummet att alla kinesiska elever forsade
längs med korridoren. Ting, vilka jag varken skulle se eller höra igen. Lärarinnan lade
sin ena hand ovanpå min högra axel momentet stimmet försvunnit och tog mig hastigt ut

i korridoren för att jag inte skulle få syn på Ryuu medan min blick under tiden innan dess

hade lagt märke till de främre ansiktskonturerna av en Ryuu som skakade likt ett asplöv

bakom dörrkarmen längst bort. Hon ställde mig nära intill väggen för att min blick inte

skulle leta efter honom då han vandrade till rummet innanför personalrummet bakom

vår vägg. Då en annan lärarinna försäkrat henne att de båda var innanför samma stängda

dörr, ledde hon mig ett annat separat rum.

"sitt ned"

jag satte mig ned, hållandes i min medhavda påse vilken hon betraktade.

"vad är det för någonting som du har stoppat ned i den där kassen?"

"ting vilka jag tänkt ge till honom. Hans mest omtyckta chokladmandlar... och ett block
med ord vilka jag suttit och skrivit under hela natten..."

"är det okej att jag tittar?"

"... mm"

som om det vore det enda som ens fanns inuti påsen, drog hon tvärt ur det grönt färgade
blocket, följt av att hon läste igenom den ord för ord. Det kändes som ett slag i mitt
ansikte, detta att hon bara trängde in sig emellan oss två. Vem var hon att läsa orden vilka
jag lagt ned mitt hjärta på att skriva till honom. Vem gjorde det..., följt av den innersta
viljan att slita blocket ifrån henne. Men det kunde jag inte. Istället rann en tår ned efter
en annan på min kind medan jag betraktade henne. Mitt i allting vände hon ned blocket.

"jag vill fråga dig en sak, Victoria-san?"

"hai"

"vart vill du egentligen med detta?"

"... vad menar du, sensei?"

"vad vill du skall ske? Tänker du lämna honom, tänker du stanna kvar? Berätta för mig"

luften stod helt stilla emellan oss och blicken fäste sig vid bordet.

"... jag älskar honom. Mer än någonting annat. Han är mitt liv, mitt i allt...
men han är sjuk, han har problem... jag vill att han söker hjälp, eftersom...
eftersom... att allting annars kommer f-falla samman...-",

 

följt av att tårarna brast sig ut och det inte längre gick att hålla dem kvar inne. Jag ville
se honom, mer än någonting annat, så att mitt hjärta var på gränsen till att brista ihop,
samtidigt som jag upplevde en innersta känsla för den han kunde bli.

"Victoria-san... är det inte dags att släppa taget om honom? Ni måste båda två gå vidare.
"O"-san är en väldigt skör ung man, väldigt emotionellt instabil. Han ringde till rektorn,
skolan, mig, och grät i telefonen. Han var nära att falla samman då vi väl övertalat
honom att komma hit på ett privat samtal igår"

mitt hjärta vred på sig och rann momentet hon nämnde orden "släppa taget". Jag ville
inte släppa taget om honom, jag kunde inte det. Kunde inte leva utan honom, vi
behövde varandra och inga andra.

"... och vet du vad? Efter att vi under gårdagen försökt tala ut med honom,

så beslutade han sig faktiskt. Han bestämde sig för att trots allt försöka

komma in på ett universitet, här i Tokyo"

våra blickar möttes.

"ett universitet i Tokyo...?"

"ja. Men som sagt, han är i ett skört tillstånd. Så jag tänkte be dig om att släppa taget om
honom, för hans skull. Han försöker verkligen sitt bästa, den unge mannen"

klockan innanför mitt sinne hade slutat ticka sedan ett tag. Blicken vandrade från ett
finger till ett annat och allting möjligt strömmade längs med mina tankebanor.
Han var mitt allt och jag kunde inte se mig själv leva utan honom... men jag ville att
han skulle vara lycklig, mer än någonting annat.

"sensei..."

"ja?"

"är det okej att jag ger honom det här blocket?"

hon betraktade mitt ansikte kritiskt.

"efter att ha läst genom det här blocket kan jag säga

att vissa sidor inte fungerar att ha med"

"v-va? Vilka?"

"det står 「愛している」, eller hur?"

"... ja"

"det funkar inte",

följt av att hon rev ut den sidan och lade undan den medan mitt sinne tycktes ha bleknat vitt.

"har du tänkt träffa honom igen?"

"j-jag hoppas det, jag vill det. Självfallet kan vi inte vara tillsammans i nuläget, men
i framtiden då vi båda är mer stabila och har båda fötterna nere på jorden, så skulle
jag vilja träffa honom igen... jag älskar honom"

"Victoria-san. Du kan inte tänka i de banorna, det funkar inte.

Du kanske betrakta ting från den här synvinkeln, men det är inte så ting går till.

Det är själviskt att endast tänka på dina egna känslor-"

 

"Jag-"

följt av att en lärarinna nätt knackade på dörren.

"de har pratat färdigt nu"

kvickt men obemärkt norpade mina fingertoppar tag i blocket och förde ned det i påsen.
Torkade bort så mycket svart som jag kunde bli av med runtom ögonen och reste mig upp.

Momentet jag steg in i personalrummet var alla ögon riktade mot mig, alla förutom
min brors. Man kunde se att han var väldigt ställd och brottades med sina känslor.

"R...?"

"j-jag har pratat med Ryo nu... och du kan gå in till honom"

mina ögon spärrades upp utav överraskningen medan min röst blev helt stum.

"... älskar dig, brorsan"

blicken riktades upp medan mina steg korsade personalrummets alla blickar,
följt av att min högra hand darrandes greppade tag om dörrens handtag.